Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Soporna en del av kulturen
Att vi lever i en masskonsumtionskultur betyder också
att vi lever i en massproduktionskultur. För att fortsätta
diskussionen om samhälle och natur kan vi se detta
som ett flöde både i tid och i rum. Från naturen hämtas
en stor mängd råvaror i alla tänkbara former: levande
och dött; fågel, fisk och mittemellan; fast, flytande,
gasformigt och gelédallrigt; lättplockat och svåråt-
komligt. Allt detta används i samhället för att mass-
producera saker som sedan masskonsumeras i ett
oändligt antal socialt och kulturellt betydelsefulla 
situationer. Konsumtion skapar mening och identitet.
Genom att drömma om, köpa, byta oss till och använda
saker visar vi för andra och oss själva vem vi är, vem vi
vill vara och hur vi passar in i det stora hela. När slutligen
sakerna använts färdigt blir de sopor; nu har sakernas
mening och symboliska laddning slocknat, nu har vi
inte längre någon känslofylld relation till dem, nu har
vi inte längre någon användning för dem, nu är de
meningslösa.

57
Men stopp ett tag… Nu har vi ju sett att soporna – via
vår konsumtion – speglar och symboliserar en hel
massa saker, nämligen allt det vardagslivet går ut på:
kärlek, omtanke, vänskap, trygghet, sinnlighet och
tillit, bland mycket, mycket annat. Sopor – när de
fortfarande kallas för saker – använder vi som inramning
och uttryck för våra liv och allt de rymmer. Soppåsen
är ett direkt avtryck av det vi fyllt våra liv med: det
vackra, det goda, det nödvändiga, det onödiga, det
snygga, det tuffa, det naturliga. Och sedan har vi också
sett att samhället och naturen faktiskt inte går att skilja
åt. Plötsligt krävs det av oss ett par saker. Vi måste
försöka tänka på exakt hur de skarpa uppdelningarna
å ena sidan mellan samhälle och natur, å den andra
mellan saker och sopor, låser oss fast i gamla tanke-
banor och hindrar oss från att se nya lösningar.
Dessutom måste vi (och nu blir det svårt) försöka lista
ut hur ett nytt sätt att tänka skulle kunna fungera i
vardagen. 
Vi har en massa känsloladdade och meningsfulla rela-
tioner till saker; genom att se naturen där den finns
(nämligen överallt) och därmed ogiltigförklara den
strikta uppdelningen mellan kultur och natur kan vi
kanske också göra soporna meningsfulla. Konsumtion
är meningsskapande och ofta kul, och genom en ny
typ av konsumtion som är ansvarsfull på så sätt att vi
alla strävar efter att bli mer medvetna om både varför
vi konsumerar och vad naturen faktiskt spelar för roll

58
i vardagslivet, kan vi ge soporna en mening. Genom
att konsumera med naturens närvaro i åtanke kan
soporna också bli närvarande. Soporna blir därmed en
del av kulturen. När något blivit en del av kulturen så
öppnar sig helt nya möjligheter till reflektion och
diskussion, möjligheter som helt enkelt inte är synliga
när soporna placeras ”utanför”.
Ifrågasätt kategorierna!
Så slutsatsen av min diskussion om saker, sopor, natur
och kultur blir alltså denna: För att ta itu med sopor-
nas problematik måste vi börja se sopor med nya ögon
och tänka på dem i nya banor. Det är alltid nya tankar
som leder till nya handlingar. Det behövs hos oss alla
större långsiktighet, både bakåt och framåt i tid och
rum. Bakåt för att upptäcka hur naturen är en del av
vardagslivet, framåt för att se vilken roll vår konsum-
tion spelar för vår situation och allt det omkring oss
som vi påverkar genom vårt sätt att leva. Ett sätt att
hjälpa en sådan långsiktighet på traven kan vara att
diskutera hur kategoriseringar fungerar. Exakt varför
skiljer vi så strängt mellan natur och kultur? Mellan
saker och sopor? Vilka syften kan det finnas med dessa
och andra skarpa uppdelningar, och vad blir resultatet?
Våra reflektioner behöver inte leda till att vi överger
kategorier, men de kommer i varje fall att synliggöra
hur vi tänker och vilka konsekvenser tankar kan få. Ett
motsatspar som saker och sopor fixerar tanken vid
sopor som något fult och negativt, något vi vill bli av

