Stadens sopor Till sjoxarna

 s. 4.
98  B 166/1912, s. 1.
99  Tingsten 1915, s. 6. 
100  B 57/1911, s. 3.

281
noter till kapitel 3
101  Tingsten 1916, s. 3.
102  RV 1909, s. 12; RV 1910, s. 11; RV 1911, s. 12; RV 1913, s. 14.
103  RV 1910, s. 11; RV 1909, s. 12.
104  RV 1911, s. 12. 
105  RV 1913, s. 14.
106  B 3/1910, s. 20.
107  Y 19 juni 1916, s. 428, 439.
108  Y 19 juni 1916, s. 428ff, 439, 453.
109  Hirdman 1983, s. 228; Svenska morgonbladet 11 maj 1917 ”Köksaffal-
let”, finns digitaliserad på: http://www.stockholmskallan.se/Soksida/
Post/?nid=27799 hämtat den 23 maj 2014.
110  B 57/1911, s. 7, 11.
111  B 72/1915, s. 32–34.
112  Svinmatsinsamlingen sades visserligen i efterhand, när förbränningsan-
läggningen i Lövsta planerades, ha gjort det svårare att sälja gödselavfall. 
Som detta kapitel visar gick försäljningen ner före svinmatsprojektets 
genomförande. U 260/1936, s. 1344.
113  B 38/1917, s. 3. 
114  P 30 mars 1917, s. 109.
115  SFS 539/1917.
116  B 186/1917, s. 27; P 3 dec. 1917, s. 382.
117  U 207/1918, s. 7f; P 17 juni 1918, s. 222f; P 2 dec. 1918, s. 395.
118  U 47/1927, s. 193.
119  B 72/1915, s. 7–9.
120  Tingsten menade att staden borde släppa in andra aktörer, medan slakt-
husdirektören svängde i frågan. Sandeborg framhöll att trots annonsering 
fanns ett mycket ringa intresse för att köpa köksavfall. B 186/1917, s. 7, 
s. 13. I slutskedet av införandet i mars 1918 lät Sandeborg sätta in en an-
nons i huvudstadstidningarna för att sondera efterfrågan. Resultatet var 
enligt hans mening mycket gott. B 69/1918, s. 3–4.
121  B 114 C/1920, s. 7.
122  B 58/1924, s. 7–8.
123  P 20 sep. 1920, s. 283.
124  B 114 C/1920, s. 7.
125  U 324/1921, s. 23; SSF, P 28 nov. 1921, s. 376; P 21 dec. 1921, s. 433.
126  B 58/1924, s. 7–8.
127  Den 1 april 1920 verkställdes en ny organisation av förvaltningen som 
innebar införandet av sex rotlar – en av dem var gaturoteln under vilken 
gatunämnden och dess förvaltning gatukontoret lydde. Denna organisa-
tionsförändring var en del av en förnyelse av stadens styrelse som syftade 
till demokratisering och minskat tjänstemannastyre. Se t.ex. Larsson 

282
noter till kapitel 3
1977, del 1, s. 123–136, 253. Karl Tingsten blev samtidigt gatudirektör. 
Renhållningsverket fanns kvar som en delvis egen förvaltning men kom 
stegvis att ligga alltmer under gatukontoret. Dufwa & Pehrson 1989, s. 
190. 1928 inordnades renhållningsverket i gatukontoret genom ett full-
mäktigebeslut. GK 1929, s. 3.
128  U 356/1921, s. 61.
129  B 203/1918, s. 3, 5. Detta bekräftades senare av hälsopolisen, som angav 
att det från projektets början hade funnits brister i sorteringen av köks-
avfallet. U 47/1927, s. 202. 
130  U 47/1927, s. 200–202.
131  U 47/1927, s. 200–202.
132  P 21 feb. 1927, s. 32. 
133  U 365 B/1928, s. 217f.
134  U 47/1927, s. 193ff, 211. 
135  Larsson 1977, del 1, s. 169. Se även Karlöf 1977, s. 274–280.
136  U 47/1927, s. 187.
137  RV 1923, s. 2. 1924 inrättades en kabelbana som forslade gödselsoporna 
från järnvägen till stranden. Den del av gödselsoporna som inte såldes 
skulle nu dumpas i strandkanten. RV 1924, s. 2. Timell 1959, s. 88f.
