Metodik för litteraturgenomgången
Sökstrategier
Sökning gjordes i databaserna Medline och PubMed från 1966 till maj
2005 med hjälp av professionell informatiker på SBU. En uppdaterad
sökning gjordes i juni 2006. För detaljerad beskrivning av sökstrategier,
se Bilaga 1. Resultatet av den första sökningen blev 269 originalartiklar
och 27 översiktsartiklar (varav 5 systematiska). Den uppdaterade sök-
ningen gav ytterligare 9 artiklar. Sammanfattningar (abstrakt) lästes av
två personer oberoende av varandra, och om någon ansåg att en artikel
kunde besvara frågeställningen, beställdes den i fulltext. Detta ledde till
att 149 artiklar granskades i sin helhet. Vid genomgång av artiklarnas
referenslistor upptäcktes att ett relativt stort antal potentiellt relevanta
originalartiklar inte hade inkluderats i den första sökningen. Därför
gjordes en andra sökning med nya sökord (Bilaga 1). Sökningen gav
ytterligare 218 artiklar varav två beställdes i fulltext. Genom hand-
sökning i referenslistor tillkom 115 artiklar. Med på förhand fastställda
inklusionskriterier (Faktaruta 5.1) återstod 63 artiklar som granskades i
detalj, tabellerades och graderades för bevisvärde. Dessa var fördelade på
21 artiklar om förskolebarn, 30 om skolbarn/ungdomar och för vuxna
13 artiklar, varav 11 handlade om rotkaries.
En särskild sökning gjordes för att identifiera artiklar som undersökte
posteruptiv ålder som riskfaktor för karies. Resultatet av sökningen gav
324 artiklar. Av dessa bedömdes 26 ha potentiellt värde och dessa beställ-
des i fulltext. Med de fastställda inklusionskriterierna (Faktaruta 5.1)
återstod sex artiklar som lästes och tabellerades.
Tjugotre översiktsartiklar och övriga exkluderade artiklar samt huvud-
orsak till exklusion framgår av Tabell 5.10. Studier från översiktsartik-
larna, som uppfyller inklusionskriterierna återfinns i tabellerna.
205
K A P I T E L 5 • r I s K b E d ö M n I n g
Inklusionskriterier och kriterier för bevisvärde
Inklusionskriterier är listade i Faktaruta 5.1, och kriterier för bevisvärde
framgår av Faktaruta 5.2. Vi beslöt att inkludera retrospektiva studier om
de i övrigt uppfyllde inklusionskriterierna. Detsamma gäller prospektiva
studier som enbart rapporterar relativ risk eller oddskvot. Även om studi-
erna inte använder våra primära mått tillför de information om risk-
ökning. Longitudinella observationsstudier med specifikt syfte att under-
söka om posteruptiv ålder är en riskfaktor för karies har också inkluderats.
Resultat
Små barn och förskolebarn
Av de 19 inkluderade studierna (Tabell 5.1 och 5.2) bedömdes tre ha
högt och tre medelhögt bevisvärde. Två studier (redovisade i totalt fyra
artiklar) med högt bevisvärde testade alternativa prediktionsmodeller på
små barn [15–18]. Grindefjord och medarbetare som studerade barn från
1 till 3,5 års ålder fann att kombinationen sociodemografiska variabler,
kostvanor och förekomst av mutansstreptokocker gav en sensitivitet på
87 procent och en specificitet på 83 procent [15]. Variabeln invandrar-
bakgrund var den enskilt bästa prediktorn. Förekomst av mutansstrepto-
kocker på tungan som enskild prediktor gav en sensitivitet på 13 procent och
en specificitet på 97 procent. En ny prediktion gjordes då barnen var
2,5 år; förekomst av karies var då den enskilt bästa prediktorn [16].
Pienihäkkinen och medarbetare följde barn från 2 till 5 år och fann att
kombinationen karies (inkluderande initiala skador) vid start, kostvanor
och förekomst av mutansstreptokocker gav den högsta tillförlitligheten
med en area under ROC-kurvan på 0,81 [18]. Den enskilt bästa predik-
torn var förekomst av mutansstreptokocker (sensitivitet 69 procent, spe-
cificitet 78 procent). De två studierna undersöker populationer med olika
sociodemografi, använder olika uppföljningsperioder och delvis olika
prediktorer för riskbedömning, och jämförelser är därför svåra att göra.
