Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Finns det åtgärder som kan bromsa ökningen?
I Sverige har vi mycket sällan studerat och lyft fram
fakta kring avfallsökningen och vi har inte heller någon

22
statistisk uppföljning av hur mängderna förändras över
tiden, som till exempel våra nordiska grannländer har.
Delvis på grund av informationsbristen finns det en
allmänt spridd uppfattning att alla insatser som gjorts
för att förändra avfallshanteringen, med exempelvis
producentansvar för återvinning av förpackningar och
deponiförbud för brännbart och övrigt organiskt avfall,
också har lett till att mängden uppkommet avfall har
minskat. Att de uppkomna avfallsmängderna bör minska
genom användningen av dessa åtgärder brukar dessutom
ofta lyftas fram som ett av de övergripande målen för
själva åtgärden. Målet med minskade avfallsmängder
hittar man i utredningar inom EU och för de direktiv
som tagits fram där, på nationell nivå i alla utredningar
kring skatter och producentansvar, och på kommunal
nivå i till exempel avfallsplaner. Men det är tveksamt
om åtgärderna har haft någon effekt på den totala mäng-
den uppkommet avfall. Avfallsmängderna fortsätter
att stadigt öka i samma takt som tidigare. Däremot kan
vi konstatera att mängderna till deponering och för-
bränning har stabiliserats under de senaste 5–10 åren.
Avfallspolitik i EU:s miljöhandlingsprogram
Ett politiskt mål om att minska avfallsmängderna har
tagits fram av miljökommissionär Margot Wallström och
hennes kollegor. I EU:s sjätte miljöhandlingsprogram
(2001–2010) sätter man upp följande kvalitativa mål:
”Att bryta sambandet mellan avfallsproduktion och
ekonomisk tillväxt, och kraftigt minska de totala avfalls-

23
mängder som genereras genom ökade insatser för att
förebygga uppkomsten av avfall, effektivare användning
av resurser och en övergång till mer hållbara konsum-
tionsmönster.” 
För att uppnå detta har man satt upp kvantitativa mål
som bland annat innebär att deponeringen ska minska
kraftigt, först med 20 procent fram till år 2010 och
sedan med 50 procent fram till 2050. Man anger även
andra åtgärder som ökad materialåtervinning, ökad
informationsspridning och förebyggande åtgärder i en
gemensam integrerad produktpolicy. Men alla dessa
åtgärder, inklusive den kraftiga minskningen av depo-
neringen, är indirekta åtgärder. De har i ett historiskt
perspektiv inte haft någon märkbar effekt på avfalls-
ökningen, det vill säga det kvalitativa målet i handlings-
programmet. Men i ett långsiktigt perspektiv kan
sådana åtgärder utgöra en av flera pusselbitar som bidrar
till att vi förändrar våra attityder och värderingar. 
Mera tillväxt ger mera avfall
Det är tveksamt om det verkligen finns en vilja i sam-
hället att minska våra avfallsmängder. Bland våra politiker
arbetar de flesta direkt eller indirekt med att öka till-
växten och därigenom även avfallsmängderna. Även
inom miljödepartementet lyfts tillväxten fram som ett
viktigt samhälligt mål i miljödebatten. Tillväxt i kombi-
nation med miljöåtgärder ska tillsammans styra mot ett
långsiktigt hållbart samhälle. Detta kan man exempelvis

24
se i den framtidsvision som beskrivs i Regeringens
skrivelse ”Nationell strategi för hållbar utveckling”
(2001/02:172). Där sägs bland annat: ”I det hållbara
samhället skall hög tillväxt och social rättvisa förenas med
ren och människovärdig miljö”. Men den frikoppling
av ekonomisk tillväxt från uppkomsten av avfall som
många hoppas på, och talar om, har ännu inte visat sig
i statistiken, varken i Sverige eller i resten av världen. 
Frågan är nog egentligen om tillräckligt många av oss
är beredda att minska vår konsumtion av produkter.
Enligt forskarundersökningar är konsumtion vårt i
särklass största fritidsintresse. Dessutom är konsumtion
det fritidsintresse som ökar mest. I takt med att vi får allt
mer pengar över för ny konsumtion kommer också
avfallsflödena att fortsätta att öka. Vi har dessutom idag
en väl fungerande avfallshantering som de flesta av oss
har förtroende för, och vi upplever inte de växande
avfallsmängderna som något påtagligt problem. I stället
anser nog många av oss att vi har kommit en bra bit på
väg genom de insatser som gjorts för materialåtervinning-
en. Det krävs troligen helt andra förändringar i samhället
än indirekta åtgärder inom avfallshanteringen, som
exempelvis avfallsskatter och deponiförbud, om vi ska
minska uppkomsten av avfall. 
Om vi extrapolerar den utveckling vi har haft historiskt
kan vi rent matematiskt konstatera att det finns övre
gränser då jordens resurser så småningom inte räcker

