Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Positiva förebilder för första stadiet
Målgruppen kan befinna sig i fyra olika stadier som

110
man bör ta hänsyn till när man dels väljer kommunika-
tionsstrategi, dels formulerar sitt budskap. På stadium 1
har målgruppen ofta en mycket låg motivation till att
ändra beteende, och budskapen bör därför inte direkt
fokuseras på personliga beteendeförändringar.
Personer på det här stadiet ser också huvudsakligen
nackdelar med ett ändrat beteende. Av den anledningen
bör budskapen vara positivt formulerade när det gäller
fördelar med en beteendeförändring – gärna i form av
positiva förebilder som agerar som sändare. Personer i
detta stadium kan man således nå med hjälp av mass-
kommunikation för öka deras intresse för frågan miljö
och sopsortering. 
Om målgruppen befinner sig på stadium 2 är den
medveten om att den borde ha ett mer miljömässigt
beteende och sortera sitt avfall, men den är ännu inte
mogen för förändring. Personer på det här stadiet
söker ofta information om ämnet och gärna från flera
olika källor. Budskap bör uppmuntra dem att testa
eller experimentera med en beteendeförändring. Det
är viktigt att budskapen inte är absoluta, det vill säga
att personerna inte uppmanas att en gång för alla byta
beteende. Budskapen bör istället vara: Testa en gång
att lägga avfallet i olika fraktioner och se hur mycket
tid det tar och se vad du tycker. Budskapen bör också
innehålla information om hur målgruppen ska göra
för att komma över upplevda barriärer som hindrar
det rätta beteendet: Hur ska jag vika och paketera mitt

111
avfall på enklaste sätt? Här kan enkla och tydliga infor-
mationsaffischer eller broschyrer vara lämpliga kanaler. 
HUR-information på tredje stadiet
På stadium 3 har målgruppen en viss erfarenhet av det
nya beteendet och är nu beredd att börja praktisera
beteendet kontinuerligt. Personerna i målgruppen är
på det här stadiet medvetna om att det finns omstän-
digheter i närmiljön som gör att de lätt kan falla till-
baka till det gamla beteendet, till exempel irritation
över att grannarna skräpar ner i soprummet. Budska-
pen bör därför innehålla information som ger individen
en upplevd handlingskontroll. Eftersom beteendet
ännu inte är konsoliderat bör budskapen innehålla
HUR-information: Hur sorterar jag mitt avfall i min
bostad innan jag lägger det i olika fraktioner i soprum-
met? Hur kan jag utan att bli ovän med mina grannar
säga till att det är viktigt att alla i huset sorterar? 
På det sista stadiet har målgruppen praktiserat det nya
beteendet under en tid och budskapen bör därför
innehålla element som håller motivationen vid liv och
gör att det nya beteendet införlivas i målgruppens
naturliga beteenderepertoar. Budskapen under detta
stadium bör uppmuntra individen till att känna sig
nöjd med sig själv som lyckats bibehålla det nya bete-
endet, trots alla frestelser. Om budskapens sändare är
andra människor som lyckats behålla det rätta beteendet
och är nöjda med det, kan det bidra till att målgruppen

112
bibehåller ett stort mått av upplevd handlingskontroll.
Exempelvis kan grannar vara sändare. 
Masskommunikation funkar för nyheter
Den lärdom man kan dra från forskningen är att mass-
kommunikation är mest lyckat när man vill skapa
uppmärksamhet kring en nyhet, till exempel att det är
bra för miljön att sopsortera, eller när man ska ge
information kring en nyhet, till exempel att i vårt
bostadsområde kommer avfallet att sorteras i X antal
fraktioner från och med en viss dag. De målgrupper
som upplever att deras eget beteende inte har någon
betydelse skulle alltså kunna nås med mer generell
information via masskommunikation. De målgrupper
som vet och anser att sopsortering är bra för miljön
och vill sortera men tycker att det tar för mycket tid
eller är för krångligt, krävs det således andra strategier
för att nå. För dessa målgrupper är personlig kommu-
nikation mer effektiv. 
Ytterligare lärdomar man kan dra från forskningen när
det gäller kommunikation inom avfallshanteringens
område är följande:
•  Använd flera olika typer av medier: radio, affischer,
broschyrer, och så vidare.
• Kombinera masskommunikation med personlig 
kommunikation, till exempel smågruppsaktiviteter
som möten med hyresgäster och villaföreningar.
•  Repetera ständigt enkla budskap.