59
med. Tänk om vi skulle kunna börja tänka på sopor
inte som det vi vill bli av med, utan som spår – eller
fossil – av det vi vill ha och vara? Kanske kunde vi då
se soporna som en del av det vi eftertraktar. Och varför
skulle inte sopor då kunna bli kul och sophantering en
del av vår självbild, precis som saker är kul och
sakhantering något vi med glädje sysslar med för att
skapa och visa upp oss själva? Jag tror inte det här nya
sättet att tänka på sopor är speciellt långt borta. 
Återvinningscentralen en social arena
Återvinningscentralen en lördag förmiddag är i allra
högsta grad en social arena. Det är väldigt trevligt. De
allra flesta verkar trivas – det finns uppenbarligen
redan en sorts tillfredsställelse i att hantera sopor. Man
kan köpa kompostjord och diskutera saker och sopor
med den hjälpsamma personalen. Man ser intressanta
saker som andra människor gjort sig av med. Man kan
till och med få besvara frågor om det man lämnar. 
Varför inte gå ett par steg längre och göra återvinnings-
centralerna till riktiga upplevelsecentra? Detta sker i
utvecklingen av många andra pedagogiska och kommer-
siella företag som exempelvis museer, köpcentra, national-
parker och naturreservat eller konstutställningar.
Här finns faktiskt alla möjligheter att synliggöra och
utveckla sopornas roll i ett kulturellt sammanhang och
på ett sätt som många skulle tycka vore riktigt roligt.

60
Det finns naturum och kulturum över hela landet. Var
kommer vårt första hybridum att dyka upp, en attrak-
tion som med ett litet språkligt hopp kan bli vår tids
soprum med servering, filmvisning, butiker och
utställningar? Skolklasser och dagisgrupper, turister,
återvinnare, flanörer – målgrupperna är flera och stora.
Se sopan!
Så avståndet är inte långt mellan reflektioner över hur
vi kategoriserar fenomen i våra liv till funderingar om
sopstationer som, ja, varför inte turistattraktioner eller
nutida varianter av gamla tiders torg – ett livfullt
socialt och till och med kommersiellt rum. Soporna är
en del av kulturen, de är en del av vårt liv och de säger
mycket om vad vi gör, är och vill. Soporna har visser-
ligen varit felplacerade såväl mentalt som fysiskt ett
bra tag, men nu är det dags att se dem där de hör
hemma: inte där ute utan här inne, inte som rester
utan som delar, inte som värdelösa utan som värdefulla.
Soporna, det är vi.

61
Ska vi sortera lika mycket överallt?
Återvinning är inte gratis. Den kräver resurser, både
naturresurser och medborgarnas tid. Och vår tid är inte
gratis. Dessutom är förutsättningarna olika i olika delar
av landet. Dagens ineffektiva avfallspolitik behöver
ändras, skriver Christer Berglund. Insamlingen bör styras
till tätbefolkade områden och minska kraftigt i glest
befolkade områden. Om vi vill få bättre miljömässiga och
ekonomiska effekter i samhället bör harmoniserande
lagar slopas – även på Europanivå.
Christer Berglund är filosofie doktor i national-
ekonomi vid Luleå tekniska universitet och
forskar på ekonomisk effektivitet vid avfalls-
hantering och återvinning.

