Stadens sopor Till sjoxarna

 Den finns i stället i Statistisk 
årsbok för Stockholms stad 1918–1927 under ”Hälsovård” och ”All-
män översikt över verksamheten vid Stockholms stads slakthus och 
saluhallar”. Därtill fanns möjligheter för enskilda, fastighetsvärdar 
och ägare till olika typer av verksamhet att göra sig av med avfallet 
på egen hand.
9
Förklaring till diagram 1 i kapitel 3
Gödselsoporna delades upp och redovisades under perioden i de 
som såldes direkt via järnväg och de som fördes till Lövsta. Diagram 
1. ”Avfall från Stockholm uppdelat i kategorier 1901–1927 (ton)” i 
kapitel 3, s. 77 bygger på samma siffror som ovanstående tabell 9 
men omräknat till vikt. Det visar mängden skräpsopor, latrin, göd-
selsopor samt köksavfall till den kommunala svinuppfödningen i 
ton (siffrorna för svinmat kommer från SÅS under ”Hälsovård”). 
I gödselmängden ingår gödsel till Lövsta och direkt till verkets 
kunder – de båda kategorierna i ovanstående tabell är alltså hop-
slagna i detta diagram. Den markanta nedgången kring 1921 och 
ökningen därefter framstår inte som lika drastisk i diagrammet i 
kapitel 3 som i tabellen ovan. Det har att göra med att skräpsopor 
väger mindre än gödselsopor. En ökning av volymen skräpsopor 
samtidigt som gödselsoporna minskar ger en planare kurva för den 
totala avfallsmängden mätt i vikt. 
I diagram 1 har jag försökt att skatta vikten på avfallet. Med 
undantag av latrinvagnarna, vars vikt var stabil, var vikten i förhål-
lande till volymen ojämn. Eftersom de olika sopslagen vägde olika 
mycket har jag räknat om antalet järnvägsvagnar till ton med led-
ning av uppgifter om de olika sopslagens vikt per vagn från åren 

248
appendix
1912–1927 i Renhållningsverkets årsberättelser. För åren före 1912 har 
jag gjort en uppskattning av antalet ton per vagn med ledning av 
den vikt som anges för 1912 och de strax därpå följande åren. I 
tabell 10 visas de siffror som redovisas i den tryckta statistiken i 
renhållningsverkets årsberättelser.
Vad gäller medelvikten för latrinvagnar varierar den mellan 6 och 8 
ton under åren 1912–1927 och jag har då valt att ta medianen = 6 över 
alla år. Vad gäller mängden skräpsopor anges i renhållningsverkets 
årsberättelser 1913–1927 medelvikten för de vagnar som lossades vid 
skräpförbränningsanstalten. För åren 1908–1912 har jag uppskattat 
medelvikten till 7 ton per vagn med ledning av medelvikten åren 
1912–1915. För åren 1912–1927 anges vikten på de vagnar som lasta-
des med skräp vid lastningsstationerna i Stockholm. Räknar man 
ut medelvikten på dessa stämmer de i stort sett med medelvikten 
som anges vid skräpförbränningsanstalten. Jag har tagit medianen 
för åren 1912–1915, 6,5 ton, och låtit den gälla för 1900–1915. Jag har 
ingenting som indikerar att lastningen skulle ha förändrats märk-
bart under dessa år. 
Snittvikten per vagn gödselsopor som lastades vid Stockholms 
sopstationer 1912–1927 gick mot lättare lastade vagnar, från 12 ton 
1912 till 10 ton 1927. Samma källa anger för 1913–1927 vikten på lass 
av de tre olika komponenterna i gödselsoporna. Jag har för dessa 
år räknat ut en snittvikt per lass och gödselavfallssort och kommit 
fram till att hushållssoporna (0,62 ton per lass) är lättare än såväl 
gatusopor (0,69 ton per lass) som stallströ (0,7 ton per lass). Med 
ledning av denna medelvikt och av att mängden hushållssopor gick 
stadigt uppåt från strax under 50 procent av den totala mängden 
gödselsopor 1913 till 90 procent av alla gödselsopor 1927 uppskattar 
jag att varje vagn gödselsopor före 1912 i medeltal vägde tolv ton. 
Om andelen lättare avfallsmaterial är en mindre del av den totala 
mängden kommer alltså vagnarna att vara tyngre. Min uträkning 
av gödselsopornas sammansättning visas i tabell 11.

249
appendix
Tabell 10. Medelvikt per vagn, sopslag och år, 1912–1927 (ton).
År
Skräpsopor
Gödselsopor
Latrin
1912
7
12
6
1913
5
11
7
1914
6
11
6
1915
7
11
6
1916
8
11
6
1917
8
11
6
1918
8
11
6
1919
8
11
7
1920
8
10
7
1921
8
10
6
1922
8
10
7
1923
8
10
6
1924
8
10
6
1925
8
10
6
1926
8
10
7
1927
8
10
8
Källa: RV 1912–1927. 
Tabell 11. Fördelning inom kategorin gödselsopor 1913–1927 (viktprocent). 
År
Hushållssopor
Gatusopor
Stallströ
1913
48
22
30
1914
51
19
29
1915
54
18
29
1916
54
18
28
1917
56
16
28
1918
61
16
22
1919
63
16
21
1920
62
16
22
1921
68
14
18
1922
77
3
19
1923
78
2
20
1924
80
2
18
1925
84
6
10
1926
86
6
8
1927
90
3
7
Källa: RV 1913–1927.