Båda fann att intag av sötsaker (godis) mer än en gång per vecka var en
signifikant riskfaktor, men att den prediktiva förmågan var begränsad
(Grindefjord och medarbetare fann sensitivitet 72 procent och specifici-
tet 45 procent och Pienihäkkinen sensitivitet 84 procent och specificitet
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
206
55 procent). Karjalainen och medarbetare, som följde finska barn mellan
3 och 6 år, fann heller ingen signifikant förhöjd kariesrisk hos barn som åt
godis mer än en gång per vecka jämfört med barn som inte gjorde det [19].
Mutansstreptokocker
Förekomst av mutansstreptokocker (från saliv, tunga, eller plack) som
enskild prediktor hos små barn och förskolebarn undersöktes i flera
av de inkluderade studierna [15,17,18,20–27] (Tabell 5.1 och 5.2). En
studie med medelhögt bevisvärde fann inget samband mellan förekomst
av mutansstreptokocker från saliv vid ett års ålder och karies vid tre års
ålder [27]. Två studier med högt bevisvärde fann en begränsad prediktiv
förmåga; Grindefjord och medarbetare redovisar sensitivitet 13 procent
och specificitet 97 procent (från tungan) och Pienihäkkinen och med-
arbetare sensitivitet 69 procent och specificitet 78 procent (från plack)
[15,18].
Laktobaciller
Flera studier inkluderande små barn och förskolebarn testade förekom-
sten av laktobaciller från saliv som prediktor [16,21,22,24,28]. I en
studie med högt bevisvärde är tillförlitligheten låg (sensitivitet 17 pro-
cent, specificitet 99 procent) [21].
Synligt plack
Förekomst av synligt plack på framtändernas buckalytor hos små barn
(1–2 år) testades som prediktor för karies under de närmast kommande
2–3 åren i tre studier [18,20,27] (Tabell 5.1 och 5.2). En av studierna
med lågt bevisvärde finner hög tillförlitlighet i riskbedömningen (sen-
sitivitet 83 procent, specificitet 92 procent) [20]. En annan studie med
högt bevisvärde finner låg tillförlitlighet i riskbedömningen (sensitivitet
26 procent, specificitet 88 procent) [18]. Den tredje studien med medel-
högt bevisvärde anger endast oddskvot, och tillförlitligheten i riskbe-
dömningen går därför inte att bestämma [27]. Det saknas därmed stöd
i litteraturen för att förekomst av synligt plack på framtändernas buckal-
ytor hos små barn är en effektiv prediktor för karies. Förklaringen till de
motsägande resultaten kan dels vara att förekomst av synligt plack är en
207
K A P I T E L 5 • r I s K b E d ö M n I n g
subjektiv parameter som kan ha graderats olika, dels att barnens ålder
vid uppföljning varierar (från 3 till 5 år). Karjalainen och medarbetare
finner inget positivt samband mellan synligt plack vid 3 års ålder och
karies vid 6 år [19].
Andra faktorer
Wendt och medarbetare följde barn från 1 till 3 år; barn med god mun-
hygien (som borstade med fluortandkräm minst en gång per dag) hade
tre gånger så stor chans att vara kariesfria vid tre års ålder som barn med
dålig munhygien [27]. Några slutsatser om tandborstningsfrekvens som
prediktor går dock inte att dra från den inkluderade studien.
Prediktion av ny karies i primära tänder under förskoleåldern studerades
av Demers och medarbetare som förutom tidigare förekomst av karies
(fem år vid start) inkluderade variabler som föräldrars utbildningsnivå,
förekomst av plack, mutansstreptokocker, laktobaciller, fluorexposition
samt salivens buffringsförmåga [21]. Uppföljningstiden var ett år. Tidi-
gare förekomst av karies var den enskilt bästa prediktorn (sensitivitet
78 procent, specificitet 77 procent). Salivens flödeshastighet och buffrings-
förmåga undersöktes också i en studie med lågt bevisvärde som faktorer i
en prediktionsmodell men de bidrog inte till en bättre prediktion [24].
