Stadens sopor Till sjoxarna

Generella
förutsättningar
Idéer/samhällsklimat
Händelser – kriser, krig
Ekonomi
 
Specifika
förutsättningar
Tekniska och ekonomiska 
förutsättningar för  
kvittbildning
Avfallets mängd och 
sammansättning
Kunskap om kvittblivning 
och miljöpåverkan
Avfallsregim

stadens sopor
26
Forskningen gällande 1900-talets urbana avfallshantering och 
kvittblivning är inte särskilt omfattande, även om det hänt mycket 
på denna front sedan 1981 då pionjären på fältet, den amerikanske 
historikern Martin V. Melosi, publicerade Garbage in the cities. 
Refuse, reform, and the environment 1880–1980 (1981). Denna bok, 
och den reviderade och utökade utgåvan från 2004, behandlar såväl 
kvittblivningsfrågan som renhållning i form av organisation och 
transport. Melosi tar upp renhållningen i amerikanska städer gene-
rellt och beskriver det som ett tidigt urbant miljöproblem. Melosi 
har sedan återkommit till renhållningsfrågan i de amerikanska 
städerna i ett flertal böcker. 
På senare år utgör den finländske historikern Henry Nygårds 
avhandling Bara ett ringa obehag? Avfall och renhållning i de finska 
städernas profylaktiska strategier 1830–1930 (2004) ett viktigt bidrag 
till den nordiska historien om städers renhållning. Med Nygårds 
berikande kunskap i ämnet samt den stora mängd sekundärlitte-
ratur och den mycket rika empiri avhandlingen bygger på, bidrar 
studien avsevärt till kunskapsläget. Nygårds skildring av hur en 
gödselhanteringsstrategi ersätts av en skräphanteringsstrategi ger stöd 
för det regimskifte mellan en tillvarataganderegim och en förbrän-
ningsregim som jag beskriver. Begreppen ”gödselhanteringsstrategi” 
och ”skräphanteringsstrategi” kan tyckas implicera en i huvudsak 
materiell förklaringsgrund hos Nygård, men hans beskrivning 
visar också något annat: åtgärder för renhållning och kvittblivning 
infördes snarare på grund av utländsk inspiration än på grund av 
inhemska behov. Utan att Nygård gör någon större poäng av detta 
bidrar hans avhandling väsentligt till en syn på avfallshanteringen 
som påverkad av mer än materiella förhållanden.
Till forskningsläget rörande svensk renhållning bidrar framför-
allt Smutsguld & dödligt hot. Renhållning och återvinning i Göteborg 
1864–1930, utgiven 1995 av renhållningsverket i Göteborg samt 
Chalmers tekniska högskola och författad av de då till Chalmers 
knutna Ola Wetterberg och Gunilla Axelsson. Boken bygger på 
källor, skrifter, artiklar och visst arkivmaterial från den aktuella 
perioden. Wetterberg och Axelsson tar upp både idéer kring avfall 

inledning
27
och hur avfallshanteringen utformats i praktiken. De lägger stor 
vikt vid avfallets nyttiggörande som gödsel. 
Melosis, Nygårds och Wetterberg och Axelssons forskning är 
väsentligt bredare än min – de tar upp hela avfallshanteringen, det 
vill säga både hämtningen och kvittblivningen. Liksom jag begränsar 
de sig till den kommunala hanteringen. Av vikt för min studie är att 
de liksom jag har studerat såväl praktik som idé och därtill tagit fasta 
på avfallets materiella förändring. Det har gjort att jag har kunnat 
jämföra eller underbygga mina tolkningar genom deras forskning. 
Men det finns också skillnader. Melosi och Nygård undersöker ett 
flertal städer, vilket varken jag eller Wetterberg och Axelsson gör. 
De studerade tidsperioderna skiljer sig också åt. 
En stor del av tidigare forskning om avfall och avfallshantering 
utgår antingen från en definition av avfall som är hämtad från antro-
pologen Mary Douglas teori om smuts i hennes klassiska studie Purity 
and danger (1966) eller från en kritik av denna definition. Douglas’ 
huvudtes är att smuts och avfall är en kulturell konstruktion och 
hon analyserar smuts och avfall som en symbol och inte som mate-
riell verklighet. Denna syn på avfallet som kulturell konstruktion 
återfinns bland annat i den amerikanska historikern Susan Strassers 
Waste and want. A social history of trash (2000) och än mer i Michael 
Thompsons Rubbish theory (1979). Uppfattningen om avfall som 
något mer än mängd och sammansättning har varit viktig för mig, 
även om jag likt många andra, till exempel filosofen Olli Lagerspetz 
i boken Smuts (2006) och nedan nämnde Martin O’Brien, kommer 
till slutsatsen att avfallets materiella aspekt inte går att bortse från. 
Strasser förhåller sig ganska fritt till Douglas. Hennes bok om praktik 
och attityder till avfall och återvinning i USA under 1800- och 1900-
talen innehåller mycket av materiella orsakssamband även om hon på 
ett övergripande plan utgår från att vad som kategoriseras som avfall 
skiljer sig från tid till tid. Även om Strasser berör offentliga åtgärder 
för avfallshantering och kvittblivning är hennes perspektiv ett annat: 
den allmänna attityden kring avfall och tillvaratagande samt olika 
former av praktiskt tillvaratagande står i centrum. I högre grad än 
Melosi, Nygård och Wetterberg och Axelsson placerar Strasser avfall 

