Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Lokal kompostering är billig för samhället
Kompostering sker alltså i närvaro av syre där främst
bakterier och svampar bryter ner det organiska materia-
let till koldioxid och vatten, samtidigt som det frigörs
värme. Om materialet behandlas i isolerade komposte-
ringskärl eller i större högar kan värmen ackumuleras
och leda till att temperaturen blir över 50°C. 
Kompostering kan antingen ske i liten skala vid fastig-
heterna, eller centralt i en större anläggning. Behandling
i mindre komposteringskärl kan antingen ske med
mikroorganismer eller genom maskkompostering. För
att få en väl tempererad kompostering krävs ordentlig
isolering kombinerat med omblandning. Vanligen håller
komposterna bara några grader över omgivningens
temperatur. Det beror främst på för dålig isolering och
alltför låg tillförsel av nytt energirikt material. Vanliga
problem som kan uppstå under komposteringen är flugor
och dålig lukt. Detta kan oftast undvikas genom att
komposten vänds ofta och i värsta fall genom kalk-
ning. Den färdiga komposten kan sedan användas i
lokal odling som jordförbättrare.
Lokal kompostering har fördelen att den samhälls-
ekonomiska investeringen i infrastruktur är låg. Materialet
behöver inte transporteras, och man behöver inte bygga
stora behandlingsanläggningar. Utsläppen av kväve
och i vissa fall av dålig lukt sker lokalt i små portioner.
Det gör att den totala luktstörningen uppfattas som

168
mycket liten. Det lilla kväveutsläppet leder snarare till
extra gödning av omgivande växtlighet än miljöskada
i form av övergödning eller försurning.
Central kompostering ger sämre sortering
Central kompostering kan antingen ske i reaktorer eller
i strängar på en platta. Den främsta avsättningen för den
färdiga komposten är jordproduktion där komposten
ersätter torv. Komposten innehåller makro- och mikro-
näringsämnen som höjer jordens kvalitet. 
I storskalig behandling samlas det organiska avfallet
in, antingen i pappers- eller i plastpåsar. Papperspåsar har
flera fördelar; materialet torkar under uppsamlingen
och papperet bryts ner under behandlingen. Men främst
ger papperspåsarna en pedagogisk effekt eftersom de ger
ett miljövänligt intryck vilket ger bättre utsortering.
Nackdelen är att påsarna måste tillhandahållas separat.
Plastpåsarna har en fördel eftersom de redan finns i
hemmen. Nackdelen med plastpåsarna förutom dålig
pedagogik är att de måste avlägsnas före behandlingen.
Med de avlägsnade påsarna följer det med 25–30 pro-
cent av det organiska materialet som måste behandlas
på annat sätt. 
I samband med komposteringen kan det förekomma
utsläpp av främst ammoniak, lustgas och metan.
Utsläppen av växthusgaserna metan och lustgas är låga
från en välskött kompost; den metan som produceras

169
oxideras vanligen vid kompostens yta. Storskalig kom-
postering kan också leda till luktproblem. 
Centralt uppsamlat material för storskalig kompostering
eller rötning håller generellt lägre kvalitet än material
som komposteras lokalt. Sorteringen i hemmen blir
sämre genom att det organiska materialet blandas med
andra sopor. Därmed blir det också lägre kvalitet på
den färdiga produkten. 
Rötning ger biogas – på gott och ont
Rötning är en mer komplex metod än kompostering.
Den görs i slutna reaktorer eftersom behandlingen måste
vara syrefri. Förutom organiskt avfall från hushåll,
industrier, restauranger och handel kan även gödsel
rötas i biogasreaktorn. Nedbrytningen ger koldioxid
och metan som slutprodukter. Större delen av den fri-
gjorda energin binds i metangasen. Metan kan sedan
användas både till drivmedel och till el- och värme-
produktion. Metangasen renas från föroreningar; olika
mycket rening krävs för olika användningsområden.
Fordonsbränsle kräver hög reningsgrad. 
Gas som inte samlas in under processen släpps ut och
påverkar miljön negativt. Främst är det utsläpp av metan
(biogas) som har negativ miljöpåverkan, eftersom metan
är en mycket stark växthusgas. Om råmaterialet och
rötresten lagras under kontrollerade former är det
möjligt att samla in huvuddelen av den restgas som