Sensitivitet och specificitet hos samtliga inkluderade studier som under-
söker prediktion av karies i primära tänder är sammanfattade i Bilaga 3
(Figur 9). Studierna är heterogena; de har olika kariesprevalens, ålder
vid start, observationstid, prediktorer och olika definition av hög risk.
Ett visst mönster kan dock ses: genomsnittliga värden för sensitivitet och
specificitet är ungefär lika stora, och tre studier med högt bevisvärde
har en genomsnittlig sensitivitet på 80 procent och en specificitet på i
genomsnitt 79 procent [15,17,21].
Risk för karies som en följd av låg födelsevikt har studerats i en systematisk
översikt [29] (ej i tabell). Resultat från fyra inkluderade studier visade att
det inte fanns något samband mellan låg födelsevikt och karies.
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
208
Kariesskador i primära tänder som prediktor
för kariesskador i permanenta tänder
Sex studier undersökte förmågan att prediktera karies i permanenta tänder
med hjälp av kariesförekomst i primära tänder [30–35] (Tabell 5.1, 5.3
och 5.4). Också här är studierna heterogena. Tre har högt eller medelhögt
bevisvärde [31,32,34]. En av dessa använder enbart tidigare förekomst
av karies som prediktor [31]. En studie inkluderar flera prediktorer och
undersöker två populationer med olika sociodemografi och kariesprevalens
[32]. Tillförlitligheten i prediktionen var bäst i gruppen med hög karies-
prevalens (sensitivitet 64 procent, specificitet 86 procent). För att ge en bild
av prediktionsförmågan har sensitivitet och specificitet för samtliga studier
sammanfattats i Bilaga 3 (Figur 10), som visar att den genomsnittliga
specificiteten är högre (76 procent) än sensitiviteten (63 procent). För studi-
erna med högt eller medelhögt bevisvärde som använt flera prediktorer är
de genomsnittliga värdena för sensitivitet 62 procent och för specificitet
79 procent.
Skolbarn och tonåringar
Trettio studier inkluderades, varav tre bedömdes ha högt och två medel-
högt bevisvärde (Tabell 5.3 och 5.4). Beck, Disney och Stewart testade
alternativa prediktionsmodeller på samma patientunderlag [10,11,32]. En
studie med högt bevisvärde är den så kallade North Carolina-studien, som
omfattade cirka 4 000 barn, 6 respektive 10 år vid start. Barnen följdes i
3 år. Studien är gjord i USA (Aiken, South Carolina och Portland, Maine),
två områden med olika fluorhalt i dricksvattnet och olika kariesprevalens.
Ett stort antal prediktorer testades (>20) i olika modeller, bland andra
”klinisk känsla”, dvs tandläkarens samlade bedömning utifrån tillgäng-
liga kliniska fynd [10,11,32]. Disney och medarbetare fann att det högsta
kombinerade värdet var en sensitivitet på 62 procent och en specificitet på
83 procent [11]. Tidigare förekomst av karies i kombination med lakto-
baciller gav den högsta tillförlitligheten, men författarna konkluderar att
vinsten med att inkludera laktobaciller var så liten att den i praktiken inte
var kostnadseffektiv. Tidigare förekomst av karies och ”klinisk känsla” gav
i praktiken det bästa resultatet. Stewart och medarbetare (som använde
samma population) fann att två prediktorer i Portland (som hade lägst
kariesprevalens och högst fluorhalt i dricksvattnet) gav en sensitivitet på
209
K A P I T E L 5 • r I s K b E d ö M n I n g
62 procent och en specificitet på 77 procent, medan nio prediktorer i
Aiken gav en sensitivitet på 64 procent och en specificitet på 86 procent
[32]. Tidigare förekomst av karies i primära tänder var signifikant pre-
diktor i båda områdena. Beck undersökte den predikterande förmågan
för tre olika modeller för de två områdena och fann att den så kallade
”any prediction model” som inkluderade både etiologiska och andra
faktorer gav högst sensitivitet och positivt prediktivt värde medan hög-
riskmodellen (4–5 nya DMFS (karierade, saknade och fyllda ytor)) hade
högst specificitet och negativt prediktivt värde [10]. Ingen av modellerna
nådde upp till den tillförlitlighet (sensitivitet ≥75 procent, specificitet
≥85 procent) som man satt som mål vid studiens start.
