Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Vinstgivande avfallshantering
Mina egna studier av stadsrenhållningen hade startat
i denna 1800-talets första moderniseringsvåg. Alla
kurvor pekade uppåt, också de som inte borde göra
det. Befolkning, ekonomi, dödlighet och fattigdom,
allt var på väg uppåt. Staden och dess reformatörer
började engagera sig i renhållningsfrågans organisa-
tion och teknikutveckling.
Det var intressant att se hur min egen tids renhåll-
ningsfrågor, 1990-talets, hela tiden speglade sig i
1850-talets och de följande decenniernas debatt.
Miljöproblem och nya idéer hade gjort de gamla ren-
hållningssystemen föråldrade; vid bägge dessa tid-
punkter måste man tänka nytt. ”Bli rik på sopor”
kunde jag läsa på annonsplats i Göteborgsposten i
början av 1990-talet, när de nya privata renhåll-
ningsentreprenörerna gjorde sin nygamla entré på
arenan. Samma vinstförhoppningar hade funnits mer
än hundra år tidigare när det första renhållningsföre-
taget etablerades i Göteborg. Förhoppningarna, lik-
som renhållningfrågorna i stort, var internationella.
Bara i England togs på 1850-talet mer än 500 patent
om året på olika uppfinningar som skulle omvandla
värdelöst avloppsvatten till lönsamma och säljbara
gödselprodukter.
När konkurrensen släpptes in i 1990-talets renhåll-
ningsbransch uppstod oro. Skulle inte de privata ent-

130
reprenörerna ta hand om all den mer lukrativa delen av
sophanteringen, och lämna den dyra men nödvändiga
delen kvar till den kommunala verksamheten? Samma
fråga diskuterades även under 1800-talet i timmar och
decennier av Göteborgspolitikerna. Vad skulle kon-
kurrensen innebära för skattebetalarna, och för fastighets-
ägarnas avgifter? Men eftersom man på 1800-talet
närmade sig frågan från ett håll där fastighetsägare och
bönder skött avfallet ställdes frågan: Är det rimligt att
staden, det allmänna, ska ge sig in i ”industriell” verk-
samhet? Borde det inte överlämnas åt entreprenörerna
och näringslivet? Så småningom blev det trots allt ett
kommunalt verk som tog hand om sophanteringen, men
det dröjde ända till 1913 innan monopolet var ett faktum.
Motvilja mot smuts
Tro nu inte att 1800-talets renhållningsfråga handlade
om någon neutral teknikoptimering. Nej, då som nu
spelade kulturella, klassmässiga och moraliska före-
ställningar om renlighet och smuts in. Stadsrenhållningens
utveckling kan med tanke på problemens omfattning
knappast hänföras till någon överdriven renlighetsmani.
Hälsoeffekterna var obestridliga. Men i 1800-talets
diskussion om sundhet och renhållning fanns en
moralisk och estetisk motvilja mot avfall och smuts
som gick utöver det medicinskt befogade. Gränserna
mellan rent och smutsigt har hela tiden förskjutits.
Lukten blev ett klassmärke, och det som luktade var
ett hot mot hälsan. Den nya strängare hygienupp-

131
fattningen medförde att kraven på osynlig hantering
av latrin och sopor drevs allt längre.
Renhållningen hade under 1800-talet som i tidigare
epoker nästan helt byggt på att de olika typerna av
avfall kunde tas tillvara, komposteras, säljas och åter-
användas på olika sätt. Men runt sekelskiftet började
den ökade varuproduktionen sätta sina tydliga spår.
Skräpet i soporna ökade, köksavfallet och hästgödseln
blandades med plåtburkar, glasskärvor, metallbitar
och koksrester. Samtidigt blev konkurrensen från
industriellt framställd handelsgödsel påtaglig, städerna
växte och hälsoproblemen kopplades allt starkare till
hygien och renlighet. Både hantering och försäljning
av avfall blev mer komplicerad och hotade själva
grunden för renhållningsverkets verksamhet.
Källsortering på 1910-talet
Och det är nu på 1910-talet som den fjärde och rätt korta
perioden i min epokindelning av stadsrenhållningens
utveckling börjar. Den ”moderna” sopsorteringen tar
sin början.
I stället för att överge tanken på ett återvinningssystem
vidtog man i Göteborg en teknisk och organisatorisk
modernisering av renhållningen. En ny avancerad åter-
vinningsanläggning projekterades och uppfördes i
utkanten av staden och stod färdig år 1918. Här kunde
de flesta typerna av avfall tas omhand, bearbetas och