62
an får ofta intrycket i debatten att återvinning
ska stödjas så fort den minskar miljöpåverkan,
oberoende av vad dessa förutsatta miljöförbättringar
kostar den enskilde och samhället. Men återvinning är
varken en gratis aktivitet eller en godartad aktivitet i
sig själv. Återvinning är ett medel för att nå ett uppsatt
mål, vad detta mål än må vara. Återvinning är således
inte en kostnadsfri aktivitet; det går åt resurser för att
återvinna resurser och det är därför inte alltid själv-
klart att nettoeffekten är positiv. Ett konkret exempel
är att vi använder sopbilar för att samla in vårt genere-
rade avfall, vilket i sin tur medför utsläpp av avgaser.
Det går alltså åt resurser för att återvinna resurser! 
Hur mycket resurser som går åt skiljer sig mellan olika
delar av Sverige beroende på geografiska och demo-
grafiska skillnader, det vill säga skillnader i befolk-
ningen. Detta får inte negligeras i miljödebatten.
Vidare står inte hushållens (det vill säga vår) fritid till
gratis förfogande för samhälleliga åtaganden. Vår fritid
är begränsad. Vi medborgare kan inte ägna obegränsad
tid åt att samla matrester i komposten, skölja ur (oftast
i varmvatten som det går åt energi för att värma upp)
och sortera vårt avfall. Problemet ligger i att vår tid
inte är gratis.
Lönar det sig att sortera allt överallt?
Oavsett vilket mål som sätts upp av myndigheterna
bör kostnadseffektivitet vara vägledande för att nå
M

63
målet. Kostnader för återvinningen utgörs av uppsam-
ling och transport av de uttjänta varorna, följt av sepa-
rering, rengöring och bearbetning (av hushållen eller av
industrin) för att få råvaran till säljbart skick.
Kostnaderna för uppsamling och transport är låga så
länge de begränsas till geografiska områden med tät
befolkning. Men allteftersom upptagningsområdet
breddas till att omfatta mera avlägsna områden som är
glest befolkade så ökar kostnaderna. Även kostnaden för
utvinning, rengöring och bearbetning av det eftersökta
innehållet i uttjänta produkter kommer att vara låg så
länge man inriktar sig på produkter som innehåller bety-
dande mängder ren råvara. Kostnaderna stiger när vi för-
söker återvinna produkter med mindre råvaruinnehåll. 
Allt detta gör att kostnadskurvan stiger i takt med ökad
återvinningsambition och blir i princip oändligt hög när
vi närmar oss en återvinningsgrad på 100 procent, alltså
när insamlingen sträcker sig till områden långt borta
med begränsad konsumtion av produkter och när åter-
vinningen inkluderar produkter vars råvaruinnehåll är
litet och svårt att utvinna. Därför är det självklart att
kostnaderna för en viss stipulerad återvinningsgrad vari-
erar kraftigt mellan olika geografiska områden. Samma
resonemang bör naturligtvis tillämpas för att bestämma
i vilken utsträckning olika avfallshanteringsmetoder ska
tillämpas, det vill säga hur mycket av avfallet som ska gå
till förbränning och hur mycket som ska gå till återvinning.

64
Låg nyttjandegrad av returpapper i Sverige
Två begrepp används för att ”mäta” återvinningsakti-
vitet: nyttjandegrad och insamlingsgrad. Det senare är
lättare att förstå än det förra. Låt oss använda oss av
returpapper för att exemplifiera de två begreppen, och
sedan också begreppet kostnadseffektivitet. Returpapper
är ett bra exempel i och med att det är den överlägset
största fraktionen av vårt totala kommunala avfall.
Nyttjandegraden anger hur stor andel returpapper
som används i produktionen av nytt papper. Insam-
lingsgraden mäter hur mycket av det konsumerade
papperet vi samlar in. Min forskning på området visar
att nyttjandegraden till stor del bestäms av hur mycket
jungfrulig fiber det finns i förhållande till returfiber. Ett
land som Sverige har därför låg nyttjandegrad eftersom
vi har relativt stora skogstillgångar. Insamlingsgraden
bestäms i sin tur till stor del av demografiska faktorer
som befolkningstäthet och urbaniseringsgrad. I områden
där befolkningstätheten är hög tenderar också insam-
lingsgraden att vara hög. 
Fel att harmonisera kraven
Det här är något att tänka på när vi analyserar det fak-
tum att ett flertal aktörer har betonat värdet av har-
moniserade miljöregler inom EU. Bland annat har det
diskuterats att nyproducerat papper inom EU ska
innehålla en viss nyttjandegrad av returpapper.
Motivet har varit att motsatsen skapar oklarheter när
företag överväger nya investeringar i andra regioner.