113
•  Förespråka det positiva med en förändring snarare 
än det negativa med ett felaktigt beteende.
•  Engagera nyckelpersoner och nyckelgrupper i 
arbetet: fastighetsägare, fastighetsskötare, hyresgäst-
föreningar, med flera.
•  Använd nyhetsmedier för att öka synligheten.
•  Poängtera de fördelar som målgruppen kan vinna 
på att uppta det önskade beteendet.
•  Fokusera på omedelbara och sannolika konsekvenser
av ett miljömässigt beteende i allmänhet och av 
att sopsortera i synnerhet.
De fysiska systemen måste fungera!
Forskningsprojektet där fyra olika kommuner studera-
des drog följande slutsatser som också kan ses som goda
råd, det vill säga uppfylles inte detta spelar det i princip
ingen roll hur kommunikationen utformas:
•  Systemen närmast brukarna ska vara enkla och 
fungera väl. 
•  Anläggningarna måste vara rena, luktfria och 
estetiskt tilltalande.
•  Anläggningarna ska vara hushållsnära.
•  Placeringen ska vara synlig för alla; då fungerar den 
sociala kontrollen i ett område.
•  Det ska finnas enkla och tydliga instruktioner för 
vad som ska sorteras och var på insamlingsstället.
•  Tömningsfrekvensen ska anpassas efter brukarnas behov.
Om kärl blir överfyllda uppstår det negativa spiraler oavsett
målgruppens attityder och inställning till sopsortering.

114
Inledningsvis nämndes tre olika samhälleliga styrmedel:
fysiska åtgärder, regler och kommunikation. Hur
effektivt är det med kommunikation när man vill öka
medborgarnas sopsortering? Forskningen visar att oav-
sett hur genomtänkta och utarbetade kommunikations-
strategier och målgruppsanalyser som genomförs har de
ytterst ringa effekt om de fysiska systemen inte fungerar.
Man ska inte ha någon övertro på informationens makt.
Allt går inte att ”sälja med mördande reklam”, varken
konserverad gröt eller sopsortering.

115
Sopinsamling nära hushållen 
– det går att ordna
Det finns motstridiga intressen i sophanteringen, inte
minst när det gäller att anordna uppsamlingsställen.
Samtidigt visar ett antal goda exempel att problemen
går att lösa och att man kan skapa modeller där alla
vinner. Drivkrafterna ser bara lite olika ut, skriver Cecilia
Mattsson Petersen. 
Cecilia Mattsson Petersen är teknologie doktor i
miljövetenskap och associerad till Högskolan
Dalarna.

116
ram till 1994 hade kommunerna hela ansvaret för
att samla in och ta hand om hushållsavfall. Den
kommunala renhållarorganisationen hade monopol,
och det fanns svaga incitament för andra aktörer att ta
fram alternativa behandlingsmetoder. Monopolet
kunde kringgås i vissa fall eftersom Sverige inte hade
någon lagstadgad definition av avfall; enligt praxis
klassades material som inte hade något värde för inne-
havaren som avfall. Material som hade ett marknads-
värde kunde alltså omhändertas av någon annan än
kommunen. Dagens definition av avfall finns i miljö-
balken; den omfattar alla föremål som innehavaren
har för avsikt eller är skyldig att göra sig av med, alltså
även sådana som kan ha ett marknadsvärde. 
I och med att producentansvaret infördes 1994 är
ansvaret och därmed avfallsflödet nu fördelat mellan
kommuner och producenter. Producentansvaret inne-
bär att producenterna har ekonomiskt och fysiskt
ansvar för att ta hand om vissa fraktioner. För att
genomföra det har de bildat materialbolag. Det här
har medfört en situation som liknar det tidigare
kommunala monopolet, där materialbolagens repre-
sentanter har monopol på insamlat avfall. Men mate-
rialbolagen har på senare tid valt att öppna marknaden
för andra aktörer. Det leder till att det åter är ekono-
miskt intressant för till exempel privata och kommu-
nala återvinningsbolag att ta fram nya insamlings-
system för avfall som faller under producentansvaret. 
F

117
Ansvar för hushållsavfallet
Sedan producentansvaret infördes 1994 delar kommu-
nerna och producenterna på ansvaret för hushållsavfallet.
Kommunens ansvar
Producenternas ansvar
Säck- och kärlsopor
Tidningar/returpapper
Grovavfall
Förpackningar av papper,
Trädgårdsavfall
metall, plast och glas
Farligt avfall
Elavfall (tillsammans
Elavfall (tillsammans med 
med kommunen)
producenterna)
Tillgängligheten är viktig
Utformningen av insamlingssystem är alltid en kom-
promiss mellan olika och ofta motstridiga intressen.
För det första gäller det tillgängligheten i systemet. För
hushållen innebär hög tillgänglighet ett system som är
lätt att förstå: varför och hur jag ska sortera, vad som
händer med det sorterade avfallet, och så vidare. Det
ska dessutom vara möjligt att leva upp till de krav som
ställs inom en ”modern” livsstil. Till exempel får det
inte vara för långt till uppsamlingsplatsen. Det avgörande
är hur lång omväg man måste ta. En sopstation som
ligger 200 meter bort, men på vägen till bussen, kan
upplevas som närmare än den som ligger 50 meter bort
åt ”fel” håll.

