Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Inga fördelar med deponering
Det är svårt att se några fördelar med att deponera
avfall. Problemen skjuts på framtiden. Nackdelarna är
uppenbara; stora mängder avfall på liten yta skapar
stora risker för kontaminering av vatten och mark.
Den stora mängden avfall gör också att det uppkommer
okontrollerade bränder som orsakar stora utsläpp av
giftiga ämnen som dioxiner och partiklar. Deponering
av avfall är dessutom slöseri med resurser eftersom varken
energi- eller näringsinnehållet används. I samband med
avfallslagring på deponi startar en biologisk nedbryt-
ningsprocess och därmed bildning av metan och kol-
dioxid, gaser som bör omhändertas för att minska 
förstärkningen av växthuseffekten.
På grund av de tydliga negativa miljöeffekterna i sam-
band med deponering är det förbjudet från år 2002 att
deponera brännbara avfallsfraktioner. Efter 2005
kommer inte heller biologiskt nedbrytbart avfall att få
deponeras. De här lagförändringarna förväntas bidra
till en kraftig minskning av deponeringen i framtiden. 
Sopförbränning under kontrollerade former
Den vanligaste metoden att behandla hushållssopor i
Sverige idag är att genom förbränning ta tillvara den
energi som finns i avfallet. År 2002 förbrändes 1,7

188
miljoner ton hushållsavfall. De främsta fördelarna
med förbränning förutom att energi återvinns är att
volymen minskar och att en del giftiga ämnen förstörs
eller ansamlas så att man lättare kan hantera dem.
Nackdelen är utsläpp av nya giftiga ämnen som bildas
i förbränningsprocessen. Utsläppen är numera nog-
grant kontrollerade och reglerade i lagstiftningen. 
Avfallsförbränning måste ske i särskilda avfallsförbrän-
ningsanläggningar, där förbränningsförloppet överva-
kas noggrant och rökgaserna renas innan de släpps ut.
Att elda hushållsavfall i villapannor och utomhus på
gårdar är olagligt eftersom det orsakar höga utsläpp av
giftiga ämnen som till exempel dioxiner. Det är idag
inte känt hur mycket hushållsavfall som eldas olagligt
i Sverige, men siffran uppskattas vara relativt hög,
främst i glesbygd; den varierar kraftigt under året.
Studier gjorda av det amerikanska Naturvårdsverket
visar att detta är en av de enskilt största utsläppskäl-
lorna av dioxiner i USA. Det är därför viktigt att all-
mänheten informeras om den stora negativa miljöpå-
verkan eldning av hushållsavfall i hemmen medför.
Deponeringsförbud ger ökad sopförbränning
Under 2002 energiåtervanns hushållsavfall i 26 för-
bränningsanläggningar runt om i Sverige (se karta på
sidan 150). Vid förbränningen producerades fjärrvärme
och i åtta av anläggningarna även elektricitet. År 2002
producerades 8 terawattimmar fjärrvärme vid avfalls-

189
förbränning; det motsvarade ungefär 10 procent av
Sveriges fjärrvärmebehov. Det gör att avfall näst efter bio-
bränsle är det vanligaste bränslet i fjärrvärmesystemen
idag. 
På grund av de nya reglerna om deponeringsförbud
för brännbart och organiskt avfall förväntas avfallsför-
bränningen öka kraftigt framöver. Alla behandlings-
metoder kommer att öka, men förbränning ökar mest
och flera nya avfallsförbränningsanläggningar är under
byggnad. I de kommuner som har eller planerar avfalls-
förbränning krävs ett samarbete mellan de ansvariga för
avfallshanteringen och för fjärrvärmeproduktionen.
Ofta sker samarbetet i en hel region; det är mest effektivt
för ekonomin och miljön eftersom man kan hålla nere
transporternas längd. Man skriver kontrakt om avfall
från den egna kommunen och närliggande kommuner
så att anläggningen får tillräckligt med bränsle och kan
köras maximalt. Dessutom måste man se till att man har
avsättning för den producerade energin i fjärrvärme-
systemet. Men det förekommer långa transporter främst
i norra Sverige, eftersom den glesa bebyggelsen gör att
man måste samla in sopor från ett stort område för att få
ihop tillräckliga mängder för att en sopförbrännings-
anläggning ska kunna drivas ekonomiskt lönsamt.
En stor anläggning som uppfyller lagstiftningens krav
på teknik och reningsutrustning kostar uppemot en
miljard kronor att uppföra. Investeringen finansieras