Russell och medarbetare undersökte möjligheten att prediktera karies-
utvecklingen hos skotska tonåringar (12 år vid start) under en tvåårsperiod
[36]. DS (antal karierade ytor) vid start var den enskilt bästa prediktorn,
medan kombinationen DMFS + laktobaciller + veilonellabakterier gav
den bästa prediktionen (sensitivitet 71 procent, specificitet 74 procent). En
studie undersökte den relativa risken för nya approximala kariesskador i
relation till förekomsten av sådana skador vid 12–13 års ålder [38]. Risken
för nya skador ökade ju fler approximala skador individen hade vid 12–13
års ålder. Risken för nya approximala skador var t ex dubbelt så stor för
individer som hade två approximala skador vid denna ålder jämfört med
dem som var kariesfria enligt bitewingundersökning (Tabell 5.3).
En annan modell för riskbedömning är det så kallade Cariogrammet,
som är ett interaktivt datorbaserat program vars syfte också är pedago-
giskt [39]. Istället för att prediktera karies med hjälp av sensitivitet och
specificitet, använder sig Cariogrammet av sannolikheten för att undvika
karies. Om sannolikheterna att undvika karies omräknas till sensitivitet
och specificitet är tillförlitligheten bäst för 80 procents chans att undvika
karies (sensitivitet 73 procent, specificitet 66 procent) (Tabell 5.4).
Sockerkonsumtion som prediktor
I en prospektiv treårsstudie hos amerikanska barn och ungdomar som
var 10–15 år vid start undersöktes sambandet mellan sockerkonsumtion
och karies [40]. Resultaten visar att kariesincidens var dåligt korrelerad
till individernas sockerkonsumtion. Bara för de 25 procent av barnen
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
210
som hade högst sockerkonsumtion fanns en liten men signifikant förhöjd
risk (Tabell 5.3).
I en systematisk översikt undersöker Burt och medarbetare om dagens
individer, som är exponerade för fluor och som har hög sockerkonsum-
tion, får mer karies än individer med låg sockerkonsumtion [41] (ej i
tabell). Författaren konkluderar att sambandet mellan sockerkonsumtion
och karies är mycket svagare idag än det var förr framför allt beroende
på fluorexposition. Detta stämmer väl med resultaten i denna rapport,
där frekvent sockerkonsumtion inte visade sig vara en signifikant pre-
diktor för karies med undantag för små barn. Även för denna grupp var
dock frekvent intag av sockerinnehållande produkter som prediktor av
begränsat värde; sensitiviteten var relativt hög (72 respektive 84 procent)
men specificiteten var låg (45 respektive 55 procent).
Salivfunktion (flödeshastighet och buffringsförmåga) ingick som pre-
diktorer i flera modeller [11,36,39,42–46]. Ingen av studierna oavsett
bevisvärde, finner att salivfunktion nämnvärt bidrar till den prediktiva
förmågan att förutsäga karies.
Posteruptiv ålder som prediktor
Sex longitudinella studier som undersökte posteruptiv ålder som riskfaktor
för karies inkluderades [2,47–51], Tabell 5.8 och 5.9. Den första longitudi-
nella studien som undersökte kariesutvecklingen i relation till posteruptiv
ålder publicerades år 1965 [49]. Barn och ungdomar följdes longitudinellt
under en sexårsperiod och man fann att de första 3–4 åren efter eruption
utgjorde den största riskperioden för dentinkaries (karies i tandbenet),
framför allt på första och andra molarer. Individerna var födda under
1940–1950-talen och var således inte exponerade för fluor i tandkräm.