stadens sopor
28
i en bred tidsbunden kontext av både ekonomiska och idéhistoriska 
förhållanden. Jag har i någon mån försökt att göra detsamma, till 
viss del med hjälp av hennes forskning. 
Thompsons syfte i Rubbish theory är att teoretiskt undersöka det 
kulturellt skapade värdet hos det vi kallar skräp. Hans analys berör 
dock inte den typ av avfall som ett helt samhälle genererar utan håller 
sig till ett teoretiserande kring föremål på gränsen mellan värdefullt 
och värdelöst. Thompson vidareutvecklade sina tankar om avfal-
let i artikeln ”Waste and fairness”. Där kritiserade han hur gängse 
nationalekonomisk vetenskap behandlar avfall. För att undersöka 
marknadsmekanismer har ekonomer delat upp varor och tjänster 
i goods och bads. Bads är negative goods, det vill säga man betalar 
för att bli av med dem. Thompson menar dock att avfall inte är en 
vara som andra eftersom den är behäftad med en stor del kultur.
36
 
Thompsons fokus på avfallets värde och på att det inte enbart kan 
tolkas som marknadsvärde har varit en viktig ingång för mig. Jag 
har dock inte explicit använt Thompsons teorier.
En annan forskare som diskuterar avfallet som värde och föränd-
ringen av dess värde är den engelska sociologen Martin O’Brien i 
A crisis of waste? Understanding rubbish society (2008). En av hans 
teser är att det inte är avfallet som sådant som är ett problem utan 
snarare hur vi hanterar det. Jag försöker ta den frågan vidare och 
lägga till ett historiskt perspektiv på avfallets mängd och samman-
sättning för att kunna diskutera vilka förhållanden som gör avfall till 
en belastning och hanteringen till ett problem. O’Brien synliggör 
även hur enskilda medborgare i ett samhälle utsätts för tvingande 
ideal från myndigheter eller expertis. Jag har i stället försökt studera 
hur myndigheter och experter påverkas av ideal och normer, vilka 
konsekvenser detta får för praktiken kring kvittblivning och hur 
denna praktik i sin tur formar nya normer i mötet med förändrade 
materiella situationer med befintliga tekniker och tankestrukturer. 
Liksom många av Douglas’ kritiker menar jag att avfallet under 
1900-talet bör studeras som en materiell angelägenhet. Det utesluter 
inte att definitionerna av somligt avfall är relativa eller att avfallska-
tegorier till stor del är kulturellt skapade. Det urbana avfallet under 
1900-talet har till stor del bestått av hästgödsel, förpackningar och 

inledning
29
gamla tidningar – sådant som visserligen kan ha ett bruksvärde men 
som den enskilde stadsbon i de allra flesta fall klassar som oanvänd-
bart avfall. På samhällsnivå kan dock detta avfall anta en annan 
definition. Min avhandling bidrar, liksom Melosis, Nygårds och 
Axelsson och Wetterbergs forskning, till att denna typ av det som 
på individnivå är ”utan tvekan-skräp” på samhällsnivå synliggörs. 
Jämfört med dessa tre försöker jag i högre grad diskutera kvittbliv-
ningen och synen på avfall som en del av en bredare samhällskontext. 
Det saknas tidigare forskning om Stockholms avfall och kvittbliv-
ning under 1900-talet. Däremot finns tre böcker skrivna av tjäns-
temän med kunskap om stadens renhållning, som avsevärt bidrar 
till kunskapsläget. Dufwas och Pehrsons Snöröjning, renhållning, 
återvinning (1989) ingår i serien ”Stockholms tekniska historia”. 
Den tar, som namnet antyder, upp flera aspekter av renhållningen 
och beskriver den kommunala verksamheten kring renhållning 
från cirka 1850 och framåt. Dufwa och Pehrson bygger mycket på 
boken Ren stad. Stockholms stads renhållningsverk 100 år (1959) av 
Staffan Timell och Jean Franzén, som är samma typ av tjänsteman-
naprodukt om än inte lika publiktillvänd. Båda dessa böcker byg-
ger i sin tur till stor del på renhållningsdirektören Karl Tingstens 
Stockholms renhållningsväsen från äldsta tider till våra dagar (1911). 
Skildringen av stadens renhållning fram till 1911 i Snöröjning, ren-
hållning, återvinning och Ren stad bygger okritiskt och osjälvstän-
digt på Tingstens beskrivning. Det är något av ett problem med 
tanke på att Tingsten i sin bok också skriver sin egen historia som 
renhållningsdirektör. Han skriver om sig själv i tredje person och 
är mycket sällan självkritisk. Tingstens värderande omdömen om 
till exempel 1800-talets gödselförsäljning återges okritiskt i Ren stad 
och Snöröjning, renhållning, återvinning.
37
 
