Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Bra på tidningar men sämre på kartong
Under 2002 användes i Sverige en halv miljon ton tid-
ningar och hälften så mycket kontorspapper. Pressreturen
AB ansvarar för insamlingen. Vi är duktiga på att lämna
returpapper; hela 84 procent samlades in 2002. En tred-
jedel av papperet samlas in vid fastigheter och resten vid
återvinningsstationer. Så gott som allt returpapper
används för tillverkning av nytt papper, främst tid-
ningspapper; en mindre del används till toalett- och hus-
hållspapper. Av de totalt 48 pappersbruk som finns i
Sverige använder 15 returpapper i varierande grad. 
Vi använde ungefär 170 000 ton pappersförpackningar
år 2002. En fjärdedel är vätskekartong (fil- och mjölk-
förpackningar), 35 procent är annan kartong, 20 pro-
cent påsar, säckar och omslagspapper, och resten är
andra typer av pappersförpackningar; etiketter, bobiner
med mera. Insamlingen sköts av Svensk KartongÅter-
vinning AB. Drygt 40 procent samlas in, det mesta från
hushållen. Kartong återvinns till nytt förpackningsmate-
rial vid Fiskeby Board i Norrköping, och till gipsskive-
kartong vid Örebro Kartongbruk. En mindre mängd
149

150
Behandlingsanläggningar för avfall. Kartan visar att det är ganska god sprid-
ning på behandlingsanläggningar för förbränning och pappersåtervinning,
medan återvinningsanläggningar för glas, metall och plast till största delen
finns i södra Sverige.

151
återvinns vid Obbola pappersbruk i Holmsund där man
tillverkar kraftliner.
Konsumtionen av wellpapp i Sverige ligger på lite över
400 000 ton om året. Drygt 85 procent samlas in och
används som råvara till ny wellpapp. Enligt Svensk
Returwell AB är återvinningsgraden cirka 98 procent
om man räknar in energiåtervinning av osorterad well-
papp som hamnar i säck- och kärlsopor. Målet på 65
procent materialutnyttjande uppfylls alltså med råge.
Det mesta av det insamlade materialet kommer dock
från handel, industri och andra storförbrukare.
Wellpapp från hushållen samlas in tillsammans med
pappersförpackningar och utgör en relativt liten del.
Pappersbruk som gör wellpapp finns i Piteå (Kappa
Kraftliner), Obbola (SCA Packaging Obbola) och
Markaryd (Munksjö Lagamill).
Att insamlingen av returpapper går så mycket bättre än
insamlingen av pappersförpackningar kan bero på att
den pågick redan innan producentansvaret infördes. Vi
är alltså vana att sortera papper. Dessutom är pappers-
förpackningarna ofta kladdiga efter användning vilket
kan göra att de slängs i soporna i stället för att lämnas till
återvinningsstationer. 
Glas blir glasull och nya förpackningar
Glasförpackningar samlas in i regi av Svensk GlasÅter-
vinning (SGÅ) som bildades redan 1986. Återvinnings-

152
graden ökade mellan 1987 och 2000 från 17 procent till
86 procent. År 2002 samlades ungefär 145 000 ton in
för återvinning. Allt glas som samlas in transporteras
efter mellanlagring i respektive kommun till SGÅ:s
anläggning i Hammar i södra Närke som är Sveriges
enda upparbetningsanläggning för återglas. Väl där kon-
trolleras glaset och sorteras manuellt och maskinellt.
Därefter krossas eller mals det till olika storlek beroende
på vad det ska användas till.
Efter denna behandling kan glaset användas som råvara
i produktion. Två tredjedelar av det insamlade glaset
används för att tillverka nya förpackningar. Ofärgat glas
går sedan till Limmareds Glasbruk och färgat till Moss
Glasbruk i Norge. I de skandinaviska glasbruken
används 35 procent återglas i tillverkningen av ofärgat
glas och 90 procent för att göra grönt glas. Den reste-
rande tredjedelen av det insamlade glaset används för att
producera glasull som används som isoleringsmaterial.
Tillverkningen sker vid Isover Gullfibers anläggning i
Billesholm. Att använda returglas sparar cirka 20 pro-
cent energi jämfört med tillverkning från nya råvaror.
Kravet på renhet är stort vid glasåtervinning. Både glas
av fel färg och föroreningar som till exempel glödlampor,
porslin och keramik orsakar problem i återvinningspro-
cessen och gör att upp till 10 procent av allt insamlat glas
måste kasseras. Ett växande problem är också privat-
införseln av glasförpackningar som ökar i och med att