250
appendix
Förklaring till diagram 7 i kapitel 4
Diagram 7 ”Hushållssopor per person och år. 1929–1965 (kg)” i 
kapitel 4, s. 123 är ett försök att visa enbart hushållssoporna per 
person. För 1929–1962 har jag använt de siffror i gatukontorets 
årsberättelser som anger mängden hushållssopor som andelen av 
den totala mängden sopor. I uppgifterna för 1963–1965 finns inte 
hushållssopor som enskild kategori och jag har i stället använt den 
samlade siffran för ”hussopor och gatusopor” eftersom mängden 
gatusopor förmodligen var försvinnande liten. Detta antagande 
bygger på en jämförelse mellan kategorin ”hussopor” i den äldre 
redovisningsformen och kategorin ”hussopor och gatusopor” i den 
nyare redovisningsformen under de överlappande åren 1959–1962. 
För tiden efter 1965 finns inte mängden hushållssopor redovisat 
kontinuerligt som egen kategori. 
Avfallsmängdens förändring 1901–1975
Tabell 12 är ett försök att uppskatta avfallsmängdens förändring över 
hela tidsperioden, som samlad mängd och som mängd per person. 
Jag har använt statistik från årsberättelserna från renhållningsverket 
1909–1927, gatukontoret 1929–1974 och från energiverkets redo-
visning för sin verksamhet år 1975 i fullmäktigehandlingarna år 
1976. Ingen av kolumnerna nedan utgår från enbart hushållssopor, 
mängden avfall per person anger således inte vad en genomsnitt-
lig stockholmare kan ha slängt utan hur stor mängd avfall staden 
genererade per invånare. Uppgifterna om invånarantal kommer 
från Stockholms statistiska årsböcker som finns sammanfattade 
i en skrift från 2005. Jag har inte undersökt om uppgifterna om 
invånarantal baseras på samma yta av staden som sophämtningen. 
Under en period efter att Bromma hade inkorporerats i staden hade 
stadsdelen till exempel egen hämtning. 

251
appendix
Tabell 12. Avfallsmängdens förändring 1901–1975 (ton och kilo).
År
Kolumn 1 
Summa avfall 
från Stockholm, 
ton
Kolumn 2 
Avfall per 
person, kg
Kolumn 3 
Avfall minus 
latrin från 
Stockholm, ton
Kolumn 4 
Avfall per 
person, kg
Kolumn 5 
Avfall som hanterats 
på Lövsta (inklusive 
latrin, minus köks-
avfall och avfall som 
lagts på andra tippar)
Kolumn 6 
Avfall per 
person, kg
1901
115 429
383
94 909
315
105 291
349
1902
128 555
421
108 071
354
121 094
397
1903
135 472
438
115 282
372
131 121
423
1904
140 919
443
120 207
378
131 504
414
1905
130 658
403
110 276
340
116 916
360
1906
129 423
389
108 435
326
113 571
341
1907
139 192
412
117 790
349
123 305
365
1908
136 291
401
115 699
341
113 243
333
1909
145 092
424
124 602
365
120 682
353
1910
155 260
452
135 196
393
132 743
386
1911
132 624
383
114 342
330
103 163
298
1912
138 647
395
121 019
345
111 211
317
1913
124 340
325
107 090
280
99 089
259
1914
124 912
323
109 588
284
99 727
258
1915
121 200
309
106 200
271
90 257
230
1916
124 463
304
110 657
271
97 417
238
1917
109 996
266
94 408
229
79 461
192
1918
114 841
281
98 731
242
82 757
203
1919
110 871
267
96 615
233
79 377
191
1920
106 179
253
94 053
224
82 366
196
1921
102 701
243
91 349
216
82 534
196
1922
97 887
230
87 417
206
79 273
187
1923
102 989
240
92 777
216
82 592
192
1924
105 848
241
96 356
220
84 717
193
1925
103 311
233
95 223
215
85 922
194
1926
105 717
233
99 117
219
92 005
203
1927
105 522
227
99 900
215
95 003
204
1928
108 117
228
103 335
218
98 617
208
1929
115 159
237
110 653
228
105 269
217
1930
121 195
241
117 079
233
111 605
222