Senare studier på individer exponerade för fluor i tandkräm finner
samma mönster. Abernathy och medarbetare följde barn som var 7–8
respektive 12 år gamla vid start under 4 år [47]. Risken för karies på den
permanenta första molarens tuggyta var störst under det första året efter
eruption. För permanenta andra molaren var risken störst under de första
2–3 åren efter eruption. Kariesutvecklingen på första permanenta mola-
rers tuggytor undersöktes var tredje månad upp till 27 månader efter
eruption [50]. Risken för dentinkaries/kavitet var störst 9–12 månader
211
K A P I T E L 5 • r I s K b E d ö M n I n g
efter eruption. Tyvärr redovisas inte reliabilitetstest i den studien som
har lågt bevisvärde. I en interventionsstudie var risken för att utveckla
dentinkaries/kavitet dubbelt så stor på nyerupterade tänder (posteruptiv
ålder <1 år) jämfört med tänder som varit erupterade i minst 3 år [48].
Risken för progression på approximalytor är också störst för nyerupterade
tänder; i en studie med lågt bevisvärde, visades att karies progredierade
nästan dubbelt så snabbt genom emaljen hos 10–11-åringar jämfört med
17–22-åringar [51]. I en longitudinell prospektiv studie som undersökte
kariesincidens och progression från 12 till 27 års ålder var såväl incidens
som progression på tugg- och approximalytor störst under de första 3–4
åren efter eruption [2].
Trots begränsade möjligheter att jämföra studierna är det uppenbart att
den aktuella kariessituationen – som är ett resultat av tidigare karies-
aktivitet – är den mest effektiva prediktionsvariabeln, medan etiologiska
variabler som förekomst av plack, kariesrelaterade bakterier, salivfaktorer
och fluorexposition inte påtagligt förbättrar en modells prediktiva för-
måga. Det gäller framför allt hos skolbarn och tonåringar och kan bero
på att den aktuella kariessituationen relativt väl speglar både tidigare
och pågående interaktioner mellan de inbördes beroende etiologiska
faktorerna. Den praktiska betydelsen av att utöver tidigare förekomst
av karies inkludera ytterligare faktorer i riskbedömningen hos skolbarn
och ungdomar är osäker.
Koronal karies och rotkaries hos vuxna
Tretton studier inkluderades, varav tre bedömdes ha medelhögt bevis-
värde [52–54] (Tabell 5.5). Dessa tre undersökte risken för rotkaries.
Beck och medarbetare anger att en modell med enbart dentala variabler
(tidigare förekomst av rotkaries, kronisk parodontit och antal tänder)
i stort sett gav lika god tillförlitlighet som när hälsorelaterade faktorer
inkluderades (sensitivitet 73/77 procent och specificitet 77/82 procent
för män/kvinnor) [52]. De övriga två studierna anger endast oddskvot:
tidigare förekomst av rotkaries och parodontal fästeförlust ökade risken
för nya rotkariesskador. Hög förekomst av laktobaciller (≥10
4–5
) ökade
dessutom risken för ny rotkaries i studien av Takano och medarbetare
(oddskvot 2,1) [54].
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
212
Övriga inkluderade studier har lågt bevisvärde, men några resultat är
värda att uppmärksamma. Ravald och medarbetare [55] samt Scheinin
och medarbetare [56] (selekterade patientmaterial) finner en sensitivitet
på 62 procent respektive 78 procent och en specificitet på 78 procent
respektive 77 procent för kombinationer av 6–8 olika prediktorer. Hög
förekomst av laktobaciller (>10
4–5
) i saliv var i båda studierna den en-
skilt bästa mikrobiologiska prediktorn (sensitivitet 48 procent respektive
90 procent, specificitet 74 procent respektive 57 procent). Samtliga inklu-
derade studier som anger sensitivitet och specificitet är sammanfattade i
Tabell 5.7.