190
bland annat av de mottagningsavgifter som avfalls-
lämnaren betalar till anläggningsägaren. Om anlägg-
ningarna byggs för samtidig produktion av el och
värme, så kallad kraftvärme, utnyttjas resurserna bäst.
Samtidigt får man intäkter från försäljningen av både
el och värme. Elproduktionen bedöms vara särskilt
viktig eftersom el är en högvärdig form av energi, och
vi har möjlighet att ersätta miljömässigt sämre alterna-
tiv att producera el. Vi behöver dessutom kompensera
för bortfallet av el från kärnkraften som ska avvecklas. 
Undersökningar har visat att uppförande eller utbygg-
nad av avfallsförbränning i ett fjärrvärmesystem ofta
möjliggör en expansion av fjärrvärmenäten. På så sätt
kan man ersätta mindre miljövänliga uppvärmnings-
alternativ som oljeeldade villapannor eller mindre
panncentraler. 
Utsläppen har minskat kraftigt
Vid förbränning av sopor bildas det oönskade ämnen,
exempelvis dioxiner, sura gaser och tungmetallföre-
ningar som återfinns i rökgasen och i fasta restprodukter
(slagg och flygaska). De här ämnena är skadliga för
miljön på olika sätt, och det är orsaken till att det har
gjorts stora insatser för att minska utsläppen från sop-
förbränningsanläggningar under de senaste 20 åren.
Minskningen av utsläppen (diagram på nästa uppslag)
beror bland annat på att förbränningsprocessen har

191
förbättrats med effektivare driftstyrning och rökgas-
rening. Sopförbränningsanläggningar är idag oftast
utrustade med en kombination av torr och våt rening,
och har utsläppsnivåer under de satta gränsvärdena. Man
vet idag mycket om det avfallsbränsle som eldas. Man
kontrollerar värmevärde, fukthalt, form och metallinne-
håll, och det betyder mycket för förbränningseffekti-
viteten. Dessutom har man färre stopp på grund av
driftstörningar. 
I mitten av 1980-talet uppmärksammades problemet
med utsläpp av dioxiner från sopförbränningen. Intensiva
och effektiva miljöskyddsåtgärder har resulterat i att
utsläpp av dioxiner och andra föreningar som väteklorid
(saltsyra), kvicksilver, kadmium, bly och stoft till luf-
ten idag har minskat med mellan 90 och 99 procent.
När det gäller dioxiner svarar sopförbränning numera för
bara en mindre del av samhällets totala utsläpp till luft.
Det samlade dioxinutsläppet från Sveriges sopförbrän-
ningsanläggningar uppgick till 1,1 gram under 2002.
Det kan jämföras med de uppskattade utsläppen av 7
gram dioxiner per år från bränder vid deponier. 
Samtidigt som utsläppen har minskat kraftigt har för-
bränningen av avfall fördubblats sedan 1980-talet. Det
gör att utsläppsminskningen blir ännu större om man
räknar per producerad terawattimme (se diagram). 

192
Upp till 25 procent av avfallet blir kvar som bottenslagg
och flygaska efter förbränningen. Slaggen är oftast
ofarlig och används därför ibland som fyllnadsmassa
vid vägbyggen. Flygaskan däremot är en restprodukt från
rökgasreningsanläggningen, och den kan innehålla höga
halter av giftiga ämnen som dioxiner och tungmetaller.
Den deponeras och hanteras därför som farligt avfall.
Studier har visat att de giftiga ämnena är bundna
mycket hårt till flygaskan och att miljöstörning i form av
läckage vid deponering därför bedöms som mycket liten.
Så här har utsläppen från sopförbränning i Sverige minskat mellan 1985
och 2002. Exempelvis har kvicksilver, bly och dioxiner minskat med 99
procent. (HCl=väteklorid/saltsyra, SOx=svaveloxider, NOx=kväveoxider,
Hg=kvicksilver, Cd=kadmium, Pb=bly)

193
Sopförbränning klarar växthusprovet
Genom internationella avtal och överenskommelser
har en del miljöskadliga effekter från energianvänd-
ning reducerats de senaste åren. Men det svåraste åter-
står, nämligen att stoppa den ökade växthuseffekten
som förändrar jordens klimat. Ett sätt att minska kol-
dioxidutsläppen och människans påverkan på klimatet
är att använda mindre fossila bränslen och mer förny-
bar energi. Hushållsavfall består till allra största delen
(85 procent) av förnybart material, det vill säga mate-
rial som har sitt ursprung i den levande naturen, så
kallat biobränsle. När biobränsle eldas bildas det vis-
serligen koldioxid som bidrar till växthuseffekten,
men koldioxid tas samtidigt upp av växterna. Det blir ett
kretslopp av koldioxid, och därför bidrar biobränslen
Om man tar hänsyn till att energiproduktionen från sopförbränning har
fördubblats sedan 1980-talet och räknar utsläpp per terawattimme så ser
bilden ut så här. Utsläppsminskningarna är 100 procent för flera av
ämnena.