118
Hushållen transporterar avfallet till en uppsamlingsplats: sophus eller
soprum vid fastigheten, återvinningsstation eller återvinningscentral.
Där hämtas det av den som är ansvarig för insamlingen och transporteras
sedan till mellanlagring, sortering eller behandling. 

119
För den som ska samla in soporna kan centraliserade
uppsamlingsplatser verka lockande eftersom det gör
insamlingen effektivare. Men centraliserade uppsam-
lingsplatser innebär avstånd och merarbete för hus-
hållen och därmed risk att avfallet hamnar på fel plats.
Många renhållare väljer därför andra alternativ för att
effektivisera insamlingen, till exempel omläggning av
insamlingsturer, optisk sortering med påsar av olika
färg, sopsugar eller flerfacksfordon. Systemet med
optisk sortering används bland annat i Falun. Där sor-
terar hushållen sitt avfall i plastpåsar: röda för bränn-
bart, svarta för komposterbart och andra färger för
restfraktionen som går till deponi. Påsarna läggs sedan
i samma kärl, och källsorterat avfall kan alltså samlas
in i en vanlig sopbil. Efter insamlingen läggs påsarna
på transportband med optiska avläsare och sorteras
efter färg. I andra system krävs det att sopbilen delas
upp på något sätt för att samla in källsorterat avfall.
Det vanligaste är en skiljevägg i baklastade fordon eller
mindre fack under bilen för återvinningsmaterial. I
Lund har man tagit fram ett fyrfacksfordon med till-
hörande fyrfackskärl. 
När det gäller motiven att utveckla insamlingssystem
kan man skilja på marknadskrafter och ideologiska
drivkrafter. Ideologiska krafter kan vara miljöengage-
mang inom en kommun eller en traditionell syn på
renhållningen, det vill säga att den kommunala ren-
hållarorganisationen har ansvar för allt avfall som hus-

120
hållen genererar. I praktiken är de aldrig helt renodlade.
Alla insamlingssystem måste ha tre ben att stå på: eko-
nomi, service till konsumenter och goda arbetsförhål-
landen. System som är utvecklade av ideologiska
motiv måste också vara ekonomiskt bärkraftiga. De
flesta system som drivs av marknadskrafter har även
ekologiska motiv eller miljöintresse i bakgrunden.
Fastighetsnära insamling – alla vinner
Säck- och kärlsopor samlas i regel in vid fastigheten.
För återvinningsmaterial är däremot den vanligaste
lösningen att konsumenterna står för en del av trans-
portarbetet genom att transportera förpackningar och
returpapper till återvinningsstationer. Stationerna har
haft problem med nedskräpning, behållarnas utform-
ning och med att konsumenterna upplever att statio-
nerna ligger för långt bort. Kraven på service har gjort
att materialbolagen på allt fler håll prövar nya system
med insamling närmare bostaden. En av punkterna i
det kvalitetsprogram materialbolagen presenterade
1999 var att minst 25 procent av alla hushåll skulle ha
fastighetsnärainsamling senast 2003. Förpacknings-
insamlingen uppskattar 2004 att mellan 7 och 10 procent
av Sveriges cirka 4 miljoner hushåll omfattas. 
Att flytta uppsamlingsplatserna för återvinningsmaterial
närmare fastigheterna behöver inte kosta hushållen
mer eftersom insamlaren kan få ersättning för det
utsorterade återvinningsmaterialet. Dessutom kan

121
avgifterna som hushållen måste betala hållas nere
eftersom renhållaren slipper betala de avgifter som
idag tas ut för avfall som läggs på deponi. 
Färgsättning i Karlstad
När väl uppsamlingsplatserna har flyttats nära fastighe-
terna finns det ett otal möjligheter att vidareutveckla
systemen. I Karlstad där en av materialbolagens repre-
sentanter står för insamlingen har man till exempel
färgkoordinerat sopstationerna, det vill säga man målar
containrar och de omgivande staketen i samma färg
som husen. Tanken är att de på det sättet bättre ska
smälta in i miljön och att systemet ska vara lättare att
acceptera. 
Det finns motstridiga drivkrafter i utvecklingen av insamlingssystem för
hushållsavfall. 