25
till. Långt före det kommer vi förhoppningsvis att ha
bromsat resursuttaget på grund av ökande miljöpåver-
kan eller ökade råvarukostnader. Om vi ska lyckas
bromsa utvecklingen måste vi i ett långsiktigt arbete
förändra våra attityder och värderingsgrunder för sam-
hällets utveckling så att vi kan skapa en tillväxt som
inte nödvändigtvis ökar uttaget av materiella råvaror.
Det är bara genom förändrade normer och värde-
ringsprinciper som vi kan bryta det tydliga sambandet
mellan tillväxt och avfallsmängd. 
Källor och mer information
Det grundläggande arbetet till det här kapitlet har
genomförts av Johan Sundberg och Mattias Olofsson
som båda är verksamma på företaget Profu och Avfalls-
gruppen på Chalmers. Ytterligare information om källor
med mera finns på: www.profu.se

26
”I takt med att livstiden för en elektrisk
apparat blir kortare och kortare på grund
av den accelererade tekniska utvecklingen,
ökar mängderna insamlat elektriskt och
elektroniskt avfall snabbt.”
(Ur Svensk Avfallshantering 2003 från Svenska Renhållningsverksföreningen)
”Användningen av datorer tycks inte på
något sätt ha påverkat konsumtionen av
kontorspapper. Ytterligare 30 000 ton har
avsatts på marknaden.”
(Ur Svensk Avfallshantering 2003 från Svenska Renhållningsverksföreningen)

27
Långt till ett giftfritt kretslopp
Snart har vi nått våra nuvarande mål för hushålls-
soporna. Regler och styrmedel finns på plats i form av
förbud, skatter, producentansvar och miljöskydds-
regler. Men vi är fortfarande långt från ett giftfritt och
resurssnålt kretslopp, skriver Gunnar Fredriksson. Han
anser att det ska vara enkelt för hushållen att sortera
och lämna sina sopor. Det är viktigare att göra det
enklare att sortera de fraktioner som redan samlas in
än att införa nya fraktioner.
Gunnar Fredriksson är chef för enheten för 
produkter och avfall på Naturvårdsverket.  

28
i är alla sopexperter, åtminstone så långt att vi vet
vad våra egna sopor består av, hur väl vi hinner
med att sköta sorteringen och hur insamlingen av för-
packningar och tidningar fungerar i vårt eget grann-
skap. Det är lätt att inse att sopornas blandning av
metall, plast, kartong och matavfall är en resurs om de
hanteras så att de kan återvinnas som råvara till nya pro-
dukter eller om matresterna kan bli matjord. Det är
också lätt att inse att soporna är ett miljöproblem om de
läggs på deponi tillsammans med farliga ämnen från
kemikalierester och elektronik. Sortering, insamling
och omhändertagande av avfall måste därför utformas
med hänsyn till att avfall är både en resurs och ett miljö-
problem. Vi ska återvinna så mycket som möjligt för att
spara material och energi men också se till att farliga
ämnen inte sprids i kretsloppet. 
Produktdesign avgör återvinning
För att nå ett hållbart samhälle är det viktigt att hushålla
med naturresurser, material och energi och att använda
mindre giftiga kemikalier. För att detta ska bli verklighet
krävs inte bara sortering och återvinning av avfall, utan
också att tillverkaren ser till att varorna blir resurssnåla
och giftfria. Hur varor tillverkas och används avgör hur
stor mängd avfall som uppkommer och vilka farliga
ämnen som avfallet kommer att innehålla. Redan när en
ny produkt designas avgörs det om återvunnet material
kan användas och om framtida återvinning kan ske på
ett enkelt sätt.
V

29
Trots att sorteringen och återvinningen ökar är det
troligen inte möjligt att nå ett fullständigt ekologiskt
hållbart omhändertagande av dagens avfall. Särskilt
svårt är det att säkerställa att inga farliga ämnen sprids.
Återvinningen kan inte heller kompensera för de resurser
som förbrukas när en vara tillverkas och används. 
Hierarki för avfallshantering
EU:s medlemsstater har enats om en hierarki för hur
avfall ska omhändertas. I första hand ska uppkomsten
av avfall förebyggas och avfallets farlighet minskas. Det
görs bäst genom åtgärder redan när varor tillverkas och
används. Det avfall som ändå uppstår ska återvinnas
genom materialåtervinning eller genom förbränning
I avfallshierarkin är deponering på soptipp det minst önskvärda. Högst upp på önske-
listan står att minska avfallsmängden och göra avfallet mindre farligt. Näst bäst är
att återanvända produkter. Efter det ska vi återvinna material, inklusive kompostera
och röta organiskt avfall. Sedan kommer förbränning med energiutvinning, då det
också bildas slagg och askor som måste läggas på deponi.