138  RV 1925, s. 6.
139  Se RV 1909–1927. 
140  B 3/1910, s. 12ff. 
141  U 16/1910, s. 32.
142  B 303/1918, s. 6f.
143  U 16/1910, s. 29.
144  U 89/1919, s. 8.
145  Högberg 1981, s. 241–244.
146  P 28 april 1919, s. 339, 342. 
147  U 193/1919, s. 12.
148  Som framkommit refererades till andra städer, framförallt Charlottenburg, 
som infört svinmatsinsamling. Melosi menar dessutom att användandet 
av sopor till svinmat fick ett uppsving i USA under mitten av 1910-talet. 
Melosi 2005, s. 187f. Nygård skriver att Helsingfors införde svinmats-
insamling med Sverige som förebild. Han beskriver det dock som ett 
kristidsprojekt. Nygård 2004, s. 184. Kommunal grisuppfödning baserad 
på matavfall ägde också rum i Sundbyberg som ligger nära Stockholm, 
åren 1908–1915. Detta försök avslutades på grund av att maten gjorde 
grisarna sjuka. Österberg & Bolin 1986, s. 82.
149  Nygård 2004, s. 294–300.
150  Nya Dagligt Allehanda 13 nov. 1926, ”Sopornas tredelning upphör sna-
rast möjligt”. 

283
noter till kapitel 4
151  Folkets Dagblad Politiken 8 jan. 1927, ”Stadens svingårdar avvecklas”.
152  Svenska Dagbladet 23 feb. 1927, ”De kommunala svingårdarnas saga är 
nu all”.
153  U 260/1936, s. 1345.
154  U 260/1936, s. 1344f.
155  Zimring 2005, s. 60, 65, 71.
156  AB Järnbruksförnödenheter bildades 1917 av medlemmar i Järnverks-
föreningen (JBF). JBF 2008, s. 7f.
157  SFS 386/1918.
158  Lindblad 1960, s. 156ff, 163, 168f. Renhållningsarbetarna i Stockholm 
utmärkte sig genom att få tidiga och långvariga kollektivavtal. Lindblad 
1960, s. 165. 
159  B 57/1924, s. 76–77.
160  RV 1917, s. 2. 
4. Från resurs till belastning
1  Larsson, 1977, del 1, s. 240; Karlöf 1977, s. 285–288; Gullberg 2001, s. 183ff.
2  Karlöf 1977, s. 300ff.
3  Karlöf 1977, s. 332.
4  Hall, 2002, s. 134.
5  Gullberg 2001, s. 150f; Råberg 1970, s. 99–107; Larsson 1977, del 1, s. 241. 
6  Karlöf 1977, s. 334.
7  Isacson 2002, s. 116, 123.
8  Conradson 1987, s. 27f; Rasmusson 1987, s. 103f; Rydenfelt 1995, s. 46ff, 
52, 54.
9  Torell & Lee 2010, s. 38.
10  Fredriksson 1998, s. 46ff. 
11  Rydenfelt 1995, s. 55ff; Torell & Lee 2010, s. 42f; Kihlberg 1964, s. 74; 
Qvarsell 2010, s. 82.
12  Granberg 2008, s. 110. 
13  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Dagens Nyheter 24 sep. 1928. ”Sämre sopor när kulturen blir bättre”. Se 
även Dufwa & Pehrson 1989, s. 165. Förutom att man dumpade och 
förbrände i det fria byggde man om ugnarna i den befintliga förbrän-
ningsanläggningen för att öka kapaciteten ett flertal gånger under de 
första åren på 1930-talet. 
14  B 57/1924, s. 77.
15  B 58/1925, s. 30; B 58/1926, s. 34. 
16  U 47/1927, s. 207.
17  U 47/1927, s. 207.

284
noter till kapitel 4
18  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Stockholms-Tidningen 14 april 1927, ”Löfstasoporna skräpa ned vid Häs-
selbystrand”; Nya Dagligt Allehanda 30 sep. 1930, ”Olägenheterna från 
Riddersvik skola bortelimeneras”. 