122
I Kalmar finns ett mycket välutvecklat samarbete mellan
kommunen och producenternas representant, där
kommunen sköter kontakten med hushållen och pro-
ducentorganisationen sköter kontakterna med företag.
Man har också tagit fram standardiserade modeller för
hämtplatser. På det viset blir det enklare för en fastig-
hetsägare när han väl har bestämt sig för att införa fas-
tighetsnära insamling. 
Marknadskrafter i Örebro
Även i Örebro står en av materialbolagens represen-
tanter för insamlingen. Systemet är utvecklat främst
för flerfamiljshus. I och med att företaget använder
delar av det insamlade materialet i sin egen tillverkning
har man kunnat motivera att avsätta resurser för infor-
mation och utformning av uppsamlingsplatserna
(marknadskrafter). Man kallar sitt insamlingssystem
för ”hushållsnära” för att understryka vikten av att
hålla avstånden mellan hushåll och uppsamlingsplats
korta. 
Detta kan jämföras med Helsingborg där kommunens
renhållarorganisation har ansvar för insamlingen. Här
har man valt att rikta in sig på enfamiljshus eftersom
det ofta är enklare att få enfamiljshushållen, med en egen
tunna, att känna sig direkt ansvariga för att avfallet är
välsorterat. Både säcksopor och återvinningsmaterial
samlas in på fastigheten. Renhållningsarbetarna går in på
tomten och hämtar behållare som förvaras i ett special-

123
designat skåp, och tömmer innehållet i sopbilen. Det
som drivit fram utvecklingen av den här mycket höga
servicenivån är att renhållarna har sett sig som ansvariga
för att allt avfall som hushållen genererar forslas bort. 
Samverkan i Olofström
I Olofström, en kommun med ca 14 000 innevånare, har
man baserat hela sin avfallshantering på Agenda 21 och
ansvar på gräsrotsnivå. Här går 10–30 enfamiljshushåll
samman i en ”krets”. Kretsen ansvarar sedan för loka-
lisering, uppbyggnad och skötsel av en kretsstation där
både säcksopor och återvinningsmaterial samlas in.
Kommunens entreprenör ansvarar för insamling. Genom
att hushållen själva bestämmer var stationen ska ligga
har man hittills lyckats undvika klagomål på buller
och dåligt lukt som annars är vanligt. Systemet har en
stark ideologisk drivkraft. Information om systemet
spreds långt före det verkliga införandet, bland annat
genom aktiviteter på daghem, skolor och i affärer.
Som jämförelse kan nämnas Ragnsells ReturMera-
system. Det systemet är utvecklat helt och hållet som
en säljbar produkt. Man säljer ett paket med insamling
av avfall och återvinningsmaterial. Förutom kärl och
”kretsloppshus” att ställa dem i omfattar paketet också
information om hur sorteringen ska gå till och vilka
resultat man har uppnått. Kärlen i kretsloppshuset har
olika färg och informationsskyltar med både text och
bild. Om så behövs kan servicen utökas till att omfatta

124
fler fraktioner, till exempel textilier och matolja. In-
samlingen sköts med flerfacksfordon.
Lokala faktorer avgör
De beskrivna insamlingssystemen ska ses som goda
exempel som man eventuellt kan dra lärdom av inför
framtiden. Det är inte säkert att ett visst system, även
om det är väl utformat och utprovat på en plats, direkt
kan överföras till ett annat sammanhang. Lokala faktorer
som gäller exempelvis befolkning, tillgång till behand-
lingsanläggningar och insamlingsutrustning är i slut-
ändan avgörande. Svaret på frågan vad som i praktiken
är det bästa sättet att samla in avfall kommer alltid att
vara ”det beror på”. 
Lästips
• Insamlingssystem för hushållsavfall, Sverige 2000,
Naturvårdsverket rapport 5145
• Insamlingssystem och avgifter, Renhållningsverks-
föreningen 2003 (www.rvf.se)
• Nedskräpning vid återvinningsstationer, Renhåll-
ningsverksföreningen 1999

125
Sopsortering med bumerangeffekt
Sopsortering ifrågasattes redan av 1910-talets svenska
stadsmänniska. Efter en femtioårig parentes med
sopnedkast källsorterar vi idag igen. Men också nu
finns det röster som ifrågasätter: Lönar det sig att
sortera? Kan vi kräva att människor sorterar gratis?
Hur mycket av vår bekvämlighet vill vi offra? Vi måste
lära oss att se de samhälleliga miljöriskerna i ett lång-
siktigt perspektiv, och sätta dem före mer kortsiktiga
hänsyn till ekonomi och bekvämlighet, skriver Ola
Wetterberg. 
Ola Wetterberg är professor vid Institutionen för
miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs
universitet. 