252
appendix
År
Kolumn 1 
Summa avfall 
från Stockholm, 
ton
Kolumn 2 
Avfall per 
person, kg
Kolumn 3 
Avfall minus 
latrin från 
Stockholm, ton
Kolumn 4 
Avfall per 
person, kg
Kolumn 5 
Avfall som hanterats 
på Lövsta (inklusive 
latrin, minus köks-
avfall och avfall som 
lagts på andra tippar)
Kolumn 6 
Avfall per 
person, kg
1931
132 227
257
128 189
249
124 307
242
1932
129 448
249
125 698
242
122 478
236
1933
119 840
230
116 450
223
113 970
218
1934
135 200
257
132 300
252
135 200
257
1935
139 000
260
136 300
255
139 000
260
1936
142 400
262
139 900
257
142 400
262
1937
137 500
247
135 200
243
137 500
247
1938
143 700
252
141 500
248
143 700
252
1939
151 600
260
149 900
257
151 600
260
1940
133 000
225
131 500
223
133 000
225
1941
119 000
198
117 600
196
119 000
198
1942
124 100
202
122 400
199
124 100
202
1943
134 400
212
132 600
209
134 400
212
1944
152 000
232
150 200
229
152 000
232
1945
163 300
243
161 800
241
163 300
243
1946
171 900
250
169 900
247
171 900
250
1947
144 600
206
143 500
205
144 600
206
1948
142 700
201
140 800
198
142 700
201
1949
172 200
235
170 700
233
172 200
235
1950
197 100
265
195 700
263
197 100
265
1951
167 900
223
166 500
221
167 900
223
1952
202 500
266
201 200
264
202 500
266
1953
223 300
290
222 000
289
223 300
290
1954
216 000
278
214 700
277
216 000
278
1955
214 900
274
213 700
272
214 900
274
1956
220 000
277
219 000
276
220000
277
1957
221 000
277
220 000
275
221 000
277
1958
244 000
304
243 000
302
244 000
304
1959
248 000
307
247 000
306
248 000
307
1960
262 000
324
261 000
323
262 000
324
1961
253 000
313
252 000
312
253 000
313
1962
238 000
296
237 000
295
238 000
296

253
appendix
År
Kolumn 1 
Summa avfall 
från Stockholm, 
ton
Kolumn 2 
Avfall per 
person, kg
Kolumn 3 
Avfall minus 
latrin från 
Stockholm, ton
Kolumn 4 
Avfall per 
person, kg
Kolumn 5 
Avfall som hanterats 
på Lövsta (inklusive 
latrin, minus köks-
avfall och avfall som 
lagts på andra tippar)
Kolumn 6 
Avfall per 
person, kg
1963
259 000
324
259 000
324
234 300
293
1964
271 000
341
271 000
341
232 100
292
1965
274 000
348
274 000
348
242 600
308
1966
281 672
361
281 672
361
281 672
361
1967
362 500
469
362 500
469
269 200
348
1968
409 700
539
409 700
539
252 400
332
1969
434 200
577
434 200
577
239 100
318
1970
509 800
684
509 800
684
262 300
352
1971
484 100
665
484 100
665
259 100
356
1972
470 000
669
470 000
669
270 000
384
1973
441 470
648
441 470
648
241 470
350
1974
432 100
644
432 100
644
232 100
346
1975
405 100
609
405 100
609
205 100
308
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1974; B 17A/1976, s. 11; USK 2005, s. 55
Kolumn 1 visar mängden avfall från Stockholm inklusive latrin 
(fram till och med 1933) samt inklusive matavfall till svinmat under 
åren 1916–1927. Efter 1963 ingår avfall som tippades utanför kom-
munen. Kolumn 3 visar denna siffra undantaget latrin. Kolumn 5 
visar mängden avfall som hanterades på Lövsta (och Högdalen). För 
1901–1927 är därför latrin inräknat men däremot inte matavfall och 
inte heller det gödselavfall som per järnväg gick direkt till verkets 
kunder. Efter 1963 är inte det avfall som lagts på tipp utanför kom-
munen medräknat. Däremot är avfall från Järfälla som behandlades 
i stadens anläggningar medräknat. För 1967–1970 visar kolumn 1 
och 3 den sammanlagda mängden avfall, även det som lades på tipp 
utanför Stockholms kommun och det som brändes i bostadsbola-
gens regi samt det som gatukontoret behandlade, minus det som 
kom från Järfälla. 
För 1901–1927 har jag räknat med hjälp av statistikens kategorier 
(antal vagnar gödselsopor till Lövsta och direkt till verkets kunder, 
antal vagnar skräpsopor till Lövsta, antal vagnar latrin till Lövsta) 

254
appendix
och de ovan diskuterade och refererade uppgifterna om vikten av 
dessa vagnar och sammansättningen av gödselsopor. För 1928–1933 
finns inga närmare uppgifter om fördelningen av mängden skräp-
sopor och gödselsopor eller fördelningen inom kategorin gödselsopor 
(däremot fördelningen på soplastningsstationerna) och inte heller 
någon uppgift på den totala vikten på avfallet från Stockholm. Jag 
uppskattade fördelningen av antalet vagnar med avfall (utom latrin) 
till två tredjedelar skräpsopor respektive en tredjedel utifrån att det 
1925 till 1927 lastades dubbelt så många vagnar med skräpsopor som 
med gödselsopor. Vikten för respektive vagnslast har jag uppskattat 
med vägledning av den vikt som angivits tidigare: 8 ton skräpsopor 
och 10 ton gödselsopor. 
För 1934 och framåt anges avfallets sammanlagda vikt i ton i 
gatukontorets berättelser. Latrin ingår som en kategori 1934–1956 
i det som anges som summan avfall i ton. För åren 1920, 1925 och 
1929–1937 finns det uppgifter på vikten på avfall som togs emot vid 
sopstationerna och tipparna samt det som togs emot vid Lövsta.
10
 
