En tacksam reservofficer ser tillbaks på tiden i uniform Av Roland Karlsson



Yüklə 1,32 Mb.
Pdf görüntüsü
tarix01.01.2017
ölçüsü1,32 Mb.

 

En tacksam reservofficer ser tillbaks på tiden i uniform 

 

Av Roland Karlsson 

 

 



 

 

 



 

 

 



Roland Karlsson blev reservofficer vid I 21 1972. Filosofie kandidat Umeå Universitet 1973. 

Han har gjort FN-tjänst som plutonchef i Sinai 1974 och frivillig tjänst vid I 21. Roland har 

varit föreståndare på stiftsgården i Gålsjö Bruk 1976-1999 och assistent vid Sjömanskyrkan i 

London 1999-2009. Krigsplacerad som ställföreträdande kompanichef och stridledningsbefäl 

vid brigad- och försvarsområdesstaber, gitarrist och sångare i musikgruppen Lommra. 

 

Inledning 

När jag våren 1966 inställde mig till mönstring på Soldathemmet I 21, hade jag önskemålet att göra 

lumpen på antingen T 3 eller KA 5 i Härnösand. Min självbild var att min gängliga lekamen inte var 

lämpad för hårt infanteriliv. Resultatet blev placering på Livkompaniet I 21, 15 månaders 

plutonchefskola. 

 

Inryckning på I 21 

Inryckning den 5 juni 1967, samma dag som 6-dagarskriget bröt ut i mellanöstern. Under tre 

månader skulle FPCS

1

 genomföras. En nyhet med utbildningen var, att man kunde välja att dela upp 



skolan i en sommar (3 mån), 9 månaders uppehåll och därefter göra PCS

2

 i 12 mån. Alternativet var 



att rycka in i mars och genomföra utbildningen sammanhängande. 

 

Sommaren på FPCS var oerhört krävande. Exercis, fysisk träning, vapentjänst mm - allt i ett 



rasande tempo som vår avdelningschef fänrik Magnus Byman jagade oss i. 

Efter övningsuppehållet på 9 månader, var det dags att rycka in igen i juni 1968. Det var inte utan 

att jag funderade på om jag skulle palla 12 månader till i det tempo som FPCS genomförts i. Nu 

anslöt vi till eleverna som ryckt in i mars samma år och som var varma i kläderna. 

 

Under kompanichef kapten Sven Brandelius, skolchefen löjtnant Bo Nordenström och biträdande 



skolchefen fanjunkare Lennart Gustafsson genomfördes trots allt hela utbildningen. En fantastisk 

härlig anda på PCS utvecklades under detta år. Vi fick en stark gemenskap och alla hade som mål 

att alltid göra sitt allra bästa. Vissa episoder sitter starkt i mitt minne - utan att jag för den skull 

brukar hemfalla åt att berätta för många "lumparhistorier": 

 

I augusti 1968 svarade PCS för högvakten på Stockholms slott. Under vår vistelse där invaderade 



Sovjetiska trupper Tjeckoslovakien, den 21 aug och beredskapen i Sverige höjdes, varvid vi fick 

kuppförsvarsuppgifter

3

 i huvudstaden. Vilka minns jag inte. 



 

 

                                                           



1

 

Förberedande plutonchefsskola 



2

 Plutonchefsskola 

3

 Grupperingar för militära förband att inta vid överraskande anfall 

 

F.v. Björn Sikström Sundsvall, Staffan Edlund Örnsköldsvik, Johan Knutsson 



Stockholm och undertecknad. 

 

Som elever blev vi småningom 



placerade vid plutoner på regementet 

och jag och min kompis Christer 

Fahlström kom till 3:e plutonen 8:e 

kompaniet. Kompanichef var löjtnant 

Lennart Rönnberg, ställföreträdande 

kompanichef fanjunkare Sven Wiklund 

och plutonchef sergeant Arne Jönsson. 

Ställförträdande plutonchef var furir 

Anders Hansson

4



 

Efter det inledande mötet på Sven 

Wiklunds befälsrum en kväll, var vi 

plutonchefselever lätt skakade. Hans 

beskrivning av vad som förväntades av 

oss i mötet med soldaterna på kompa-

niet innebar, och fram för allt. om vi inte fungerade som förväntat, gjorde att vi elever återvände till 

D-kasern under tystnad, dystra och tänkte att vi kanske borde söka oss någon annan utbildning. 