Dessa tre böcker är redogörande och tämligen icke-analytiska 
till sin karaktär. Jag har använt dem till att ge en bakgrund i form 
av renhållningen före 1900 samt som komplement till mina källor. 
Större delen av det källmaterial de bygger på vad gäller kvittbliv-
ning har även jag studerat, men ibland ger de en ingång till bredare 
renhållningsfrågor som jag inte täcker med mitt material. Uppgifter 
om Stockholms renhållning finns därtill i diverse stockholmiana.
38
 

stadens sopor
30
Material och metod
Historien om Stockholms kvittblivning utgör en liten del av en större 
1900-talshistoria om ökat resursutnyttjande och om försöken att 
hantera de negativa sidorna av en utveckling som på det stora hela 
innebar förbättrade livsvillkor för en stor del av den industrialiserade 
världen. Det har varit min ambition att inte lägga den syn som vi 
idag har på avfall som miljöproblem som ett raster över tolkningen 
av tidigare avfallshantering och kvittblivning. För att uppnå detta 
har jag dels försökt sätta in källmaterialet i dess historiska kontext, 
dels arbetat i huvudsak empiriskt. Jag har närmat mig mitt käll-
material med vida och breda frågeställningar; från vissa typer av 
källor har jag läst allt som handlat om renhållning med enbart den 
urskillningen att jag varit ute efter sådant som på ett eller annat 
sätt haft att göra med kvittblivning eller synen på avfallets värde. 
Det finns fördelar och nackdelar med detta. En fördel tror jag är 
att den breda läsningen och de öppna frågeställningarna kan ge en 
större förståelse för och en rättvisare bild av de historiska aktörernas 
vägval. Det är lättare sagt än gjort, men jag har försökt att se de 
historiska aktörernas vägval från deras horisont och inte från min 
samtids. I detta har jag följt det historikern Göran B. Nilsson kallar 
”att skriva historia framlänges”.
39
 Ett historiskt framlängesperspektiv 
på avfallshanteringen kan bidra till att synliggöra hur olika beslut i 
avfallsfrågor har påverkat framtida avfallshantering, och hur besluten 
har formats av både föreställningar och materiella villkor. 
Min avhandling behandlar framförallt en lokal nivå och Stock-
holm som stad blir exempel på föreställningarna om och prakti-
ken kring avfall och avfallshantering. För att kunna diskutera och 
analysera förändring och kontinuitet i dessa båda aspekter har jag 
följt vissa källmaterial år för år, till exempel renhållningsverkets 
årsberättelser 1909–1927 och gatukontorets årsberättelser 1929–1975. 
De innehåller både statistik och löpande text som mer eller mindre 
utförligt redogör för det gångna årets verksamhet på renhållningens 
område. Jag återkommer till statistiken nedan. 
Ett annat material som jag följt longitudinellt, från 1900 till 1975, 
är Stockholms fullmäktigehandlingar. Det är ett stort och varierande 
material som omfattar motioner från enskilda ledamöter, beslutspro-

inledning
31
tokoll och debatter i olika ärenden samt ärenden i form av förslag 
till beslut, inklusive förarbeten till dessa beslut. De senare är många 
gånger omfångsrika och innehåller förutom fullmäktiges beredande 
organs förslag och motivering ofta utlåtanden från remissinstanser, 
till exempel förvaltningsmyndigheter på kommunal och nationell 
nivå, privata företag och fackföreningar samt tjänsteutlåtanden 
från berörda tjänstemän. Fullmäktigehandlingarna innehåller även 
budgetförslag och budget, i handlingarna kallade ”statförslag” och 
”stat”. Fullmäktigehandlingarna är centrala för denna studie efter-
som alla formella större beslut om kategorisering och slutbehandling 
av avfall gick genom fullmäktige, och ger dessutom en bild av de 
kommunala aktörernas föreställningar om avfall. I fullmäktige-
handlingarna kan man följa en fråga från att den väcks, till att den 
utreds av fullmäktiges beredande organ och eventuellt tas upp till 
debatt i fullmäktiges plenum, och till att beslut tas i frågan. Jag 
har inte primärt varit intresserad av att analysera beslutsgången 
men menar att den förståelse som dessa ärenden i olika stadier och 
från olika organ ger är betydelsefull för att få en fylligare bakgrund 
till föreställningar och praktik rörande avfall. I handlingarna som 
ligger till grund för besluten framträder motiv och föreställningar 
om till exempel avfallets värde och kvittblivningens kostnad, som 
inte tydliggörs av enbart besluten eller införandet av en viss åtgärd. 
För att sålla fram väsentligt material ur fullmäktigehandlingarna 
använde jag handlingarnas register och vissa sökord. Sökorden 
valdes dels utifrån en förförståelse av under vilka benämningar 
jag borde kunna hitta handlingar rörande avfall och kvittblivning, 
till exempel ”avfall” och ”renhållning”, dels utifrån läsningen av 
dessa register i sin helhet – jag läste igenom hela registret från vart 
tionde år från och med år 1900. Om ett nytt ord med anknytning 
till avfall och renhållning dök upp införlivade jag det med mina 
tidigare sökord och sökte bakåt på detta ord till nästa jämna tiotal 
år. Handlingarnas register är utformade så att samma ärende hän-
visas till av flera sökord. Så kan ett ärende om utbyggnaden av en 
förbränningsugn i Lövsta ligga under sökorden ”Lövsta”, ”förbrän-
ning” och ”renhållning”. Detta gör att risken att missa ett ärende är 
mycket liten. I stort sett har jag läst samtliga de ärenden som jag valt 

