Innehåll Inledning 5 Birgitta Johansson På väg mot en avfallsinfarkt?

Elda ved – inte papper!
Svante Axelsson för ett resonemang som landar i att
det är bättre att elda ved än papper. Därför ska vi samla
in även pappersförpackningar och göra nytt papper av
dem i stället för att elda upp dem. 
– Tokigt nog har filpaketen blivit en symbolfråga för
insamlingen av pappersförpackningar. Här måste vi
vara lite generösa; det är inte säkert att vi ska skölja
filpaket och återvinna dem precis överallt. Men forsk-
ning visar att pappersåtervinning är en smart åtgärd
för att spara energi. Papper är en förädlad produkt,
medan stockar är oförädlade. Det går åt energi för att
bryta sönder stockarna. Den energin sparar vi när vi
gör nytt papper av gammalt papper. Och energivins-
ten är större än den energimängd vi får ut om vi för-
bränner papperet. 
Transporterna äter inte upp energivinsten, enligt
Svante Axelsson. Men det beror förstås på hur trans-
porterna görs. Att skeppa returpapper med båt från
Götaland till Norrland är inget problem för vare sig
ekonomi eller miljö. 
Sortera bättre – öka sopornas kvalitet!
En mindre del av soporna kommer att behöva för-
brännas. Men ja till förbränning kräver ökad sorte-
ring, säger Svante. Avfallet måste förädlas. Strategin är
att vi ska kunna återföra askan till odlad mark, och då
måste soporna som bränns ha nästan biobränslekvalitet.

206
– Den komposterbara delen av soporna har också
utvecklingspotential. Jag är kritisk mot central kom-
postering och tror att rötning är framtidsmodellen. Vi
måste prioritera de stora volymerna som kommer från
restauranger, storkök och livsmedelsindustri. Kraven
på kvalitet är höga eftersom rötresten ska användas i
odling. När det gäller matrester från hushållen kan det
vara svårt att få tillräckligt rent material, men vi ska
inte kasta in handduken utan pröva. Men här måste vi
vara lite pragmatiska. Det organiska avfall som inte
håller bra kvalitet bör brännas. 
– Vi måste bli tuffare när det gäller sopornas renhet.
Det måste få bli en fraktion som vi kallar restavfall
som är dåligt sorterad. Det är ingen idé att skönmåla
verkligheten. Vissa saker är svåra att sortera, och de
kan läggas i restavfallet. Vi ska alltså ha en lucka i sop-
huset som är märkt Restavfall. Det är ett sätt att inte
förstöra kvaliteten på de övriga fraktionerna.
Restavfallen får behandlas som miljöfarligt avfall. Det
blir en kemisk soppa som Sakab bör ta hand om. 
Producentansvar för material
Producentansvaret är en bra idé, men Svante Axelssons
vision är ett materialproducentansvar, där producenterna
tar hand om alla prylar av ett visst material på samma
plats – inte bara förpackningar. Han vill också att
människor ska få betalt för sitt arbete med sorteringen
av materialen, och inte bara för de produkter som ingår

207
i pantsystem idag. Aluminiumburken ska lämnas på
samma plats som andra aluminiumsopor. Däremot
ska det kosta pengar att lämna restavfall. Den ena
luckan i sophuset ger alltså pengar till soplämnaren,
medan en annan lucka kostar pengar. 
– Plasterna är ett svårhanterligt problem, säger Svante.
Här behövs det en märkning som är gemensam för
EU-länderna. Det finns helt ofarliga plaster som bara
blir koldioxid och vatten när de förbränns eller bryts
ner. Men det finns också farliga plaster som innehåller
exempelvis kadmium. Märkningen ska hjälpa oss så
att vi vet precis var vi ska slänga plasten. Då kommer vi
att kunna återvinna mer plast än idag och kemikalie-
spridningen minskar. 
Dispenser åt gamla och sjuka
Många människor tycker att det är skojigt att sortera
sopor, och de vill göra miljön en tjänst, säger Svante
Axelsson. 95 procent tycker att sopsorteringen är själv-
klar. Resten lyfter fram svårigheten att skölja filpaket, och
deras resonemang skyler ibland nyttan med hela systemet. 
– Det är rimligt att jag tar ansvar för det som blir kvar
efter min konsumtion och sorterar mina sopor. Däremot
kan jag tänka mig ett system med dispenser för sjuka och
gamla. De skulle exempelvis kunna få lämna ett stort
restavfall utan kostnad med stöd av ett socialt intyg. Så
den gruppen kan hanteras. 