 

Det visade sig dock att övningarna på 8:e kompaniet. blev oerhört givande, inte minst tack vare 



fantastiska chefer, inte minst fanjunkare Sven Wiklund. Soldaterna på 3:e plutonen var sagolika ute 

i fält, beroende på att det mest var killar från Hälsinglands djupa skogar som var vana vid liv och 

strapatser i skog o mark. 

 

Vid den veckolånga vinterövningen i Graninge, avseende försvar av motståndsnästen, steg 



termometern aldrig över -27 grader. Vi fick besked att en värnpliktig fänrik skulle placeras på vår 

pluton och Fahlström och jag skulle ta emot honom. Denne var utbildad på ett regemente i södra 

delarna av landet och anlände till plutonen iförd uniform m/59 och uppträdde ganska auktoritärt mot 

oss och soldaterna. Han genomförde sin uppgift vid en utbildningskontroll med nödvändigt bistånd 

av Christer Fahlström.  

 

Vi båda plutonchefselever förstod oss inte riktigt på hans ledaregenskaper, men han genomförde sin 



tid på I 21 i syfte att bli aktiv officer. Denne man måste ha haft egenskaper som jag i alla fall inte 

upptäckte, för det visade sig att han småningom blev landets överbefälhavare. Slutövningen med I 

21 genomfördes under 17 dagar i skogarna i Medelpad/Hälsingland. När jag mot slutet upptäckte att 

jag faktiskt trivdes och kände mig som hemma i förläggningstältet, blev jag betänksam över vad 

militärlivet hade gjort med mig. Glömmer inte känslan av lycka att återse I 21 kaserner efter 

övningen, och inte minst känslan av att stå i en dusch. 

 

När utryckningen i maj 1969 närmade sig, visade det sig att osedvanligt många av oss på PCS sökte 



vidare utbildning vid Kadettskolan i Halmstad. Den starka sammanhållningen och goda 

utbildningen gjorde att många av oss inställde oss på KadS

5

 direkt efter utryckningen på I 21. Några 



av oss fortsatte därefter till ROK1

6

 påföljande sommar och även senare ROK2



7

 på InfSS

8

 i Kvarn, 



Borensberg. 

 

 



                                                           

4

 Senare efternamn Herkules 



5

 Kadettskolan 

6

 Reservofficerskurs 1 

7

 Reservofficerskurs 2 

8

 Infanteriets stridsskola 

 

Roland Karlsson på Kadettskolan 1969 

 

Repövningar 

Efter några repövningar och SÖB

9

 

som plutonchef och ställföre-



trädande kompanichef, fick jag 

förmånen att gå tre kurser vid 

StabSbS

10

 i Uppsala och blev så 



krigsplacerad som stridslednings-

befäl på IB 21

11

och genomförde där 



två KFÖ

12

, därefter hamnade jag i 



samma befattning på Fo 23 stab

13

.  



 

Utöver detta har jag vid flertalet 

tillfällen genomfört frivillig 

tjänstgöring som truppbefäl under 

mina sommarferier.  

 

 



FN-tjänst 

Under mina civila studier vid Umeå universitet hade jag bestämt, att när studierna var avslutade 

skulle jag söka FN-tjänst, vilket jag också gjorde. Jag blev antagen som plutonchef vid ett av 

”ökenkompanierna” i bataljon 54 M

14

. Efter utrustning på P 10 i Strängnäs, var vi en handfull 



plutonchefer som i maj 1974 direkt fick åka ner som förtrupp till Ismailia i Egypten. 

 

Oktoberkriget mellan Israel och de omkringliggande arabiska staterna hade avslutats bara ett drygt 



halvår tidigare. Under några veckor följde jag en av plutoncheferna vid den bataljon som snart 

skulle avlösas. När vår bataljon efter utbildning i Strängnäs anlände, visade det sig att jag fick hand 

om en pluton bestående av mest skåningar och smålänningar. Fantastiska killar!  

 

Uppgiften att bevaka buffertzonen mellan Israel och Egypten bestod för vår del, i att bemanna fyra 



positioner. Två positioner på vardera gränsen. Vi roterade efter tre veckor, då vi blev avlösta av det 

andra ökenkompaniet. 