153
EU-kvoterna för införsel av öl, vin och sprit har höjts.
Tomflaskorna hamnar ofta i glasigloorna och medför
ökade kostnader, men samtidigt förbättras insamlings-
resultaten. 
Nytt sedan 2001 är att returglas som återanvänds, det
vill säga tvättas ur och fylls på nytt, inte räknas med i
återvinningsresultaten. Under 2000 återanvändes nästan
99 procent av returglasen på marknaden.
Metallåtervinning sparar mycket energi
Av de drygt 50 000 ton metallförpackningar som kommer
ut på marknaden varje år är cirka 80 procent gjorda av
stål och resten av aluminium. År 2002 samlades 62 pro-
cent av metallförpackningarna in och gick till material-
återvinning; målet är 70 procent. MetallKretsen sköter
insamling av både stål- och aluminiumförpackningar.
De insamlade förpackningarna transporteras till sorte-
ringsanläggningar i Borlänge, Helsingborg, Göteborg,
Stockholm, Halmstad, Malmö eller Hallstahammar.
Där skiljs stål från aluminium med hjälp av magneter. 
Aluminiumförpackningar transporteras till Älmhults
aluminiumsmältverk i Småland där de bearbetas och
sedan används som gjutaluminium till bilar eller som
råvara till nya förpackningar. Aluminium framställs från
bauxitmalm i en mycket energiintensiv process. Vid
återvinning och omsmältning minskar energiåtgången
med ungefär 95 procent. 

154
Förpackningar av stålplåt går till Smedjebackens stålverk
i Dalarna, till SSAB i Luleå eller till Boliden Metall i
Landskrona. Där smälts de ner till stålstänger som
användas för tillverkning av bland annat nya bilmotorer
och kylskåp. En del av stålet går till Tyskland där det
används för att göra nya förpackningar. Att använda
återvunnet stål spar cirka 75 procent av energin jämfört
med att göra stål från malm. För stålförpackningar når
insamlingen idag målen eftersom 70 procent återvinns. 
Sverige världsetta på burkåtervinning
Dryckesförpackningar av aluminium och PET-plast som
samlas in i mot pant räknas inte in i MetallKretsens sta-
tistik. Pantmaskinerna läser av EAN-koden på förpack-
ningen och lämnar bara ut pant för burkar och flaskor
med svensk kod. Denna visar att producenten är ansluten
till AB Svenska Returpack/AB Svenska Returpack-PET
som sköter insamlingen av pantflaskor och burkar.
Kravet är att minst 90 procent av burkar och PET-flaskor
ska återvinnas.
Burkar och PET-flaskor samlas in av bryggerier och leve-
reras till en anläggning på Händelö i Norrköping, där de
sorteras, räknas och balas. Det balade material sänds
vidare till återvinningsföretag som smälter ner dem så att
de kan användas i produktion igen. 2003 samlades 79
procent av alla PET-flaskorna in. Cirka 50 procent av de
insamlade flaskorna används för produktion av nya flaskor.
De tvättas och mals ned innan de smälts till ”granulat”. Av