Muntorrhet som riskfaktor för karies
Studier som specifikt undersökte ökad risk för karies som följd av mun-
torrhet kunde inte identifieras. Saliven har dock stor betydelse för mun-
nens och tändernas hälsa. I vila produceras normalt 0,25–0,35 ml saliv/
minut, så kallad vilosaliv. Stimulerad saliv, som produceras när man
tuggar, är normalt 1–3 ml saliv/minut. Låga värden på salivfunktionen,
hyposalivation, är <0,7 ml/minut för stimulerad saliv och <0,1 ml/minut
för vilosaliv. Begreppet xerostomi betecknar patientens subjektiva upp-
levelse av muntorrhet. Hyposalivation och/eller xerostomi kan uppstå
i samband med medicinering med psykofarmaka, hos patienter med
Sjögrens syndrom och efter strålbehandling i huvud–halsregionen.
Det är väl känt att strålbehandling i huvud–halsregionen medför dra-
matiskt ökad kariesrisk. Av etiska skäl saknas därför adekvata kontroll-
grupper i interventionsstudier [57]. Av samma skäl saknas observations-
studier som utvärderar risk för karies i samband med strålbehandling i
huvud–halsregionen.
Sammanfattning
Såväl tidigare förekomst av rotkaries, parodontal fästeförlust som hög
förekomst av laktobaciller ökar risken för nya rotkariesskador. Tillförlitlig-
heten i modeller som inkluderar dessa och andra riskfaktorer är dock otill-
räcklig (sensitivitet och specificitet tillsammans 142–159 procent).
Det finns inget stöd i litteraturen för att demografiska, socioekonomiska
eller psykosociala faktorer är effektiva som prediktorer för rotkaries. Det
213
K A P I T E L 5 • r I s K b E d ö M n I n g
finns heller inget stöd för att orala variabler som antal befintliga tänder,
gingival retraktion, bärare av partial protes, salivegenskaper eller medi-
cinska faktorer (farmaka, systemiska sjukdomar) är effektiva som predik-
torer vid riskbedömning av rotkaries.
Kommentarer
Några få studier som undersöker kariesprediktion redovisar flickor och
pojkar respektive kvinnor och män var för sig. Någon evidens för att det
skulle finnas skillnader mellan könen finns inte.
De inkluderade studierna skiljer sig avsevärt avseende studiedesign,
resultatmått och resultatanalys. Populationerna har olika demografi och
socioekonomi, olika kariesprevalens och uppföljningstid. Diagnostiska
nivåer för karies, antalet prediktorer och ”cut-off” (gräns mellan låg
och hög risk) varierar. Dessutom används olika statistiska analysmått
vilket försvårar jämförelser. Flera av de granskade studierna är också
metodologiskt undermåliga och svåröverskådliga. I flera studier har
bitewingbilder inte använts. Om tillgång till bitewingbilder påverkar
tillförlitligheten i prediktionen är inte studerat.
För att indikera precisionen i de skattningar av sensitivitet och specifici-
tet som görs i en studie bör konfidensintervall beräknas och presenteras.
Detta görs dock inte i någon av de inkluderade studierna. Nittiofem pro-
cent konfidensintervall har beräknats för studier med högt eller medel-
högt bevisvärde där redovisade data tillåter det, dvs då antalet sanna
positiva, falska negativa, sanna negativa och falska positiva utfall för en
prediktor eller en modell redovisas. Konfidensintervallen har beräknats
enligt Wilsons metod [58]. För studier med små material blir konfidens-
intervallen relativt stora. Ett exempel är konfidensintervallet för sensi-
tivitet i studien av Pienihäkkinen och medarbetare [17]. Den skattade
sensitiviteten är 72 procent, med ett 95 procentigt konfidensintervall på
59–82 procent, se Tabell 5.1.
Samma prediktorer kan ge olika sensitivitet och specificitet i olika
populationer. Ett tydligt exempel på detta är de två olika geografiska
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
214
områdena Aiken och Portland i North Carolina-studien med olika
socioekonomi och olika kariesprevalens. I båda områdena var före-
komst av karies i primära molarer en signifikant prediktor för ny karies
mellan 6 och 9 år, men samma prediktionsmodell visade att värdena
för sensitivitet och specificitet skilde sig beroende på kariesprevalens i
populationerna. Olika fluorexponering kan också ge olika sensitivitet
och specificitet [26,59]. Det innebär att man inte utan vidare kan extra-
polera resultat från en studie till en annan population med andra förhål-
landen. Zero och medarbetare framhåller också detta i en systematisk
översikt och konkluderar att den prediktiva förmågan hos olika modeller
för barn, ungdomar och vuxna i hög grad beror på kariesprevalens och
andra karakteristika i den undersökta populationen [60]. Ett exempel
är Grindefjord och medarbetare där en modell gav en hög tillförlit-
lighet [15]. Det är dock svårt att generalisera resultaten från den stu-
dien, eftersom populationen till mer än hälften bestod av familjer med
invandrarbakgrund.