19  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Socialdemokraten 20 oktober 1928, ”Soptipparna uti våra nyanlagda yt-
terområden”. M 30/1924; B 58/1926, s. 34. 
20  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Nya Dagligt Allehanda 19 feb. 1928, ”En enda luftbomb kan beröva Stock-
holm allt dricksvatten”; Stockholms-Tidningen 26 feb. 1930, ”Kloakeländet 
en hälsofara för Stockholm” samt Arbetaren 30 sep. 1930, ”Riddersviks 
sopstation bristfällig”; Social-Demokraten 30 sep. 1930 ”Sopstationen 
vid Riddersvik”.
21  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Dagens Nyheter 24 sep. 1928, ”Sämre sopor när kulturen blir bättre”.
22  Ett förslag var att sopförbränningsanläggningar skulle läggas invid sjukhus 
och förse dem med energi. SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., 
tidningsurklipp 1926–1927, Stockholms Dagblad 9 feb. 1929, ”Stadens 
sopor får ge värme åt de sjuka”; Folkets Dagblad Politiken 26 jan. 1929, 
”Brännugn för sopor vid Beckomberga”; Social-Demokraten 8 dec. 1928, 
”Sopstationen vid Ulvsunda”. 
23  ”Reformer inom renhållningsväsendet” 1928, s. 91f.
24  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Arbetet 25 juni 1927, ”Renhållningsväsendet studeras”.
25  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd. E VIII 1932, reseberättelser, 
”Stadsrenhållning i utlandet. Reseberättelse af C. H. Carell”, s. 59–62. 
Resan gjordes 1911, berättelsen undertecknades 1913.
26  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd. E VIII 1932, reseberättelser, 
”Reseberättelse 1924” av Hj. Forssman, s. 30.
27  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd. E VIII 1932, reseberättelser, 
”Reseberättelse 1929” av N. K Sundblad och Hj. Forssman. Forssman 
gjorde 1932 ytterligare en resa till Danmark för att studera förbrän-
ningsanläggningen där. ”Reseberättelse jan 1932. Göteborg – Gentofte 
– Köpenhamn”. 
28  GK 1929, s. 5; SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsur-
klipp 1926–1927, Stockholms-Tidningen 3 juni 1929, ”Sopåkens saga all 
i Stockholm”.
29  Larsson 1977, del 2, s. 436.
30  Tingsten 1929, s. 218.

285
noter till kapitel 4
31  Tingsten 1929, s. 214–216; SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., 
tidningsurklipp 1926–1927, Nya Dagligt Allehanda 22 april 1929, ”Stadens 
sopor och deras hädanfärd”.
32  Tingsten 1929, s. 218.
33  Tingsten 1929, s. 219f.
34  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Stockholms-Tidningen 1 oktober 1929, ”55 vagnar flyttsopor om dagen”; 
Stockholms Dagblad 30 mars 1930, ”30 000 kvastar pr år för att hålla 
Mälardrottningen fin”.
35  U 260/1936, s. 1352.
36  SÅS 1939, s. 199.
37  U 260/1936, s. 1345.
38  SÅS 1933 och 1934. 
39  SSA/554 C, gatunämndens och gatukontorets exp., F I g 2-h, 1931–1932, 
ej diarieförda handlingar, skrivelse till gatunämnden av N. K. Sundblad 
1931; skrivelse till gatunämnden av Hj. Forssman 1932.
40  U 260/1936, s. 1346.
41  U 260/1936, s. 1352.
42  SSA/554 C, gatunämndens och gatukontorets exp., F I g 2-h, 1931–1935, ej 
diarieförda handlingar, skrivelse till gatunämnden av N. K. Sundblad 1931
43  SSA/554 C, gatunämndens och gatukontorets exp., F I g 2-h, 1931–1935, 
ej diarieförda handlingar, gatukontorets och överingenjören Emil Spetz 
utredning, 1934, s. 35.
44  U 260/1936, s. 1352.
45  B 8/1939, s. 12. Texten finns också utgiven separat. Björkman & Lidén 
1938, s. 12.