stadens sopor
32
ut med hjälp av sökord, även då de inte direkt berört kvittblivning. 
I medeltal handlar det om cirka fem ärenden per år. Vissa ärenden 
är mer centrala, till exempel sådana som handlar om utvidgning 
eller förändring av stadens kvittblivningsmetoder, och det är kring 
dem avhandlingen är uppbyggd. 
I renhållningsverkets och gatukontorets årliga verksamhetsbe-
rättelser är det den ansvariga kommunala förvaltningen som har 
ordet. Renhållningsverkets berättelser har en personlig prägel; de är 
undertecknade av renhållningsdirektören Karl Tingsten och direk-
tören för stadens statistiska kontor Josef Guinchard. I fullmäktige-
handlingarna är rösterna fler. Där hörs relativt anonyma kollektiva 
röster från nämnder, myndigheter, fackförbund och företag samt 
mer individuella röster från enskilda politiker, tjänstemän, experter 
och i enstaka fall medborgare utan anknytning till den politiska 
eller administrativa sfären. 
Den kommunala statistiken i renhållningsverkets och senare gatu-
kontorets verksamhetsberättelser samt Statistisk årsbok för Stockholms 
stad utgör ett viktigt källmaterial. Statistiken är en grund för, och 
samtidigt en produkt av, föreställningarna om avfall och avfalls-
hantering. Den statistik jag har använt gäller den del av stadens 
avfall som hanterats av staden, den rör mängder och kategorise-
ringar av insamlat avfall samt hanteringen av avfall. Om hushållen 
eller industrier och andra verksamheter gjorde sig av med avfall på 
annat sätt framgår inte av detta material. Statistiken redovisas ofta 
för fyra eller fem år i taget, jag har valt att excerpera den med dessa 
mellanrum. Statistiken när det gäller avfall och kvittblivning är 
liksom den mesta statistik svår att jämföra geografiskt och över tid, 
bland annat skiljer sig definitionerna av avfall åt och mättekniker 
varierar.
40
 I appendix redogör jag mer ingående för vilka problem 
Stockholms renhållningsstatistik uppvisar samt för hur jag har 
behandlat statistiken och dess problem. Kort kan dock sägas att 
det finns många osäkerhetsmoment. Det förekommer under 75-års-
perioden ett antal olika sätt att redovisa mängderna avfall och därtill 
har kategorier tillkommit och försvunnit. Förändringar i mängden 
totalt avfall från Stockholm, som de kommer till uttryck i statistiken, 
kan således bero på förändringar i kategorisering och hantering och 

inledning
33
inte på förändringar i reell avfallsmängd. Trots det har jag försökt 
att göra längre serier på avfallets mängd samt behandlingsmetoder. 
Statistikens siffror ska i denna avhandling läsas som ett försök att 
grovt uppskatta avfallets mängd och sammansättning samt i vilken 
omfattning olika kvittblivningsalternativ tillämpades. 
Användningen av statistik som mer än en kvantitativ källa har 
diskuterats i historisk forskning.
41
 Statistiken och dess kategorier 
säger inte bara något om kvittblivningens praktik utan även något 
om föreställningarna om avfall och kvittblivningens mål. Ett tydligt 
exempel på detta är att avfallet under perioden 1901–1927 delades 
upp i ”gödseldugligt avfall” och ”skräp”. Ur de gödseldugliga hus-
hållssoporna skildes sedan ”matavfall” ut under perioden 1916–1927. 
Denna uppdelning och de beteckningar de olika avfallstyperna gavs 
visar avfallets användningsområde – och att man ansåg det vara 
värt att skilja ut och tillvarata. Ett annat exempel på hur kategorise-
ringen blottlägger föreställningen om avfall är att miljöfarligt avfall 
blev en kategori först under 1970-talet trots att liknande avfall hade 
funnits tidigare. Till viss del har jag använt statistiken för att göra 
en kvalitativ läsning med fokus på kategoriseringen, och då som 
komplement till övriga källor. Jag har dock framförallt betraktat 
statistiken och det den säger om avfallets mängd och sammansätt-
ning som en kontext som påverkat diskussionen och hanteringen 
gällande kvittblivning. Statistikens siffror var ”fakta” som dåtidens 
experter, politiker och tjänstemän både producerade och hade att 
förhålla sig till. 
Det finns delar av praktiken kring kvittblivningen som inte blir 
belysta i fullmäktigehandlingar, årsberättelser och statistik. Ett flertal 
gånger förvånades jag över att en viss praktik, en soptipp eller en 
typ av försäljning av avfall, plötsligt nämndes men för den skull inte 
var nytillkommen. I vissa fall gick jag då till kompletterande mate-
rial, till exempel arkivmaterial från renhållningsverkets avdelning i 
Lövsta och den del av Stockholms förvaltning som hade ansvar för 
tekniska frågor: drätselnämndens andra avdelning. Därtill använde 
jag samtida artiklar och böcker rörande renhållning och kvittbliv-
ning samt regionalt och statligt material i form av utredningar. Det 
kompletterande materialet gav en fylligare bild av föreställningarna 