126
en period när svenskarna såg det som självklart
att blanda ihop alla sorters skräp och avfall i
påsar och kasta i sopnedkastet för vidare transport till
förbränning eller soptippar framstår i backspegeln
som en mycket kort parentes. Perioden inleddes på
1920-talet och började mattas redan mot slutet av
1980-talet. Ja, avslutningen är väl än så länge oklar.
För under dessa korta 50–60 år av mänsklig historia
verkar sopornas odefinierade hopblandning och
osynliggörande, precis som vattentoaletten, ha blivit
det mest naturliga i världen.
Inge längre självklart att blanda
Idag markerar böcker som den du läser just nu att vi
lämnat blandandets självklarhet. Även om vi fortfarande
slänger och blandar mer än vi borde så gör vi det med
en tagg av dåligt samvete. Sopnedkastet har bytts ut mot
kompostanläggningen. Sorteringskärl och komposter
har blivit lämpliga samtalsämnen vid middagsbjud-
ningen för den moderna medvetna människan.
Osynligheten och tystnaden är inte längre påbjuden.
Och visst är sopsortering en modernitet, en produkt
och uppfinning av ett samhälle som producerar allt
mer prylar, material och skräp – åtminstone i den
organiserade och tekniska form som sopsorteringen
har idag. Men det är inte en modernitet uppfunnen
mot slutet av 1900-talet. Den utvecklades i stället
successivt under 1800-talets andra hälft för att upp-
D

127
leva en högkonjunktur i 1900-talets början, och
sedan försvinna och nästan helt glömmas bort.
Smutsguld och dödligt hot
Min egen personliga återupptäckt av 1800-talets
kraftfulla teknikutveckling på sopåtervinningens
område ägde rum i början av 1990-talet. Jag skulle
skriva en bok om Göteborgs renhållningsverks histo-
ria. Visst kände jag till att det hade funnits urinsepa-
rerande toaletter och svinmatsbingar redan tidigt.
Men omfattningen av praktiska tillämpningar och
teknikutveckling var en överraskning. 
Min bild av 1800-talets stadsrenhållning som ett
renodlat hygieniskt projekt mot kolera och tyfus
bleknade och ersattes av en ny där återvinningstek-
nik, miljöfrågor och ekonomiska vinstperspektiv
trädde fram som viktiga drivkrafter i renhållningens
utveckling. Teknikvalen på 1800-talet var inte själv-
klara utan föranledde livliga, väl underbyggda och
långa diskussioner. Avfallets farlighet för städer, män-
niskor och miljö vägdes in, men också avfallets nyt-
tighet för jordbruk och ekonomi. Avfallet var både
ett sjukdomsalstrande dödligt hot, och ett värdefullt
användbart smutsguld, som Victor Hugo hade
uttryckt saken.
Stadsrenhållning i sex perioder
Grovt förenklat kan den svenska stadsrenhållningen

128
delas in i sex perioder. Den första löper fram till mitten
av 1300-talet. Under den perioden verkar det mesta
av avfallet ha stannat kvar i de små städerna, och det
som arkeologerna kallar kulturlager växte till.
Därefter verkar något ha hänt. Kulturlagren minskar
vilket tyder på ett nytt sätt att hantera avfallet. Under
denna andra period börjar avfallet användas som
gödning i lantbruket, och vi kan också föreställa oss
att nya uppfattningar om renlighet gör sig gällande. I
de tidigaste stadslagarna som härrör från samma tid
läggs ansvaret för renhållningen på de enskilda med-
borgarna. Man skulle hålla rent framför egen dörr.
Den tredje perioden inträder i Sverige omkring 1800-
talets mitt. I samband med städernas starka tillväxt
och den nya medicinska vetenskapen börjar avfalls-
hanteringen betraktas som ett allt större problem,
transportmässigt och hygieniskt. Tankar på en sam-
hällsorganiserad renhållning börjar föras fram, samti-
digt som avfallstekniken utvecklas. Men fortfarande
mot andra hälften av 1800-talet är det ungefär samma
sammansättning på avfallet som det har varit sedan
städernas begynnelse: en blandning av rester från
odling och matberedning, djurspillning och mänsklig
latrin. En viss mängd kasserade föremål av olika material
förekom naturligtvis också, men mängderna går inte
att jämföra med det som skulle komma.

129