46  Statens naturvårdsverk 1969:6, s. 86.
47  U 272/1953, s. 2445, 2447f.
48  Hedrén 2002, s. 305. 
49  Se t.ex. Tingsten 1901, s. 150; B 92/1908, s. 12. 
50  För en diskussion om måttet järnvägsvagnar se appendix s. 244. 
51  Schön 2007, s. 341–348. 
52  U 159/1948, s. 1077. Enligt gatukontoret samlade andra aktörer in så 
mycket papper att det blev svårare att bränna avfallet.
53  B 57/1969, s. 60. Organisationer som anges under 1960-talet var Riks-
föreningen mot reumatism och Föreningen för lungsjuka i Stockholm. 
54  U 272/1953, s. 2445. 
55  1922 kom man på ett sätt att rena pappersmassan från trycksvärta, denna 
metod utvecklades och förfinades fram till och med 1950-talet. Metoden 
innebar svåra vattenföroreningar. Från slutet av 1940-talet började man 
försöka rena det miljöfarliga fiberslammet. Ekheimer 2006, s. 76.

286
noter till kapitel 4
56  Minskningen kommenterades i statutlåtande 1941, s. 333, förväntade 
ökade inkomster från avgifter för denna kategori kommenterades i stat-
utlåtandet 1946, s. 394. 
57  Björkman & Lidén 1939, s. 18. 
58  Björklund 1967, s. 230–232. 
59  Björklund 1967, s. 237.
60  Björkman & Lidén 1939, s. 18. 
61  Bentzel 1957, s. 337f. 
62  Kihlberg 1964, s. 100f.
63  U 263/1950, s. 1200.
64  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, 
Stockholms-Tidningen 1 oktober 1929 ”55 vagnar flyttsopor om dagen”.
65  Pettersson 2013, s. 60f. Åtgärden motiverades av kriget och ordern kom 
från luftskyddschefen. Avfallet brändes i det fria vid Valsknopp vid Tall-
krogsvägen. Timell 1959, s. 73f. 
66  Arwidsson 2006, s. 46, 48, 68, 74; Jonsson 2013, s. 235. I ett antal böcker 
om svenska möbelföretag anges masstillverkning och billig produktion 
komma först under början av 1960-talet. Jonsson 2013, s. 125; Engberg 
2013, s. 110f; Artéus Thor & Holden 2006, s. 118. Om andrahandsmark-
naden för begagnade möbler finns inte mycket skrivet. Stadsmissionen 
i Stockholm öppnade 1927 verksamheten ”Små smulor” för renovering 
och försäljning av bland annat kasserade möbler. I en tidningsartikel från 
1929 framhöll Stadsmissionen att den fick in mycket möbler. SSA/557 B, 
renhållningsavd. kamerala avd., tidningsurklipp 1926–1927, Stockholms-
Tidningen 1 oktober 1929 ”55 vagnar flyttsopor om dagen”.
67  U 365/1948, s. 2344ff.
68  1951 sopor från Sundbyberg och Järfälla samt latrin från Sundbyberg och 
Nacka. GK 1951, s. 53. 1957 sades Lövsta ta emot sopor från Järfälla och 
Lidingö samt latrin från Sundbyberg, Nacka, Stocksund, Djursholm, 
Solna, Saltsjöbaden och Järfälla. GK 1957, s. 61. Sopor från Järfälla, Li-
dingö och Saltsjöbaden 1960. GK 1960, s. 76.
69  Timell 1959, s. 80–83. Om soptippars placering och när de användes se även 
U 391/1928, s. 2427; GK, s. 46; GK 1932, s. 66; GK 1945, s. 27; GK 1951, 
s. 53. Soptippen i Skrubba lades ned 1968. Dufwa & Pehrson 1989, s. 62.
70  Sidenbladh 1981, s. 518. Rivningsmassorna var inte en del av det samlade 
avfallet som gatukontorets renhållningsavdelning ansvarade för.
71  GK 1932, s. 68; GK 1933 s. 62.
72  GK 1934, s. 58.
73  GK 1931, s. 86. Se även Björkman & Lidén 1939, s. 12.
74  GK 1954, s. 46.
75  Björkman & Lidén 1939, s. 23.

287
noter till kapitel 4
76  1952 lades till exempel 15 000 ton brännbara sopor i täckt tipp. U 272/1953, 
s. 2447. 