stadens sopor
34
kring avfall och kvittblivning. Som nämnts tidigare hade bilden 
av Stockholms kvittblivning med fördel kunnat kompletteras med 
andra röster än den kommunala. Jag menar ändå att materialet på 
det stora hela är väl valt för att studera förändring och kontinuitet 
i den kommunala kvittblivningspraktiken och i de kommunala 
aktörernas föreställning om avfall. 
En källkritisk synpunkt på fullmäktigematerialet är att det riskerar 
att leda till en tolkning helt i de kommunala renhållningsföreträdar-
nas spår. Eftersom området är begränsat är nästan allt källmaterial 
av intertextuell karaktär, det vill säga det hänvisas mellan texterna 
och flera texter utgör länkar i en kedja. En risk med det begränsade 
antalet röster och de många gånger upprepade motiven och åtgär-
derna är att tolka renhållningen som konstant redo att göra sitt bästa 
i alla avseenden. Denna risk uppvägs av att rösterna i framförallt 
fullmäktigehandlingarna kommer från olika håll. Politikerna och 
tjänstemännen är inte alltid överens. Framförallt är många ärenden 
remissärenden, vilket gör att både olika kommunala myndigheter 
och andra intressenter kommer till tals. 
En annan risk med det begränsade antalet röster är att jag kan tolka 
enskilda individers utsagor som representativa för en större grupp 
eller för ett bredare synsätt i samhället. Detta har jag tagit hänsyn 
till och det är en anledning till att jag även försöker redogöra för den 
tid och det sammanhang som rådde. I vissa fall har jag sett enskilda 
individer som representativa för en grupp: politiker som yttrat sig i 
fullmäktiges plenum och inte blivit motsagda eller ifrågasatta och 
företrädare för renhållningen såsom renhållningsverkets direktör. 
Mitt syfte är inte att göra reda för olika aktörers motiv för, eller 
sätt, att positionera sig i kvittblivningsfrågan, men en medvetenhet 
om skillnaden mellan de olika positioner och bevekelsegrunder som 
källmaterialets aktörer uttalar sig från är trots det centralt. En politi-
ker som yttrar sig skriftligt i en motion eller muntligt i ett yttrande 
i plenum har andra motiv än en tjänsteman som uttalar sig i ett 
tjänsteutlåtande. Båda har en agenda som kan vara grundad såväl i 
uppriktigt engagemang i sakfrågan som i mer indirekta motiv, till 
exempel önskan att få mer resurser till sitt fackområde eller vinna 
röster i ett visst område. En förståelse som inkluderar detta kräver 

inledning
35
en kännedom om materialet och det sammanhang och det samhälle 
det tillkom i. För att få denna kännedom och därmed också kunna 
skriva historia framlänges har såväl sekundärlitteraturen som den 
breda inläsningen av materialet varit viktiga; de många och kon-
tinuerliga ärendena, och refererandet mellan olika handlingar har 
gjort mig mer medveten om från vilken horisont en avsändare till en 
utsaga uttalat sig. Det har påverkat tolkningen av mitt källmaterial. 
Göran Bergström och Kristina Boréus förklarar i sin metodbok 
om text- och diskursanalys argumentationsanalysens och idéana-
lysens olika syften och användningsområden. Till stor del bedriver 
jag argumentationsanalys med ett beskrivande syfte. Det innebär att 
jag i källorna sökt efter, lyft fram och granskat explicita argument 
för kvittblivningsmetoder och andra åtgärder på kvittblivningens 
område.
42
 För att kunna beskriva föreställningarna om avfallets 
värde och kvittblivningens mål har jag även försökt att lyfta fram 
mindre explicita föreställningar som legat bakom argument och 
åtgärder. I det närmar jag mig en form av idéanalys med ett både 
beskrivande och förklarande syfte.
43
 Sven-Eric Liedman har beskri-
vit ideologier som bestående av försanthållanden, värderingar och 
normer som kan ta sig såväl manifesta som latenta uttryck. Han 
skriver att ideologianalysens mål är att göra de latenta elementen 
manifesta. Det tolkar jag som detsamma som att lyfta fram och 
sätta ord på de mindre explicita föreställningarna.
44
 För att göra 
detta krävs kunskap om det sammanhang i vilket argumenten 
och åtgärderna tillkommit. I det här fallet har en kontext av såväl 
renhållningens premisser som bredare samhällsfenomen och idéer 
varit viktig. Den breda inläsningen av materialet har därför varit 
nödvändig. Därtill har sekundärlitteratur om Stockholm, 1900-talets 
ekonomiska historia och idéhistoria hjälpt mig att förstå och synlig-
göra att föreställningar om kvittblivning också är sammanbundna 
med bredare strömningar och övergripande händelser i samhället. 
En avfallsregim i min definition är ett tillstånd då bärande element 
av idéer om avfallets värde och kvittblivningens mål sammanfaller 
till en enhet och dessutom överensstämmer med kvittblivningens 
praktik. Som avhandlingen kommer att visa har varken föreställ-
ningarna eller praktiken varit ensidigt fokuserade på en enda typ 

stadens sopor
36
av kvittblivning. Vid avgränsandet av en avfallsregim har jag lagt 
större vikt vid vad som sades och vilka praktiska initiativ som togs 
än vid att all hantering strävade mot ett och samma mål. Jag har 
också tolkat praktiken och föreställningarna om avfallets värde och 
kvittblivningens mål som system med vissa bärande element. Dessa 
element är en grund för min indelning av avfallsregimer. Dessa 
bärande element är både manifesta och latenta. Liedman skriver att 
ideologier i ordets breda och neutrala betydelse är system av tankar, 
föreställningar och värderingar som ger uttryck för såväl verklig-
hetsuppfattningar som normer.
45
 Kan sammanhängande system av 
manifesta och latenta verklighetsuppfattningar och normer bidra 
till att förklara Stockholms avfallsregimer? Jag tror det. Att ta till 
begreppet ”ideologi” när det gäller en begränsad företeelse som en 
stads kvittblivning och synen på avfall kan leda fel, däremot kan 
frågan ställas om centrala argument och föreställningar i avfallsregi-
merna också bildar sammanhängande idékomplex som inte bara är 
koncentrerade till renhållningsfrågan utan ger uttryck för en bredare 
föreställningsvärld. Jag återkommer till detta i avslutningskapitlet. 
Disposition
Avhandlingen följer en kronologisk disposition och beskriver en 
kontinuerlig förändring. Kapitelindelningen är gjord med hänsyn 
till olika typer av förändringar i såväl diskussion som praktik. 
De diagram och tabeller som finns i kapitel 2 till 6 följer inte helt 
kapitlens periodisering utan visar i de flesta fall ett längre tidsspann. 
Tillsammans med appendix utgör de en delvis självständig berät-
telse om avfallets mängd och sammansättning och kvittblivningens 
praktik, såsom de framställts i officiell statistik. 
Kapitel 2 innehåller en bakgrund till den situation Stockholms 
renhållning befann sig i år 1900 samt redogör för tiden fram till att 
källsortering i kategorierna ”gödselsopor” och ”skräpsopor” infördes 
1907. Kapitel 3 behandlar en period som jag kallar ”tillvaratagande-
regimens höjdpunkt”, och i centrum står en diskussion om köksavfal-
lets värde som svinmat eller gödsel. Tidsmässigt överlappar kapitel 2 
och 3 varandra: svinmatsdiskussionen började redan 1906. Kapitel 3 

