späda ut genom
höga skorstenar. Men trolla bort dem kan vi inte! Vi bidrar istället
till den fortgående föroreningen av vår planets atmosfär.
Här bryter vi alltså brutalt den biologiska kretsgången. Vi tar
ständigt ut av jorden och naturen, men efter användandet av pro-
dukterna bränner vi den värdefulla humusråvaran.
Strandberg frågade retoriskt om det var möjligt att fortsätta på detta
sätt. Han svarade själv:
Jag vill inte nu ge ett slutgiltigt svar på denna frågan, men låt mig
säga så mycket, att personligen skulle jag inte bli särskilt förvånad
om vi inom ganska få år skulle komma att betrakta Lövsta och
Högdalens sopförbränningsanläggningar som föråldrade och re-
presenterande en ganska barbarisk, dyrbar och slösaktig teknik.
142
Strandberg hoppades på en sopdestruktion utan luftföroreningar
och han anslöt problemet till en större miljöfråga och ett krets-
loppstänkande. Det nya borgarrådet Thorsten Sundström stod
inte för lika radikala lösningar som Strandberg, men däremot för
en förståelse av miljöproblematiken som geografiskt utbredd. I en
diskussion i fullmäktige 1968 kom han in på frågan om avfallets
svårlösta natur, till exempel hur kvicksilver kunde skapa problem
såväl om man släppte ut det i vattnet som om det spreds som luft-
förorening. Han ansåg att frågan måste utvidgas till att inte bara
handla om Stockholm:
143
när vi förr diskuterade denna fråga så diskuterade vi som om Stock-
holm stad skulle vara ett slutet rum. Det går inte att klara dessa
problem inom en så begränsad ram, och vi har numera fört över
dessa frågor i stor utsträckning på stor-stockholmsregionen. Jag är
sopexplosion och kretsloppstänkande
175
för min del övertygad om att även det området väsentligen måste
vidgas för att vi skall komma till rätta med alla de miljöförstörings-
problem, som vi idag har kännedom om och beträffande vilka vi i
dag så gärna vill komma till en lösning.
144
Därmed fångade Sundström inte bara tidens betoning på regionala
lösningar utan även utvecklingen från en antropocentrisk miljösyn
fast förankrad i lokalsamhällets problem till en geocentrisk miljösyn
och en syn på miljön som en global fråga.
Kopplingen till en bredare miljökontext såväl geografiskt som
gällande olika typer av miljöförstörelse blev alltså vanligare under
slutet av 1960-talet. En del uttalanden uttryckte också avfallsfrågans
koppling till en bredare miljöfråga.
145
Detta kan ses som ett uttryck
för en mer genomgripande ideologisk förändring. Till exempel
skriver Lilja att uttalanden i miljöfrågan i budgetinledningarna
under 1960-talets slut ofta var allmänt formulerade – de handlade
om rent vatten, ren luft och bullerstörningar.
146
När det gällde
avfall sattes det, som jag visat, i relation till samhällsutvecklingen,
och man gjorde det med en kritisk udd. Det gjorde Strandberg i
citatet ovan och det gjorde representanter för kommunisterna i en
motion 1967 när de kopplade en förorenad och nedskräpad natur
till ”den kapitalistiska ekonomins baksida”.
147
En representant för
Socialdemokraterna talade i ett yttrande 1970 om ”vårt slit- och
slängsamhälles avskrädeshögar vilka långt överträffar forna tiders
bakgårdar och deras soptunnor”.
148
Gemensamt för dessa kritiska
tongångar var att de riktades mot strukturer i samhället som var
mer vittgående än avfallsfrågan.
Politikerna Takman och Strandberg formulerade de mest radikala
alternativen till förbränningen. Borgarrådet Sundström framstår som
sagt inte som lika radikal men väl som prövande och lyssnande och
mån om att visa ett miljöengagemang. Man kan fråga sig hur repre-
sentativa de var för fullmäktige som helhet. Klart är emellertid att
de inte stötte på något motstånd i sak och att de var betydelsefulla
politiker i staden som vinnlade sig om att inge förtroende i frågan.