132
återbrukas. Köksavfallet sorterades och avskildes redan
ute hos konsumenterna. På återvinningsanläggningen
kokades köksavfallet och fördes i stora pipelines till den
kommunala svingården där tvåtusen grisar väntade.
Latrintunnorna tömdes och behandlades i ett slutet
system, där överskottsvärmen från svinmatskokningen
påskyndade en torkningsprocess under tillsats av kalk.
Ammoniakgaserna och kvävet omvandlades till ammo-
niumsulfat som i kristalliserad form paketerades i säckar,
för att liksom den torkade latrinen lastas på järnvägs-
vagnar och säljas för gödsling på åkrar både i närom-
rådet och i övriga landet.
Andra städer hade en liknande utveckling. I Stockholm,
Norrköping, Eskilstuna och andra större städer infördes
källsorteringssystem, kompostering och grisuppfödning
på köksavfall. Böcker skrevs och debatten gick hög.
Motstånd mot sopsortering
Fördelarna med sopsorteringen var uppenbara. Ändå
ifrågasattes metoden på många håll. Kanske hade man
underskattat svårigheterna och tillväxten av avfalls-
mängder och skräp? Men vid sidan om de tekniska
skiljaktigheterna fanns också ett annat mer kulturellt
betonat motstånd. Den moderna människan hade inte
tid att sortera, hette det. Det var obekvämt och obe-
hagligt, dessutom skulle det utföras gratis av dem som
tjänade minst på sorteringen. Stadsmänniskan hade

133
avlägsnats från naturen och hade ingen känsla för de
lantliga omsorgerna.
Ytterligare en faktor verkar ha bidragit. När sopsorte-
ringen inleddes förespeglades stora ekonomiska vinster
från grisfarmar och gödselförsäljning. Vinsterna visade
sig bli mer blygsamma än förväntat, och besvikelsen
bidrog säkert till att minska intresset för fortsatt sor-
tering. Trots varnande röster ansåg man sig kunna
avfärda miljöproblem som förorening av vatten och
mark, något som självklart också bidrog till billigare
lösningar. 
Femtioårig parentes av sopnedkast
Återvinningsanläggningen 1918 kom att bli slutpunkten
på den återvinningsepok som inletts när den moderna
stadsrenhållningen startade i Göteborg. Redan 1927
lades den då endast nio år gamla återvinningsanlägg-
ningen ned, och man övergick till att bränna sopor,
lägga dem på deponi, och spola ut latrinen i Göta
Älv, helt utan rening.
Därmed inleddes den ungefär 50 år långa parentesen
dominerad av sopnedkast och vattenklosetter. Ett
nytt renhållningstänkande hade slagit igenom och
denna femte period i renhållningens historia utmanas
idag av en sjätte, med en ny tro på sopsorteringens
möjligheter. Men också nu finns det röster som ifråga-

134
sätter: Lönar det sig att sortera? Kan vi kräva att män-
niskor sorterar gratis? Hur mycket av vår bekvämlighet
vill vi offra? 
Sex perioder i stadsrenhållningens historia
1. Till mitten av 1300-talet
Städernas ”kulturlager” av avfall växte till. 
2. Till 1800-talets mitt
Avfallet förs ut ur städerna och blir gödsel i jordbruket.
Fastighetsägaren har ansvaret för renhållning och bönderna
hämtar. Kulturlagren minskar.
3. 1850–1910
Miljöproblem och sjukdomar i de växande städerna ökar.
Ansvaret för renhållningen övergår successivt till samhället.
Avfallet återvinns och försäljs. Avfallstekniken utvecklas och
diskuteras.
4. 1910–1930
Soporna har blivit alltmer sammansatta och nya sophanterings-
metoder utvecklas. Källsortering och återvinning. 1918–1927
drevs en stor återvinningsanläggning i Göteborg. 
5. 1930–1990
Slut på sopsorteringen. Nu gäller sopnedkast, sopförbränning
och deponering. 
6. Från och med 1990
Källsortering, återvinning och minskad deponering.