inledning
37
tar också upp sorteringens upphörande och tillvarataganderegimens 
fall. Kapitel 4 ägnas åt uppbyggandet av en förbränningsregim med 
tyngdpunkten lagd på diskussionerna om förbränningsanläggningen 
som byggdes i Lövsta 1938. Kapitel 5 behandlar det sena 1950-talet, 
när avfallsmängden översteg kapaciteten för förbränning i Lövsta 
och 1960-talets diskussioner om ytterligare en avfallsanläggning, 
samt hur ett växande miljömedvetande påverkade synen på avfall 
och kvittblivning. Kapitel 6 ägnas åt det tidiga 1970-talets försök 
att införa återvinning och en diskussion om miljöfrågans och olje-
krisens inverkan på Stockholms kvittblivning. Kapitel 7 innehåller 
sammanfattande slutsatser. 
I kapitel 2 och 3 redogör jag för avfallets sammansättning främst 
med utgångspunkt i statistik från renhållningsverket. Efter käll-
sorteringens upphörande 1927 finns inte längre denna möjlighet att 
säga något om avfallets sammansättning och de följande kapitlens 
diskussion om avfallets sammansättning utgår från vissa uppgifter 
i källmaterialet samt från sekundärlitteratur om produktion av till 
exempel förpackningar. 

39
kapitel 2
Gödsel och skräp
En tillvarataganderegim förstärks 
1900–1907
Stockholm kring sekelskiftet 1900 var en stad stadd i stor föränd-
ring. 1800-talets sista decennier hade inneburit en stark ekonomisk 
utveckling med generellt högre löner och en stigande levnadsstandard. 
Stadens befolkning hade samtidigt ökat hastigt, mellan 1880 och 1900 
med nära 80 procent, varav mer än två tredjedelar var inflyttade. 
Staden byggdes snabbt ut, på Södermalm och Kungsholmen med 
stora industrier och på Östermalm och norra delarna av Norrmalm 
med bostäder. Trots det myckna byggandet rådde stor bostadsnöd. 
Bland de som bodde i smålägenheter var trångboddheten stor – 
statistiskt sett bodde mer än fyra personer i varje rum. Så gott som 
alla hus hade torrdass på gården, för även om vattenledningar och 
avloppssystem hade byggts ut under senare delen av 1800-talet var 
det inte tillåtet att koppla wc till avloppsnätet.
1
 Stadens transporter 
sköttes med hästar och latrinen och stallgödselns andel av avfallet 
var stor. I en växande stad med ökande anspråk på hygien var det 
en viktig uppgift att föra bort detta avfall från staden. Behovet av 
en fungerande renhållning och sårbarheten när den inte fungerade 
framgick tydligt några varma dagar år 1903 då drygt 500 renhåll-
ningsarbetare gick ut i strejk. Strejken ledde till sanitära olägenheter 
och till våldsamma kravaller och slutligen till att arbetarna till stor 
del fick igenom sina krav.
2
 
Stockholms ökande befolkning och stadens hästar, i kombina-
tion med en ökande konsumtion,
3
 kom att prägla avfallets mängd 

stadens sopor
40
och sammansättning kring år 1900. Även om Stockholm hade en 
kvittblivning som byggde på att använda avfallet som gödsel hade 
staden stora problem att bli kvitt avfallsmängden. En utgångspunkt 
för detta kapitel är att staden kring år 1900 saknade en avfallshante-
ring som var anpassad till tidens avfallsmängd och dess avfallssam-
mansättning. Vad var det i tidens avfallssituation som sågs som ett 
problem, på vilket sätt uttrycktes detta, vad såg man för lösningar 
och vad gjordes i praktiken? En frågeställning kopplad till analys-
ramen avfallsregimer är i vad mån den hantering som infördes under 
1900-talets första decennier kan ses som ny avfallsregim, eller var 
den en fortsättning på en tidigare? 
Kapitlet inleds med två avsnitt om Stockholms renhållning under 
andra hälften av 1800-talet. På detta följer två avsnitt om möjliga 
kvittblivningslösningar såsom de beskrevs av föreståndaren vid 
Lövsta, sedermera renhållningsdirektören, Karl Tingsten samt ett 
avsnitt om avfallets mängd och sammansättning under 1900-talets 
första år. Därefter beskriver jag den lösning på avfallets heterogena 
karaktär som infördes. Sist kommer två mer sammanfattande avsnitt 
där jag försöker förklara utvecklingen av en avfallsregim som byggde 
på tillvaratagande. 
Stockholms renhållning och den  
sanitära revolutionen under 1800-talet
Samtidigt med 1800-talets industrialisering och urbanisering pågick 
i ett flertal städer i Europa och USA något som i senare forskning 
brukar kallas ”den sanitära revolutionen”. De växande städerna 
ledde till trångboddhet och ansamlingar av latrin och hästgödsel, 
vilka sågs som orsak till smittspridning och hög dödlighet. Den 
sanitära revolutionen innebar att städer genom ett ökat kommunalt 
ansvarstagande införde tekniska och administrativa system för vat-
ten, avlopp och renhållning. England var det stora föregångslandet 
och Sverige låg betydligt efter i denna utveckling.
4
Människors fasta avfall bestod fram till det sena 1800-talet till 
övervägande del av mänsklig latrin, djurspillning och aska. På 
landsbygden ingick den absoluta merparten av avfallet i det natur-