I flera debatter tävlade Takman, Strandberg och Sundström om att
ge intryck av att ha mest kunskaper, ha varit först med komposte-
ringssträvanden, vara mest inlästa på området eller brinna mest för
stadens sopor
176
ämnet.
149
Detta illustreras av följande uttalande av Strandberg år
1968, där han framhöll sitt eget intresse i frågan framför Takmans
och Sundströms:
Avslutningsvis vill jag än en gång understryka att herr Takmans
intresse för de här frågorna väl motsvaras av ett liknande intresse
inom gatunämnden – jag vågar kanske t.o.m. påstå att mitt intresse
för saken överträffar herr borgarrådets.
150
Under 1960-talets sista år började avfallsfrågan sättas i samband med
breda miljöproblem som luftföroreningar och vattenföroreningar,
till skillnad från tidigare då kvittblivning setts som en lokal och
omgivningshygienisk fråga. Avfallet blev en del av en global utarm-
ning av jorden. Lösningen skulle vara en ny form av kvittblivning
där avfallet skulle vara en del av det biologiska kretsloppet. Om detta
synsätt fullt ut fick genomslag i praktiken vore det inkompatibelt
med förbränning, men hur omfattande komposteringen skulle vara
uttalades inte i debatterna. Vissa av Sundströms uttalanden kan
tolkas som att kompostering endast skulle vara ett komplement till
förbränning. Takman och Strandberg yttrade sig mer övergripande
och det är tydligt att de kritiserade förbränningen som kvittbliv-
ningsmetod. Frågan om alternativa kvittblivningsmetoder stod i
deras uttalanden långt från att praktiskt genomföras i Stockholm,
men att argumenten anfördes med sådan kraft införde ändå ett nytt
element i förbränningsregimen.
Politikerna och miljöfrågan
Till skillnad från under det tidiga 1900-talet då tjänstemän debat-
terade kvittblivning var under 1960-talet politiker de mest aktiva i
avfallsfrågan. Det kan till stor del förklaras med att frågan kopplades
till den bredare miljöfrågan. Man kan säga att avfallsfrågan politi-
serades genom miljöfrågan. Vad innebar miljöfrågan och politise-
ringen för förbränningsregimen? För att besvara den frågan måste
man veta hur miljöfrågan diskuterades i samtiden och vilken typ av
tolkningar av frågan som hade företräde bland Stockholms politiker.
Den amerikanska biologen Rachel Carsons bok Tyst vår (1962),
sopexplosion och kretsloppstänkande
177
som handlade om hur kemikalier spreds i och påverkade naturen,
innebar ett genombrott för en mer aktiv miljödebatt i Västeuropa
och USA och betydde mycket även för svensk miljödebatt.
151
En
uppmärksammad svensk miljödebattör under 1960-talet var livs-
medelsforskaren Georg Borgström som redan på 1950-talet hade
betonat jordens begränsade resurser och utifrån det synsättet kriti-
serat det rådande samhället.
152
En annan viktig person var kemisten
Hans Palmstierna, vars bok Plundring, svält, förgiftning fick stor
betydelse för hur miljöfrågan diskuterades i Sverige.
153
Även Palm-
stierna framhöll jordens begränsade resurser och den västerländska
människans skuld i de globala miljöproblemen.
154
De argument som
framfördes av dessa miljödebattörer påverkade Stockholms politiker.
Ett exempel är att Takman 1968 i en fullmäktigedebatt hänvisade
till Palmstiernas bok:
i två kursiverade principer komprimerar [Palmstierna] den ratio-
nella lösningen:
”Samhället måste göra sig av med soporna på sådant sätt att föro-
reningen av luft, vatten och landytor inte ökar.
Samhället måste omvandla soporna till produkter som återigen kan
utnyttjas i produktionen.”
155
Förutom denna typ av miljödebatt fanns under det sena 1960-talet
en mängd mindre rörelser som var engagerade i miljöfrågan, till
exempel den Stockholmsbaserade Provierörelsen som 1966–1967
protesterade mot konsumtionssamhället och miljöförstöring genom
happeningar och manifestationer.