135
Vi måste se miljön mer långsiktigt
Kan vi då lära något av historien? Ja för det första är det
uppenbart hur snabbt vi glömmer. Stora genomtänkta
tekniska system för sortering och urinseparering har
försvunnit, och vid sitt återuppfinnande uppfattas de
som både exotiska och verklighetsfrämmande. För det
andra är det tydligt hur stora miljöfrågor har avförts
från dagordningen med hänvisning till mindre och mer
kortsiktiga argument kring lönsamhet eller bekväm-
lighet. Latrinhämtningssystemen hade knappast på
samma sätt kunnat avfärdas av ekonomiska skäl om
inte frågan om avloppsrening skjutits åt sidan. Miljö-
riskerna med orenat avloppsvatten var inte okända och
diskuterades livligt. 
Därmed inte sagt att det var bättre förr – bara att vi
måste lära oss att se de stora och samhälleliga miljö-
riskerna i ett långsiktigt perspektiv, och sätta dem
före mer kortsiktiga ekonomiska och kulturellt
betingade problem. En mer positiv läsning av de
historiska förloppen visar hur det har varit möjligt att
under relativt korta tidsrymder upptäcka och lösa
miljöproblem som för de flesta måste ha förefallit
eviga, och fullständigt övermäktiga.

136
Lästips
• Smutsguld och dödligt hot. Renhållning och åter-
vinning i Göteborg 1864–1930, Ola Wetterberg och
Gunilla Axelsson, Göteborgs renhållningsverk och
Chalmers 1995
• Renhållning: Temanummer av Bebyggelsehistorisk
tidskrift nr 44, 2002

137
Kvinnokraft och lokala initiativ 
– nyckeln i syd
Sophantering är en klassfråga, både i nord och i syd.
I tredje världen tvingas fattiga människor till soptipparna
när de inte har vanliga jobb att försörja sig på. I USA
saknas det bra renhållning i de fattiga stadsdelarna i
många storstäder. Man kan undra om det överhuvud-
taget är möjligt att ordna fungerande renhållning 
och en rättvis återvinning i de gigantiska urbana
områden som utgör den nya tidens städer, skriver
Per EO Berg.  
Per EO Berg är universitetslektor i miljöteknik
på Högskolan Dalarna med inriktning på bär-
kraftiga försörjningssystem.  

138
ätortsboende har i alla tider medfört ett behov av
ordnade hygieniska förhållanden, det vill säga att
samla upp avloppsvatten och samla in fast avfall.
Genom hela historien har mänskligheten brottats med
det här problemet, och i alla tider har man utvecklat
avancerad teknik för att lösa det. Sannolikt pågår kam-
pen som mest intensivt idag, när nästan 50 procent av
världens befolkning bor i tätorter. Den totala befolk-
ningen är större än någonsin och växer fortfarande
kraftigt i större delen av världen. Medan vi i Central-
och Västeuropa, Nordamerika och Japan strävar mot
en allt med sofistikerad avfallshantering baserad på
återvinning och välordnad deponering, kämpar de
boende i utvecklingsländernas storstäder en ojämn
kamp mot växande avfallsmängder, dåligt organiserad
renhållning och fattigdom. 
Kloakerna svämmar över
En vanlig syn i både stora och små städer i Asien,
Afrika och Latinamerika är dåligt paketerat avfall
utsatt på gatan eller ibland samlat i högar i gathörnen.
Hundar, katter och utfattiga människor rotar runt i
soporna på jakt efter något att äta eller något att sälja.
När resterna sedan samlas in är de spridda över ett
stort område, och bara delar av avfallet kommer att
hamna på det öppna insamlingsfordonet. Resten blir
kvar. Vid regn spolas avfall ner i kloakerna där det
orsakar stopp och därmed översvämningar som ytter-
ligare förstärker de hygieniska problemen. I bäckar
T