170
produceras utanför själva reaktorn. I annat fall kan
upp till 10 procent av gasen gå förlorad som utsläpp
från processen.
Gödsel och organiskt avfall från hushåll, industrier, handel och restau-
ranger kan rötas i rötkammaren i en biogasanläggning. Rötresten kan bli
gödsel på odlingsmark om den är tillräckligt ren. Biogasen kan användas
som drivmedel eller för att producera el och värme. 

171
155 miljoner om året för att uppnå politiskt mål
Tekniken för att behandla organiskt avfall finns redan
utvecklad. Den biologiska behandlingen i landet kommer
enligt Naturvårdsverkets beräkningar att kosta 155
miljoner kronor per år efter det att återvinningsmålet
på 35 procent är uppfyllt 2010. Det finns egentligen
ingen vetenskaplig grund för återvinningsmålet. Beslutet
är baserat på en politisk värdering av vad man anser sig
vara beredd att betala för att närma sig ett hållbart
samhälle. 
I dagsläget finns det inte tillräcklig förbrännings-
kapacitet i Sverige. Genom att organiskt hushållsavfall
enkelt kan behandlas genom kompostering eller rötning
bör detta avfall få låg prioritet till förbränning. Troligen
kommer kostnaderna för att konstruera förbrännings-
anläggningar att vara ännu större än införandet av
källsortering och biologisk behandling av organiskt
hushållsavfall. Dessutom är den enda vinsten från för-
bränningen att vi kan utvinna energi från materialet.
Kol och växtnäring går förlorade i förbränningen och
måste bli ersatta av ändliga resurser i odlingen. 
Lokal kompostering är det bästa alternativet för det
organiska hushållsavfallet. Då blir komposten ren och
kan användas som jordförbättrings- och gödselmedel.
Även de som bor i flerfamiljshus kan använda sig av
lokal kompost i rabatter i bostadsområdet. Det näst bästa
alternativet är central kompostering eller rötning. Det

172
kräver stora behandlingsanläggningar och infrastruktur
för att transportera avfallet. Produkterna från den typen
av behandling kan sedan användas i jordproduktion.
Det sämsta alternativet för det organiska hushållsavfallet
är förbränning, förutom deponering som kommer att
förbjudas 2005. 
Lästips
Karin Persson, Att Lyckas Med Komposten, 
Bilda förlag 2001

173
Myter, misstro och moment 22
Vi har alla ansvar för att avfallssystemet fungerar. Det vikti-
gaste är att vi lämnar in farligt avfall, som lösningsmedel,
färgrester och elektronikskrot, skriver Cecilia Mattsson
Petersen och Per EO Berg. Insamlingssystemen måste bli
så bekväma att fler väljer att delta och så effektiva att det
hela inte blir för dyrt. De har en tumregel för den som inte
vill eller kan sortera sitt avfall: Förorena inte det avfall som
andra sorterar! 
Per EO Berg är universitetslektor och pro-
gramområdesansvarig på Högskolan Dalarna.
Cecilia Mattsson Petersen är teknologie doktor i
miljövetenskap och associerad till Högskolan
Dalarna.