155
granulatet tillverkas sedan ”preforms” som levereras till
bryggerier och andra flasktillverkare, där de blåses upp
till flaskor. Den andra hälften av flaskorna används för
att göra bland annat fleecetröjor och bullerplank. Av
burkarna tillverkas ny plåt för tillverkning av nya burkar.
Plåten levereras bland annat till Rexam i Malmö. År
2003 återvanns 85 procent vilket gör Sverige till världs-
etta på burkåtervinning. 
Plaster kan bli nya produkter eller energi
Plastkretsen ansvarar för insamlingen av plastförpack-
ningar. På återvinningsstationerna kan man ofta lämna
hårda och mjuka plastförpackningar i olika behållare.
De hårda förpackningarna transporteras till anläggning-
ar där plasten sorteras, mals, tvättas och säljs vidare för
att bli nya produkter. Hårdplasten sorteras och tvättas på
olika företag spridda över Sverige: i Stockholm,
Strömsbruk, Arvika och i Lanna/Bredaryd i Småland.
Anläggningarna i Strömsbruk och Arvika tillverkar även
produkter av den återvunna plasten, bland annat sop-
säckar. I Lanna/Bredaryd sorteras och pelletteras åter-
vunnen plast och säljs sedan vidare till olika tillverkare.
Den återvunna plasten blandas ofta med ny plast för att
förbättra kvaliteten. Bullerplank tillverkas i Kalmar av
återvunnen plast som blandas med träspån. En del av
svensk återvunnen plast exporteras till olika länder som
Italien, Danmark, Tyskland, Holland, Lettland och
Litauen. 

156
De mjuka plastförpackningarna går för det mesta till för-
bränning. Mjukplast som används för att emballera pal-
lar går däremot att återvinna, och man tillverkar sop-
säckar och plastpåsar av denna så kallade sträckfilm i
Norrköping och i Röstånga. 
Enligt förordningen om producentansvar för förpack-
ningar ska 70 procent av alla plastförpackningar återvin-
nas, och minst 30 procent ska återvinnas som material.
År 2002 återvanns 18 procent plastförpackningar till
material och 54 procent till energi. Målen uppfylldes
alltså inte, men enligt Plastkretsen som ansvarar för
insamlingen av förpackningar är det möjligt att samla in
större volymer. Producentansvar finns även för bilar och
elektronik som ju innehåller en hel del plast, och här
finns potential att öka återvinningen av plastmaterial. 
Man kan också återvinna plast genom att bränna den
och ta till vara energin. Det är ett enkelt sätt att återvinna
eftersom plaster brinner bra och har bra värmevärde.
Man behöver inte heller ta hänsyn till att olika plastsorter
är blandade. Vissa biologiskt nedbrytbara plaster går att
kompostera, till exempel stärkelsebaserade plaster.
Bionedbrytbara plaster är fortfarande ganska ovanliga
eftersom de är dyra jämfört med de vanliga plasterna.
Osäker kvalitet på insamlad plast
De flesta plaster tillhör gruppen termoplaster som kan
smältas om och formas till nya produkter flera gånger.

157
Efter sortering, malning och tvätt kan de alltså smältas
och formas till nya produkter precis som ny plastråvara.
Ändå är det inte helt enkelt att sortera och återvinna
plaster eftersom plaster är en heterogen materialgrupp
med olika kemisk struktur. Dessutom tillsätter man en
rad olika ämnen, till exempel fyllmedel eller färgpig-
ment, som bidrar till att man får problem vid återvin-
ningen. Det är inte lätt för dem som arbetar med att sor-
tera plasterna. De får lita på att produkterna är riktigt
märkta. Om man tittar i botten på till exempel en plast-
flaska ser man en triangel med ett nummer i mitten.
Symbolen talar om vilken typ av plast flaskan är tillver-
kad av. Ibland står även en förkortning för plastsorten
angiven under triangeln (se www.plastkretsen.se).
Vidare är många plastsorter inte blandbara med varandra
när de har formats till en produkt och stelnar. De olika
materialen separerar mycket långsamt och mellan de
olika områdena får man svaga gränsytor och som följd av
det en produkt av dålig kvalitet. Idag är efterfrågan på
återvunna plastmaterial begränsad eftersom vi inte har
tillräcklig kunskap om materialens kvalitet. Mer kun-
skap och bättre kontroll av avfallsströmmarna skulle få
fler att våga använda återvunnet material i sina produkter.
Om vi begränsade antalet olika plastmaterial i förpack-
ningar skulle materialströmmarna från hushållen bli mer
homogena. För att underlätta återvinningen bör sam-
mansatta produkter tillverkas så att de blir lätta att
demontera. 