139
och vattendrag som rinner genom städerna flyter,
stockar sig och stinker hushållsavfall, avföring och
döda husdjur.
På de flesta håll finns basen till en god avfallsinsam-
ling, men den räcker inte till. I många storstäder som
Dar es Salaam, Kairo, Metro Manila och San Salvador
ska man vara glad om städernas avfallsinsamling täcker
70 procent av arealen. På de återstående 30 procenten
brukar de fattigaste bo. I stora delar av de här städerna
fungerar avfallsinsamlingen efter omständigheterna
väl och avfallet hämtas flera gånger i veckan, men det
sker långt från våra normer vad gäller hygien och
arbetsförhållanden.
Varierande arbetsförhållanden
Renhållningsarbetarnas arbetsmiljö varierar kraftigt.
Vissa arbetar med ungefär samma förhållanden som i
Sverige, medan arbetsförhållandena för det stora fler-
talet är helt omöjliga att begripa om man inte har sett
dem. Det är normalt att samla avfall på öppna lastbilar
med höga lämmar. Avfallet lyfts manuellt, i bästa fall i
korgar eller annat emballage. Ibland svingas det upp
med hjälp av presenningar. Man lägger de lösa soporna
på presenningen och svingar den sedan ungefär som
när man skakar av en matta.
I Hanoi å andra sidan samlas avfallet in i täckta kom-
primerande fordon som kör sina insamlingsrundor

140
kvällstid. Man ringer i en klocka och befolkningen
kommer ut och placerar sitt avfall i vaggan längst bak
i bilen. Fordonet servas också av insamlingspersonal
med kärror som samlar avfall i de trånga gränderna.
Andra sopar upp det som samlats på gatorna. Kärrorna
är så konstruerade att insamlingsfordonet kan lyfta
korgen utan att ta med sig hela kärran. Allt är mycket
prydligt. Gatsoparna och insamlingspersonalen är
stolta och relativt välavlönade yrkesgrupper.
Scavangers bor på soptippen
När det inte finns några jobb och alla möjligheter till
anständigt arbete är ute tvingas människor söka sig till
avfallsupplag, tippar och de högar med sopor som
finns på gatorna. Många av dessa scavangers för en
hopplös kamp mot fattigdom, hunger och sjukdomar.
Bor man på en soptipp lever man nära den yttersta av
gränser. Spädbarnsdödligheten är 10–15 gånger högre
än i näraliggande områden med tillgång till rent vatten.
Man delar tippen med boskap och mer eller mindre
vilda hundar. Alla som vistas där borde ha handskar
och stövlar som ett minimum av skyddsutrustning.
Sanningen är den att de som kommer över sådana
föremål i gott skick inte har råd att använda dem för
egen del utan säljer dem vidare. 
Avfallsstudier från tredje världen visar att avfallet där
är sammansatt på ungefär samma sätt som det väster-
ländska avfallet. Det här kan verka förbryllande när

141
man ser det avfall som samlas in på gatorna. Det består
till allra största delen av köksavfall och annat organiskt
avfall. En väsentlig del är grönsaksavfall från markna-
derna. Om andelen återvinningsbart material i avfallet
vore stort borde det erbjuda scavangers ett gott livs-
rum. De skulle i så fall kunna vara ganska välmående,
men så är det inte. I en studie 2003 i stadsdelarna
Kamuning och Pinagkaisahan i Metro Manila visade
det sig att renhållningsarbetarna kunde sortera ut 2–3
procent av avfallet som återvinningsbart material.
Resten ratade de. Ur detta ratade material ska sedan
scavangers plocka sin del på soptippen. En studie
genomförd 1998 i Cebu, en stad i centrala Filippinerna,
kunde scavangers sortera ut och sälja 3 procent av
det avfall som levererades till tippen. I realiteten är det
således ytterst lite material som kan återvinnas ur detta
avfall, bara 5–6 procent.
Handel med avfall
Ett skäl till detta är naturligtvis att det handlas med
återvinningsbart avfall redan innan det blir aktuellt att
slänga ut det till renhållningspersonalen. I Metro
Manila sker en omfattande handel där ”pushcart boys”
drar fram och knackar dörr för att köpa plast, papper,
metaller och glas. De är alla bundna till en skrothandlare
som i sin tur köper från dem – till en fortfarande
ytterst ringa penning. Med flera mellanled kommer så
småningom materialet till de företag som återvinner
eller säljer på världsmarknaden, allt efter bästa lönsamhet.