194
bara marginellt till en ökning av växthuseffekten när
de förbränns. 
Men det är inte bara koldioxid som är en växthusgas.
Metan är en annan, och den har 20 gånger kraftigare
växthuseffekt än koldioxid. Effekten av växthusgaser
från olika avfallsbehandlingsmetoder har studerats i en
rapport från Svenska renhållningsverksföreningen
(RVF). Där visar man att avfallsförbränning skulle
minska användningen av biologiska metoder och där-
med ge minskade utsläpp av metan som frigörs från
både kompostering och rötning. Detta skulle ha stor
betydelse för bromsning av växthuseffekten eftersom
metans växthuseffekt är så stor. 
Sopförbränning står sig miljömässigt bra
Det finns både fördelar och nackdelar med avfallsför-
bränning. Nackdelarna är att det bildas giftiga ämnen,
även om halterna idag är mycket lägre än förut. Dessa
utsläpp måste sättas i relation till miljöstörande
utsläpp från andra behandlingsmetoder, till exempel
växthusgaser. Fördelarna är att en betydande mängd
energi produceras vid avfallsförbränning, energi som i
stället skulle behöva produceras på något annat sätt
som kan ha ännu mer negativa miljöeffekter. Med alla
för- och nackdelar sammantagna anser vi att sopför-
bränning är en avfallsbehandlingsmetod som miljö-
mässigt står sig bra jämfört med andra metoder som
står till buds idag.

195
Weine Wiqvist:
Vi borde ha börjat med det farliga
I Sverige ha vi en bra avfallshantering jämfört med
andra länder. Nu gäller det att förfina det som är
beslutat. Tyvärr har vi börjat i fel ände med de harm-
lösa förpackningarna. Det är först nu vi på allvar tar
tag i det farliga avfallet. Samtidigt ställs det högre
krav på insamling av biologiskt avfall. Det finns ett
fysiskt och mentalt källsorteringsutrymme som snart
är intecknat, säger Weine Wiqvist.  
Weine Wiqvist är vd för Renhållnings-
verksföreningen, RVF.

196
venska Renhållningsverksföreningen (RVF) har
ungefär 400 medlemmar. Två tredjedelar är kom-
muner och kommunala bolag; resten är privata kon-
sulter, leverantörer och entreprenörer. RVF:s vd Weine
Wiqvist arbetar alltså åt en branschorganisation där
många av aktörerna i avfallsbranschen är med. Han
deltar också aktivt i branschorgan inom EU. 
Weine tycker att forskarna ibland är för teoretiska och
missar en del i sina resonemang. De har lite svårt att se
vad som är praktiskt genomförbart. 
– Avfallshantering tar mycket plats och kräver en hel
del transporter. Det kan lätt bli så att en teoretiskt
framräknad och miljöanpassad återvinningspotential
faller på att det är praktiskt svårt att genomföra.
Samhället kan sätta upp politiska mål, men den åter-
vinning som föreslås måste vara praktiskt genomförbar
och accepterad. Det finns en gräns för vad man kan
kräva. 
För många styrmedel
Weine Wiqvist har två paraduttryck. Han pratar för
det första om det fysiska och mentala källsorterings-
utrymmet, för det andra om källsorteringens paradox. 
– Det fysiska och mentala källsorteringsutrymmet
hänger ihop med engagemanget i samhällskroppen,
och det dalar nu. Källsorteringens paradox innebär att
S

197
i takt med att vi sorterar mer blir sophanteringen allt
dyrare. Det beror på att vi får allt fler hanteringsled i
form av källsortering, transporter, omlastning och
olika former av återvinning. Däremot ökar inte värdet
på det återvunna materialet i samma takt. Konsu-
menten får sällan någon egen direkt behållning av att
sortera sopor; det är bara samhället som har något till-
baka i form av miljönytta. 
Vem är det då som tjänar pengar på det sorterings-
arbete som hushållen gör? Det har blivit en rad nya
yrken och uppgifter som inte fanns förut, till exempel
att ta hand om elektronikavfall; det är en helt ny
bransch, säger Weine. Men återvinningsindustrin då –
visst får de billiga råvaror? 
– Nej, i själva verket inte. Marknaden är pressad av
hård konkurrens från jungfruliga råvaror. Men retur-
papper betalar sig eftersom det finns ett värde på pro-
dukterna. I övrigt skulle återvinningen, strikt företags-
ekonomiskt, vara en underskottsverksamhet om inte
producentavgifter bar upp systemet. 
I själva verket är Weine Wiqvist rätt nöjd med den
lagstiftning vi har idag. Men det finns för många styr-
medel, säger han. Det är förbud, skatter, producent-
ansvar och återvinningsmål. Det är svårt att överblicka
vilket styrmedel som styr vart när man använder hela
verktygslådan. 