77  GK 1929–1937.
78  GK 1929, s. 8.
79  Timell 1959, s. 85f. Pudrettillverkningen fanns kvar till 1955. GK 1956, s. 
60. I statutlåtandet från 1947 angav gatunämnden ökade kostnader för 
att bli av med latrinen. Svårigheter fanns även med att avyttra pudret-
ten vilket gjorde tillverkningen olönsam. Statutlåtande 1947, s. 233. Till 
och med 1957 hämtade renhållningsavdelningen en del av Stockholms 
latrinkärl, därefter övertog en entreprenadfirma uppgiften. Kärlen tömdes 
och rengjordes i Lövsta. GK 1960, s. 74.
80  GK 1931, s. 86.
81  U 159/1948, s. 1077.
82  SSA/554 C, gatunämndens och gatukontorets exp., F I g 2-h 1931–1935, 
ej diarieförda handlingar, gatukontorets och överingenjören Emil Spetz 
utredning, 1934, s. 17, 22ff, 36.
83  SSA/557 B, renhållningsavd. kamerala avd. E VIII 1932, reseberättelser, 
”Stadsrenhållning i utlandet. Reseberättelse af C. H. Carell”, s. 59–62. 
Resan gjordes 1911, berättelsen undertecknades 1913.
84  U 260/1936, s. 1349.
85  U 260/1936, s. 1350f. Tankar på att ta tillvara slaggen för olika ändamål 
fanns även under senare delen av 1930-talet men verkar sedan ha fallit i 
glömska. Björkman & Lidén 1939, s. 20.
86  GK 1930–1938, tabell ”Avfallets emottagning och vidare behandling”. 
87  U 260/1936, s. 1350, 1357.
88  U 260/1936, s. 1351; Sidenbladh 1981, s. 517; Johnsson & Andersson 
2013, s. 47.
89  U 260/1936, s. 1353. Stockholms energi kom till övervägande del från 
egna vattenkraftverk. Hallerdt 1992, s. 8. 
90  U 260/1936, s. 1353; Björkman & Lidén 1939, s. 28ff.
91  U 101/1940, s. 569.
92  U 101/1940, s. 569–570.
93  U 101/1940, s. 571.
94  U 101/1940, s. 573.
95  U 101/1940, s. 577; P 18 mars 1940, s. 49. 
96  U 101/1940, s. 577.
97  GK 1940, s. 25.
98  GK 1941 s. 24.
99  Kaijser 2001, s. 68, 71f; SOU 1978:17, s. 89–92; Sidenbladh 1981, s. 502; 
Hallerdt 1992, s. 93ff. 
100  Hallerdt 1992, s. 132f. 

288
noter till kapitel 4
101  GK 1951, s. 49. När den gamla pudrettfabriken 1956 uthyrdes för att 
användas som oljereningsanläggning fick denna sin ånga från förbrän-
ningen av avfall. GK 1956, s. 56.
102  GK 1941, s. 24. Till inkomster lades värdet av egen förbrukad energi från 
ångkraftverket. 
103  Cooper 2010, s. 1039–1041.
104  U 159/1948, s. 1077. 1948 beviljade stadsfullmäktige ett anslag till denna 
hantering. P 19 maj 1948, s. 82.
105  U 159/1948, s. 1077.
106  U 272/1953, s. 2445.
107  U 272/1953, s. 2447f.
108  U 159/1948, s. 1077; U 236/1950, s. 1201f.
109  Ekheimer 2006, s. 85–87.
110  U 260/1936, s. 1358. 
111  Björkman & Lidén 1939, s. 19.
112  Tingsten 1929, s. 215.
113  Citatet ger uttryck för en typ av rationalisering som det också skrivits 
om vad gäller färdigförpackade varor – inga händer ska röra vid vare sig 
mat eller skräp. Historikern Maria Arwidsson menar att detta var ett 
återkommande argument inom förpackningsindustrin under framförallt 
1940- och 50-talen. Arvidsson 2010, s. 186f. 
