Bakgrund
Karies är en kronisk sjukdom som vi är mottagliga för hela livet. Den
är den vanligaste orsaken till tandvärk och tandförlust, vilket bl a kan
påverka utseende, tal och tuggfunktion. Hos barn är karies en av de
vanligaste sjukdomarna. Faktorer involverade i kariesprocessen inkluderar
förutom hög förekomst av kariogena bakterier, frekvent intag av socker-
innehållande produkter, dålig munhygien, otillräcklig fluorexponering,
försämrad salivfunktion också beteende- och livsstilsfaktorer. Risken för
karies är indirekt också beroende av socioekonomiska och psykosociala fak-
torer. Faktorer som är involverade i kariesprocessen illustreras i Figur 1.1.
Karies progredierar långsamt hos de flesta människor och kariesproces-
sen kan helt avstanna framför allt i tidiga stadier. Ofta är dock sjukdo-
men inte självbegränsande och utan adekvat vård kan processen fortsätta
tills tanden är förstörd. Hur individens livskvalitet och välbefinnande
påverkas av karies är litet studerat, men att tänderna har stor betydelse
för vår självkänsla och självbild är uppenbart. Tandlösa individer som
intervjuades om hur de upplevde sin situation berättade förutom om
problem med att äta också om skam- och mindervärdighetskänslor, och
om hur ångest och rädsla för att bli avslöjade påverkade deras liv [1].
Karies uppstår genom att organiska syror som bildas av bakterier på
tandytan löser upp mineral i tandens hårdvävnader (emalj och dentin).
När syraattacken avtar kan förlorad tandsubstans delvis återuppbyggas
(remineraliseras). Fluoridjoner i tillräcklig koncentration runt tanden
spelar en viktig roll vid remineralisering. Den tidiga kariesskadan
(initial karies) karakteriseras av en intakt yta (ingen makroskopiskt för-
lust av tandsubstans). Emaljen har dock förlorat sin naturliga translucens
(genomtränglig för ljus), och skadan ses som en kritaktig fläck. Om
demineralisering dominerar över remineralisering, faller emaljen till slut
sönder och en kavitet, ett ”hål” uppstår. Kariesprocessen kan beskrivas
utifrån kliniska tecken och symtom, från subkliniska till allt gravare
31
K A P I T E L 1 • I n L E d n I n g
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
32
sönderfall av tanden, då patienten kan få symtom, se Figur 1.2. Så länge
emaljens yta är intakt används icke-invasiva behandlingsmetoder (t ex
behandling med olika fluorpreparat), medan behandling med fyllning
oftast görs när en kavitet uppstått eller när skadan har progredierat in i
dentinet. I praktiken handlar diagnostik dels om att bedöma symtomen
(mineralförlusten), dvs skadans omfattning och utbredning, dels om att
värdera själva processen, dvs att bedöma om den är pågående eller har
avstannat. Som begrepp används karies både för att beteckna kariespro-
cessen och symtomet, dvs den skada som uppstår till följd av processen.
Hur ser kariesförekomsten ut i befolkningen?
Tabell 1.1–1.3 visar kariesförekomsten hos svenska barn i åldrarna 3, 6, 12
och 19 år från år 1985 till 2005. Uppgifterna är hämtade från Socialstyrel-
sens rapport ”Tandhälsan hos barn och ungdomar 1985–2005” [2]. Rap-
porten är baserad på klinikers registreringar och gäller kariesskador som
når in i dentinet. Kariesskador som är begränsade till emaljen redovisas
inte i rapporten, vilket innebär en underregistrering av kariessjukdomen.
Som framgår av tabellerna var karies tidigare en betydligt vanligare
sjukdom bland barn och ungdomar, och en stor del av populationen
hade många kariesskador. Idag är sjukdomen snedfördelad och majorite-
ten av barn och ungdomar har relativt god tandhälsa. Utmaningen idag
är därför att på effektivaste sätt identifiera den mindre andel av popu-
lationen som utgör en riskgrupp för att få omfattande kariesskador. För
vuxna saknas nationella data, men regionala undersökningar visar att
snedfördelningen successivt minskar med ökande ålder. Man kan också
konstatera att alltfler äldre behåller sina tänder, och att risken för karies
på rotytor ökar ju äldre vi blir [3,4].