  

Efter tre veckor på campen var det dags igen för ökentjänst. Sedan campen flyttats från Ismailias 



f.d. sjukhus till Lake Timsah, hamnade bataljonscampen ute i öknen, i Al Nagila. Gissa vilka 

perioder vi alla föredrog? Ökenveckorna förstås! 

 

Bevakningsuppdraget sköttes föredömligt av plutonens skyttegrupper med fantastiska killar under 



befäl av personer med plutonchefsutbildning eller motsvarande. Min ställföreträdare var Göran 

Hällström, en gemytlig värnpliktig fänrik från Gotland. Som plutonchef fann jag snart att  

personalvårdsuppgifterna var väsentliga. Att se till att alla mådde bra. Om någon inte fått brev på ett 

tag kunde humöret sjunka något. Hemlängtan kunde också drabba oss alla periodvis. 

 

Sammanhållningen bland dess unga grabbar var extremt positiv. Som plutonchef hade jag en 



uppgift som var mycket spännande. Jag skulle se till att bygga upp ett lokalt förhandlingsläge, 

innebärande att jag skulle försöka bli personligt bekant med de israeliska respektive egyptiska 

förbandschefer vi hade framför vår del av buffertzonen.  

                                                           

9

 

Särskild övning befäl, övningar där endast förbandens befäl övas 



10

 Stabs- och Sambandsskolan 

11

 21. Infanteribrigaden, en av I 21:s två brigader 

12

 Krigsförbandsövningar, övningar då förbandens all personal övas samtidigt 

13

 23 Försvarsområdesstaben 

14

 Mellersta Östern 



 

 



Detta innebar att jag tillbringade mycket tid med 

att fika och äta måltider med ytterst trevliga och 

intressanta människor som upplevt krigets fasor 

bara några månader tidigare. Inga allvarliga 

incidenter inträffade lyckligtvis under min 

tjänstgöringsperiod. 

 

En lustig episod inträffade under en 



leavevistelse

15

 i Tel Aviv. Några ur min pluton 



befann sig där samtidigt och en morgon blev jag 

väckt av telefonen på hotellrummet. Det var 

polischefen i Tel Aviv som skrek i luren att en av 

mina soldater hade angripit amerikanska 

ambassaden och satt häktad. Jag blev naturligtvis 

tvärvaken, klädde mig, fick med mig en av 

receptionisterna på hotellet som pratade god 

engelska, vilket inte polischefen gjorde.  

 

Efter en snabb taxiresa kom vi till polischefens 



kontor och han förklarade mångordigt att de hade 

mycket positiva erfarenheter av skandinaviska 

FN-soldater ända sedan Gaza-krisen. Men nu var 

detta förtroende över. Jag framhärdade att jag 

ville träffa min häktade soldat, vilket jag inte 

skulle få. Naturligtvis påpekade jag FN-

personalens diplomatiska immunitet och 

meddelade att jag skulle kontakta den svenska militärpolisen i Tel Aviv. Så småningom fick jag 

träffa den olycklige soldaten som naturligtvis var förtvivlad. Det visade sig att han och några 

kamrater passerat den amerikanska ambassaden kvällen före och denne soldat råkade trampa snett 

och tagit emot sig mot ett ljusskåp för affischer och råkat skapa en spricka i glaset. En israelisk 

polis hade uppmärksammat händelsen och grep genast grabben.  

 

Vi krävde att vi själva skulle få kontakta den amerikanska ambassaden omedelbart, vilket 



polischefen så småningom gick med på. När vi kom fram till ambassaden fick vi kontakt med en 

sekreterare som inte visste något om händelsen, så vi bad honom följa med ut och titta på skadan. 

Han sa kort och gott: "No problem!" "Forget all about it" Vi behövde inte ens ersätta glasrutan.  

 

Senare förstod jag att vi hade blivit offer för israelernas rädsla för att stöta sig med USA, deras stora 



och viktiga bundsförvant i världen. 

 

Mina erfarenheter i stort av FN-tjänsten är att jag nog hade en klarare bild av konflikten i Mellan 



Östern innan jag åkte ner. Efter månaderna i området inser jag att konflikten är oerhört mycket mer 

komplicerad än vad jag uppfattade tidigare genom svenska massmedier. 