198
Paradoxalt med låga återvinningsmål
I Sverige är vi duktiga på att källsortera sopor. När det
gäller returpapper har vi länge legat på cirka 80 procent
återvinning. De flesta sorterar, och medvetenheten
ökar om vikten av att sortera batterier och farligt
avfall, säger Weine. I vissa fall, som för plast, är åter-
vinningsmålen lågt satta, bara 30 procent. Det hänger
ihop med EG-direktivets mål och den samhällsekono-
miska nyttan. Om målet sätts högre kan det kosta mer
än det smakar. Men ett så lågt satt mål skapar givetvis
förvirring hos konsumenten: Varför vill inte myndighe-
terna att alla ska sortera? Varför ska just jag göra det i så
fall? Weine håller med om att det blir lite schizofrent. 
– Det är lite paradoxalt att riksdag och regering säger
sig vilja öka återvinningsgraden, samtidigt som målen
inte sätts högre. Men ingen kan säga ”nu räcker det”.
Budskapen måste vara lite förvanskade i förhållande
till målen: Du ska kanske sortera, om du har lust, var
tredje dag. 
– Det som hamnar i valet och kvalet är mjölkförpack-
ningar och plastförpackningar. För de här två flödena
är det inte motiverat med hundra procent återvinning,
och därför har man lägre målsättning. Mjölkkartonger
har blivit en symbol i sammanhanget. De skulle för-
modligen lika gärna kunna energiutvinnas. Mjukplast
bränns redan idag, och det har tyst accepterats. De här
två materialslagen utgör en väldigt liten del i material-

199
flödet, men de har debatterats mycket, kanske för
mycket. 
Beslut om biologiskt avfall stor utmaning
För matavfallet finns det en ny målsättning att 35 pro-
cent av hushållens biologiska avfall år 2010 ska åter-
vinnas via kompostering eller rötning. Det betyder att
varannan svensk ska sortera matavfall. Idag är det bara
drygt 15 procent som gör det. 
– Det nationella matavfallsmålet är rimligt men det
kommer att kräva stora insatser inte minst när det gäller
information, säger Weine Wiqvist. Näringen i mat-
avfallet ska återföras till kretsloppet och biogas kan
utvinnas vid rötning. Här ställs det stora krav på riktig
sortering. Forskarna är överens om att det är miljö-
mässigt sämre att kompostera matavfallet än att för-
bränna det. Rötning jämställer de ungefär med för-
bränning. Som jag ser det är beslutet om just 35 pro-
cent återvinning av biologiskt avfall inte särskilt väl-
grundat om man ser det från ett vetenskapligt pers-
pektiv. Men det ger uttryck för en politisk ambition
om hur avfallshanteringen ska utvecklas. 
Vi har börjat i fel ände
Sopsortering ställer krav på människor. Därför måste
systemen accepteras. Folk måste vara beredda att hjälpa
till, säger Weine. Man ska vara försiktig när man inför
nya sorteringsmodeller. 

200
– Vi borde ha börjat med det viktigaste, det vill säga
farligt avfall och elektronik. Men vi har gjort tvärtom,
börjat med förpackningar och jobbat mindre med det
farliga som kommer nu. Det svåraste är matavfallet,
och det kommer också nu. Det harmlösa förpack-
ningsavfallet har lagt beslag på en stor del av vårt men-
tala och fysiska källsorteringsutrymme. Vi har inte så
lätt att ändra rutiner; därför kan det bli svårt med det
farliga avfallet och matavfallet. 
– Farligt avfall ställer helt andra krav än andra sopor.
Här finns det mycket kvar att göra för att få en bekväm
och säker hantering. I flerbostadshus kan det behövas
system som i Danmark där en vicevärd tar hand om
avfallet i källaren eller där man lämnar det i låsta skåp.
Det finns också mobila lösningar, det vill säga bilar
som kör ut till bostadsområdena. 
Weine Wiqvist tror inte att vi kommer att ha småskalig
återvinning av plast, metall och elektronik i framtiden;
de små företagen överlever inte. Det måste ske i mer
industriell skala i from av krossning och utsortering av
material. 
Tror inte på tvång
Människor ska inte behöva ha dåligt samvete för sin
konsumtion och sina sopor, säger Weine. Det är
naturligt att vi har ett produktflöde och en viss stan-
dard. Men produkterna kan bli bättre. Vi kan minska