Karies naturalförlopp
Hur utvecklas karies om vi avstår från att behandla? Hur ser naturalför-
loppet ut? Frågorna kan kanske tyckas främmande, men de är viktiga
eftersom effekten av behandling bara kan värderas om man jämför med
att inte behandla. Hos barn i Stockholm födda på 1950-talet var 94 pro-
cent av permanenta första molarers tuggytor fyllda vid 8-års ålder, dvs
ungefär två år efter tändernas frambrott [5]. Hos en grupp barn i Umeå
33
K A P I T E L 1 • I n L E d n I n g
födda 1966 som omfattats av ett kariesförebyggande program och
borstat tänderna regelbundet med fluortandkräm hade 25 procent av
barnen kariesfria permanenta första molarer (motsvarande 41 procent av
tuggytorna) 2,5 år efter eruption [6]. Även om populationerna inte är helt
jämförbara, indikerar resultaten att tandhälsan hade förbättrats. Perma-
nenta första molarens tuggyta (Figur 1.3) anses fortfarande vara den mest
kariesdisponerade tandytan i det unga permanenta bettet, men vår kun-
skap om naturalförloppet hos dagens barnpopulation med generellt sett
god tandhälsa och regelbunden fluorexponering är mycket begränsad. Hos
en grupp 9-åringar i Stockholm, födda 1996, och med generellt sett låg
kariesprevalens, hade endast 13 procent av barnen en eller flera tuggytor
med kavitet/dentinkaries på permanenta första molarer [7]. Detta visar
att kariessjukdomen är avsevärt mindre allvarlig idag jämfört med 1960-
talet, och att karies i allmänhet utvecklas relativt långsamt också på
denna tandyta hos barn med generellt sett god tandhälsa.
Karies naturalförlopp på tändernas approximalytor har undersökts i
flera studier [8–11]. Resultaten visar att en kariesskada i emaljen ”över-
levde” utan att progrediera in till dentinet i >8 år (medianvärde), och
att en skada som nått till dentinet överlevde utan att fortskrida ytterli-
gare i dentinet i >3 år. I primära tänder var motsvarande överlevnadstid
i emaljen betydligt kortare (2,5 år). Siffrorna är medianvärden, vilket
innebär att hälften av skadorna överlevde kortare tid medan hälften
överlevde längre tid än de angivna värdena. Samtliga dessa studier är
gjorda på personer som exponerats för fluor bl a i tandkräm och som
deltagit i preventionsprogram. Man kan alltså konstatera att kariespro-
cessen idag i allmänhet är långsam. Det är dock viktigt att betona att för
den enskilda patienten finns alltid en osäkerhet om progressionen av en
kariesskada, och att vårt beslut om val av behandling alltid görs med en
viss osäkerhet.
Kariesdiagnostik
Kariesdiagnostik görs på olika nivåer och med olika frågeställningar. En
patient som kommer med symtom innebär att vi med hjälp av patientens
berättelse och klinisk undersökning identifierar rätt tand och ställer en
diagnos. Men i de flesta fall kommer patienten för regelbunden kontroll
K a r i e s – d i a g n o s t i K , r i s K b e d ö m n i n g o c h i c K e - i n va s i v b e h a n d l i n g
34
av tandhälsan och har inga symtom. Syftet med kariesdiagnostik är då
att bedöma sannolikheten för att det finns en kariesskada som behöver
någon form av intervention långt innan patienten har några symtom.
Ett beslut om någon form av intervention syftar då till att förhindra att
ytterligare tandsubstans går förlorad, att patienten i framtiden ska få
symtom, riskera rotbehandling eller förlust av tanden.
Förändring i synsättet på behandling
Den observerade relativt långsamma progressionen har lett till att behand-
lingsfilosofin successivt ändrats till en alltmer restriktiv inställning till
operativ behandling till förmån för behandling med icke-invasiva metoder.
Som en följd av detta handlar kariesdiagnostik idag därför ofta också om
att bedöma om en kariesskada har förändrats: om den har avstannat, är
oförändrad eller har fortskridit och bedöma risken för progression om
man väljer att avvakta med att restaurera.
En initial kariesskada kan remineralisera och ”läka” även om ett ärr ofta
kvarstår i form av ett opakt eller mörkfärgat område [12]. När en kavitet
uppstått är skadan irreversibel i den meningen att förlorad tandsubstans
inte kan återskapas. Men även när en kavitet uppstått kan kariesproces-
sen avstanna och fortsatt progression av skadan förhindras. Det förut-
sätter dock att kaviteten är tillgänglig för mekanisk rengöring, dvs att
bakteriebeläggningar kan avlägsnas effektivt. I praktiken innebär det att
en kavitet, framför allt på tändernas approximalytor, behöver åtgärdas
med fyllning, eftersom en sådan kariesskada oftast inte är tillgänglig för
effektiv rengöring. Den viktigaste diagnostiska frågeställningen är här
att avgöra om en kavitet finns eller inte snarare än att avgöra om karies-
processen nått till dentinet eller inte.