208
Svante Axelsson vill ha mer av panter och ekonomiska
styrmedel. Men han vill inte ha för stora lokala skill-
nader i sophanteringen. 
– Det är bra med ett nationellt system så att människor
känner igen sig när de reser i landet och när släkten
träffas och pratar. Annars blir det lätt så att man struntar
i sorteringen om man märker att systemet fungerar
annorlunda på andra håll. 
Han vill inte ha en situation där konsumenterna ska
känna sig så förvirrade som den konsument som för
några år sedan sa så här: ”Om man bor i en kommun,
har särbon i en annan, gamla föräldrar i en tredje och
sommarstugan i en fjärde – ja, då är man snart helt
snurrig eftersom alla har olika uppdelning i fraktioner
och olika insamlingsrutiner.” 
Kommunerna samordnar och kommunicerar
Idag har vi en rätt stökig situation med flera aktörer
som samlar in sopor och sprider information. Hur ska
vi ha det i framtiden?
– Kommunerna ska ha ansvar för kommunikationen till
medborgarna och ha kontakt med insamlingsentrepre-
nörerna, men de behöver inte ta emot och inte återvinna
något material. De behöver inte heller äga några anlägg-
ningar. Kommunen får ansvar för samordningen och
för att systemet fungerar. 

209
Svante Axelsson summerar de viktigaste nyheterna i
Naturskyddsföreningens avfallspolicy: 
• Det matavfall som inte uppfyller kravet på renhet 
kan behöva brännas.
• Den nya fraktionen ”restavfall” ska behandlas som 
miljöfarligt avfall; det osorterade ska bestraffas 
genom att kosta pengar. 
• Vi ska sortera mera för att kunna bränna så rena 
sopor att askan kan återföras. 
• En förbränningsskatt är nödvändig för att öka trycket
uppåt i avfallshierarkin så att återanvändning och 
återvinning lönar sig bättre på bekostnad av för-
bränning. 
• Plasterna är ett olöst problem; med bättre märkning
kan mera plast återvinnas.
Birgitta Johansson
Lästips
Kemikalie- och avfallspolicy, Svenska Naturskydds-
föreningen 2004 (www.snf.se)

210

211
Annika Helker Lundström:
Vi måste få ett enklare 
system utan monopol
Det är fel på dagens sophanteringssystem när massor
av plast bränns i stället för att bli råvara för nya pro-
dukter. Förbränningsskatt och skatt på jungfruliga
råvaror är två möjliga styrmedel enligt Annika Helker
Lundström. Båda styr mot större användning av åter-
vunna råvaror. Samhället och hushållen blir den nya
gruvan där råvarorna finns. Och den som levererar rena
material ska givetvis ha betalt. 
Annika Helker Lundström är vd för 
Återvinningsindustrierna.

212
tervinningsindustrierna är branschorganisation
för återvinningsföretag, det vill säga de företag
som samlar in och förädlar insamlade sopor till åter-
vunna råvaror. Annika Helker Lundström är chef för
branschorganisationen. Hon ser stora brister i dagens
sophanteringssystem, och tar plast som exempel.
Målet för plastinsamling är idag satt så lågt som 30
procent. Det finns starka krafter som inte vill ha ett
högre mål, säger hon. 
– Materialbolaget heter Plastkretsen. Majoriteten i
styrelsen för Plastkretsen representerar företag som
producerar jungfrulig råvara, och de är inte intressera-
de av konkurrens från återvunnen plast. Jag tycker det
saknas ambitioner hos delar av styrelsen att öka
användningen av återvunnen plast. 
Fel på systemet
Den insamlade plasten har inte heller särskilt hög kva-
litet. Plastkretsen äger materialet, och betalar insamlare,
sorterare och den som gör den återvunna råvaran.
Insamlarna får lika mycket betalt oavsett hur förorenat
materialet är. Plasten tas emot av cirka 30 mottag-
ningsstationer i landet där den sorteras. Plaståtervinnarna
är ungefär fem stycken i hela landet (se karta på sidan
150). De delar upp hård och mjuk plast i olika linjer
och sorterar bort det som är felsorterat. Sedan skickar
de materialet till företag som tillverkar nya produkter
av råvaran, eller tillverkar själva nya produkter. 
Å