Riktigt hur gatukontoret kom fram till dessa siffror framgår inte 
men det anges att de bara är ungefärliga. I de flesta fall stämmer de 
bra med min uppskattning men för åren 1929–1933 visar de en något 
högre siffra än i min tabell ovan när det gäller hur mycket avfall 
som totalt samlades in från staden (kolumn 1), för åren 1934–1937 
visar de en något lägre siffra än i tabellen ovan för det avfall som 
forslades direkt till Lövsta (kolumn 5). Jag har valt att inte använda 
dessa siffror i tabellen utan hålla alla kolumnerna efter samma typ av 
uträkning. Däremot kan man alltså konstatera att min uppskattning 
på det stora hela kommer nära den uppskattning gatukontoret gjorde.  
För hela tabellen gäller att den angivna summan i ton 1959–1962 
är samma som kategorin hus- och gatusopor adderad till kategorin 
avgiftspliktigt avfall. För 1962 ges i samma årsberättelse två olika 
summor; jag använder den som har avrundats uppåt med 500 ton. 
För 1963–1965 redovisas avfallsmängden som förts till Lövsta samt 
hur mycket som förbrändes i bostadsbolagens regi och hur mycket 
som lades på tipp utanför kommunen. Det anges också hur mycket 
som togs emot och förbrändes från Järfälla. År 1966 anges ingen 
siffra i ton men en ökning av det ”totala avfallet” från Stockholm 

255
appendix
med 2,8 procent. Denna ökning från angivna 1965 års summa för 
allt avfall (således även det som lades på tipp) ger 281 672 ton. För 
år 1966 finns således ingen uppgift om hur mycket avfall som lades 
på tipp utanför kommunen. 
För 1971–1974 anges i berättelserna enbart det avfall som gatu-
kontoret behandlade i Lövsta och i Högdalen, samt den lilla mängd 
som tillvaratogs genom återvinning. För 1975 redovisar energiverket 
mängden förbränt i Högdalen och Lövsta. För 1971–1975 har jag 
uppskattat mängden Stockholmsavfall som tippades utanför kom-
munen med ledning av att mängden 1970 var 250 000 ton och 1972 
hade sjunkit till 200 000 ton.
11
 Jag har till den mängd som behand-
lades på Lövsta och Högdalen 1971 lagt 225 000 ton. För 1973–1975 
har jag lagt 200 000 ton till det som behandlats på förbrännings-
anläggningarna. Dessa summor är redovisade i kolumn 1 och 3.
Återvinningen har jag inte räknat med i någon av kolumnerna. 
Ett skäl är att det är en mycket liten mängd, ett annat är att det 
är oklart huruvida en viss typ av återvinning, eller en redovisning 
av återvinning, är ny och huruvida allt det återvunna verkligen 
kommer från Stockholm. Det mest talande exemplet är återvin-
ningen av matavfall från restauranger som anges i berättelserna för 
1971–1974 och gick från 15 000 till 10 000 ton under denna period. 
Detta avfall hade även tidigare insamlats men inte redovisats, därtill 
uppges endast en fjärdedel komma från Stockholm. Ett annat skäl 
att inte ta med det återvunna är att det ofta redovisas i olika mått. 
Diskrepansen mellan de olika kolumnerna i tabellen visar på svå-
righeten att utifrån statistiken uppskatta avfallets verkliga mängd 
(för att inte tala om den mängd som före renhållningsmonopolet 
hanterades privat). 
Köpare av skräpsopor
I kapitel 2, s. 70 och kapitel 3, s. 83f hänvisar jag till tidigare forsk-
ning och till arkivhandlingar för att visa att hur mycket och vilka 
skräpsopor som plockades ut för försäljning styrdes av några få 
företag och hur mycket de var intresserade av att köpa. Tabellerna 
13 och 14 visar hur få köpare det fanns. 

256
appendix
Tabell 13. Samtliga köpare av skräpsopor år 1907.
Sopslag
Omfattning
Köpare
Papper
3 153 balar
Nyqvarns pappersbruk
Papper
119 balar
Örebro pappersbruk
Lump
773 balar
Fiskeby pappersbruk
Lump, specificerad  
(mest tågvirke)
1 409 kg + tomsäckar
Ellrör
Metallskrot
9 köp
Ferro
Metallskrot
3 vagnslaster
Lagergren 
Ben
7 387 kg
Destruktionsanstalten
Plankskrot
1 köp
Bröderna Edstrand
Tomsäckar
775 st. 
AB Nitramon
Källa: SSA/557 D, Lövstas arkiv, liggare över leverans och försäljning, D IV e, 1907–1912.
Tabell 14. Samtliga köpare av skräpsopor år 1911.
Sopslag
Omfattning
Köpare
Papper
3 093 balar
Marsmann (Tyskland)
Papper
288 balar
Nykvarns pappersbruk
Papper
2 balar
Hr Meyer (Tyskland)
Lump
214 balar
Fiskeby pappersbruk
Lump
1 bal
L. M. Efikseen
Metallskrot
11 köp
Andersén och Pohl
Metallskrot
1 köp
Bröderna Edstrand
Ben
1 köp
Ossator
Mjölkflaskor
178 st.
Mjölkbolaget Andumbla
Skor
1 köp
Hr Meyer (Tyskland)
Skor
1 köp
Ossator
Cementtrummor
165 st.
Rörstrands AB
Gammal ställning
1 st.
Th. Printz 
Källa: SSA/557 D, Lövstas arkiv, liggare över leverans och försäljning, D IV e, 1907–1912.