158
Man bör sträva efter att behålla material som man tagit
från jordskorpan i kretsloppet så länge som möjligt. Det
gäller i allra högsta grad plastmaterial som tillverkas av en
icke förnybar råvara, nämligen olja. Utvinning av råolja
och tillverkning av råvara som används vid framställning av
plaster är mycket energikrävande. Genom att material-
återvinna plasterna sparar man mycket energi. Men alla
plastmaterial är inte lämpliga för materialåtervinning.
Material som är starkt nedsmutsade och förorenade eller av
mycket dålig kvalitet är lämpligare för energiåtervinning. 
Idag gör man för det mesta bara enkla produkter av åter-
vunnen plast eftersom man inte har riktigt bra kontroll
på plastens kvalitet. Det gäller speciellt den plast som
Produkterna blir mer och mer komplicerade och materialen därmed svårare att
sortera och återvinna. En ny typ av vätskekartong har sex skikt i sina väggar. 

159
samlas in från hushållen där materialens ursprung varierar
väldigt mycket. Några exempel på produkter av åter-
vunnen plast är sopsäckar och bärkassar som tillverkas av
återvunnen sträckfilm. Andra produkter är plank tillver-
kade av återvunnen hårdplast från bland annat förpack-
ningar. Av dessa plank kan man bygga sådant som park-
bänkar, bullerplank och stallinredningar. Pallklossar,
stolsitsar och blomkrukor är andra exempel på produkter. 
Delat ansvar för el- och elektronikavfall
Den 1 juli 2001 infördes producentansvar för elektriska
och elektroniska produkter. El-Kretsen AB ansvarar för
insamlingen. Totalt samlade man 2003 in 2 000 ton lys-
rör, 800 ton lågenergilampor, 34 000 ton stora vitvaror
och 43 000 ton övrig elskrot, alltså sammanlagt nästan
80 000 ton. Eftersom elavfall klassas som farligt avfall är
målet att allt ska samlas in i separata system.
Producentansvaret för el- och elektronikavfall är annor-
lunda utformat än ansvaret för förpackningar och retur-
papper. En producent ska ta emot en kasserad produkt i
samband med att en person köper en ny produkt med
motsvarande funktion. De kasserade produkterna ska
alltså samlas in där nya varor säljs, och producenten är
bara skyldig att ta emot lika många varor som han säljer.
Kommunerna är fortfarande ansvariga för ”historiskt”
elavfall. Om man vill göra sig av med en elektrisk eller
elektronisk produkt utan att köpa en ny lämnar man den
till kommunens uppsamlingsplats. 

160
Eftersom det kan vara opraktiskt för affärer att lagra
stora mängder kasserade varor kan producenterna efter
samråd med kommunen hänvisa till en annan upp-
samlingsplats. I praktiken sammanfaller producenternas
och kommunens uppsamlingsplatser ofta eftersom El-
Kretsen tillsammans med Svenska Kommunförbundet
och Renhållningsverksföreningen har bildat Elretur, ett
rikstäckande system för insamling och återvinning av
elektriska och elektroniska produkter. Samarbetet är fri-
villigt och innebär att kommunerna tar hand om all
insamling, medan producenterna sköter all behandling.
Kortare livslängd på elektroniska produkter
I princip kan man säga att alla produkter som behöver el
eller batteri för att fungera omfattas av producentansvar,
till exempel diskmaskiner, hårtorkar, strykjärn, telefoner,
lampor, datorer, kopieringsmaskiner, kameror, klockor,
spel och leksaker. Men kommunerna ansvarar för insam-
ling av kyl och frys, och sedan juli 2003 även för insamling
av ”brunvaror”, det vill säga TV, radio, video, med mera. 
Den snabba teknikutvecklingen gör att livslängden på
elektriska och elektroniska produkter blir allt kortare.
Försäljningen av IT-produkter för hem och kontor
ökade från cirka 12 000 ton 1992 till mer än 42 000 ton
1999. Enligt statistik från hemelektronikförsäljning har
mängden sålda brunvaror sedan 1973 till idag varierat
mellan 23 000 och 30 000 årston. År 1998 var den drygt
23 000 ton. Detta leder också till att den insamlade
mängden el- och elektronikskrot ökar.