156
Ett annat exempel var den så
kallade byalagsrörelsen i Stockholm som fokuserade på konsum-
tionskritik och kritik mot en undermålig social miljö i staden.
157
Den
här typen av folklig miljörörelse engagerade många människor och
engagemanget påverkade också politiken.
158
Strandberg uttryckte
under 1970-talet att beslutsfattarna under 1960-talet var utsatta för
ett tryck från olika medborgargrupper som ifrågasatte samhällets
tillväxt och ville se en radikalare miljöpolitik.
159
Stockholms politiker och administration förhöll sig inte bara till
väljare och till en tidsanda som i allt högre grad betonade omsorg om
stadens sopor
178
miljön. De tvingades också rätta sig efter de miljökrav som ställdes
på kommunens avfallshantering i slutet av 1960-talet. De utfärda-
des av bland andra det nybildade Naturvårdsverket och kopplades
efter miljöskyddslagens tillkomst 1969 till lagens skrivningar om
avfallsanläggningar. I nästa kapitel tar jag ett mer samlat grepp om
lagstiftning och statliga initiativ i avfallsfrågan.
I Lövsta gjordes moderniseringsarbeten för att anpassa driften till
de skärpta miljökraven. Förändringen innebar en ny skorsten och
filter för rökgasrening samt teknik för rening av slaggsläcknings-
vattnet.
160
Även Högdalenanläggningen utrustades med rening av
rökgaser och avloppsvatten.
161
Dessa tekniska justeringar av etablerad
teknik kan ses som uttryck för den teknikoptimism som fanns bland
miljödebattörer och politiker i slutet av 1960-talet: miljöproblem sågs
som vetenskapligt och tekniskt möjliga att lösa.
162
Johan Hedrén skri-
ver till exempel att den miljöadministration som skapades i Sverige
under 1960-talet såg miljöproblemen som resultat av misstag och
inte som en del av det moderna, vilket innebar att lösningarna på
problemen också ansågs finnas inom det ”rationalistiska moderna
projektet”.
163
Denna hållning skulle inte innebära en utmaning för
förbränningsregimen utan eventuellt en vidareutveckling av den.
Om man ska tro Ulrika Gunnarsson-Östling som skrivit om hur
miljöfrågan artikulerades i Stockholms fullmäktige var denna typ
av teknikoptimism dominerande. Hon skriver att det fanns en poli-
tisk konsensus i fullmäktige om att miljöproblem hade en rationell
lösning om man bara hade tillräckligt med kunskap. Fokus låg inte
på att förebygga utan på att lösa uppkomna problem.
164
Denna hållning saknas i debattinläggen från Strandberg och
Takman, som uttryckte sig betydligt mer radikalt. Att döma av
de faktiska besluten, eller avsaknaden av beslut, framstår det dock
som att detta synsätt dominerade stadens kvittblivning. Trots allt
var det Högdalens förbränningsanläggning som byggdes ut, medan
komposteringen i stort sett stannade vid diskussion. I anslutning
till att staden planerade och byggde ut förbränningen diskuterades
rökgasrening. Även om det praktiska resultatet i kvittblivningsfrågan
var format av en återhållsam miljöpolitik så innebar miljöfrågan
som den kom fram i en allmän debatt och i en folklig rörelse en
sopexplosion och kretsloppstänkande
179
väsentlig påverkan på förbränningsregimens idé. Avfall och kvitt-
blivning kopplades till en fråga som var vidsträckt i både tid och
rum och fick därmed en annan dignitet. Avfallsfrågan blev viktig
för Stockholms politiker, från att till stor del ha skötts i tysthet av
stadens tjänstemän.
En förändrad förbränningsregim?
Det här kapitlet har handlat om en tid då avfall debatterades mer än
tidigare under efterkrigstiden. Avfall och kvittblivning sågs som en
del av en större miljöfråga och man kan tänka sig att medvetandet
om avfallshanteringens miljöpåverkan kunde innebära förändrade
strategier för kvittblivning. Det visar Melosi, som skriver att luft-
föroreningar och regleringen av dem gjorde att många städer i USA
övergav förbränningen som metod.