65
Men möjligheten att påverka nyttjandegraden är väldigt
begränsad och kostsam. 
Problemet med att använda nyttjandegrad som mått
på återvinning är att den inte tar hänsyn till den
inhemska tillgången på returpapper. Det innebär att
ett land med stor nettoexport av papper, som Sverige,
ofta inte kan uppnå hög nyttjandegrad utan att impor-
tera stora mängder returpapper. En internationell har-
monisering av nyttjandegraden i produktionen skulle
alltså i Sveriges fall leda till ökad handel av returpapper
och därmed ökade transporter, vilket i sin tur leder till
oönskade följder för miljön. Miljöskyddsåtgärder av
sådan gränsöverskridande karaktär bör alltså inte ske
på Europanivå.
Avfallspolitiken behöver ändras!
Att förändra faktorerna som påverkar insamlingsgraden,
till exempel befolkningstätheten, är i sin tur också väl-
digt kostsamt för samhället. Därför är alternativa åter-
vinningsmål att föredra. Det är inte rimligt att ett län
som Norrbotten med en befolkningstäthet på 2,6
invånare per kvadratkilometer har samma insamlings-
mål som Stockholms län med en befolkningstäthet på
hundra gånger fler invånare på samma yta. Problemet
idag är att kommunerna är bakbundna av en stelbent
lagstiftning. Ökad självständighet för kommunerna
skulle öka flexibiliteten i deras avfallshantering med
kostnadsbesparingar för samhället som följd. 

66
Slutsatsen är att avfallspolitiken behöver ändras! Den
rådande avfallspolitiken är ineffektiv och når inte alltid
de miljömål som politiken i första läget var satt att uppnå
till lägsta möjliga kostnad. Om avfallshanteringen står
i fokus för miljöstrategin bör insamlingsinsatserna styras
till tätbefolkade områden och kraftigt minskas i mindre
tätbefolkade områden som exempelvis Norrbottens
inland. Utöver insamlingskostnaderna måste vi också
ta hänsyn till transportkostnaderna som uppkommer för
att frakta avfallet till de platser där nya produkter kan
tillverkas, till exempel ett pappersbruk.
Wellpapp som exempel
Låt oss nu studera den svenska lagstiftningen för hante-
ring av returpapper när det gäller kostnadseffektivitet.
Vi jämför vilket som är mest kostnadseffektivt: den
enhetliga nationella målsättning för återvinningsgrad
som vi har idag, eller länsvisa simulerade målsättningar.
Vi använder oss av återvinningen av wellpapp som ett
illustrativt exempel. 
Gammal wellpapp är en fraktion av returpapper som
kan återvinnas, det vill säga användas till att producera
ny wellpapp. Om återvinningen ska vara kostnads-
effektiv måste vi enligt vårt tidigare resonemang ta
hänsyn till både insamlingskostnaderna i de olika länen
och avståndet från insamlingsplats till de pappersbruk
i landet som använder returpapper som råvara i sin
wellpapproduktion. I grova drag kan man säga att

67
Av kartan framgår det att de wellpappersbruk som använder returpapper i
flera fall ligger där befolkningstätheten är som allra lägst. I dessa områden
är det dyrare att samla in pappen, och transportkostnaderna till pappers-
bruken blir stora. 