257
Summary
This thesis deals with perceptions of refuse as an asset or as a lia-
bility and the questions of waste management practices, especially 
disposal. The aim has been to gain new insights into Stockholm’s 
waste management in the period 1900–1975 by studying change 
and continuity in municipal practices and the notions that gover-
ned the municipal actors’ actions. The central questions are what 
factors determined the city’s waste management, and how an urban 
and local (environmental) problem was formulated and addressed 
by the local authorities and political bodies. In answering, I have 
applied a theory of inertia in large technical–administrative sys-
tems and an analytical framework based on the concept of waste 
management regimes. 
The focus of the analysis is the course of events which saw local 
councillors, civil servants, and experts discuss and act to manage 
the Stockholm’s refuse. Until 1972, it was open to property owners 
and business proprietors to buy waste management services from 
providers other than local authority, provided they followed the 
relevant regulations for how the waste was to be handled. It is 
likely, however, that most domestic refuse collection services were 
provided by the local authority. When it came to industrial waste, 
however, the scope and nature of the management regime is not as 
well known, but it was certainly not municipalized in the period 
1900–1975. The thesis therefore builds on source material in the 
form of texts and statistics from Stockholm City Council and the 
local authority departments that handled refuse collection and 
disposal. The source material has been examined in a longitudinal 
study, which makes it possible to trace both significant and minor 
changes in both practice and theory. 
In addressing change and continuity in waste management 
regimes, I have applied the concept of inertia. I have used the 

258
summary
Hungarian-American sociologist Zsuzsa Gille’s concept of waste 
management regimes, which in turn was inspired by the concept 
of regimes as formulated by Oran R. Young. I have also borne in 
mind the scope of Gille’s work, although my use of the term waste 
management regime applies only on the municipal level as opposed 
to Gille’s national level. I hold the term to embody both concepts 
and praxis, but while Gille looks at the materiality of the refuse by 
considering its quantity and composition, I hold that its materia-
lity was a factor that impacted on disposal practices and notions of 
refuse and disposal. 
I would argue that any waste management regime will be slow to 
change. The inertia stems both from the existing organization and 
technology and from the associated ideas and modes of thought. 
A waste management regime changes when the standard methods 
of disposal encounter difficulties that require different measures 
to be taken. It might be something that can reasonably be solved 
within the established regime, or that poses such a challenge that 
no immediate solution presents itself, or indeed that questions the 
management regime’s very existence. The influencing factors or 
challenges can be of various types and come from various quarters. 
They can concern ideas or material changes, or both, and they are 
as likely to be specific as general in character. The system tends to 
want to overcome challenges within the existing management regime, 
but if the problems are too large, too numerous, or too difficult to 
manage, a regime change takes place. Just as various factors can pose 
a challenge to a management regime in such a way as it changes, so 
they can also contribute to the same regime’s stability and inertia. 
In the period 1900–1975, Stockholm’s resource recovery regime 
was replaced by an incineration regime. I explain this by viewing 
waste disposal and perceptions of refuse in the context of the waste’s 
quantity and composition, the factors affecting waste disposal, and 
the social climate. 

259
summary
The resource recovery regime, 1900–1927
At the turn of the last century, the quantity and type of refuse pro-
duced by Stockholm’s rising population, human and equine, was 
compounded by increasing consumption. Stockholm already had 
a disposal system that was based on the sale of waste as fertilizer. 
This was concentrated in Lövsta, on Lake Mälaren on the outskirts 
of the capital, where waste was transported from the centre by train 
and from where it could then be shipped to the surrounding coun-
tryside by barge. The city’s refuse managers, however, felt that there 
were major problems with waste disposal, partly because there was 
a growing amount of it (mostly of night soil and horse manure), 
while much of it included greater quantities of non-organic waste, 
which made it less appropriate—and less in demand—as fertilizer. 
In order to find ways to modernize the capital’s waste disposal, Karl 
Tingsten, Lövsta’s manager and later the director of municipal waste 
services, was sent on a study tour of European and North American 
cities. At the time, there was nothing to suggest that Stockholm 
would prioritize one particular method over another. Incineration 
had been considered, and the countries Tingsten expected to learn 
most from were the UK and the US, both of which had long used 
the method. However, Tingsten returned from the trip ready to see 
the city invest in resource recovery by introducing source separation 
in two categories: ‘fertilizer waste’ and ‘non-organic waste’. The lat-
ter category was screened for any material that could be sold. All 
household waste was sorted through from 1907 onwards, but as early 
as 1901 Stockholm’s Refuse Department had begun to divide it into 
fertilizer waste and non-organic waste. Fertilizer sales were relatively 
strong in the first decade of the century. Non-organic waste brought 
in some income, but its sale was not an effective disposal method. 
In practice, the proportion of non-organic waste that was sold was 
marginal; the bulk of it was incinerated in the furnace purchased for 
Lövsta in 1900. Incineration as a method, however, barely featured 
in the statistics and City Council records; it was resource recovery 
that was thought important. The argument for resource recovery 
was that it had a utility value which, if the waste was handled pro-
perly, would translate into commercial value. Waste separation and 