142
Samma system finns på andra sidan Sydkinesiska Sjön.
I Ho Chi Minh-staden i Vietnam ser man återvinnarna
med sina traditionella långa ok med en korg i varje
ända, som de fyller med det de lyckats köpa eller
plocka åt sig på gatan. De säljer till en person med
cykel som lastas så full att enbart nedre delen av hjulen
avslöjar hur paketet låter sig föras fram genom trafi-
ken. Cykelmannen säljer till en man med en liten last-
bil. För varje led blir transporten lite mer sofistikerad,
och man förstår att det är mer pengar att tjäna ju längre
bort man kommer från hushållen.
Avfallshantering en klassfråga
FN:s handlingsprogram Agenda 21 betraktades för
några år sedan som ett av de viktigaste framtidsdoku-
menten i världen. Agenda 21 talar om renhållning och
ett miljömässigt acceptabelt omhändertagande (depo-
nering) som det väsentligaste målet. För de rika län-
derna gäller det dessutom att minimera avfallsmäng-
derna genom bland annat återbruk och återvinning. 
Behovet av en heltäckande renhållning är stort inte bara
i tredje världens storstäder. Även i västvärlden finner
man allvarliga brister. Flera storstäder i USA klarar
inte målet att hålla en god renhållning i alla stadsdelar.
Ju fattigare, desto sämre renhållning och desto mer
nerskräpning. Vi kan se en liknande tendens även i
europeiska städer – även i Sverige om än inte lika tyd-
ligt. Bristen på god stadshygien är således inte bara en

143
fråga om nord-syd. Det är även en klassfråga, lika
mycket i norr som i söder. Detta kan tåla en tanke i vår
jakt på förment slutna kretslopp av förpackningar och
komposterbart avfall.
Man kan undra om det överhuvudtaget är möjligt att
arrangera fungerande renhållning, goda avfallsupplag och
en rättvis återvinning i de gigantiska urbana områden
som utgör den nya tidens städer. Beijing har 14 miljo-
ner invånare, Metro Manila minst 12 miljoner,
Mexico City minst 9 miljoner, Bombay omkring 16
miljoner och Kairo 7 miljoner, med förstäder 15 mil-
joner. Alla dessa storstadsområden växer snabbt och
okontrollerat! Finns det någon som klarar att admini-
strera avfallsinsamling och återvinning med dessa
förutsättningar?
Initiativ i liten skala
I Dar es Salaam tröttnade för några år sedan ett antal
kvinnor på den eländiga avfallsinsamlingen i sitt
bostadsområde. De bildade ett kvinnokollektiv som
tog sig an avfallsinsamlingen från sina medlemmar.
Efter kort tid var de så framgångsrika att de acceptera-
des som renhållningsentreprenörer för sin stadsdel.
Det innebar att de kunde ta betalt från alla hushåll.
Med denna ekonomiska ryggrad kunde de anställa ett
par män att göra det tyngsta jobbet. Så hade plötsligt
ett kollektivt initiativ utvecklats till en verksamhet
som skapade nya arbetstillfällen i en del av världen där