165
En kraftigt ökad avfallsmängd
och en förändrad avfallssammansättning borde också ha kunnat
leda till förändringar. I detta kapitelslut diskuterar jag förbrän-
ningsregimens förändring 1958–1970.
En kraftigt ökad mängd avfall och en förändrad sammansättning
ledde inte till en förändrad praktik. Den ökade mängden sopor i
samhället var i sig ingen utmaning för förbränningsregimen, även
om det innebar ett problem för staden att kapaciteten för förbränning
inte räckte till. Tillkomsten av en större mängd skrymmande avfall
löstes inom avfallsregimen med utbyggnad och utvecklad teknik.
Det tillvaratagande som förekom under perioden motiverades av att
det underlättade förbränningsregimens fortlevnad genom att minska
mängden avfall som kommunen hade att hantera. Staden ordnade
så att ett visst privat omhändertagande och tillvaratagande av olja
och kemiskt avfall, samt under en tid även av metall- och järnskrot
och papper, förekom. Tillvaratagande av värme vid förbränning
diskuterades men var under hela perioden underordnat andra mål
för förbränningen. Förbränningen byggdes också ut, dels med en
femte ugn i Lövsta 1965, dels med en ny anläggning i Högdalen
som stod färdig 1970.
Den ökade avfallsmängden och behovet att bli kvitt denna ledde i
förlängningen till en antropocentrisk miljökritik vars strategi var att
stadens sopor
180
flytta problemet med förbränning längre bort från stadens bebyg-
gelse. I en stad som växte och där transportkostnaderna riskerade
att bli stora innebar denna strategi en svårighet, men kritiken mot
den utmanade egentligen inte förbränningsregimen som sådan.
På grund av otillräckliga förbränningsresurser tippade staden stora
mängder avfall, framförallt i periodens början och slut. Tipplägg-
ningen sågs som mindre önskvärd och som en provisorisk lösning
på ett akut problem. Både tippningen och förbränningen drogs med
alltmer uppmärksammade miljöproblem. Risken för vattenförore-
ningar var vid början av 1960-talet ett nytt argument mot soptip-
par. Tippandet av slagg från förbränning sågs däremot inte som
problematiskt vare sig ur miljö- eller ur platshänsyn. Slaggen från
förbränningen ansågs kunna dumpas i Mälaren vid Lövsta under
överskådlig framtid.
166
Under slutet av 1960-talet när bristerna i
reningen av utsläppen från tältugnarna uppmärksammades uttalade
sig Sundström också om att tippning kunde vara att föredra framför
förbränning med bristande rening.
167
Mot slutet av perioden diskuterades tillvaratagande för gödsel
och jordförbättring på ett sätt som tyder på att tillvaratagandet
åter sågs som önskvärt, denna gång av miljöskäl. Argument om
kompostering och kretslopp byggde på en geocentrisk miljökritik
där omsorgen om naturen stod i centrum. De byggde på tillvara-
tagande i stället för förbränning och även om detta synsätt i sig
kan sägas ha inneburit en utmaning för regimen, i den meningen
att kretsloppstänkande draget till sin spets inte kan förenas med
förbränning, stod förbränningsregimen stark i slutet av 1960-talet.
Kretsloppstänkandet blev visserligen mer etablerat: fler fullmäktige-
ledamöter stod bakom det och det vidgades från att enbart gällt
avloppsslam till att också gälla övrigt avfall. Det är dock osäkert i
vad mån till exempel Sundström såg kompostering som en ersätt-
ning, inte bara ett komplement. Det är också osäkert hur man ska
tolka retoriken kring kretslopp. Dåtidens politiker var påverkade
av miljöfrågan som den diskuterades i samhället men den faktiskt
förda politiken var allt annat än radikal.
Diskussionerna om kretslopp och kompostering i slutet av 1960-
talet kan tolkas som ett snabbt övergående tillstånd, men att de
sopexplosion och kretsloppstänkande
181
sattes i samband med ett vidare miljöperspektiv som sågs som bety-
delsefullt innebar definitivt en viktig förändring av förbrännings-
regimens idé. Det påverkade dock inte praktiken för förbränning.