174
n av grundstenarna i alla strategier för god åter-
vinning är att givna löften ska hållas. Att bygga
upp ett källsorteringssystem riskerar därför att bli
något av ett moment 22. Det är svårt att motivera all-
mänheten att sortera sitt avfall om det inte går till den
utlovade behandlingen. Samtidigt kan det vara svårt
att motivera investeringen i en behandlingsanläggning
om man inte är säker på att kommuninvånarna ska
klara av att låta bli att blanda sina sopor. 
I uppbyggnadsfasen av ett nytt system har det därför
hänt att sorterat avfall har gått till deponi eller för-
bränning. Det har gett upphov till rykten och myter
som skapar misstro mot systemen. Idag finns det inget
fog för misstron. I de fall soporna inte går till den
behandling som beskrivs i sorteringsinstruktionen
beror det oftast på att avfallet inte är rent nog. Till
exempel kan en porslinskopp eller en glödlampa göra
att en hel glasigloo måste kasseras. Exemplet med
porslinskoppen var det kanske viktigaste budskapet
när informationen om glasåtervinning spreds av
Svensk GlasÅtervinning på 1980-talet.
Hur uppnår vi insamlingsmålen?
Den svenska återvinningen omfattar idag i stort sett
allt avfall som kan användas till något. Men det är bara
några få specifika produkter som omfattas av den
lagstadgade återvinning som kallas producentansvar,
nämligen förpackningsmaterial, tidningar, bildäck
E

175
samt elektriska och elektroniska apparater. Det inne-
bär att producenterna måste samla in dessa produkter
för återvinning eller annat miljömassigt lämpligt
omhändertagande efter att de är använda.
Det tog sin tid att etablera de insamlingssystem som
används idag. Ett riktigt utformat system för återvin-
ning ska upplevas som tillräckligt bekvämt för de
boende och tillräckligt kostnadseffektivt för den som
ansvarar för insamlingen. Kompromissen mellan dessa
intressen ska resultera i att man når upp till riksdagens
återvinningsmål – material för material (se tabellen på
sidan 31). För vissa fraktioner, som returpapper, glas
och wellpapp, fanns en marknad och separata insam-
lingssystem redan innan producentansvaret infördes.
Vi har alltså en viss vana att sortera papper och glas,
och insamlingen av dessa fraktioner ligger idag väl
över målen. Insamlingsresultaten för de fraktioner som
introducerades 1994 (förpackningar av papper, plast
och metall) ligger fortfarande under målen. Det beror
delvis på avfallets karaktär. Glas och tidningspapper är
relativt rena och lätta att känna igen även efter att de har
använts. Plast- och metallförpackningar, till exempel
de tunna lock som täcker yoghurtförpackningar, är
ofta ganska kladdiga efter användning. Många ser nog
de lite kladdiga pappersförpackningarna som brännbart
avfall. Men de låga insamlingsresultaten beror också på
att det tar tid för människor att ändra sitt beteende, det
finns alltså en förhoppning att resultaten kan förbättras

176
eftersom vi vänjer oss vid att sortera ut även dessa frak-
tioner. 
Det kan verka som ett högt mål att återvinna 70 pro-
cent av förpackningsglaset, men det innebär trots allt
att 30 procent av glasförpackningarna går förlorade.
Det betyder dessutom att bara hälften av den
ursprungliga mängden glas återstår efter två cirkula-
tioner (70 procent av 70 procent). Om man återvin-
ner 90 procent av tidningspapperet innebär det att
hälften har gått förlorat efter sju cirkulationer. Även
höga återvinningstal innebär att material försvinner ur
kretsloppen. Med vår fortsatt höga konsumtion måste
nya råvaror ständigt tillföras för att upprätthålla flödet
av varor i samhället. Återvinning är ett nödvändigt
men inte tillräckligt villkor för det hållbara samhället.
Skall vi långsiktigt kunna försörja samhället med
material till förpackningar och varor måste vi radikalt
minska användningen av material. Det innebär på
lång sikt minskad konsumtion.
Avfallstransporter ett litet problem
Vägtransporter är en av de största källorna till utsläpp
av växthusgaser i Sverige. Avfall utgör cirka 3 procent av
allt material som transporteras på vägar. Hushållsavfallet
motsvarar i sin tur 3 procent av den totala avfalls-
mängden. 
Eftersom avfall i regel transporteras relativt korta
sträckor utgör avfallstransporterna bara 1,3 procent av