Metoder för att diagnostisera karies
De vanligaste metoderna för att diagnostisera karies är visuell-taktil
undersökning (inspektion med blotta ögat kombinerat med användning
av en sond) ofta kompletterad med röntgenundersökning (med så kallad
bitewingteknik). För dessa metoder fokuserar nästan all litteratur på dia-
gnostik av närvaro av emalj- och dentinkaries. Som nämnts ovan, handlar
35
K A P I T E L 1 • I n L E d n I n g
diagnostik emellertid ofta också om att bedöma förändring av en tidigare
diagnostiserad skada, dvs att bedöma om skadan har fortskridit eller inte
eller om en kavitet uppstått. Sådana metoder har föreslagits, men deras
tillförlitlighet är litet studerad. Kunskaperna om tillförlitligheten hos
metoder för att diagnostisera karies på rotytor och i anslutning till fyll-
ningar (sekundärkaries) är också begränsad.
Som komplement till visuell-taktil undersökning och röntgenundersök-
ning har flera alternativa metoder föreslagits på senare år. Detta gäller
framför allt diagnostik i ett tidigt skede av sjukdomsprocessen. Dessa
alternativ har dock inte slagit igenom i det kliniska arbetet. Kunskapen
om de diagnostiska metodernas effektivitet och hur de på bästa sätt
ska användas och eventuellt kombineras, är bristfällig. Denna rapport
undersöker följande frågeställningar när det gäller kariesdiagnostik:
• Hur bra är klinisk diagnostik för att påvisa karies i dentinet
(tandbenet) och i emaljen i relation till en referensmetod?
• Hur bra är klinisk diagnostik för att påvisa sekundärkaries
och rotkaries i relation till en referensmetod?
• Kan man skilja mellan aktiv (pågående) och inaktiv
(avstannad) karies?
Följande diagnostiska metoder granskas: visuell-taktil undersökning,
röntgenundersökning, fiberoptisk transillumination (FOTI), elektriskt
motstånd (impedans) och fluorescensmetoder.
Riskbedömning/prognos
Hos skolbarn och ungdomar är 60–70 procent av all behandlingskrä-
vande karies koncentrerad till cirka 20 procent av individerna [13]. Om
tandhälsan kan förbättras för denna grupp, blir vinsten därför avsevärd
inte bara för individen utan också för samhället genom minskade kost-
nader. Strategin att tidigt identifiera riskindivider och rikta förebyg-
gande insatser till dem innebär också bättre resursutnyttjande genom att
icke riskindivider inte behöver förebyggande insatser i samma utsträck-
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
36
ning. Riskbedömning görs rutinmässigt; varje patient riskbedöms
dels för att bestämma vilken behandling patienten ska ha, dels för att
bestämma lämpligt intervall till nästa undersökning. Vanliga variabler
som ingår i en riskbedömning är:
• Allmänmedicinska förhållanden
• Demografiska, socioekonomiska och psykosociala faktorer
• Den aktuella kariessituationen: antal befintliga karierade och fyllda
ytor, antal initiala kariesskador, progression av kariesskador sedan
föregående undersökning
• Munhygien och kostvanor
• Bakteriologiska tester (förekomst av mutansstreptokocker och/eller
laktobaciller i saliv)
• Salivfunktion (flöde och buffring).
Praxis varierar mellan kliniker/landsting både avseende vilka riskfaktorer
som används, hur dessa vägs samman och hur risk/icke risk för nya karies-
skador värderas. Kunskapen om hur effektiva dessa riskfaktorer är (var
för sig eller i kombination) för att identifiera risk- och icke riskindivider
för framtida karies är otillräcklig.
Man brukar skilja på riskfaktorer och riskindikatorer (eller riskmarkö-
rer) för karies. För att identifiera riskfaktorer krävs prospektiva studier,
medan tvärsnittsstudier endast kan identifiera riskindikatorer/risk-
markörer (som kan vara riskfaktorer, och som ibland kallas potentiella
riskfaktorer). I övrigt används begreppen på olika sätt och entydiga
definitioner saknas. I denna rapport har vi valt att använda följande
indelning av riskfaktorer för karies [14]:
• Biologiska riskfaktorer: mutansstreptokocker, sockerkonsumtion,
förekomst av plack, fluorexponering.
37
K A P I T E L 1 • I n L E d n I n g
• Demografiska riskfaktorer (sådana som inte kan påverkas): ålder,
kön, ras/etnicitet.
• Socioekonomiska/psykosociala riskfaktorer: lågt socioekonomiskt
status (t ex låg utbildningsnivå, arbetslöshet, trångboddhet), äldre
som bor ensamma, tandvårdsrädsla.