gödsel och skräp
41
liga kretsloppet. Städerna innebar större koncentrationer av latrin, 
hushållssopor och gatuavfall i form av djurspillning som inte kunde 
återföras till kretsloppet utan en större organisation. Fram till mitten 
av 1800-talet var den inre renhållningen i Stockholm, hushållsso-
porna och latrinen, i huvudsak en enskild angelägenhet som staden 
inte lade sig i. Den yttre renhållningen, gaturenhållningen, hade 
tidigt reglerats i olika byggnads- och ordningsstadgor.
5
 Liksom i 
många andra städer ordnades kvittblivningen av den inre renhåll-
ningen med latrin- och avfallsgropar inom städernas gårdar, vilka 
med jämna mellanrum täcktes över och ersattes med nya. Avfall 
användes också som gödsel i trädgårdar i staden samt dumpades i 
eller vid vatten.
6
 
Sedan 1700-talet hade staden med hjälp av entreprenörer gjort 
sporadiska försök att systematiskt ta tillvara avfallet som gödsel, 
bland annat genom att samla det på särskilda upplagsplatser i sta-
den och sedan föra det ut från staden på pråmar.
7
 Under 1800-talet 
fortsatte denna hantering, bland annat lades latrin i kompost på 
Fjäderholmarna utanför staden mellan 1849 och 1858. Denna verk-
samhet rörde långtifrån allt avfall och verkar inte ha fungerat särskilt 
väl av de många klagomålen att döma.
8
 
Ett annat sätt att bli kvitt avfall var att dumpa det i vatten. Detta 
gjordes i hög grad i Stockholm vilket ledde till oro från läkarhåll för 
att Klara sjö, Nybroviken och de idag igenfyllda Fatburssjön och 
Träsket med Rännilen, höll på att förvandlas till smittospridande 
träsk.
9
 Till den ohygieniska situationen i staden kom att avfall och 
gödsel samlades i enorma upplag vid till exempel Munkbron och 
Kornhamnstorg.
10
De sanitära reformerna i Stockholm sammanföll i stort sett med 
att den svenska industrialiseringen började på allvar. Sverige var 
fortfarande vid mitten av 1800-talet i huvudsak ett jordbrukssam-
hälle och Stockholm hade inte påbörjat sin egentliga tillväxtfas. 
Ekonomihistorikern Lennart Schön har visat att redan innan de 
svenska städerna började växa etablerades det kommunala organi-
satoriska och tekniska system som kom att underlätta den framtida 
tillväxten.
11
 Bland de organisatoriska förändringar som gjordes i 
Stockholm märks inrättandet av ett kommunalt renhållningsverk 

stadens sopor
42
år 1859. Verkets främsta uppgift var att samla ihop och föra bort 
latrin. Till denna förändring tillkom förordningar som ordnings-
stadgan för rikets städer (1869) med särskilda ordningsföreskrifter 
för Stockholm samt hälsovårdsstadgan för riket (1874, i Stockholm 
från 1878) som reglerade renhållningen. Den förra förbjöd bland 
annat dumpning av all slags avfall i vattendrag och på allmänna 
platser, och enligt den senare fick inte avfall samlas eller förvaras 
någon längre tid inom eller i närheten av staden.
12
På 1860-talet övertog renhållningsverket verksamheten med att 
skeppa ut och sälja avfall till omkringliggande lantbruk från en 
tidigare entreprenör. Vintertid användes avstjälpningsplatser inne 
i staden.
13
 1873 började staden även att använda järnväg för att få 
undan latrinen. Vagnar fyllda med latrin transporterades direkt till 
köpare som tömde dem. Under ett par år fanns det en mottagnings-
station i Huddinge där traktens jordbrukare kunde hämta gödsel.
14
 