177
det totala transportarbetet i tonkilometer. Återvin-
ningsindustrin finns i huvudsak i södra Sverige där
befolkningstätheten är högst. Den mindre andel av
avfallet som samlas in från landets norra delar måste
transporteras längre sträckor. Inför sådana längre
transporter brukar man komprimera avfallet, och
effektiva fordonståg används för riktigt långväga trans-
porter. Det stora intresset för att utnyttja avfall för
fjärrvärme och elproduktion har medfört att avfalls-
behandlingen blivit inte bara en lokal angelägenhet
utan även en regional. Ett tungt skäl till det är att man
måste bygga stora anläggningar för att med rimlig eko-
nomi klara av kraven på rökgasrening. Ett annat skäl
är avsättningen av värmen. Det måste finnas underlag
för ett fjärrvärmenät. Med det nya europeiska regel-
verket med ännu strängare krav på deponier kommer
samma storskalefördelar att gälla deponering, som
också regionaliseras. 
Om man jämför olika behandlingsalternativ för avfall
utgör transporter en liten del av den totala miljöpå-
verkan. Den regionaliserade avfallshanteringen inne-
bär att transportarbetet efterhand kommer att öka,
och även om avfallet står för en liten del av det totala
transportarbetet finns det utrymme och anledning till
effektivisering. Återvinningens bidrag till ökande trans-
porter inom avfallssektorn balanseras av de inbesparade
transporterna av råvaror som blir en följd av återvinningen. 

178
Soporna hanteras lika på landet och i stan
Sedan 1972 då den första kommunala renhållnings-
lagen trädde i kraft har landsbygdens avfallshantering
blivit mer och mer lik stadens. Under en period experi-
menterade man med särskilda landsbygdssystem och med
dispenser, men med tiden har sättet att leva på lands-
bygden blivit allt mer likt städernas. Det innebär att även
behoven av service blir mer likartade. På landsbygden
finns i stort sett samma typ av återvinningsstationer som
i städerna. Renhållningen sker normalt med fjorton-
dagarshämtning, men det finns också system som bygger
på hämtning en gång i månaden. 
Den stora skillnaden finns i landsbygdsbefolkningens
större benägenhet att kompostera sitt eget köksavfall
hemma på tomten. Den färdiga komposten används i
grönsaksland och rabatter. I tätorterna är detta mindre
vanligt; kanske beror det på bristen på sammanhang
där komposten kan fungera. Man odlar inte grönsaker
på radhustomten och än mindre i balkonglådorna. 
Än idag vill vissa människor, särskilt på landsbygden,
ha dispens eftersom de anser sig generera små mängder
avfall som de tar hand om själva. Vissa menar att de
komposterar själva och att de använder pappersför-
packningar och tidningar för att tända i spisen. Det
bör påpekas i sammanhanget att dagens avfallsför-
bränningsanläggningar har mycket avancerad renings-
utrustning som gör dem mycket mer lämpade för för-

179
bränning av papper, plast, textilier och annat brännbart
än vad konventionella värmepannor och villaspisar är.
Robotar och människor
Den traditionella renhållningen utvecklas efter två helt
olika linjer. Å ena sidan blir den allt mer automatiserad
med robotiserade fordon som betjänas av en enda person.
Å andra sidan aktiveras vardagsmänniskan allt mer för
källsortering, det vill säga för att hålla isär återvinnings-
bara sopor, komposterbara sopor, en brännbar fraktion
och den förargliga resten som måste deponeras.
Automatiseringen är till stor del en arbetsmiljöfråga.
Renhållningsarbete är av tradition tungt, smutsigt och
föga attraktivt. Släpandet på säckar mellan uppsam-
lingsplats och fordon sliter ner personalen. Stick- och
skärsår har länge varit vanliga arbetsskador. De orsa-
kades av slarvigt förpackade sopor i kombination med
dåliga arbetsrutiner. För att komma tillrätta med det
här utvecklades kärl med hjul, och automatiseringen
tog fart. Idag finns enmansbetjänade fordon där föraren
inte behöver lämna hytten under insamlingsrundan.
Tömningen sköts med en robotarm på sidan av fordo-
net eller gafflar framtill – på gott och ont. Risken för
förslitningsskador i rygg och axlar minskar, men det
stillasittande arbetet skapar nya problem. Säkerhet är
en annan viktig aspekt när föraren inte stiger ur for-
donet och därmed inte kan kontrollera innehållet. Vid
en tragisk olycka på 1990-talet klämdes två barn till