Avfallsregimens idé var i detta skede lättrörligare än dess praktik.
Det fanns en beprövad teknik och organisation och staden hade
satsat stora resurser på förbränning. Lövsta stod sedan länge fär-
digt och vidareutbyggt och anläggningen i Högdalen hade redan
börjat byggas när kompostering diskuterades i fullmäktige. Oavsett
styrkan i en utmanande idé fanns en betydande tröghet inbyggd i
systemet med förbränning.
Förbränningsregimen var dock stadd i förändring på idéplanet.
Det tillvaratagande som diskuterades var nytt jämfört med det
tidiga 1900-talets. Den nya betoningen på att avfallet borde ingå i
ett biologiskt kretslopp handlade inte primärt om att tillgodogöra
Bild 7. Tältugn vid Lövsta 1967.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 85982.
Fotograf: Karliks Elksnis.
stadens sopor
182
sig avfallets värde. Att avfallet hade, eller rätt utnyttjat kunde ha, ett
värde påtalades visserligen men framförallt motiverades kretslopps-
tänkandet av miljöhänsyn. Den officiellt artikulerade prioriteringen
av miljön framför ett kortsiktigare ekonomiskt förhållningssätt kan
illustreras med ett citat av statsrådet Eric Holmqvist. Vid en konfe-
rens anordnad av Nordiska rådet 1967 tog han upp avfallsproblemet
som ett miljöproblem som Sverige hade att brottas med och som
kunde innebära kostnader:
En människovänlig miljö består till väsentlig del av ting, som man
inte kan sätta pris på i kronor och ören. Att förstöra miljön är en
kostnad, som man alltför sällan tar hänsyn till. [– – –] Jag tror att ett
radikalt omtänkande i dessa frågor kommer att visa sig nödvändigt.
168
Denna prioritering av miljön kunde också innebära att avfallet sågs
som värdefullt, något som Takman argumenterade för i fullmäk-
tige 1968:
Enda framkomliga vägen bör vara att finna former för en nyttig
användning av avfallet, kort sagt börja betrakta och använda det som
en tillgång, inte som en ständigt mer bekymmersam belastning.
169
Avfallets värde var inte avgörande. Det viktiga var att inte bidra till
föroreningar av vatten, mark eller luft. Den geocentriska kritiken
innebar också en mer moraliserande hållning gentemot det rådande
samhället. Det fanns en ny kritik mot den ökande sopmängden:
den var inte bara ett problem som tekniskt skulle lösas utan sattes i
samband med ett konsumtionssamhälle som på sikt utarmade jorden.
183
kapitel 6
Oljekris och miljökrav
En renässans för tillvaratagandet
1971–1975
I 1970-talets början bröts den tidigare stadiga tillväxten i svensk
ekonomi.
1
Den avindustrialisering och arbetslöshet som drabbade
många städer under den här tiden drabbade inte i lika hög grad
Stockholm, som redan tidigare genomgått en strukturomvandling
mot minskad industri och ökad tjänstesektor.
2
Stockholms demo-
grafi förändrades däremot. I Stockholms stad hade befolkningen
minskat redan under 1960-talet, men då hade å andra sidan befolk-
ningen i Storstockholm och förorterna ökat. Efter 1971 minskade
befolkningen i hela länet.
3
Liksom under det sena 1960-talet fanns ett allmänt miljöenga-
gemang. Kunskaperna om hur olika föroreningar spreds i naturen
ökade och med oljekrisen 1973 förstärktes ett medvetande om att
jordens resurser var ändliga.
4
I Stockholm tog miljöengagemanget
sig uttryck i bland annat stadsmiljöfrågor. Almstriden 1971 var en
sådan fråga, som förutom själva sakfrågan innehöll kritik mot hur
staden styrdes av politiker och tjänstemän.