68
befolkningstätheten är högst i södra Sverige medan de
stora pappersbruken finns placerade i norra Sverige (se
kartan på förra sidan). 
Lagstiftningen i Sverige förordar de facto att 65 procent
av all producerad wellpapp i landet ska samlas in utan
hänsyn till geografiska och demografiska skillnader.
Enkelt uttryckt förordar lagstiftningen att varje län ska
samla in 65 procent. Men enligt vårt resonemang är inte
detta en kostnadseffektiv lösning på problemet. Om vi
vill minimera kostnaderna för samhället av att samla
in 65 procent i nationen som helhet måste vi tillåta
länsvisa skillnader i insamlingsgrad. Tabellen visar vilka
insamlingsnivåer respektive län ska ha för att återvin-
ningen ska bli kostnadseffektiv. Jämtlands län bör ha
den lägsta insamlingsgraden, nämligen 51 procent,
och Stockholms län den högsta, 72 procent. 
För att återvinningen av wellpapp ska bli kostnadseffektiv i landet som helhet bör
insamlingsgraden variera i olika län på det sätt som visas i tabellen. 
Stockholm
72
Uppsala
61
Södermanland
60
Östergötland
63
Jönköping
61
Kronoberg
58
Kalmar
59
Blekinge
58
Skåne
69
Halland
61
Västra Götaland
70
Värmland
59
Örebro
60
Västmanland
60
Dalarna
58
Gävleborg
59
Västernorrland
59
Jämtland
51
Västerbotten
57
Norrbotten
54
Län
Insamlingsgrad 
(i procent)
Län
Insamlingsgrad 
(i procent)

69
Tydligt är att insamlingsnivåerna bör skilja sig markant
åt i de olika länen. Men Norr- och Västerbotten bör ha
relativt höga insamlingsmål trots att de är ganska glest
befolkade. Det beror på att de stora pappersbruken i
landet ligger i de här länen. Påtagligt är också att insam-
lingen ska intensifieras i storstadsregionerna (Stockholm,
Västra Götaland och Skåne). Om vi skulle tillåta de
insamlingsgrader som tabellen visar så skulle välfärden
i samhället kunna höjas rejält. Vi skulle inte slösa bort en
massa resurser på att samla in material i mera avlägsna
upptagningsområden som är glest befolkade, utan
koncentrera insatserna där så är lämpligt med minsta
möjliga resursuppoffring som följd. 
Slutsatsen är att om vi vill få bättre miljömässiga och
ekonomiska effekter i samhället bör harmoniserande
lagar slopas. Detta resonemang kan och bör naturligtvis
också tillämpas på Europanivå.
Hushållens sorteringsarbete är inte gratis
Hur ser vi på den tid som hushållen lägger ner på käll-
sortering av sopor? Det här är en fråga som tagit ganska
stor plats i återvinningsdebatten. Samhällsekonomiska
analyser försöker analysera alla kostnader och intäkter
som en aktivitet ger samhället. En post i en sådan sam-
hällsekonomisk kalkyl är värderingen av hushållens
nedlagda arbete på källsortering. Många anser att man
kan bortse från sorteringskostnaden när arbetet utförs
av hushållen. Argumenten som förs fram är att den tid
som hushållen lägger ner innebär en alternativkostnad

70
som är lika med noll, och att hushållen i vilket fall som
helst utför arbetet frivilligt. Båda dessa ställnings-
taganden är barocka. För det första säger vår lagstiftning
tydligt att det är de avfallsgenererande parterna som ska
ta hand om avfallet; detta kan alltså inte på något vis
anses frivilligt. För det andra måste den tid som hus-
hållen lägger ner ges ett positivt värde. 
Är det då ”fel” av hushåll att lägga ner tid på källsortering?
Nej, trots detta kan vissa hushåll känna ett ansvar att bidra
till en bättre miljö, och de är beredda att göra en insats
utan ersättning för att målen ska kunna uppnås. Men
problemet är att det inte finns några ”gratisluncher” ens
när det gäller källsortering. Det vill säga, viljan att arbeta
för att uppnå sociala mål utan ersättning är ytterligare
ett exempel på en begränsad resurs. Om hushållens fri-
tid används till källsortering av hushållsavfall kan man
på goda grunder anta att viljan att utföra annat obetalt
arbete som rentav kan vara av större värde för samhället
och miljön kommer att minska i relation till detta. 
Vår källsortering verkar dock ”döva vårt samvete”, och
vi verkar mer angelägna att göra något mer för miljön
som att sortera våra sopor än att lägga ner denna tid på att
göra något mindre, som exempelvis köra mindre bil.
Just kopplingen mellan bilkörning och källsortering är
intressant. I min forskning har det visat sig att mer än
hälften av de tillfrågade körde oftast eller alltid en enkom
tur med bilen för att lämna sitt avfall vid återvinnings-