För övrigt tycker jag numera inte om att campa i tält. Jag fick nog av tältning under de sju 

månaderna i Sinais sand. 



 

Mitt civila liv 

Efter hemkomsten från FN-tjänsten i december 1974 hade Stiftsgården i Gålsjö Bruk öppnat efter 

en omfattande upprustning. Föreståndaren och prästen Hans Malmehed och övrig personal slet som 

                                                           

15

 Permission, ledighet 



På FN-tjänst i Sinai 1974



 

djur eftersom intresset var stort för den nya anläggningen.  Då jag var arbetssökande erbjöd jag dem 



mina tjänster. Det var spännande att jobba med en ny anläggning som ännu inte hade så mycket 

upparbetade rutiner.  

 

Till en början jobbade jag utan ersättning, men så småningom, i mars, fick jag lite ersättning genom 



att biskop Palmqvist i Härnösand, gav mig Venia, vilket inbringade en blygsam dagersättning som 

lekmannapredikant. Min enda referent i kyrkliga sammanhang, var den av alla FN-killar mycket 

uppskattade bataljonspastorn Sture Hägglund från Säbrå. Han var en av få ångermanlänningar på 

bataljonen. Han och jag bytte tidningar med varandra Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland. 

Dessutom blev jag hans kantor eftersom jag spelade gitarr. Efter några månader på Gålsjö Bruk fick 

jag fast tjänst som assistent till föreståndaren.  

 

Efter ytterligare ett år tyckte styrelsen att föreståndaren inte nödvändigtvis måste var präst, varvid 



jag fick huvudansvaret för gården. Detta har varit oerhört stimulerande genom åren. Fram för allt. 

att tillsammans med gårdspräst och övrig personal visa att vi stod till förfogande för den stora 

allmänheten, inte bara kyrkans folk. Gården behövde kompletteras med konferenslokal, ett nytt 

kapell och en ny matsal. Det behövdes dessutom en allmän upprustning av anläggningen. Att få 

vara med och driva alla dessa processer har varit ett äventyr och en stor erfarenhet. Lönen för detta 

har främst varit det positiva mottagandet från gästerna. Inte minst har I 21 varit en viktig kund 

genom sina budgetveckor, personalfortbildningar och idrottstävlingar mm. I media förekom Gålsjö 

Bruk mycket frekvent, alltid i positiva ordalag. 

 

Inte minst genom Psalmtoppen med Thylle och Lommra, blev gården uppmärksammad i TV och 



tidningar i hela landet. Tyvärr har uppskattningen från kyrkan själv inte alltid varit översvallande, 

varför beslut om försäljning togs i början på 2000-talet. 

 

London 

När det stod klart för mig att stiftet skulle göra sig av med Gålsjö Bruk, sökte jag och min fru tjänst 

i utlandskyrkan och fick 1999 jobb på Svenska kyrkan i London. Min fru fick husmorstjänsten på 

församlingskyrkan Ulrika Eleonora i West End och jag assistent på Sjömanskyrkan i Docklands, där 

också vår bostad låg. Efter fyra år blev min fru föreståndare för gästhemmet på Sjömanskyrkan. 

 

Min uppgift under hela perioden var att besöka besättningarna på de svenska fartyg som angjorde 



Londons hamnar. Dessa låg ute vid kusten, så bilkörning blev en nödvändighet. Fartygens liggtider 

är mycket korta, timmar snarare än dagar, vilket bl.a. innebär att sjömännen sällan hinner lämna 

sina fartyg och uppskattar därför besök av sjömanskyrkans personal. Vi hade med oss svenska 

tidningar och mot slutet även laptop med internetuppkoppling för SKYPE-samtal. Numera har 

naturligtvis fartygen datorer med internetuppkoppling ombord, vilket möjliggör kontakt med nära 

och kära hemmavid. Många spännande människor ombord blev mina vänner för livet. Dessvärre är 

Sjömanskyrkan nedlagd sedan december 2012. 