213
– Företagen har problem att få tag på tillräckligt
mycket insamlad plast. Det är råvarubrist i återvin-
ningsföretagen. Men plastförpackningarna är bara en
del av den plast som skulle gå att återvinna. Den andra
delen är den plast som kommer till kommunernas
återvinningscentraler som grovavfall. Den förbränns
idag, och det tycker jag är fel. En rätt utformad för-
bränningsskatt skulle styra mot större återvinning av
plast, säger Annika Helker Lundström.
Produkter ska vara lätta att återvinna
Tanken med producentansvaret var att tillverkarna
skulle ta fram produkter som skulle skapa mindre
avfall och vara lättare att sortera. 
– På det här området har det inte hänt särskilt mycket.
Teknikutvecklingen går fort, produkterna blir mer
komplicerade och det är svårt att hålla isär materialen.
Det är inte fel att bränna material och utvinna energi,
men först ska materialet användas flera gånger innan
det bränns. Men det är inte livsmedelsförpackningar-
na som är det stora problemet, utan andra varor.
Återvinningen kostar mindre om produkterna är bra
från början. Annikas krav på en bra produkt är att den
ska vara fri från farliga ämnen, lätt att återvinna och
dessutom innehålla återvunnen råvara. När det gäller
elektronik finns ett bra hjälpmedel som styr åt rätt
håll, nämligen elektronikdirektivet. 

214
Hur är det då med alla transporter som sker i samband
med insamling och återvinning av material? Är det inte
rentav så att det går åt mer energi än man får tillbaka
när materialet återvinns? 
– Nej, transporterna betyder faktiskt inte särskilt
mycket. Utvinningen av råvaror är mycket energikrä-
vande – och det är ett led som helt försvinner vid
materialåtervinning. Vi importerar också mängder av
varor hela tiden; det är enorma energiflöden som åtgår
för nya produkter. Transporterna i samband med åter-
vinning sker däremot ofta i samma land. Det har visat
sig att en lastbil insamlade tidningar kan köra från
Kiruna ända till Nairobi innan energiåtgången blir
lika stor som vid tillverkning från ny fiber. 
Hushållen måste få betalt för soporna
Vem tjänar pengar på hushållens gratisarbete med sop-
sortering? Det är en fråga som en del konsumenter
ställer sig. I princip är det företagen som förädlar från
jungfruliga råvaror som tjänar de stora pengarna idag
så länge vi inte har någon råvaruskatt på jungfruliga
råvaror, säger Annika. 
– Men systemet är komplicerat, och flera aktörer tjä-
nar pengar på det idag. Exempelvis tjänar energi-
verken stora pengar på sopförbränning. Först får de
betalt för att ta emot soporna, sedan får de betalt för
värmen och elströmmen. Många återvinningsföretag

215
kämpar en ojämn kamp mot råvarubristen, och vågar
därför inte investera. 
Annika har en vision om ett annat sophanterings-
system (se bilden på nästa sida). I framtiden har
Sverige en ny basindustri, säger hon. Det är en industri
som tar sin råvara ur samhället. Samhället motsvarar
gruvan, skogen och oljan. Det måste bli ett enklare
system än idag. Hushållen ska till vardags sortera
soporna i tre fraktioner: 1) rena material (metall, glas,
papper, plast och tidningar – alltså inte bara förpack-
ningar), 2) farligt avfall samt el- och elektronikavfall,
och 3) biologiskt nedbrytbart avfall. I Annikas vision
får hushållen ersättning för sorterade fraktioner.
Grovavfallet hanteras separat, och även för det får hus-
hållen betalt. 
– Sopsorteringen kan anpassas till människors vilja
och ork. Man ska inte behöva sortera sopor om man
inte vill och orkar. Men då får man en osorterad övrig-
fraktion som man betalar för. 
Slut på skräpiga återvinningsstationer
Monopolen är borta i Annikas vision. Kommunen ska
sköta tillsynen. Kommunen ska också se till att alla
hushåll använder sig av certifierade insamlingsentre-
prenörer, ge tillstånd till insamlingsentreprenörerna
och ställa miljökrav på deras verksamhet, till exempel
att de har effektiva transporter och använder förnybara

216
I Annika Helker Lundströms vision kommer hushållen att få ekonomisk
ersättning för det sorterade avfall som de levererar till insamlingsentre-
prenörer. Om de har något osorterat ”övrigt” får de däremot betala för
det. Insamlingsentreprenörerna säljer materialet vidare till återvinnings-
företag som förädlar materialet. Tillverkarna av plastprodukter använder
den återvunna råvaran eftersom den är billigare än jungfrulig råvara, som
belastas av råvaruskatt. Kommunernas enda roll är att hålla kontroll och
ge tillstånd. 