180
döds när den container de krupit in i tömdes. Detta
ledde dels till att innehållet i containrar idag kontrolleras
med kamera, dels till de för många irriterande små
inkasthålen. 
Syns inte, finns inte
Den andra formen av automatisering är sopsugen, där
avfallet transporteras från sopnedkastet till en centralt
placerad container med hjälp av rörsystem och
vakuum. En utvecklad version av systemet är den mobila
sopsugen, där soporna lagras under sopnedkastet och
insamlingsfordonet bär med sig en suganläggning.
Sopsugar är mycket effektiva på flera sätt. De eliminerar
tunga lyft och minskar trafiken i bostadsområden, men
kräver relativt stora investeringar. Därför är dessa
automatiska system fortfarande ett storstadsfenomen.
Ett pedagogiskt problem är att soporna och sopinsam-
lingen blir osynlig. ”Syns inte, finns inte!” skulle Astrid
Lindgrens vildvittror ha ropat. Naturlagarna säger
något annat. 
Renhållningen har varit ett ackordsarbete under mycket
lång tid. Ackorden skapar en särskild form av stress
som har accentuerats av att många renhållare i praktiken
har arbetat på beting. Förr kunde man gå hem när
man klarat sina distrikt. Idag är situationen annorlunda
med reglerad arbetstid. Men ackords- och betingshetsen
sitter ändå kvar som en arbetskultur bland renhållarna.

181
Jakten på det sista kärlet fortsätter trots ett långvarigt
och ihärdigt arbetsmiljöarbete i branschen.
Hushållen måste förstå och acceptera
Automatiseringens motsats är den allt mer komplexa
sopsorteringen i hemmen. I över 70 kommuner finns
det idag föreskrifter om att invånarna ska sortera sitt
avfall i två eller tre fraktioner utöver vad producent-
ansvaret kräver. Flera kommuner planerar att införa lik-
nande regler. En av dessa fraktioner brukar vara en kom-
postfraktion, det biologiskt lättnedbrytbara avfall som
kan användas till produktion av kompost för trädgårds-
bruk. Komposterbart material kan utgöra upp till 50
viktprocent av hushållsavfallet.
För att komposten ska bli användbar måste den ha hög
kvalitet. Därför måste det komposterbara avfallet samlas
in ”rent”, det vill säga fritt från ovidkommande föremål
eller material. Flera insamlingssystem i full skala har visat
att detta är möjligt under förutsättning att kommunen
har ett konsekvent kvalitetsarbete, som omfattar kon-
troller av vad avfallet innehåller och informationspro-
gram till hushållen. I alla villaområden ska man kunna
nå 98 procent renhet, och i flerbostadshusen där det är
svårare att få helt ren kompostråvara, bör man kunna nå
95–96 procent renhet i genomsnitt. Det är avgörande att
hushållen förstår och accepterar systemen. Därför är
kontroll och information nyckelord i kvalitetsarbetet.