30
med energiutvinning. Om inget annat är möjligt ska
avfallet i sista hand läggas på deponi. 
Flera analyser stödjer hierarkin och har visat att depo-
nering är den sämsta metoden att ta hand om avfall som
kan materialåtervinnas eller förbrännas. I Sverige har
det diskuterats mycket vilket som är bäst av material-
återvinning och sopförbränning. I dag är utsläppen låga
från förbränning. Naturvårdsverket anser därför att
både materialåtervinning och förbränning är godtagbara
metoder. 
Förbränning har nackdelen att den ger upphov till
ganska mycket avfall i form av slagg och aska, ett avfall
som i de flesta fall måste deponeras. Materialåtervinning,
inklusive kompostering och rötning, ger möjlighet att
skapa en avfallshantering helt utan deponering där
material och näringsämnen kan ingå i ett kretslopp.
Stora mängder energi sparas också jämfört med om
avfallet deponeras, eftersom det oftast går åt mindre
energi att tillverka produkter av återvunnet material än
av jungfruliga råvaror. 
Materialåtervinning ger också en värdefull koppling till
utveckling av nya produkter. Tillverkarna får signaler
tillbaka om vilka ämnen eller material som försvårar
återvinning. Vissa avfallsslag är olämpliga att material-
återvinna eftersom de innehåller farliga ämnen eller kräver
arbetsinsatser och kostnader som inte motsvarar miljö-
nyttan. För många av dessa avfallstyper är förbränning
med energiutvinning att föredra. Målen för material-

31
återvinning av exempelvis olika förpackningsslag som
plast och kartong kan förefalla lågt satta (se tabellen
nedan). Varför kan inte målet vara 100 procent? Det
beror på flera saker. Dels är det inte möjligt att nå en
100-procentig utsortering, dels är inte allt avfall av
sådan kvalitet att det passar för materialåtervinning. För
det avfall som sorteras ut ska det också finnas avsättning
på en marknad så att det kan bli nya produkter.
Eftersom det inte är praktiskt möjligt att materialåter-
vinna allt avfall så är både materialåtervinning och för-
bränning nödvändiga för att vi ska kunna omhänderta
allt avfall som uppstår.
Tabellen visar nationella återvinningsmål samt återvinningsresultat för
2002. Återvinningsmålen har två nivåer: en som säger hur mycket som
måste återvinnas totalt (energi- eller materialåtervinning) och en som säger
hur stor andel som måste återvinnas som material. Siffrorna gäller avfall
från både hushåll och verksamhet; det mesta av till exempel wellpappen samlas
in från annat än hushåll. (Källa: Naturvårdsverkets rapport 5299)
Förpackningsavfall
Återvinningsmål 
Mål för material-
Total återvinning 
Material-
totalt
utnyttjande 2002
utnyttjande 
(viktprocent)
(viktprocent)
(viktprocent)
2002
(viktprocent)
Aluminium (inte 
dryckesförpackningar)
70
70
24
24
Papp, papper, kartong
70
40
38 (+42)*
37
Wellpapp
65
65
86 (+9)*
86
Plast (utom PET-flaskor
för dryck)
70
30
33 (+34)*
16
Stålplåt
70
70
70
70
Glas
70
70
88
88
Aluminium förpackningar
för drycker
90
90
86
86
PET-flaskor
90
90
77 (97)**
77 (97)**
Trä
70
15
ca 20***
ca 80***
Övriga material
30
15
-
-
* Siffran inom parentes är en beräkning av den andel av materialet som går till energiutvin-
ning som blandat avfall, det vill säga det samlas inte in inom ramen för producentansvaret.
** Siffran inom parentes representerar retur-PET, det vill säga flaskor som återfylls.
*** En uppskattning baserad på uppgifter från branschen.