260
summary
its subsequent handling were also seen as ‘natural’, according to 
the idea that all waste had a natural condition to which it should 
return: waste suited for use as fertilizer should return to the land, 
other materials to industry. At heart it was an eco-cyclical approach. 
Moreover, there was a notion that waste had an obvious value that 
was driven by its utility value. This vision, shared by Tingsten, can 
be traced to the then common emphasis on thrift. 
The establishment of Stockholm’s resource recovery regime at the 
beginning of the twentieth century can be explained by the fact that 
much of its refuse was suitable for fertilizer and that the regime was 
reinforced by a strong sense of public spiritedness. Then there was 
the inertia of the existing system, with its extensive arrangements 
for collecting and disposing of Stockholm’s refuse which, if only 
the waste was sorted, could continue. The inertia resulted from the 
long-established ideas and practices that governed resource recovery, 
reinforced by the existence of railway infrastructure and a complex 
organization. A change of system would have involved conside-
rable investment, both in terms of capital outlay and in altering 
Stockholm’s waste disposal objectives. Neither was the continued 
use of waste as fertilizer and the increased recovery of other mate-
rials thought out-dated—far from it, it was considered a modern 
form of management—and all the sorting and reuse became a way 
of maintaining the capital’s links to agrarian surroundings. Mean-
while, adapting to modern urban conditions involved dealing with 
more heterogeneous waste in ever greater quantities. 
At the same time as the introduction of the two-way division of 
waste into fertilizer waste and non-organic waste, the collection of 
kitchen waste to be used as pigswill was suggested by the Stock-
holm City Council. The idea was not new—many cities had similar 
operations, including in the US—and shortly before the turn of the 
century Stockholm had seen a less successful attempt of this kind 
when pigs were kept on Lövsta’s large rubbish tip. The pig rearing 
that was discussed as a serious option from 1906 onwards was to be 
run along more organized lines. Kitchen refuse and scraps would 
be collected from individual households and then boiled and sold 
directly to pig farmers or used in the city’s municipal pig farms. 

261
summary
The initiative for this came not from the city’s refuse managers but 
from the slaughterhouse industry and the city council department 
that ran the municipal slaughterhouse. The refuse managers were 
against the proposal, because they felt that pigswill collection would 
threaten the key element in the city’s waste management—the sale 
of the largest category of waste as fertilizer. They feared a deterio-
ration in the suitability and value of the refuse as fertilizer, regard-
less of whether there was a three-way split between kitchen waste, 
fertilizer waste, and non-organic waste or a two-way split between 
pigswill and all other refuse. After ten years of inquiries and heated 
debate, pigswill collection was gradually introduced across the city in 
1916–1918. Once in place, the whole of Stockholm followed a three-
way division into pigswill, fertilizer waste, and non-organic waste. 
The process has since been depicted as being a wartime project, but 
my study shows that pigswill collection had a far longer history. 
The idea of feeding scraps to pigs was one element in the resource 
recovery regime, which in society at large reflected a long-standing 
emphasis on the utility value of waste. This is shown by the fact 
that two city departments’ worth of civil servants ended up fighting 
over how the waste’s value might best be realized.
In the 1910s, the demand for fertilizer began to dwindle, which 
made it more difficult for the city to get rid of its refuse. The fall in 
demand became even more apparent in the 1920s, just as the com-
position of the waste was on the verge of an important change. The 
amount of the city’s solid waste had begun to rise after the First 
World War. Once the Stockholm City Council permitted lavatories 
to be connected to the public sewers in 1909, the number of out-
houses had plummeted, and at much the same time horses began to 
vanish from the city, to be replaced by motorized trams and motor 
vehicles. These changes brought with new disposal problems. The 
city began to use the lakeside at Lövsta as a rubbish tip, and when 
poor financial returns and the mass death of pigs in the municipal 
piggeries led to the discontinuation of pigswill collections in 1927, the 
separation into fertilizer waste and non-organic waste also ceased. 
The resource recovery regime, which in practice had been waning 
for most of the 1920s, was now definitely over. 

262
summary
The incineration regime, 1938–1975 
The end of waste separation came without any discussion in the 
Stockholm City Council. In the 1920s, in the run-up to the deci-
sion, incineration had been suggested as the solution to the capital’s 
waste disposal problem, and in the 1930s it became the option of 
choice, yet it was not the obvious alternative. After all, this was a 
time when many British cities stopped incinerating their refuse and 
went over to a more systematic landfill practice known as ‘controlled 
tipping’, a cheaper method than incineration, as it did not incur any 
significant initial costs provided there was suitable land available. In 
Stockholm, however, controlled tipping was contemplated, but was 
dismissed as being less interesting. One reason was that the land 
at Lövsta where it would have been possible was expected to last 
for no more than 16 years’ tipping. Incineration was said to offer 
a longer-term solution, added to which Stockholm’s refuse, which 
contained a great deal of paper, was well suited to the method. 
Another reason was the desire to modernize waste disposal, and 
this was felt to equate to the introduction of incineration. There 
was much about the arguments in favour of incineration that can 
be linked to functionalism, with its emphasis on rationalization 
and the emergence of the modern city. Incineration was presented 
as a comprehensive solution for all waste, and one that involved less 
manual labour. Waste incineration can thus be seen as a parallel to 
the arrival of rubbish chutes in apartment buildings, which happened 
at much the same time: refuse would quickly, easily, and invisibly be 
removed from its source, and then destroyed in an equally efficient 
manner. In this approach, its worth was an irrelevancy. Waste was 
seen instead as an aesthetic liability. 
In 1938, a large, three-furnace incinerator was built at Lövsta—
Sweden’s first modern incineration plant for municipal waste. With 
that, given the debate that had long seen it as the best disposal 
option, Stockholm can be said to have gone over to a waste incine-
ration regime. There was still some resource recovery, but largely 
in order to facilitate incineration. From 1940 onwards, the waste 
heat produced by the incineration process was also put to use. This 
had in fact been investigated at the planning stage, but in the end 