arbetslösheten ligger på omkring 50 procent bland
den fattiga befolkningen.
Ett annat exempel på liknande initiativ finner vi i
Metro Manila. I bostadsområdet Pamplona Dos i Los
Piñas har stadsdelnämndens ordförande tagit initiativ
till källsortering av komposterbart material. Hon ska-
kade fram finansiering för ett par småskaliga kom-
posttrummor och några trehjuliga cyklar med sido-
vagn för insamlingsverksamheten. Efter en massiv
informationsinsats fungerar systemet väl bland områ-
dets tiotusen invånare. Insamlingspersonalen arbetar
halvtid med insamling av kompostmaterial och halv-
tid med komposteringsprocessen. Man använder en
teknik där man blandar avfallet med malda kokosnöt-
skal som är dopade med bakterier för att få en snabb
nedbrytning. 
Kvinnokraft i nätverk
Det är slående hur ofta det är kvinnor som leder
utvecklingsarbetet för en bättre avfallshantering i
utvecklingsländerna. Det är också slående hur ofta de
lyckade projekten uppstår som lokala initiativ mitt i
den brusande staden. Det är bara på lokal nivå man får
överblick, känner samhörighet med mål och medel
och har social kontroll. På Filippinerna finns detta
inbyggt i det politiska systemet. Hela landet är uppde-
lat i ”barangays” – till stor del självstyrande kommun-
delar eller bostadsområden. Dessa har idag yttersta
144

145
ansvaret för avfallsinsamlingen, och de ska även upp-
rätta en avfallsplan. I Tanzania sker utvecklingen
genom kvinnokollektiven. I Kina har de lokala folk-
kommunerna stort ansvar och inflytande.
Kvinnor och kvinnonätverken är den stora kraften på
många håll. Patriarkala politiska system håller emot,
men på flera håll börjar de ge efter på grund av de
otvetydiga och livsnödvändiga landvinningar som
kvinnorna står för – ofta i det tysta. Mycket återvin-
ning pågår i en informell sektor långt utom räckhåll
för statistiken. Detta får inte slås sönder av väster-
ländska konsulter med sina välmenande, men många
gånger ack så farliga managementkoncept!

146

147
Sopor med producentansvar 
– vad blir det av dem? 
Ungefär 160 kronor om året betalar hushållen för för-
packningar som ska samlas in för återvinning. Cecilia
Mattson Petersen och Anna Jansson tycker att det är
väl använda pengar. Vi borde dessutom bli bättre på
att sortera ut mjukplast och aluminiumförpackningar
som inte är dryckesburkar. Förpackningarna måste
också bli bättre märkta, och de ska inte tillverkas av
blandade material.  
Cecilia Mattsson Petersen är teknologie doktor i
miljövetenskap och associerad till Högskolan
Dalarna.
Anna Jansson är teknologie doktor i material-
vetenskap och har forskat på återvinning av
plast på SP, Sveriges Provnings- och
Forskningsinstitut. 

anken är att producenternas ansvar för det egna
avfallet ska göra dem mer intresserade av att tillver-
ka varor som genererar mindre avfall eller är lättare att
återanvända eller materialåtervinna. Förpackningar och
papper ska samlas in i separata system som finansieras av
avgifter som läggs på varan i butiken. I dagsläget omfat-
tar producentansvaret de materialslag som framgår av
tabellen på sidan 31, och dessutom el- och elektronik-
avfall som tidigare har räknats som farligt avfall. Åter-
vinningsmålen sätts upp av regeringen. De har två nivåer:
en som säger hur mycket av de olika förpackningsslagen
som måste återvinnas totalt (energi- eller material-
återvinning) och en som säger hur stor andel som måste
återvinnas som material. 
För att hantera det praktiska arbetet har producenterna
bildat materialbolag: fem bolag för förpackningar och ett
för tidningar och returpapper. Materialbolagen organise-
rar insamlingen och sköter statistiken över insamlade
mängder. REPA-registret (Register för producentansvar)
hanterar avgifterna från de producenter som väljer att
ansluta sig till systemet. De producenter som är anslutna
till materialbolagen står för ungefär 90 procent av för-
packningsvolymen i landet. Insamlingen kostar enligt
Naturvårds-verket cirka 160 kronor per hushåll och år.
Många undrar vart soporna tar vägen efter återvin-
ningsstationen och vad det egentligen blir av dem. För
papper och förbränning finns det behandlingsanlägg-
148
T

ningar relativt väl spridda över hela landet (se kartan på
nästa sida). De flesta materialåtervinningsanläggningar
för plast och metall ligger i södra Sverige därför att det är
där den största delen av befolkningen finns och alltså
mest material samlas in. Det finns en enda mottagnings-
anläggning för insamlat förpackningsglas.