201
avfallsmängden genom lättare och färre produkter.
Det har till exempel blivit mindre material i förpack-
ningarna, men samtidigt har antalet ökat så den tota-
la mängden förpackningsmaterial är densamma som
tidigare. Men förpackningar är bra; därför är det inte
självklart att vi ska minska på dem. 
– Sopor är en förhållandevis liten miljöfråga. Men den
är symboliskt viktig och den påverkar flödena av mate-
rial. Kretsloppspropositionen tog upp vår ökande
konsumtion, men ingen vill ta i den frågan. Den är för
känslig. 
Vilken roll får kommunerna framöver? De behöver
utbilda människor när det gäller farligt avfall och
matavfall, säger Weine. Det bör ske genom handpå-
läggning; de måste komma nära människor. I framti-
den bör konsumenten få information bara från kom-
munen så att det blir mindre rörigt än idag.
Konsumenten behöver också återkoppling, det vill
säga få veta hur sopinsamlingen går och vad det blir av
soporna. 
– Hushållen ska också ha möjlighet att avstå från sop-
sortering. Jag tror inte på tvång. Kommunen får argu-
mentera och tala om att vi har ordnat så här och det
kostar si och så, och det är bra för miljön. Men det
måste finnas en ”flyktväg” för konsumenten att slippa
sortera sopor. Då kan det också få kosta. 

202
Viktigt med fortsatt forskning
Weine Wiqvist är kritisk till att staten har satsat allt
mindre resurser på forskning och utveckling inom
avfallsområdet. 
– Det är obegripligt hur man kan sätta upp fina mål
om en ekologiskt hållbar avfallshantering utan att
satsa på forskning inom området. Den statliga forsk-
ningen är central också för att understödja det mer
praktiska utvecklingsarbetet som exempelvis görs inom
RVF. På sikt riskerar hela utvecklingen att stanna av om
det inte görs nya satsningar. Det är också viktigt att
beslutsfattarna lyssnar på forskarna innan de tar ställ-
ning. Ibland tenderar politikerna att kortsluta forsk-
ningen och ta rent miljöpolitiska beslut.
Birgitta Johansson

203
Svante Axelsson:
Vi måste ta ansvar för vår konsumtion!
Sopsortering är ingen terapiverksamhet, utan ett
sätt att lösa en del av våra två största miljöproblem:
klimat- och kemikaliefrågorna. Sortera mera – och
bättre! Och låt oss införa en tunna för restavfall så
att de övriga sopfraktionerna blir renare. Det ska
kosta pengar att lämna restavfall, men gamla och
sjuka ska kunna få dispenser. En skatt på förbrän-
ning är nödvändig, säger Svante Axelsson.  
Svante Axelsson är generalsekreterare för
Svenska Naturskyddsföreningen.

204
venska Naturskyddsföreningen, med 170 000
medlemmar, arbetar under 2004 med fem priori-
terade frågor: skog, klimat, kemikalier och avfall, jord-
bruk samt hav och fiske. Föreningen har också antagit
en ny avfallspolicy. Svante Axelsson, föreningens gene-
ralsekreterare, vill inte se avfallsfrågan som ett eget
problem.
– Den påverkar bland annat kemikalieproblemen och
frågorna kring energi och klimat. Vi vill uppvärdera
avfallshanteringen och se den som ett sätt att begränsa
två av våra största miljöproblem. Vi vill få bort synsät-
tet att sopsortering skulle vara någon sorts terapi.
Samtidigt vill vi tona ner behovet av att återvinna änd-
liga resurser; det är inte det viktigaste. 
Förbränning en gökunge i hierarkin
Idag kämpar vi med en gökunge i avfallshierarkin,
säger Svante, nämligen förbränningen (steg 4 i bilden
på sidan 29). Vi eldar alldeles för mycket sopor, enligt
hans sätt att se. 
– Förbränningshysterin i Sverige är inte förenlig med
EU:s avfallshierarki. Återanvändning och återvinning
kortsluts. Nummer fyra i trappan har blivit nummer
ett. Lönsamheten i förbränningen måste dämpas, och
det kan vi göra genom en förbränningsskatt som vi vill
ha så fort som möjligt. På det sättet får vi ett tryck
uppåt i hierarkin.
S

205