 

Fritiden 

På min fritid har jag ägnat mycket tid åt föreningslivet i Boteå: Undroms IF Skidor, 

Kulturföreningen Botaton, Boteå Hembygds kommitté m.fl. Utöver detta har spelningar med 

musikgruppen Lommra tagit stor del av min fritid. Vi hade spelningar i hela länet och ofta utanför 

det. Vår underhållning och vår dansmusik var uppskattad av publiken.  

 

I samband med 7:e decemberkampanjen i Sollefteå 1991, ställde vi upp tillsammans med Göte 



Bergerbrant på upptaktsmöten ute i kommundelarna. Se YouTube-klippet på denna hemsida. När 

kommunen hyrde Kungsträdgården i Stockholm under temat "Sverige behöver Sollefteå", fanns vi 

med tillsammans med Rock Ragge o de flesta underhållare från Sollefteå. Vi sjöng bl.a. allsång med 

stockholmarna till "Kampsång för Norrland" med text av Nicke Sjödin.

   


 

Lommra. Fr v Roland Karlsson, Nils-Olof Nilsson, Ulf 



Holmsten, Bert Holmsten 

 

Uppställning på Sånga läger. Min farfar Adolf Karlsson är tredje man från höge.r 

 

 

 

 

 

 

 

 

Norrland.wma



 

 

 

 

Slutord 

Att få ha varit aktiv i min hembygd, både militärt och civilt, har betytt oerhört mycket för mig. 

Rötterna drar starkt fortfarande eftersom min släkt funnits i Boteå sedan 1870. Bygdens regemente 

har varit en viktig del i min och mina förfäders utveckling. 

Farfar Adolf övade på Sånga Läger, pappa Arvid tjänstgjorde på I 21 och under beredskapen var 

han förlagd i Valsjöbyn, dit han återvände ett stort antal gånger som turist.  

 

En verklig höjdare enligt honom själv var när han som 60-årspresent fick en personlig visning av 



regementsmuseet på Hågesta av K-A Holmberg

16

. En fika med K-A på mässen samt en gåva i form 



av en mattallrik med bestick från beredskapstiden gjorde inte födelsedagspresenten sämre.  

 

 



                                                           

16

 Kjell Arne Holmberg, vanligen kallad K-A, välkänd I 21: are, mångårig föreståndare för I 21 museum och med stort 



intresse för historia

 

Min far Arvid Karlsson. 



Vår son Jonas Karlsson 

 

 



 

 

 



 

 

 



 

 

 



 

 

 



 

 

 



 

 

 



 

För min egen del har jag förstått att tjänstgöringen vid I 21 betytt väldigt mycket för min personliga 

utveckling. Detta genom personlig färdighet, förstklassig ledarkapsutbildning där man hela tiden 

tränas och testas efter hand. Jag har haft mycket nytta av detta i min civila gärning. De vänner man 

fått, både bland aktiva och lumpar- och kurskompisar och under KFÖ är i många fall fortfarande 

bestående. Tyvärr (?) har vår son Jonas valt att utbilda sig till vagnschef på Strv122

17

 vid MekB19



18

 

i Boden. 



 

En solskenshistoria är att jag i våras på IKEA i Västerås, såg ett bekant ansikte. Jag hoppade fram 

och frågade: ”Ursäkta, heter du Lennart Gustafsson?" Något förvånad undrade han vem jag var och 

jag presenterade mig som elev på PCS 68-69. "Det var ju inte igår" påstod han. "Nej det är bara 45 

år sedan", konstaterade jag. Jag fick en stunds snack om gamla tider med vår mycket uppskattade 

fanjunkare, vilket jag högeligen gladde mig åt. 

 

Dessvärre tvingas jag konstatera, att de flesta av de institutioner som format mig är nedlagda: Offers 



skola, Stöndars Lanthushållsskola, där vi raggade tjejer, Gålsjö Bruk, I 21 samt Sjömanskyrkan i 

London. Ingen kan dock ta ifrån mig erfarenheten och minnena från dessa viktiga platser i mitt liv. 

 

Samtliga bilder från Roland Karlsson. 

                                                           



17

 

Stridsvagn 122, vagnen är en svensk vidareutveckling som bygger på den tycka stridsvagnen Leopard. Vagnen har en 



120 mm kanon. 

18

 Norrbottensbrigaden, numera Norrbottens regemente

 


Yüklə 1,32 Mb.

Dostları ilə paylaş:




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azkurs.org 2020
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə