Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Rent och orent i sopornas rike
Biologiska sopor är orena, ruttnande, stinkande. Rena
och smutsiga sopor ska hållas isär. Vi sorterar annars
våra sopor utan att veta vad som är bäst för miljön. Vi gör
det för att det känns moraliskt riktigt. Miljöinformation
kan uppfattas som seriösa försök att förmedla livsnöd-
vändig kunskap eller som förmyndarstyrd propaganda.
De moraliska övertonerna finns med överallt i sopornas
rike, skriver Lynn Åkesson. 
Lynn Åkesson är docent vid Etnologiska 
institutionen, Lunds universitet.

40
opornas universum är oändligt. Från nord till syd,
öst och väst sträcker sig avfallets panorama.
Sopornas innebörd och innehåll är vidsträckt. I
Barents hav och på Kolahalvön trängs atomsoporna, i
Estland läcker förgiftade, radioaktiva avfallsdammar
ut sin förstörelse i Östersjön. Andra sopor tranforme-
ras till konst på välrennomérade gallerier och museer
eller till musikinstrument och redskap bland fattiga.
Mellan dessa extremer befinner sig vårt vardagliga
sorterande. Hård och mjuk plast, kartonger, brännbart
och komposterbart avfall, glas, järn- och elskrot…
Sopsortering blir en besvärjelse för att blidka kon-
sumtionens dåliga samvete, en vardagsritual inom
sopornas religion. Utan att riktigt veta hur det står till
med återvinningen och trots experters motstridiga
uttalanden om vad som är bäst för miljön, sorterar
ändå många för att det känns bra och moraliskt riktigt.
Rena och orena sopor
Sopor kan kategoriseras enligt många principer. Strikt
empiriskt kan sopbergen delas in i kategorier baserade
på innehåll. De kan också delas in i sopor som kan
transformeras till energi i form av värme eller göd-
ning, sopor som kan återvinnas och de som inte kan
det och måste låsas in, oskadliggöras eller slutförvaras
för oöverskådlig framtid. Ett annat sätt att betrakta
sopornas mångfald är att se dem i termer av rena och
orena sopor.
S

41
De rena soporna är framför allt ting, platser, byggnader.
Ruiner, övergivna torp och gårdar, gamla jordbruks-
redskap, möbler, kläder, oanvända silos eller hela
industrikomplex – alla ger utrymme för fantasi och
nostalgi. Kasserade föremål som dessa kan få nytt
värde i ett annat sammanhang. Rena sopor låter sig i
allmänhet beröras och besökas. Annorlunda förhåller
det sig med de orena soporna. Jäsande, ruttnande,
stinkande biologiskt avfall, avgaser och kemiska föro-
reningar, sjukhusens riskavfall, slakteriavfall, radio-
aktivt avfall. Som ett underjordiskt mycelium förbinder
de kommunala kloakerna människor med varandra.
På sin väg mot reningsverken färdas kroppsliga
utsöndringar och smutsvatten. Avloppsledningarna är
avskiljandets motorvägar med ett innehåll som blivit
oberörbart och fördolt sedan det lämnat kroppen och
diskhon. Den läckra måltidens rester som luktar illa i
sophinken, en bit möglig melon i kylskåpet eller potatis
som ruttnat och stinkande läcker en vämjelig vätska i
plastpåsen i skafferiet. Avfall som måste beröras men
kortvarigt och med visst obehag. Inte heller kon som
självdött ute i sommarhagen har något försonande
över sig där hon ligger med uppsvälld buk och feta
flugor kretsande runt kadavret. Fågelsången och de
intagande sommarblomstren förstärker snarare än
mildrar obehaget. Det är en lättnad när kadaver-
transporten äntligen kommer.

42
Maffiafasoner i sopornas gråzon
Mellan rent och orent finns en gråzon, ett flytande
område som rymmer möjlighet till transformation
mellan de båda kategorierna som väl att märka kan
vara av symbolisk såväl som av materiell natur. Den
symboliska orenheten kan exempelvis bestå av att
vissa födoämnen eller vissa människor anses orena av
kulturella, traditionella eller religiösa skäl snarare än
av faktisk oätlighet eller smitta och smuts. Ur detta
perspektiv är fixeringen vid bäst-före-datum på
moderna livsmedelsförpackningar, som innebär att
fullt ätliga livsmedel kastas för att ”datumet gått ut”,
jämförbar med uråldriga födoämnestabun av religiösa
skäl. I båda fallen överskuggar föreställningen om oät-
lighet den konkreta födan.
Men sopornas gråzon har ytterligare dimensioner.
Transformeringen från orent till rent har inte sällan
marginaliserat de människor som hanterar olika slags
sopor eller döda kroppar. Dessa hantverkare inom
avfallshanteringens skrå har ofta förvandlats till oberör-
bara personer i samhällets utkant. En sådan fruktad
och avskydd person i det gamla svenska bondesam-
hället var hästslaktaren eller rackaren som han kallades.
Den person som avlivade ett djur med så stort sym-
bolvärde och som stod bonden så nära som hästen
gjorde, ställdes utanför bygemenskapen och hans sociala
möjligheter var starkt kringskurna. 

43
Ett sådant stigma vidlåder förvisso inte dagens profes-
sionella renhållningsarbetare. Men liksom soptippen
befinner sig i stadens utkant får själva sophanteringen
gärna ett drag av mystik och okontrollerad verksamhet.
Exempelvis i den populära TV-serien ”Sopranos” har
maffiabossen Tony Soprano ett svårbestämt sop- eller
recyclingföretag som sin fasad utåt. I Sverige går en
svårutrotad koppling mellan skrothantering och kri-
minalitet tillbaka till tattarnas affärsverksamhet där
resultatet inte alltid kom till skatteindrivarens känne-
dom. Men som vanligt återfinns ofta samma ingredi-
enser i vardagsvärlden som i fiktionens värld. Så upp-
dagades för något år sedan exempelvis en sopskandal
med många intressanta detaljer i en mindre, syd-
svensk stad. I bästa maffiastil opererade sopåkare
utanför kommunens regi och övertalade eller tvingade
affärs- och restaurangidkare att köpa deras svarta
tjänster. Som i all annan verksamhet finns det pengar
i sopor, både vita och svarta.
Sopspioner på återvinningsstationen
Sopornas hemlighetsfulla drag har andra kopplingar
än ljusskygga affärer. Hushållets sopor är privata och
tillhör den personliga sfären. Att någon snokar i ens
egen soptunna är integritetskränkande. Föga förvå-
nande har kända personer som ovetande utsatts för att
deras sopor tömts ut till beskådan för TV-publiken
reagerat mycket negativt. Sopor är avslöjande och bör
hållas i det fördolda.

44
Detta drag av privathet och integritet står i bjärt kontrast
till en annan nutida trend i sopornas rike: fullständig
transparens och genomlysning. Vintern och våren 2003
kunde man läsa och höra nyhetsinslag som handlade
om sopspioner som anställts av Förpackningsinsamling-
en AB. Sopspionerna, ofta pensionerade poliser, över-
vakar i hemlighet obemannade återvinningsstationer där
allt annat än återvinningsbara förpackningar förorenar
platsen. Försyndelserna har i vissa fall lett till åtal med
dryga böter som följd. Trots att äckligheterna knappast
känner några gränser – det talas om döda husdjur,
latrinsäckar, matavfall och läckande bilbatterier som
kastats vid förpackningsinsamlingens stationer – upprör
sopspanarnas verksamhet vissa medborgare. En insändar-
skribent i en lokaltidning gör en travesti på SÄPO och
kallar sopspionerna för SOPO. Den senare, hemliga
soppolisen, döms ut som storebrorsfasoner och skri-
bentens slutsats blir att SOPO måste, och lägg märke
till uttrycket, skrotas.
Bevismaterial på soptippen
Ett annat uttryck för kontroll och transparens i sophan-
teringen är de genomskinliga soppåsar som påbjuds i
vissa kommuner. Olika färger markerar olika slags sopor
och de genomskinliga påsarna medger att man med
blotta ögat kan kontrollera att rätt slags sopor hamnat i
rätt påse. Den osäkerhet som de transparenta påsarna
skapar – har man verkligen lagt i på rätt sätt – eller de
avslöjanden de innebär, leder i vissa fall till att människor,

45
trots att det är förbjudet, tar med sig sina sopor till en
annan kommun där kravet på transparens och synlighet
(ännu) inte genomdrivits i motsvarande grad.
Viljan att hemlighålla och dölja kombinerad med
upptäckandet, avslöjandet och den skarpa blicken är
ett tacksamt spår i deckare, kriminalromaner och mer
eller mindre dokumentära rekonstruktioner av hemska
våldsbrott. Likdelar dyker upp på soptippar, skickliga
tekniker rotar i misstänktas sopor, i deras hem eller
bilar efter spår som kan fria eller fälla. Soptipparna är i
sig själva en dramatisk miljö med sina stora maskiner,
lyftar, plåtpressar. Dramatiken förstärks av avfallets
personliga rötter, kopplat till specifika människor,
drömmar och handlingar. Att finna det avgörande
beviset i gigantiska sophögar är förstås som att leta
efter nålen i höstacken. Det är den stora utmaningen.
En annan utmaning handlar om att transformera sopor
till något användbart och nyttigt. Västvärldens växande
sopberg har liksom nöden blivit en slags uppfinning-
arnas moder. Så kan uttjänta plastflaskor förvandlas
till råvara för fleecetröjor, specifika bakterier användas för
att sanera förorenade miljöer, spillfärg kan förvandlas till
kompositmaterial, slagg från brända sopor och gummi-
klipp från gamla däck kan användas som material vid
vägbyggen. Byggavfall kan i sorterat skick återanvändas
vid nybyggnad. Retur och recycling är viktiga begrepp
i dagens miljöretorik.

46
Propaganda eller information?
Idag lärs vi, med större eller mindre framgång, att
skämmas över de gigantiska sopberg som är konsum-
tionens baksida. Ur den synvinkeln var de gamla
stadsmiljöerna att föredra. I miljöer där fritt strövande
grisar bökade runt i avfallet skapades inga svårhanter-
liga sopberg, snarare svårhanterlig och sjukdomsalst-
rande smitta. Uppfostran och utbildning krävs i
dagens samhälle för att medborgarna ska komma till
insikt om sopornas problematik. Skolorna är förstås
viktiga i detta avseende. Här är en populär metod för
att öka barnens insikter i avfallshanteringen att besöka
lokala reningsverk. Personal från reningsverken visar
och berättar. Barnen kommer hem med berättelser
fyllda av luktintryck och stor förvåning över hur
mycket skit som produceras och upprörda över vad
strumpbyxor och tops som slängts i toalettstolen kan
ställa till med.
Ett annat sätt att medvetandegöra och rusta upp sop-
moralen är kampanjer av olika slag. Erfarenheterna
visar att sopmoralen lätt sjunker och att varje genera-
tion måste uppfostras på nytt. 2001 startade stiftelsen
”Håll Sverige rent” två nya kampanjer. En riktades
mot skrotbilar, den andra mot vanligt vardagsskräp
under namnet ”Ett skräp om dagen”. Den senare
innebär att människor uppmuntras att inte bara kasta
sitt eget skräp i papperskorgar, utan att även plocka
upp minst ett annat skräp om dagen, ett skräp som allt-

47
så har en annan upphovsman. Mc Donald’s, rimligen
en stor producent av sopor, gör också propaganda för
kampanjen. På det pappersark som våren 2003 täckte
brickan uppmanades hamburgerkonsumenterna att
bli medlemmar i ”Ett skräp om dagen”.
Uppfostran, propaganda, information. Begreppen
kan växla, liksom åsikterna om metoderna och dess
bakomliggande syften. Tidningsbilagor som handlar
om miljöfrågor eller om att sortera sopor på rätt sätt,
almanackor med soptips från det lokala reningsverket
eller företagsreklam som framhäver sin miljöprofil
kan uppfattas både som seriösa försök att förmedla
livsnödvändig kunskap, som förmyndarmentalitet
eller marknadsföringstrick. Sorteringsentusiaster i
bostadsområden eller på arbetsplatser är inte alltid väl
sedda.
Moraliska övertoner
Klart är att begreppet miljö intar en betydelsefull och
värdeladdad position idag. 1930-talets modeord
”hygien” som förekom i allt från bostads- till sexual-
hygien försvann. På 1970-talet fick ”kultur” en mot-
svarande status och man talade om kvinno-, arbetar-,
arbetsplats-, barn- och alla möjliga slags kulturer.
Miljöbegreppet har kanske nått en viss trötthetsgräns
men arbets-, ute- och innemiljö, kultur- och natur-
miljö, miljöpolicy, miljöaspekter, miljöarbete och så
vidare kan inte viftas undan. Inget företag, ingen politisk

48
organisation kan underlåta att deklarera sin miljöpolicy.
Den blir en del i imageskapandet, en del av företagens
eller institutionernas varumärke. Hur den efterlevs är en
annan fråga. Om miljöansvaret läggs på chefer i mellan-
ställning som inte har resurser i form av pengar, tid
eller kunskap för att på allvar driva miljöfrågorna blir
miljöpolicyn lätt en ihålig fasad.
De moraliska övertonerna och det ideologiska tanke-
godset bakom åtskillnaden mellan rent och smutsigt är,
som så mycket annat, lättare att se i historiens back-
spegel. Men det absolut nödvändiga arbetet med att
minska mängden sopor, att skydda mark, vatten, luft
och inte minst människor från avskrädets farligheter i
all sin mångfald är inte fritt från värderingar idag heller.
Moralen är ständigt närvarande i sopornas rike.
Lästips
Det här är en förkortad version av artikeln ”Soporna
säger vem du är” införd i tidningen Axess nr 7 2003.
Se webbplatsen: www.axess.se

49
Soporna – det är vi!
Har soporna dolda kvaliteter och en outnyttjad poten-
tial? Med avstamp i naturens och konsumtionens
betydelse för vårt vardagsliv diskuterar Johan Hultman
hur sopornas roll kan förändras och hur de kan bli
meningsfulla på nya sätt, till exempel som turist-
attraktioner och kunskapskällor. I stället för att se
sopor som illaluktande, kladdiga och meningslösa –
kan vi se dem som symboler för kärlek, omtanke,
trygghet och vänskap? 
Johan Hultman är filosofie doktor i kultur-
geografi och arbetar på Service Management
som är en flervetenskaplig institution vid
Campus Helsingborg/Lunds universitet. 

50
opor är inte speciellt populära. De luktar ofta illa,
de går inte att använda till någonting glamoröst
och dessutom kostar de tid, pengar och engagemang
att bli av med. ”Sopa” kan vi kalla någon vi tycker
misslyckas helt och hållet med sin uppgift, sopgubbe
har väl aldrig kunnat mäta sig med veterinär eller pilot
i diskussioner och drömmar om framtida yrken, och
soptippar är kanske den anläggning vi anstränger oss
mest för att göra osynlig i landskapet. Den allmänna
uppfattningen är nog att sopor inte har någon uppgift
eller mening i vardagen förutom att försvinna så
smidigt som möjligt. Men är inte detta lite konstigt?
Hur tänker vi egentligen när vi placerar soporna
”utanför”?
Det finns en lång tradition och utbredd vana att se vår
värld som uppdelad i välavgränsade kategorier. Dessa
kategorier bär med sig mängder av associationer,
föreställningar och tankar om vad som är rätt och fel, vad
som är tänkbart och otänkbart. Det kan vara kategorier
som manlig/kvinnlig, ljus/mörk, logisk/känslosam,
kropp/själ, civiliserad/vild, samhälle/natur eller
naturligtvis saker/sopor. De här uppdelningarna styr
hela vårt sätt att se och förstå världen. Tänk vad rörigt
allt skulle bli om vi inte kunde tänka i sådana uppdel-
ningar! Men om de har format våra sätt att se på saker
och ting, så innebär ju detta också att de har låst våra
sätt att tänka, våra sätt att definiera problem och lös-
ningar och våra sätt att fundera kring framtiden. Hur
S

51
mycket mindre luftföroreningar hade vi exempelvis
behövt leva med om inte transportindustrin låst fast
sig vid den bensindrivna förbränningsmotorn i sam-
band med föreställningar om snabbt/långsamt,
häftigt/töntigt eller effektivt/slösaktigt?
Om man vill prova på att tänka i nya banor kan man
försöka se hur olika kategorier hänger ihop och
samverkar i stället för att se hur och varför de är var-
andras motsatser. Fortsättningen av det här kapitlet
kommer att handla om vad som kan hända om man
ser på hur saker och sopor hänger ihop i stället för att
tänka på hur saker och sopor skiljer sig åt. Till att börja
med ska vi inte i första hand tänka på sopor som
illaluktande, kladdiga och meningslösa. I stället säger
vi så här: Sopor är kärlek, omtanke, vänskap, trygghet,
sinnlighet och tillit. För att reda ut detta måste vi börja
med naturen.
Vi konsumerar natur
Flera samhällssystem, bland annat det västerländska
industrisamhället, har i grova drag gått igenom fyra
olika historiska faser i sitt förhållande till naturen. Den
första kan kallas omhändertagande av naturen. Denna
syn på naturen kännetecknas av att man vårdar och
utvecklar vissa områden och resurser för att nästkom-
mande generationer inom ett ganska litet lokalt
område ska få det bättre. Det förindustriella bonde-
samhället är ett exempel på detta. 

52
En andra fas är exploateringen av naturen, ett förhåll-
ningssätt där naturen ses som ett stort råvarulager. Det
betyder dels att naturen placeras utanför samhället,
dels att naturen finns till i första hand för att utnyttjas
maximalt i uppbyggnaden av samhället. Under hela
industrialiseringen (i Sverige cirka 1800–1960)
dominerade den här natursynen. Nästa fas är veten-
skapiseringen av naturen. Det innebär att naturen blir
ett objekt för vetenskapliga studier, att naturen börjar
beskrivas i vetenskapliga termer och att man med
vetenskapens hjälp börjar förstå och därmed kunna
utnyttja hur naturen fungerar. Naturen blir så på
många sätt ännu mera skild från samhället. Linné
vetenskapiserade den svenska naturen redan på 1700-
talet. Men det var först när man började upptäcka
smygande och storskaliga miljöproblem under andra
halvan av 1900-talet som den vetenskapliga
förståelsen av naturen på allvar blev aktuell som ett
sätt att rädda samhället från miljökatastrofer och
miljökriser. 
Den fjärde fasen slutligen kännetecknas av konsumtion
av naturen. Då är det inte längre hur mycket naturen
kan producera som är det mest intressanta, utan
snarare hur man kan använda naturen för turism,
rekreation, fritid, avslappning, och så vidare. Detta
förhållningssätt till naturen har växt fram åtminstone
sedan människor under 1900-talets första hälft fick en

53
lagstadgad rätt till semester och fritid. Idag är turismen
världens snabbast växande industri – natur- och eko-
turism inte minst – och omsätter ungefär 1,4 miljarder
euro varje dag. Leder vårt ökande behov och intresse
för resande och naturumgänge till mer och nya typer
av sopor? Ja, och dessutom hittar den västerländska
”sop-profilen” ut till allt fler platser på jorden.
Naturen som måttstock
Så vad säger oss detta? Jo, två till synes motstridiga
saker. Dels har naturen sedan länge placerats utanför
samhället. Tänk bara på hur viktigt det känns att
kunna skilja mellan stad och land, eller kultur och
natur. Inte många skulle komma på idén att låta sina
sopor bli ens ett litet berg i den egna trädgården, men
ett jättesopberg på någon undanskymd plats utanför
staden är inget större problem. Många miljöproblems
orsaker och lösningar är definierade utifrån denna
uppdelning mellan samhälle och natur. Uppdelningen
förstärks också i modeller för hur samhället ska krets-
loppsanpassas, där en underliggande tanke ju är att
naturen ska skyddas och avskärmas från samhället och
dess föroreningar. 
Trots detta är det svårt att skilja mellan samhälle och
natur. Naturen är väldigt viktig i våra liv; den finns
med oss varje sekund, överallt. Den finns i våra
tankevärldar och i vårt språk. ”Naturlig” är ett värde-
laddat uttryck. Föreställningar om naturen som mått-

54
stock för vad som är rätt och riktigt dyker upp i olika
skepnader, och metaforer som hämtas från naturen
översvämmar de reklambudskap vi möter under hela
vårt vakna liv. 
Masskonsumtion eller ”okonsumtion”?
Naturen finns alltså överallt, och åtminstone på ett
praktiskt plan är det inte meningsfullt att skilja mellan
samhälle och natur. Vad innebär då detta för uppdel-
ningen vi gör mellan saker och sopor? Ja, vi får återgå
till ett begrepp som dök upp tidigare: konsumtion. 
Vi lever i en konsumtionskultur. Inte nog med det, vi
lever i en masskonsumtionskultur. Det innebär för det
första att vi konsumerar massor i förhållande till andra
kulturer och andra historiska epoker, för det andra att
vi skapar gemensamma värdegrunder och symboliska
system – det är just detta som är kultur – genom vår
konsumtion. Genom våra konsumtionsmönster ger vi
mening åt våra liv i relation till andra människor. Vi
kan till exempel välja att konsumera så lite som möjligt,
eller att konsumera etiskt och ekologiskt medvetet. 
Det är problematiskt att komma med något moraliskt
omdöme om den kultur vi alla är med om att upprätt-
hålla och utveckla. Att skylla de miljöproblem som har
med sopor att göra på konsumtionskulturen eller på
slit och slängsamhället går egentligen inte. I det ena
fallet får alternativet bli ett ”okonsumtionssamhälle”,

55
och vem kan föreställa sig vad det skulle innebära? Hur
många människor skulle det kunna hålla vid liv? Vem
skulle dra nytta av en sådan radikal omställning?
Skulle det vara kul? I det andra fallet får man avskaffa
sådana saker vars livslängd är kort för att i stället pro-
ducera och konsumera konsumtionsobjekt av hög
kvalitet som håller länge, gärna flera generationer.
Skulle detta jämna ut sociala och ekonomiska orättvi-
sor eller förstärka dem? Skulle värderingarna som
omger olika konsumtionsbeteenden bli skarpare eller
mindre tvingande? Vem vet? 
Känslomässigt laddat med saker
Det man kan säga med säkerhet är detta: att skylla
sopornas problematik på vår kultur är en retorisk
snarare än en praktisk manöver. Man får inte glömma
bort att människor i alla tider haft en komplex och
känslofylld relation till saker. Det är lätt att föreställa
sig att samhällen och kulturer som inte är industriali-
serade och som ligger långt bort i tid och rum, inte har
samma inställning som vi till tingen som behövs för att
klara av vardagslivet. Eller man kanske tänker sig att
immateriella aspekter av livet var eller är viktigare i
sådana samhällen på bekostnad av den materialism
som vår kultur i många sammanhang beskylls för att
styras av. 
De flesta som forskar om konsumtion ur olika pers-
pektiv skulle nog säga att ett sådant resonemang både

56
romantiserar och idealiserar historiska sammanhang.
Samtidigt visar bland annat turismforskningen att
nutida kulturer som inte är industrialiserade inte på
något särskilt sätt utmärks av en längtan till det imma-
teriella. Även dessa människor har mycket laddade
förhållanden till saker, något som antagligen bara
kommer att förstärkas när rörligheten över jordytan
och därmed antalet möten mellan olika kulturer ökar.