5
Miljöfrågan tog under
början av 1970-talet tydligare formellt plats i stadens administra-
tion. 1970 tillsattes den första kommunala instansen i Stockholms
fullmäktige med uttalat miljöfokus – miljöberedningen. Den slogs
1974 samman med hälsovårdsnämnden till miljö- och hälsovårds-
nämnden. Miljöfrågan hade varit aktuell för stadens politiker tidi-
gare, men instiftandet av miljöberedningen markerade ändå något
nytt i stadens inställning till miljöfrågor. 1976 kom det första miljö-
politiska handlingsprogrammet, sprunget ur miljöberedningens
stadens sopor
184
arbete. Det var ett försök att kartlägga olika miljöfrågor i, och av
vikt för, staden.
6
I det togs avfallshanteringen upp både som en källa
till luftföroreningar och som ett eget problemområde.
7
I slutet av 1960-talet hade förbränningen kritiserats utifrån en
tanke om kretslopp. Samtidigt hade planerna och byggandet av en
ny förbränningsanläggning kommit långt och 1970 var Högdalen
klart att tas i bruk. Stockholm hade nu kapacitet att bränna mer
avfall än tidigare.
I förra kapitlet konstaterade jag att miljöfrågan inverkade på hur
man inom fullmäktige diskuterade avfall. I vad mån fick miljöfrågan
betydelse för förbränningsregimens utveckling under 1970-talets för-
sta hälft? Hur förändrades regimens idé och praktik under perioden
och hur kan en eventuell förändring eller tröghet förklaras? I följande
avsnitt kommer jag att sätta Stockholms kvittblivning i relation till
en nationell diskussion och lagstiftning. Därefter redogör jag för
avfallets mängd och sammansättning och de eventuella svårigheter
de innebar för förbränningsregimen. I två avsnitt tar jag upp hur
två miljörelaterade problem med avfall och kvittblivning – farligt
avfall och luftföroreningar – påverkade synen på avfall och kvittbliv-
ning i Stockholms fullmäktige och hur dessa problem hanterades.
Därpå följer två avsnitt som behandlar den underliggande synen på
avfallets värde och kvittblivningens mål i diskussionerna kring, och
den praktiska hanteringen av, förbränning och återvinning. I det
avslutande avsnittet försöker jag förklara regimens förändringar och
sätta dem i relation till påverkande faktorer och till regimens tröghet.
Från det lokala till det nationella till det internationella
I detta avsnitt går jag tillbaka några år, till 1960-talets slut, för att
förtydliga hur miljöfrågan bidrog till att strama upp regelverket
kring avfallshanteringen. I vad mån bidrog den internationella och
nationella politiska diskussionen kring avfall och de regleringar med
miljöfokus som infördes under slutet av 1960-talet och första hälften
av 1970-talet till en förändrad avfallsregim i Stockholm?
Under 1960-talet hade miljöproblem uppmärksammats mer än
tidigare, beroende både på att föroreningar och gifter blivit allvarli-
oljekris och miljökrav
185
gare och mer kännbara och på en ny syn på människans förhållande
till sin miljö. Förorenande ämnen och praktiker som tidigare inte
ifrågasatts kom nu att uppmärksammas.
8
Miljörörelsen hade spelat
en stor roll för att föra upp miljöfrågan på dagordningen, och under
1970-talets början fick den en mer etablerad roll i samhället och
mer legitimitet i debatten. Samtidigt sögs många av miljö rörelsens
ledande aktivister upp av en alltmer omfattande politik och admini-
stration inom miljöområdet.
9
Under 1970-talet togs mer riktade initiativ som kopplade samman
miljörörelsen, miljöadministrationen och avfallsfrågan. Åtgärder för
att minska mängden skräp i naturen hade under 1920- och 1930-talet
utförts i liten skala av bland annat Svenska naturskyddsföreningen
och Skid- och friluftsfrämjandet. Under 1960-talet blev det vanli-
gare med lokala aktionsgrupper mot nedskräpning. Ingen av dem
gällde Stockholm men 1970 startade kampanjen Håll skärgården
ren i Stockholms län. Den var ett inslag i det europeiska natur-
vårdsåret och knöts efter 1970 till den mer omfattande satsningen
Håll Sverige rent. Håll Sverige rent bildades efter förslag av den
statliga utredningen Dostları ilə paylaş: |