161
Alla elektriska och elektroniska apparater består av en
kombination av komponenter som innehåller en del
mycket miljöfarliga ämnen, till exempel kvicksilver, bly,
kadmium, bromerade flamskyddsmedel och PCB. De
är alla miljögifter som lagras i människan och naturen.
Produkterna klassas därför som farligt avfall när de
kasserats och får inte deponeras, förbrännas eller frag-
menteras utan att ha passerat en certifierad förbe-
handlare. Förbehandlingen innebär att produkterna
demonteras innan de skickas vidare till behandling.
Under demonteringen, som till största delen görs för
hand, plockas produkterna isär och delas upp i tre
huvudgrupper: komponenter som innehåller farliga
ämnen (skickas till godkänd destruktionsanläggning),
sådant som kan materialåtervinnas, samt material som
kan förbrännas och energiåtervinnas, till exempel plast-
höljen till datorer. Det finns ungefär 30 privata och
kommunala elektronikdemonterare väl utspridda i
landet. Mängden elektronikavfall som omhändertogs
hos elektronikdemonterare ökade med 5 000 ton mellan
1996 och 1998, då 13 000 ton togs emot.
Återvinn mer mjukplast och aluminium
Så länge alternativet är deponering fyller återvinning
klart en funktion i strävan mot ett hållbart samhälle.
Vi kan bli bättre på att sortera ut vissa fraktioner som
till exempel mjukplast och aluminiumförpackningar
som inte är dryckesförpackningar, särskilt med tanke på
att framställningen av aluminium från nyråvara är en

162
mycket energiintensiv process, och plast framställs av
olja som är en ändlig resurs. I vissa fall kan förbränning
med energiåtervinning vara miljömässigt likvärdig med
materialåtervinning, men förbränningskapaciteten
kommer inte att räcka till på grund av deponiförbud
för brännbart och organiskt avfall. 
Förpackningar används främst för att skydda den vara
de omsluter. Designkraven har därför varit inriktade på
detta. För att sluta materialflödena måste också åter-
vinningsbarhet tas med i designen av förpackningar,
till exempel genom att man tillverkar förpackningar av
ett enda material och gör märkningar som är lättare
för konsumenterna att tolka. 
Lästips
•  Samla in, återvinn! Uppföljning av producentansvaret
för 2002, Naturvårdsverket rapport 5299
•  Insamlingssystem för hushållsavfall, Sverige 2000, 
Naturvårdsverket rapport 5145 
• Förpackningsinsamlingens webbplats: www.forpack-
ningsinsamlingen.se eller www.repa.se
•  Kapacitet för att ta hand om brännbart och organiskt
avfall, Renhållningsverksföreningens rapport 2000:13
(www.rvf.se)

163
Tufft mål för matresterna
Matrester är en sopfraktion som vi som bor i städerna
kan ha svårt att hantera. Riksdagen har sagt att 35
procent av matavfallet ska behandlas biologiskt år
2010. Lokal kompostering är det bästa alternativet,
skriver Björn Vinnerås. Det näst bästa är central kom-
postering eller rötning. Förbränning är sämre, och
deponering blir förbjuden från 2005.  
Björn Vinnerås är doktor i lantbruksteknik och
delar sin tjänst som forskare mellan Sveriges
lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedi-
cinska anstalt. 