I denna rapport undersöks följande frågeställningar avseende
riskbedömning:
• Hur effektiva är de olika metoder som används i kliniken – var för
sig eller i kombination – för att förutsäga vilka kariesfria individer
som kommer att få karies?
• Hur effektiva är de olika metoder som används i kliniken – var för sig
eller i kombination – för att förutsäga vilka individer som kommer att
få fler kariesskador?
Behandling av tidiga kariesskador
I en tidigare rapport undersöktes effekten av olika metoder för att före-
bygga karies [15]. I denna rapport studeras effekten av icke-invasiva
metoder för att förhindra progression av redan befintliga skador, som
befinner sig i ett tidigt skede i kariesutvecklingen (initiala skador).
Kariesdiagnostik, riskbedömning (identifiering av riskgrupper, riskin-
divider eller risktänder) och behandling av tidiga kariesskador (initiala
skador), i synnerhet hos barn och ungdomar utgör en väsentlig del av
tandläkarens eller tandhygienistens dagliga kliniska arbete. Begreppen
hör nära samman på så sätt att en kariesdiagnos leder till en riskbe-
dömning som i sin tur utgör grunden för behandlingsbeslut. Man väljer
mellan att inte göra någonting, att göra en icke-invasiv (ingen mekanisk
avverkning) behandling, som syftar till att förhindra att kariesskadan
ska utvecklas vidare eller en operativ behandling, dvs att avlägsna den
karierade delen av tanden och ersätta den med en fyllning.
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
38
Betydelsen av effektiv tidig behandling har kommit alltmer i fokus och
därmed också vikten av att tillförlitligt kunna diagnostisera karies i ett
tidigt skede av sjukdomsprocessen [16,17]. Ett viktigt skäl till att und-
vika fyllningar är att det inte finns några fyllningsmaterial som är lika
bra som den egna tandsubstansen, vars uppbyggnad är snillrikt kon-
struerad för att effektivt motstå slitage och tuggtryck. Omgörning av en
fyllning, t ex pga nya kariesangrepp i anslutning till fyllningen bidrar
dessutom till att så småningom underminera tandkronan med risk för
tandfraktur. Därför är det angeläget att stoppa kariesprocessen i ett
tidigt skede innan en alltför stor förlust av tandsubstans inträffat, och
en fyllning måste göras. En viktig fråga för klinikern är följaktligen om
den initiala kariesskadan kan behandlas framgångsrikt med icke-invasiva
metoder, eller om den effektivaste behandlingen är en fyllning.
I 6–8 års ålder är tidiga kariesskador vanliga på nyframbrutna första
permanenta molarers tuggytor. Hos tonåringar är det vanligt med
sådana skador på tändernas approximalytor; svenska 19-åringar har i
genomsnitt mer än fem sådana skador [18,19]. Stora resurser används för
att förhindra att dessa skador utvecklas vidare, men det finns varierande
uppfattningar om vilka behandlingsstrategier som är mest effektiva för
att stoppa och läka dessa tidiga kariesskador.
För icke-invasiv behandling av tidiga kariesskador är frågeställningarna
i denna rapport:
• Finns det effektiva, icke-invasiva metoder (ingen mekanisk avverk-
ning) för att behandla tidiga, makroskopiskt intakta (initiala) karies-
skador på tandkronan?
• Finns det effektiva, icke-invasiva metoder (ingen mekanisk avverk-
ning) för att behandla tidiga kariesskador på rotyta?
39
K A P I T E L 1 • I n L E d n I n g
Hälsoekonomiska aspekter
Samhällets kostnader för undersökning och behandling av karies i tidigt
skede omfattar dels tandvårdens kostnader, dels värdet av den tid som
åtgår för barn och föräldrar vid undersökningar och eventuell behand-
ling liksom transportkostnader för att komma till tandläkare.
En beräkning avgränsad till tandvårdens kostnader för enbart under-
sökningar visar att dessa årligen uppgår till cirka 380 miljoner kronor
för åldersgrupperna 3–19 år, baserat på resultat av praxisundersökningen
(Kapitel 3) och ersättningar i tandvården i Västra Götaland år 2006.
Summan motsvarar mindre än 3 procent av tandvårdens totala kostna-
der i Sverige. Fördelat på samtliga individer 3–19 år beräknas kostnaden
för undersökning till 216 kronor per individ.
För ekonomiska aspekter är frågeställningarna i denna rapport:
• Vilken diagnostisk metod är mest kostnadseffektiv?
Ökar kombination av metoder kostnadseffektiviteten?