114  Timell 1959, s. 90. 
115  JBF 2008, s. 7f.
116  JBF 2008, s. 11, 16, 21.
117  Under krigsåren fanns ingen import av skrot, den stora efterfrågan kan 
illustreras med att staten gick in och tvångsinsamlade skrot i statliga verk 
och inrättningar. 1951–1953 hade JBF skrotåtervinningskampanjer med 
annonsering i dags- och fackpress för att öka återvinningen av skrot. 
JBF 2008, s. 23f, 28, 55.
118  Timell 1959, s. 91.
119  Högberg 1981, s. 238f.
120  Högberg 1981, s. 241–244.
121  P 26 mars 1956, s. 338f. 
122  I förbränningsutredningen, tillsatt 1934, satt tre politiker: gatunämndens 
ordförande borgarrådet Yngve Larsson samt Hj. Karlsson och G. A. 
Svensson. Därtill ingick gatukontorets chef för renhållningsavdelningen 
ingenjör Åke Björkman och två andra ingenjörer varav en med special-
kompetens på förbränningstekniska spörsmål. U 260/1936, s. 1346.
123  U 260/1936, s. 1346; Björkman & Lidén 1939, s. 43.
124  Statutlåtande 1949, s. 281; statutlåtande 1950, s. 283, 285; statutlåtande 
1952, s. 248f.

289
noter till kapitel 4
125  U 272/1953, s. 2447. 
126  Statutlåtande 1942, s. 331–334; Statutlåtande 1946, s. 396ff. 
127  M 1/1935; U 152/1944, s. 752–755, s. 757; U 16/1945, s. 133, s. 148, s. 152. 
128  Strasser 1999, s. 168–173.
129  Strasser 1999, s. 200, se även s. 270.
130  Wallander 1968, s. 95.
131  Timell 1959, s. 68; Dufwa & Pehrson 1989, s. 151f. Det var byggnads-
stadgan som reglerade detta. 
132  Hagberg 2008, s. 25, 28f. 
133  Timell 1959, s. 68.
134  Skoglund 1998, s. 86, Råberg 1970, s. 115ff.
135  U 391/1928, s. 2426–2429; U 446/1929, s. 3266ff; P 20 dec. 1929, s. 276. 
136  Melosi 2005, s. 181, 186.
137  I en lokalhistorisk bok om Lövstaområdet antas det bero på att det fanns 
många andra källor (ved- och kokspannor) till flygaska i området. Kla-
gomål började komma först i början av 1960-talet i samband med att 
två tältugnar togs i bruk vid Lövsta. Johnsson & Andersson 2013, s. 37.
138  Granberg 2008, s. 129.
139  U 123/1948, s. 794f; P 19 april 1948, s. 62.
140  P 26 mars 1956, s. 338f.
141  P 26 mars 1956, s. 260, s. 340f.
142  Barles 2005, s. 45f. De nyttiggöranden man hade använt sig av var bland 
annat att ta tillvara värme från förbränning samt att använda slam till 
gödsel. 
143  O’Brien 2008, s. 70ff. 
144  Melosi 2005, s. 182ff.
145  O’Brien 2008, s. 97. 
146  I svenska städer byggdes centralvärme relativt snabbt ut under första 
halvan av 1900-talet, redan på 1950-talet var det ovanligt med hyreshus 
där lägenheter värmdes upp med egen eldstad. Åstrand 1984, s. 97; Hal-
lerdt 1992, s. 120. I Stockholms eldstäder eldades med ved vilket inte ger 
lika mycket aska som koleldning. Hallerdt 1992, s. 12ff.
147  Wiklund 2006, s. 75ff; Sigurdson 2000, s. 22–26, s. 190ff, 197f, 254. 
148  Hedrén 2002, s. 305; Skoglund 1998, s. 98; Skovdahl 1998, s. 147; Sigurd-
son 2000, s. 192–202. 
149  Hayen 2008, s. 66f, 79. Hedrén 2002, s. 306f.
150  Larsson, del 2, 1977, passim. 
151  Råberg 1970, s. 99–107; Gullberg 2001, s. 127ff.
152  Anläggningen byggdes för att kunna ta emot avfall från biltransporter, 
trots att det då den byggdes fortfarande kördes med tåg, samt för att lätt 

290
noter till kapitel 5
kunna byggas ut med fler ugnar och kunna ta tillvara värme. Björkman 
& Lidén 1939, s. 28ff.