71
stationerna. Återvinningen leder således till mer bil-
körning. Detta är en icke försumbar post eftersom vi är
många som bidrar med ett strå till stacken. Återigen är
det inte säkert att nettoeffekten av återvinningen ger en
positiv effekt på miljön.
Min poäng är således att hushållens kostnader för den
återvinningspolitik vi för inte får försummas, och att
ekonomisk analys är det enda verktyg som kan ta med
sådana aspekter av problemet.
Medlet ska inte helga målen
Sammanfattningsvis är det för samhället och miljön bästa
systemet en mix av flera avfallshanteringsmetoder, till
exempel förbränning och återvinning. Den bästa mixen
kommer i sin tur att skilja sig åt beroende på vilken typ av
avfall vi diskuterar (exempelvis batterier eller papper)
och beroende på om vi pratar om glesbygd eller tätort.
Det finns därför stora samhällsekonomiska vinster att
göra om enskilda kommuner och regioner tillskrivs
egna optimala nivåer av insamling och nyttjande av de
olika avfallsfraktioner som kommunen eller regionen
genererar. 
Om det är en bättre miljö vi vill åt måste vi försöka
lyfta blicken och erkänna att återvinning i sig inte är
en godartad aktivitet utan snarare ett medel bland
många att nå uppsatta mål. Medlet, det vill säga åter-
vinningen, får inte helga målen. När vi diskuterar

72
miljö och uthålligt resursutnyttjande måste målet
helga medlen och vi måste se till att detta sker till för
samhället lägsta möjliga kostnad.

73
Politiker luras om sopornas värde
Politikerna lurar allmänheten att tro att de sorterade
soporna är värdefulla och att sortering leder till lägre
taxor. Sopsortering är viktig, men bara därför att soporna
kan innehålla ämnen som är farliga för miljön. Vi borde
lägga ner betydligt mera krut på att sortera ut farligt
avfall, skriver Thomas Sterner. Det avfallet tar marknaden
inte hand om, utan här har politikerna en uppgift. 
Thomas Sterner är professor i miljöekonomi vid
nationalekonomiska institutionen i Göteborg. 

74
vå undertoner hörs ofta i sopdebatten: att soporna
är en värdefull resurs, och att det var bättre förr
när allt togs tillvara för då uppstod inga sopberg. För
en ekonom är det inte någon mystisk kraft som avgör om
det blir sopberg utan helt enkelt priset på återvinning
i förhållande till de uttjänta varornas värde – eller priset
på motsvarande nyproduktion. 
Det finns inga exempel på ”guldberg” på samma sätt
som det kan bli berg av tidningspapper, överflödiga
jordbruksprodukter eller andra ”sopberg”. Orsaken är
att guld har ett så högt värde. För trasor eller små bitar
järnskrot är det däremot så att det knappast lönar sig
att rena och återanvända dessa material i Sverige om
det inte sker i stor skala. Men för hundra år sedan
lönade det sig, och samma material lönar sig fort-
farande att omhänderta i fattiga länder. Detta är en
enkel följdverkan av vårt höga löneläge, det vill säga
vårt välstånd, och därmed är det i sig knappast något
att sörja.