263
summary
it was decided that it would not be a worthwhile exercise; however, 
following the fuel shortage that hit Stockholm in the Second World 
War, a steam turbine was installed so that the plant could produce 
steam and electricity for businesses in Lövsta. 
The Second World War saw a temporary halt in the rising con-
sumption and development of everyday technology that had started 
back in the 1920s. Consumer research has shown that the major 
breakthrough for packaged consumer goods came at the end of the 
1930s. Between 1930 and 1950, retail sales volumes increased by 70 
per cent and food sales doubled. Supermarkets, self-service shops, 
and new products added to the increasing quantities of packaging 
in circulation, at first mainly paper packaging. Then there were new 
disposable products, while the ever-larger quantities of newsprint in 
circulation, which had started to rise in the late nineteenth century, 
showed no sign of abating. All these changes resulted in an increasing 
amount of refuse. In 1954 the city built a fourth furnace at Lövsta, 
yet the incineration plant’s capacity was still inadequate to the task 
of dealing with the mounting waste problem. Moreover, by the late 
1950s the city’s waste managers were facing a new problem. Human 
excrement, which with the advent of flushing lavatories and muni-
cipal domestic sewage had ceased to be a concern for the city’s road 
department (which since 1929 handled the city’s sanitation), now 
returned to the agenda in the shape of sewage sludge: the steadily 
declining water quality around Stockholm had hastened the intro-
duction of water treatment plants, which produced large amounts 
of sewage sludge that somehow had to be managed. 
In 1958 a commission of inquiry was appointed to consider 
increased incineration. Initially, a second large incineration plant 
was planned that would have been able to burn sewage sludge. 
Because of transportation issues, the City Council had been thin-
king of building the new plant in the southern suburbs instead of 
at Lövsta; for the same reason, it did not want the plant to be too 
far from the city. The possible location became the subject of much 
debate and was criticized by city politicians, who were swayed by 
NIMBY-like considerations (Not In My Back Yard). In 1963, how-
ever, the choice fell on Högdalen, an area in Stockholm where the 

264
summary
city already had two vast tips of demolition waste left from the wave 
of urban reconstruction in the 1950s. While the new incineration 
plant was being planned, Lövsta added a fifth furnace in order to 
cope with the mounting quantities of waste produced by the capital.
During the 1960s, environmental issues began to be discussed 
in more than aesthetic or purely health-related terms. A geocentric 
environmental critique took shape, and this too touched on the 
question of waste. In Stockholm, the City Council first arrived at 
this point in its discussions about the sewage sludge from the city’s 
water treatment plants. Pending the results of the 1958 inquiry, the 
sludge had simply been dumped in the Baltic and the Atlantic. 
When this was criticized in the late 1950s by the Communist Party, 
who argued for an eco-cyclical approach and said that the waste 
should be used for fertilizer, they were derided; but just a few years 
later there was a volte-face, and the City Council duly decided 
that the best answer was to use the sludge as fertilizer. (However, 
turning it into fertilizer was not a straightforward business, added 
to which there were problems finding buyers for the end product.) 
In the late 1960s, the eco-cyclical approach was also applied in the 
case of other forms of waste. City representatives went to see how 
things were done at composting plants in Denmark, for example. 
In addition to this eco-cyclical thinking, there was a social critique 
that emphasized the negative consequences of consumer society. 
While these ideas took hold in the City Council, planning con-
tinued for the new incinerator in Högdalen. Initially, it was not 
intended that the plant be fitted with technology to capture the waste 
heat, but the new environmental debate left its mark on this choice. 
Högdalen was planned to be modern in the sense that the amount 
of air pollution would be minimized. One of the possible methods 
to clean particulates and gases from the incinerator emissions lent 
itself well to being combined with the steam turbine equipment 
for power generation. Such a solution was chosen for Högdalen, 
which was completed in 1970—and thus it was not primarily a 
question of capitalizing on the value of incineration’s byproducts 
that led to the new facility being equipped with the technology to 
capture waste heat.

265
summary
The amount of waste produced by Stockholm had nearly tripled 
between 1922, when it was at its lowest levels, and the mid-1960s. 
The late 1960s then saw an even more dramatic increase, as the 
amount of packaging continued to rise and the plastic content of 
the waste increased. PVC plastic posed a major problem, since when 
incinerated it formed hydrochloric acid that corroded the masonry 
in the chimney stacks. Another type of waste also increased: bulky 
solid waste from private households. Thereafter the quantity of waste 
produced declined in the 1970s as the capital’s population fell, while 
the city now had two incinerators; however, the refuse problem 
was far from being solved. The air pollution from the incinerators 
was criticized by the public and some politicians. Pollutants were 
measured, and people demanded that better scrubbers be installed. 
Both Lövsta and Högdalen were rebuilt with this in mind. It was 
pointed out, though, that the technology to clean the emissions of 
gases and heavy metals was complex, undeveloped, and expensive. 
Criticism of the incinerators’ air pollution did not mean that inci-
neration per se came under attack, of course.
A major problem that was also linked to the environment was the 
domestic and industrial hazardous waste that was first recognized 
as an issue in the late 1960s. Above all, industrial waste was seen as 
particularly worrying, as 90 per cent of its handling and disposal 
was an unknown quantity, at least to the municipality. In several 
instances in the first half of the 1970s, the City Council discus-
sed increased regulation and a more environmentally appropriate 
handling of this waste. There was a consensus that recycling was 
the best method of disposal.
Recycling also began to be discussed—and implemented—when 
it came to other types of waste, above all household waste in the 
form of newsprint and packaging. The City Council established a 
number of collection points where households were able to throw 
away paper, glass, and metal, but only a minute proportion of the 
city’s total waste was recycled in this way. Of greater importance 
was a newspaper recycling trial in municipal-run properties. Recy-
cling was also discussed at the national level, and was first adopted 
as a waste management goal in a parliamentary Bill in 1975. With 