164
irka 10 procent av maten vi bär hem från affären
hamnar i soporna som organiskt avfall som är bio-
logiskt nedbrytbart. Det betyder att det kan brytas ner
av svampar och bakterier. Organiskt avfall kommer
från hushåll, livsmedelsindustrier, restauranger, storkök
och mataffärer. 
Regeringen satte i sin kretsloppsproposition 2003 upp
delmål för återvinning av matavfall. Det står att senast
år 2010 ska minst 35 procent av matavfallet från hushåll,
restauranger, storkök och butiker återvinnas genom
biologisk behandling, det vill säga kompostering eller
rötning. Målet gäller källsorterat matavfall till hem-
kompostering eller central behandling. Det innebär att
mängden biologiskt behandlat matavfall ska uppgå till
350 000 ton år 2010. Av det ska 60 000 ton vara hem-
komposterat, en ökning från dagens 50 000 ton. Det
nya målet innebär att nästan hälften av svenskarna ska
källsortera sitt matavfall. Idag är det bara var sjätte
som gör det. 
Hur den organiska fraktionen hanteras beror främst på
engagemanget i den enskilda kommunen. Mängden
organiskt avfall som deponeras kommer att minska
snabbt eftersom det från 2005 blir förbjudet att lägga
organiskt avfall på soptippen. Om det organiska avfallet
förbränns återvinns energiinnehållet. Däremot går det
värdefulla kolet och växtnäringen förlorade eftersom
kolet förgasas och askan deponeras. I ett uthålligt sam-
C

165
hälle måste växtnärings- och kolresurserna återföras till
lantbruket. Växtnäringen som kommer till staden med
maten ersätts av lantbrukaren genom inköp av konst-
gödsel. Konstgödseln bryts i gruvor eller produceras i
energikrävande industriprocesser. 
Både nyttiga och farliga ämnen i matavfallet
Hur det organiska hushållsavfallet är sammansatt fram-
går av soppåsen på nästa sida. Kväve, fosfor och kalium
är nyttiga växtnäringsämnen som bör återföras till odlings-
jord. Koppar, krom, zink och nickel är växtnärings-
ämnen som behövs i mindre koncentrationer. Om de
återförs i alltför stora koncentrationer blir de giftiga.
Bly, kadmium och kvicksilver är däremot giftiga metaller
som inte bör återföras alls. De siffror bilden visar är
vad vi kan förvänta oss att hitta i en ”normal” årlig
soppåse med källsorterat organiskt hushållsavfall. 
Matavfallet kan också innehålla sjukdomsframkallande
bakterier. Om det inte hanteras rätt finns det risk att
sjukdomar sprids till människor och djur. Det kan till
exempel handla om sjukdomar som salmonella. Andra
olägenheter är att avfallet under okontrollerad ned-
brytning ofta luktar illa. Då kan det också locka djur
som råttor och flugor som är otrevliga och dessutom kan
sprida sjukdomar. Genom att hantera och behandla
avfallet korrekt kan man undvika både djur och sjuk-
domsframkallande mikroorganismer. En biologisk
behandling vid hög temperatur minskar mängden

166
smittsamma mikroorganismer. Dessutom stabiliseras
materialet; det innebär att den biologiska aktiviteten
och lukten minskar. Den biologiska behandlingen kan
antingen göras som kompostering i närvaro av syre,
eller som rötning i frånvaro av syre.
Den källsorterade organiska delen av hushållssoporna är en blandning av
en rad olika ämnen. Per person och år innehåller matresterna i genomsnitt
de ämnen som innehållsförteckningen visar. Kväve, fosfor och kalium är de
växtnäringsämnen som växterna behöver stora mängder av (makroväxt-
näring). Koppar, krom, zink och nickel är växtnäringsämnen som behövs
i mindre koncentrationer (mikroväxtnäring). Bly, kadmium och kvick-
silver är däremot giftiga metaller som inte bör återföras till odlad mark. 

167