217
bränslen. Däremot ska kommunen inte ha någon egen
verksamhet inom avfallsområdet.
Fastighetsägaren ska ha avtal med en insamlingsentre-
prenör. Fastighetsägaren står för kostnaden för det som
inte källsorteras samt betalar insamlingen och ombygg-
naden av soprum. I visionen kommer materialvärdet av
den rena första fraktionen att täcka insamlingskostnaden
och dessutom ge ett ekonomiskt överskott. Det finns
inte längre några återvinningsstationer. Däremot finns
det återvinningscentraler på många ställen. De är
bemannade och drivs av certifierade privata insamlings-
entreprenörer. Hushållen kan lämna sina sorterade
sopor på återvinningscentralerna, och får då mera betalt
för dem än om de hämtas vid fastigheten. 
– Ett nytt styrmedel i mitt system är materialåtervin-
ningscertifikat, säger Annika. De ska fungera som
elcertifikat och göra materialåtervinning ekonomiskt
attraktiv. Jag kan också tänka mig en råvaruskatt på
jungfruliga råvaror som motsvarar den framtida miljö-
kostnaden och gör att den jungfruliga råvaran blir
dyrare än den återvunna råvaran. 
Producentansvar vill Annika i princip ha bara för el och
elektronik, farligt avfall, möbler, bilar, däck och livs-
medel. Materialbolagens roll övertas av de certifierade
insamlingsentreprenörerna som säljer återvinningsbevis
till producenter som har producentansvar. Dessa kan

218
också ha återvinningsförsäkringar som utformas av
försäkringsbolag.
– Jag vill poängtera att det här är en grovt förenklad
vision som bygger dels på källsortering, dels på att den
jungfruliga råvaran belastas med sina faktiska miljö-
kostnader så att vi får en ökad efterfrågan på återvunnet
material.
Birgitta Johansson

219
Ordlista 
Avfall 
Varje föremål, ämne eller substans som innehavaren gör sig av med eller
avser eller är skyldig att göra sig av med (Miljöbalken 15 kap 1 §)
Avfallsförbränning
Förbränning av sopor i syfte att utvinna energi i form av värme och el
Biogas
Gas som bildas vid syrefri nedbrytning (rötning) av biologiskt material,
huvudsakligen bestående av metan och koldioxid
Biologisk behandling
Återvinning av humus, näring och energi genom rötning eller kompostering
Bioavfall
Kortform för biologiskt avfall
Biologiskt avfall
Avfall som är lätt nedbrytbart av svampar och bakterier, till exempel mat-
och trädgårdsavfall
Deponi
Kontrollerat upplag för avfall som inte ska flyttas
Dioxin
Samlingsnamn för ett par hundra klororganiska föreningar, varav ett
antal är mycket giftiga och anrikas i fettvävnad
Elektriskt och elektroniskt avfall
Avfall från elektriska och elektroniska produkter inklusive alla kompo-
nenter, utrustningsdelar och förbrukningsvaror som har haft en elektrisk
eller elektronisk funktion

220
Farligt avfall
Avfall som har en eller flera farliga egenskaper, till exempel giftigt, can-
cerframkallande, explosivt eller brandfarligt
Fastighetsnära insamling
Insamling på de fastigheter där avfallet har uppkommit
Fraktion
En viss del av soporna efter sortering, till exempel den brännbara eller
den komposterbara delen
Grovsopor
Hushållsavfall som är så tungt eller skrymmande att det inte är lämpligt
att samla in i säck eller kärl
Hushållsavfall
Avfall som kommer från hushåll och avfall från annan verksamhet som
till typ eller sammansättning liknar det avfall som kommer från hushåll
Kompostering
Biologisk behandling där biologiskt avfall bryts ner i närvaro av syre
Källsortering
Sortering av avfallet vid källan, det vill säga där avfallet uppkommer
Kärl- och säcksopor
Den del av hushållsavfallet som läggs i soptunna eller säck, det vill säga
avfallet utom grovavfall, farligt avfall och det som går till materialåter-
vinning 
Materialåtervinning
Bearbetning och återvinning av material ur sorterade sopor 
Miljöstation
Vanligtvis bemannad mindre anläggning som tar emot farligt avfall
Organiskt avfall
Avfall som innehåller organiskt kol, till exempel biologiskt avfall

221
Producent
Den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller säljer en vara eller en
förpackning
Producentansvar
Producenternas ansvar för vissa utpekade produkter under hela deras livs-
cykel, inklusive avfallsfasen
Rötning
Syrefri behandlingsmetod för biologiskt avfall där biogas bildas
Växthusgaser
Gaser som koldioxid och metan som antas påverka klimatet
Återanvändning (återbruk)
Användning av varor i befintligt skick, till exempel fönster, vitvaror och
returförpackningar
Återvinning
Användning av material, näringsämnen eller energi från avfall
Återvinningscentral
Bemannad större anläggning för mottagning av grovavfall, trädgårds-
avfall med mera
Återvinningsstation
Obemannad mindre anläggning för mottagning av förpackningar och
returpapper