Det är också viktigt att poängtera att sensitivitet och specificitet påverkas
av hur stor andel av individerna som inkluderas i gruppen som definie-
ras som hög risk. Om man ökar andelen som ingår i riskgruppen, ökar
sensitivitet och negativt prediktivt värde, medan specificitet och positivt
prediktivt värde minskar. En rimlig gräns för hur stor riskgruppen bör
vara brukar anges till 20–30 procent. Flera av de inkluderade studierna
anger inte hur stor andel av individerna som ingick i högriskgruppen.
Dikotomisering (bestämning av ett tröskelvärde för hög respektive låg
risk) av prediktorer, som är förutsättningen för att beräkna sensitivitet
och specificitet, är inte oproblematisk. När man ändrar tröskelvärdet
ändras också sensitivitet och specificitet. Många studier uppger inte
vilket tröskelvärde som ligger till grund för beräkningarna. Många
variabler är kontinuerliga (t ex salivsekretion, buffringskapacitet, antal
mutansstreptokocker och laktobaciller) och det finns ingen konsensus
för hur de ska dikotomiseras eller kategoriseras. Klassificering över eller
under ett visst tröskelvärde, som bygger på en enstaka mätning, tenderar
dessutom att vara behäftad med bias genom en ”regression mot medel-
värdet”-effekt. Sådan klassificering borde alltid bygga på minst dubbel-
bestämning, som dock är både opraktisk och dyr.
215
K A P I T E L 5 • r I s K b E d ö M n I n g
Ett annat problem, som gäller flera av de inkluderade studierna, är
osäkerheten om den behandling som individerna får från riskbedöm-
ningstillfället fram till tidpunkten för resultatanalys. Om behandlingen
varierar i relation till prediktionsvariablerna eller är okänd, kan studien
inte ge någon säker information om den prognostiska förmågan hos
variablerna. Sådan variation i behandlingen är sannolikt vanlig om det
finns evidens (vanligen osystematisk) för att en variabel har en prediktiv
förmåga. Det innebär att om individer som klassificeras som hög risk får
någon form av prevention, kan det resultera i att kariesökningen inte blir
så stor som den annars skulle bli. Denna källa till bias diskuteras endast i
undantagsfall i de inkluderade studierna.
Hur ska man förhålla sig till det faktum att tillförlitligheten i riskbe-
dömning för framtida karies ofta är otillräcklig? Man kan se på saken
på flera sätt:
1. Acceptera att andelen felklassificerade individer är relativt stor och
räkna med att följderna i de allra flesta fall inte är så dramatiska; karies
progredierar i regel långsamt och eventuella felbedömningar kan åtgär-
das vid nästa undersökningstillfälle.
2. Begränsa den individuella riskbedömningen till att selektera indivi-
der som löper liten risk att utveckla karies (specificiteten är ofta högre
än sensitiviteten) och betrakta alla andra individer som potentiella
riskindivider.
3. Istället för individuell riskbedömningsstrategi använda geografiska
områden med känd hög risk för karies som enhet och mål för preven-
tiva insatser.
4. Rikta preventiva åtgärder till hela populationen och fokusera på
åldrar som generellt sett karakteriseras av relativt hög risk för karies
(åldrar då det finns en stor andel nyligen erupterade tänder/blottade
rotytor). Förutsatt att det finns kostnadseffektiva preventiva program,
är detta sannolikt en effektiv strategi, eftersom flera epidemiologiska
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
216
studier visar att låg- och mellanriskgruppen totalt sett utvecklar fler
nya kariesskador än högriskgruppen [40,61].
5. Kombinera en eller flera av strategierna.
1> Dostları ilə paylaş: |