32
Skatter och regler styr soporna från tippen
Den ökade sorteringen och återvinningen av avfall har
inneburit att mängden avfall som läggs på deponi har
minskat kraftigt. Idag återvinns cirka 40 procent av
hushållsavfallet till nytt material och till jord genom
kompostering eller rötning (cirkeldiagram på sidan 14).
Ytterligare 40 procent förbränns i särskilda värmeverk
för att producera fjärrvärme, eller i kraftvärmeverk för
att producera både fjärrvärme och el. Bara 20 procent
av hushållsavfallet hamnar på deponi, en andel som
minskar snabbt. Vi har också blivit betydligt bättre på
att ta hand om gamla TV-apparater och annan elektronik
och på så sätt minskat utsläppen av farliga ämnen till
miljön. 
Det har vidtagits en rad åtgärder för att stödja den här
utvecklingen. År 1994 infördes producentansvar för
förpackningar, returpapper och däck. Senare har pro-
ducentansvaret utökats till bilar samt elektriska och
elektroniska produkter. Producentansvaret fungerar så
att tillverkaren eller importören av en produkt ansvarar
för att varan återvinns när den blir avfall. Producent-
ansvaret har till stor del bidragit till att en så stor del av
hushållsavfallet idag materialåtervinns.
För att minska deponeringen har regeringen också
infört skatt på avfall som läggs på deponi. En sådan
skatt gör återvinning mer ekonomiskt gynnsam. Från
och med den 1 januari 2005 är det dessutom förbjudet

33
att lägga brännbart och organiskt avfall på soptipp.
Eftersom förbudet mot att deponera brännbart och
organiskt avfall kan riskera att leda till kraftigt ökad
förbränning har riksdagen beslutat om ett särskilt åter-
vinningsmål. Det innebär att cirka 20 procent av allt hus-
hållsavfall, eller 35 procent av den organiska delen, år
2010 bör behandlas genom kompostering eller rötning. 
För att säkerställa att materialåtervinning används när
det är bäst ur miljösynpunkt utreds nu om ytterligare
styrmedel är nödvändiga, till exempel en skatt även på
förbränning.
Fakta om avfallsregler
1994 Producentansvar för däck, returpapper och förpackningar
1998 Producentansvar för bilar
1999 Miljöbalken träder i kraft.
2000 Det införs skatt på avfall som läggs på deponi. 
2001 Producentansvar för elektriska och elektroniska produkter
2002 Krav på sortering av brännbart avfall, samt förbud mot att lägga 
det utsorterade brännbara avfallet på deponi. Deponiskatten höjs.
2004 Avfallsskatten ses över – blir det skatt på förbränning?
2005 Förbud mot att deponera organiskt avfall. Ett miljömål säger 
att mängden  deponerat avfall år 2005 ska ha halverats från 
1994 års nivå. 
2008 Alla deponier ska ha uppnått enhetlig standard enligt ett 
EG-direktiv.

34
Miljökraven ökar
För att minska miljöpåverkan från avfallshantering
har EU beslutat om regler för deponier och förbrän-
ningsanläggningar. Reglerna finns i den svenska
lagstiftningen. Deponier måste uppfylla höga krav på
bland annat täthet och kontroll. Många av de svenska
deponierna blir tvungna att stänga de närmaste åren
eftersom de är för små för att kunna klara av kostna-
derna för det förbättrade miljöskyddet. De ökade kra-
ven på sopförbränningsanläggningarna innebär att
utsläppen av dioxiner kommer att fortsätta att minska
trots att mer sopor förbränns.
En annan viktig åtgärd för att minska miljöpåverkan
är att se till att farligt avfall (kemikalier, batterier med
mera) samlas in skilt från annat avfall, något som redan
krävs i lagstiftningen. För att förbättra insamlingen av
farligt avfall kommer nu regler som ställer krav på att
kommunerna måste erbjuda hushållen ett enkelt sätt
att lämna ifrån sig farligt avfall. Producentansvaret för
bilar samt elektriska och elektroniska produkter ställer
krav på att komponenter som innehåller farliga ämnen
ska sorteras ut före skrotning. Särskilt insamlingen av
elavfall har förbättrats betydligt sedan producentan-
svaret infördes den 1 juli 2001. Idag hamnar inte det
miljöfarliga elavfallet blandat med annat avfall på
soptippen eller i en förbränningsanläggning, utan
återvinns vid särskilda anläggningar. Vi svenskar är
världsmästare på återvinning av elavfall; år 2002
omhändertogs nästan 75 000 ton. 