153  Cooper 2010, s. 1038–1041. Se även Melosi 2005, s. 182ff.
154  Det skulle krävas en jämförande och mer systematisk studie av markpri-
ser och transportpriser. Även om markpriserna var lägre i Sverige är det 
möjligt att transportkostnaderna var högre och att det därför kunde löna 
sig med en relativt näraliggande förbränningsanläggning jämfört med att 
tvingas hitta ytterligare dumpningsplatser längre från staden. Som fram-
gått gjordes ekonomiska överväganden av detta slag när förbränningen 
infördes i Stockholm. Det är också möjligt att avfallets sammansättning 
var betydande för valet av system både i Stockholm och i engelska städer. 
155  U 260/1936, s. 1344f.
5. Sopexplosion och kretsloppstänkande
1  Elmhorn, 2013, s. 31f. Gullberg 2001, s. 333ff, 403.
2  Gullberg 2001, s. 336; Nilsson & Gullberg 2013, s. 8f; Östberg 2002, s. 
23–33. 
3  Magnusson 1997, s. 433f.
4  Torell & Lee 2010, s. 41–53.
5  Erixon 2009, s. 227ff.
6  Lewis 2005, s. 45f. Även klädföretag som Hennes och Mauritz och Kapp-
Ahl satsade på lågpris under 1950-talet och expanderade på 1960-talet. 
Pettersson 2001, s. 54–66.
7  Larsson, 1970, s. 10 (ursprungligen i tidskriften Form 1960); Husz 2009, 
s. 55.
8  SOU 1962:36, s. 253ff; SOU 1964:21, s. 7. 
9  Timell 1959, s. 91.
10  U 211/1963, s. 1667f; U 37/1963, s. 461.
11  U 418/1970, s. 4191, 4240f. 
12  U 211/1963, s. 1667–1670.
13  U 211/1963, s. 1667f; U 37/1963, s. 461. 
14  U 418/1970, s. 4203f, bilaga 3.
15  Att papper var en lätt avfallskategori återkom företrädare för renhållningen 
till. Se t.ex. Timell 1959, s. 68.
16  K-konsult 1972, bilaga 2. 
17  K-konsult 1972, s. 8f, bilaga 6, 7 och 8. 
18  K-konsult 1972, s. 8; Strasser 2000, s. 266–270; Björklund 1967, kap. 8; 
Melosi 2005, s. 177; Torell & Lee 2010, passim.
19  Björklund 1967, s. 230–232. 
20  Björklund 1967, s. 233.

291
noter till kapitel 5
21  Björklund 1967, s. 231–235; Rydenfelt 1995, s. 118ff; Conradson 1987, s. 37f.
22  Björklund 1967, s. 237. 
23  Strasser 2000, s. 266–270; Melosi 2005, s. 177; Erixon 2009, s. 227ff. 
24  GK 1963, s. 94. 
25  GK 1963, s. 100; GK 1970, s. 132.
26  1961 invigdes två nya stationer i södra ytterstaden, en i Enskede och en 
i Fruängen. GK 1961, s. 71.
27  Det framgår inte av statistiken hur mycket de tidigare hade tagit emot och 
huruvida den mängden räknades in i mängden avfall från Stockholm. Till 
Lövsta forslades avfall från enskilda större firmor och entreprenörer och 
dessutom behandlades där avfall, inklusive latrin, från omkringliggande 
kommuner 1951: Sundbyberg och Järfälla samt latrin från Sundbyberg 
och Nacka. GK 1951, s. 53. 1957 tog Lövsta emot avfall från Järfälla och 
Lidingö samt latrin från Sundbyberg, Nacka, Stocksund, Djursholm, 
Solna, Saltsjöbaden och Järfälla. GK 1957, s. 61. Sopor från Järfälla, Li-
dingö och Saltsjöbaden 1960. GK 1960, s. 76.
28  GK 1961, s. 77f. 
29  GK 1962, s. 91.
30  Förutom i Huddinge tippades avfall i Skrubba vid Flaten fram till 1968. 
GK 1945, s. 27; U 211/1963, s. 1668–1670; GK