• Vilken diagnostisk metod är mest kostnadseffektiv
när behandlingskostnaden inkluderas?
Andra frågeställningar som rapporten undersöker
• Finns biverkningar och risker med de granskade metoderna?
• Etiska aspekter.
Viktiga uttryck
För att underlätta förståelsen beskrivs här några vanliga uttryck som
används i rapporten.
K A R I E S – d I A G N O S T I K , R I S K B E d ö M N I N G O C H I C K E - I N vA S I v B E H A N d L I N G
40
Validitet och reliabilitet
Validiteten (tillförlitligheten eller riktigheten) hos resultaten betyder hur
väl man i realiteten lyckats mäta det man avsett att mäta. Olika aspekter
på validitet framgår av Faktaruta 1.1. I denna rapport har enbart krite-
rievaliditet accepterats. Kvaliteten på en studie är beroende både av den
interna och externa validiteten. Den interna validiteten är ett uttryck
för hur tillförlitliga resultaten är, dvs att det inte finns några inbyggda
systematiska fel i urval eller metoder, eller att det inte finns skäl att miss-
tänka att okända faktorer kan ha snedvridit resultaten. Ett exempel på
ett systematiskt fel är när bortfallet i en studie är alltför stort. Om man
inte får veta varför individerna har försvunnit under studiens gång är
risken stor att dessa ”försvunna” individer avviker i ett eller flera avseen-
den från dem som är kvar i studien. Ett exempel på en okänd faktor som
kan påverka resultaten (så kallad ”confounding factor”) är om man inte
känner till hur mycket fluor individerna exponeras för i en studie där
man undersöker förekomsten av mutansstreptokocker som en riskfaktor
för karies. Ett annat exempel på en faktor som kan snedvrida resultaten
är om ett okänt antal individer behandlats med fissurförsegling i en
studie som bedömer risk för framtida tuggytekaries.
Den externa validiteten är ett uttryck för i vilken grad man kan gene-
ralisera, dvs överföra resultaten från en studie till att gälla också andra
populationer och andra omständigheter. Därför är det av avgörande
betydelse att det studerade urvalet är väl definierat, t ex hur stor andel
friska ytor eller dentinskador som ingår i en in vitro-studie där man stu-
derar den röntgenologiska förmågan att upptäcka karies på approximal-
ytor. Om t ex andelen ytor med dentinkaries är betydligt större och/eller
andelen friska ytor betydligt färre än hos patienter i praktiken, kan den
externa validiteten hos studien ifrågasättas. När det gäller riskbedöm-
ning är det på samma sätt viktigt att urvalet av individer som använts
för att bestämma förmågan att bedöma risken för framtida karies är väl
beskrivet.
Reliabiliteten (noggrannheten, precisionen) hos en diagnostisk metod
är ett uttryck för hur väl t ex en kariesdiagnos överensstämmer mellan
olika undersökare eller hur väl samma undersökare kan upprepa en
specifik diagnos vid ett senare tillfälle. Överensstämmelsen inom eller
41
K A P I T E L 1 • I n L E d n I n g
mellan undersökare kan sammanfattas på olika sätt; som hur många
procent av ett antal diagnoser man är överens om, som korrelationskoef-
ficienter eller som kappavärde. Kappavärdet används ofta för att beskriva
en diagnostisk metods reliabilitet. Kappavärdet är den observerade över-
ensstämmelsen justerad för sannolikheten att överensstämmelsen beror
på slumpen. Faktaruta 1.2 visar hur kappavärdet beräknas.
Mått för att beskriva träffsäkerhet/tillförlitlighet
hos diagnostiska/prognostiska test
Begreppen diagnostik och riskbedömning eller prognos hör nära
samman eftersom diagnostik är en förutsättning för att göra en risk-
bedömning eller en prognos. Hur tillförlitlig eller träffsäker en dia-
gnostisk metod eller en metod för riskbedömning är, mäts också med
samma mått. En bra metod ska vara tillräckligt känslig för att missa så
få av dem som är/blir sjuka (har eller kommer att få mycket karies) som
möjligt och samtidigt ge så få ”falska alarm” som möjligt, dvs friska/icke
riskindivider ska också identifieras med hög träffsäkerhet. Beräkningen
förutsätter att man kan jämföra utfallet med någon standard eller refe-
rensmetod. När det gäller kariesdiagnostik används ofta histologisk eller
mikroradiografisk undersökning som bästa tillgängliga referensmetod
(”gold standard”). För att mäta tillförlitligheten hos metoder för riskbe-
dömning krävs longitudinella studier, som helst bör vara prospektiva,
dvs att uppföljningen görs framåt i tiden.
Dostları ilə paylaş: |