266
summary
a new-found interest in resource recovery, the utility value of refuse 
once again became topical. However, it was not thought likely that 
any utility value would translate into a significant commercial value, 
to the extent that it was assumed that recycling for the most part 
would cost the City Council more than it earned from it; instead, 
recycling was justified using arguments taken from the brand of 
environmentalism that emphasized the Earth’s limited resources. 
The recycling cause gained momentum following the 1973 oil cri-
sis, when the idea of using the heat from Högdalen’s incinerator in 
Stockholm’s district heating network was first mooted. This came 
about, but for reasons that long predated the oil crisis and were not 
motivated by the world’s finite resources, but rather by the failure 
of the capital’s energy distribution system. As of 1963, Stockholm 
had a nuclear-powered district heating power plant, which provided 
the south of the city with heat. The reactor had been expensive to 
build, and oil prices in the 1960s were so low that the city began 
to feel that it was a white elephant. As early as 1969, those in the 
municipal administration responsible for energy issues had begun to 
consider decommissioning the reactor and converting the existing 
waste incinerator at Högdalen into a district heating power plant. 
When the decision came to use Högdalen’s waste heat in the district 
heating system, it was not primarily a matter of disposal, or indeed 
an environmental issue—something city politicians were otherwise 
careful to stress when it came to waste management. 
The environmental concerns that were to become a significant 
factor in waste disposal in the 1970s were of a very different kind, 
as their impact was hedged about by formal institutions and regula-
tions, while at the same time the more radical solutions were aban-
doned. Much like the wider issue of the environment, waste disposal 
became strongly compartmentalized, and the various types of waste 
and waste disposal were seen as very different problems with diffe-
rent solutions. This move was the opposite to what had been done 
in the early 1930s when the incineration regime was established by 
in effect combining waste categories. The differentiation between 
various areas of concern regarding waste disposal also reflected a 

267
summary
more pragmatic stance that came closer to actual implementation 
than did the late 1960s visions of eco-cycle-based disposal.
Regime shifts
There are no hard and fast explanations why a particular type of 
waste management regime takes shape or why it evolves as it does. 
Here I emphasize the quantity and composition of one city’s waste 
as a possible explanation for changes in an urban waste management 
regime. The quantity and nature of the refuse limits the types of 
disposal technology that are possible. Its composition largely deter-
mined the type of any resource recovery regime and its implementa-
tion (in Stockholm, a large amount of suitable waste was necessary 
for a strategy based on fertilizer sales, for example), but was not as 
significant once an incineration regime was in place. Ideas about 
modernity and the environment were far more important. Regarding 
both regimes—resource recovery and incineration—I hold inertia as 
an important factor in the modification, expansion, or complemen-
ting of the various existing practices at the cost of the introduction 
of new methods. I would argue that inertia was equally evident in 
specific notions of waste, which of course were strongly linked to 
broader notions of the economy, modernity, and the environment. 
The notion of waste as an asset or a liability is crucial to every 
waste management regime, and plays a role in how it is managed 
on the ground. Stockholm’s resource recovery regime had emphasi-
zed the utility value of waste, and it appears that those responsible 
for refuse collection took for granted that this would translate into 
a commercial value, yet in the event this was something the city 
struggled to realize, especially once it was found in the 1910s and 
1920s that in reality the demand for waste products was not par-
ticularly great. The incineration regime, meanwhile, saw waste’s 
utility value as uninteresting. The various sorts of resource recovery 
that the city engaged in were primarily concerned with facilitating 
incineration, while the waste was not seen as having any value that 
was worth exploiting. Waste was instead an aesthetic and later an 
environmental liability. In the late 1960s the rhetoric changed, and 

268
summary
the utility value of refuse was once again stressed using environ-
mental arguments about the Earth’s limited resources. This time, 
however, the Swedish capital did not reckon that the waste’s utility 
value might correspond to a commercial value that would offset the 
cost of resource recovery. 

269
Noter
1. Inledning
1  O’Brien 2008, kap. 2, citat s. 56. 
2  Se t.ex. Lagerspetz 2006, s. 249; O’Brien 2008, s. 36. 
3  Se t.ex. McNeill 2003, inledningskapitlet.
4  Prop 1975:32.
5  Nygård 2004, s. 334.
6  Lagerspetz 2006, s. 224f.
7  STRUT 1969, s. 22, 52.
8  ”Kvittblivning”,