35
Sophantering nödvändig infrastruktur
Återvinningen ökar och deponeringen minskar.
Utsläppen av farliga ämnen från förbränning och
deponering minskar. Åtgärderna för en bättre avfalls-
hantering har varit framgångsrika på så sätt att det har
gjorts stora miljövinster. Samtidigt har diskussionen
och missnöjet gällt andra saker. Många människor är
upprörda över skräpiga återvinningsstationer, och de
som arbetar i branschen klagar på oklara ansvarsför-
hållanden. Regeringens beslut om förbud mot depo-
nering av organiskt och brännbart avfall visar sig svåra
att genomföra. Det har inte varit tillräckligt tydligt
vem som har ansvaret för att bygga nya anläggningar. 
Diskussionen tyder på att omhändertagande av avfall
inte bara är en miljöfråga. Den snabba utvecklingen
har visat att en väl fungerande avfallshantering är en
nödvändig infrastruktur i samhället, i vissa delar jäm-
förbar med energiförsörjning och vatten- och avlopps-
hantering. Såväl hushåll som offentliga och privata
verksamheter är beroende av att någon hämtar och tar
hand om deras avfall. 
Det ska vara lätt att lämna sopor
När vi berömmer kommuner och producenter för den
ökade återvinningen bör vi komma ihåg att en stor del
av arbetet görs av hushållen. Det är ett stort jobb att
sortera och lämna olika typer av sopor. Ofta har detta
fått göras under förhållanden som lämnar mer att

36
önska. Att vara miljövänlig och lämna ifrån sig gammal
färg eller andra kemikalierester kan i en del kommuner
kräva ett stort arbete beroende på låg ambition i kom-
munens insamling. Producenternas återvinningssta-
tioner har på många håll varit för glest utplacerade och
ibland också dåligt skötta. Allmänheten har upplevt
det delade ansvaret mellan kommunen och producen-
terna som otydligt. Det har varit oklart vart man ska
vända sig med klagomål och frågor. 
För att vi ska kunna ha fortsatt hög återvinning är det
viktigt att hushållen enkelt kan sortera och lämna sitt
avfall. Kommuner och producenter som ansvarar för
insamlingen behöver förbättra servicen och samordna
sina insamlingssystem bättre. Om återvinningen ska
fortsätta öka är det troligen viktigare att göra det
enklare att sortera de fraktioner som redan samlas in
än att införa nya fraktioner. Naturvårdsverket kommer
därför under de närmaste åren att bevaka att insam-
lingen av avfall förbättras. Bland annat har det inrättats
ett avfallsråd vid Naturvårdsverket där kommuner,
producenter och företrädare för hushåll och konsumenter
kan diskutera förbättringar och samarbete. 
Tanken är också att resultatet av sorteringen ska åter-
föras till hushållen: Hur mycket återvinns? Material-
återvinningen ska fortsätta att vara hög, samtidigt som
kostnaden och arbetet ska motsvara miljönyttan. När
det gäller hushållen är det viktigt att avfallslagstift-

37
ningen ger möjlighet till lokala lösningar. Förutsätt-
ningarna för att samla in hushållsavfall är helt olika i
en storstad och i glesbygden. Kommunerna har därför
stor möjlighet att själva bestämma hur insamlingen
ska utformas. I Sverige är det inte straffbelagt att inte
sortera sina sopor. Däremot är det inte tillåtet att skräpa
ner eller dumpa soporna. Kommunen kan också välja
att ta en lägre avgift av den som sköter sorteringen bra. 
Framtidens giftfria och resurssnåla kretslopp
De nuvarande målen för avfallshanteringen är snart
uppnådda – i varje fall finns regelverket och styrmed-
len på plats. Genom deponeringsförbuden och skatten
på deponering kommer snart inget avfall att depone-
ras som kan materialåtervinnas eller förbrännas.
Producentansvaret och målet för biologisk behandling
av organiskt avfall säkerställer tillsammans med en
eventuell skatt på förbränning att materialåtervinning
och förbränning kommer att komplettera varandra
som återvinningsmetoder. Kraven på deponier, för-
bränningsanläggningar och utsortering av farligt avfall
säkerställer att miljöpåverkan minskas så långt det är
möjligt med nuvarande teknik och avfall.
Men vi är fortfarande långt från ett giftfritt och
resurssnålt kretslopp. För att vi ska komma närmare
behövs det fler åtgärder redan vid produktion och
konsumtion av produkterna. Varor behöver bli mer
resurssnåla på så sätt att mindre material och energi

38
går åt när de produceras och används. Kretsloppet kan
bara bli ”giftfritt” om mängden och farligheten hos de
kemikalier som används minskas. 

39