182
Tumregel för oengagerade
På det hela taget kan man säga att svensk avfallshantering
fungerar relativt väl idag. Vi sorterar ut allt mer avfall
för återvinning och andra alternativa behandlingar
och mängderna till deponi minskar. Men återvinning är
inte ett mål i sig utan ett steg på vägen mot ett hållbart
samhälle. I arbetet för att uppnå en hållbar avfallshan-
tering har vi alla ett ansvar. Det första vi bör göra är att
minska avfallsmängderna. Det kan uppnås genom att
råvarutvinningen och produktionen blir effektivare,
eller genom att vi helt enkelt konsumerar mindre.
För det andra ska vi se till att det avfall som uppkommer
hålls inom kontrollerade flöden, det vill säga lämnas i
de insamlingssystem som kommuner och producenter
tillhandahåller. Det är framför allt viktigt att sådana
produkter som efter användandet klassas som farligt
avfall samlas in separat, till exempel lösningsmedel,
färgrester, batterier och elektronikskrot. De utgör annars
en hälsorisk, inte minst i renhållarnas arbetsmiljö, och
dessutom en påtaglig miljöfara. 
För avfallshanterarna gäller det därför att göra insamlings-
systemen så bekväma att fler väljer att delta och sortera
sitt avfall, och så effektiva att kostnaderna inte blir för
stora. För alla oss andra gäller det att göra prioriteringar
av vår tid och tänka efter om vi inte faktiskt kan ta oss
de extra minuter som det tar att sortera vårt avfall. För
dem som av någon anledning inte vill eller kan engagera

183
sig i avfallssortering gäller en tumregel: Förorena inte
det avfall andra sorterar, det vill säga lägg osorterade
påsar i kärlet eller säcken för den restfraktion som går
till förbränning eller deponi.

184

185
Att bränna eller inte bränna?
Trots all vår källsortering återstår hela 60 procent av
soporna som måste hanteras på något annat sätt. De
hamnar i en säck med blandat eller brännbart innehåll
och transporteras till förbränning eller deponi. Sop-
förbränning står sig miljömässigt bra jämfört med
både deponering och biologiska metoder, skriver
Jenny Sahlin och Evalena Wikström.  
Evalena Wikström är filosofie doktor och arbetar
som forskare på sektionen för energiteknik hos SP,
Sveriges provnings- och forskningsinstitut.
Jenny Sahlin är teknologie licentiat och doktorand
på Chalmers inom avfallsförbränning och fjärr-
värme.

186
n tredjedel av våra hushållssopor bär vi till material-
återvinning via producenternas insamlingsstationer.
Det gäller tidningspapper, wellpapp, förpackningar
och elavfall. Den lilla mängden farligt avfall lämnar vi in
för att den ska tas omhand på särskilt sätt. Det organiska
avfallet lägger vissa av oss i en egen kompost. Resten av
soporna, över 60 procent, lägger vi i säckar och kärl. I en
del kommuner delas de här soporna upp på komposter-
bart och brännbart; i andra kommuner läggs de i samma
kärl. 
Det är säcken med brännbart och den blandade säcken
där brännbart ingår som intresserar oss i det här kapitlet.
De här säckarna går antingen till förbränning eller till
deponi. Mängden som går till förbränning är dubbelt så
stor som mängden till deponi, 40 respektive 20 procent.
Kanske tycker vi att det inte spelar någon större roll
vad som hamnar i de här säckarna om de ändå ska
brännas. Men vad som kommer in kommer också ut.
Utsortering av olämpligt avfall före sopförbränning är det
mest effektiva sättet att minska utsläppen från anlägg-
ningarna. Ett exempel är utsorteringen av batterier.
Det har lett till att mängden tungmetaller i avfallet har
minskat betydligt och därmed även utsläppen från 
förbränningsanläggningarna. Men avfallets innehåll av
farliga ämnen bestäms redan vid tillverkningen av pro-
dukter. Alltså har tillverkarna och indirekt vi konsumen-
ter ett stort ansvar för att så rena produkter som möjligt
E

187
används, så att utsläppen från avfallsförbränningen
minskar.