Dessa metoder för att få undan avfallet från den växande staden 
räckte inte till och efter en del utredningar köpte staden år 1885 egen-
domen Lövsta och den intilliggande egendomen Riddersvik, som 
då låg i Järfälla socken.
15
 Platsen var från renhållningens perspektiv 
väl vald.
16
 Den låg en bit från staden och den låg vid vattnet vilket 
underlättade försäljningen av gödsel till landsbygden vattenvägen, 
därtill kunde goda järnvägsförbindelser skapas med Stockholm. En 
järnväg byggdes och tre inlastningsstationer färdigställdes inom sta-
den: norra inlastningsstationen vid Karlbergsvägens slut, östra vid 
Ruddammen och södra söder om Södra station. Hösten 1889 togs 
denna järnväg i bruk för soptransporter.
17
 1899 upphörde direktför-
säljningen av latrin via andra järnvägslinjer och all latrin fraktades 
till Lövsta där det som inte kunde säljas med en gång användes till 
att framställa pudrett – en gödsel av torkad och torvblandad latrin.
18
Från början låg renhållningsverket organisatoriskt under drät-
selnämnden, den del av stadens förvaltning som hade hand om 
ekonomiska och tekniska frågor. När nämnden delades 1895 låg 
det under dess andra avdelning, som enbart sysslade med tekniska 
frågor.
19
 Renhållningsfrågan kom överhuvudtaget att alltmer bli en 
teknisk fråga från att i början ha setts som ett medicinskt problem. 
Den amerikanska miljöhistorikern Martin V. Melosi skriver att en 

gödsel och skräp
43
förklaring till detta var att bakteriologins etablering under det sena 
1800-talet innebar ett bakslag för den medicinska argumentationen 
för renhållning, som byggde på teorin om ”miasma”: att illaluktande 
materia, bland annat avfall, innebar smitta. Ingenjörerna, en grupp 
som under slutet av 1800-talet fick alltmer förtroende bland annat 
för att vatten- och avloppsfrågan lösts tack vare tekniska framsteg, 
var de experter som ansågs kunna lösa renhållningsproblemen.
20
 I 
Stockholm fanns ett medicinskt intresse av renhållningen,
21
 men 
på kommunal nivå och i beslutsärenden kom alltså frågan att räk-
nas som teknisk. Det ansågs att föreståndaren för Lövsta skulle ha 
teknisk kompetens och 1892 anställdes den första ingenjören vid 
Stockholms renhållningsverk för detta uppdrag. Två år senare fick 
civilingenjören Karl Tingsten denna post, från vilken han 1904 
avancerade till direktör för hela renhållningsverket.
22
1800-talets tillvaratagande av avfall – 
tillvarataganderegimens grund
En av de väsentligaste praktikerna för kvittblivning av Stockholms 
avfall under senare hälften av 1800-talet var gödselförsäljning. Denna 
praktik korresponderade med en idé om stadsavfallets, särskilt 
latrinens, värde som gödsel vilken kan illustreras med uttrycken 
”folkguano” och ”smutsguld”.
23
 Denna praktik och idé kan tillsam-
mans sägas utgöra en avfallsregim som byggde på tillvaratagande. 
Tillvaratagande av städernas latrin som gödsel diskuterades redan 
i slutet på 1700-talet men tanken och praktiken utvecklades fram-
förallt i Paris under 1830-talet. Därifrån spred sig den utilitaristiska 
idén om avfallets värde till övriga Europa och flera städer började 
tillverka pudrett, uppblandad latrin uppblandad med antingen 
kalk eller torv, för att lättare lagra, transportera och sälja latrin. 
Den engelske sanitäre pionjären Edwin Chadwick var en av flera 
ivriga förespråkare för att utnyttja latrinen som gödningsmedel. I 
hans version skulle kloakvatten spolas ut på fält utanför städerna.
24 
I USA sades under mitten av seklet att tron på avfallets värde var 
så stor att politiker myglade med kontrakt för att sko sig på den 
värdefulla handeln.
25
 

stadens sopor
44
I sin historik över Stockholms renhållning skriver Dufwa och 
Pehrson att stadens försäljning av avfall gick bra under 1800-talet. 
Trots detta ökade antalet upplagsplatser inom staden under senare 
delen av 1800-talet,
26
 något som kan tas till intäkt för att försälj-
ningen i alla fall inte motsvarade mängden uppkommet avfall. Som 
föregående avsnitt visade gjordes dock försök att förbättra renhåll-
ningen och systematisera försäljningen av avfall under 1800-talets 
senare del. Den nya transportmöjlighet som järnvägen innebar var 
en förutsättning för detta. En annan anledning till det mer syste-
matiska tillvaratagandet när det gäller Stockholm framlade Ting-
sten i en historik över stadens renhållning från 1911. Han menade 
att hälsovårdsstadgan med sitt förbud mot att avfall blev liggande 
inom städerna indirekt skapade en marknad för avfallet som göd-
sel.
27
 Tekniska och institutionella faktorer bidrog således till att 
föreställningen om avfallets värde omsattes i praktik. 
Dessa systematiska försök att realisera avfallets bruksvärde bety-
der inte att efterfrågan på avfall var drivande för försäljningen. Den 
försäljning av latrin som gjordes via järnväg från Stockholm fram 
till 1899 omfattade som mest en tredjedel av stadens latrin.
28 
Resten 
fördes till Lövsta. Relativt omgående efter att Lövsta tagits i bruk 
uppstod problem med avsättning av latrinen, vilket ledde till att 
staden började tillverka pudrett.
29
 Det kan tolkas som att efterfrågan 
inte var lika stor som tillgången, eller som att transportkostnaderna 
var höga i relation till kilopriset. En omständighet som talar för att 
renhållningsverket behövde driva på försäljningen var att Stock-
holms renhållningsdirektör fick provision för gödselförsäljningen.
30
 
Idéhistorikern Erland Mårald skriver att svenska jordbruksforskare 
vid sekelskiftet 1900 visade ett mindre intresse för kretsloppet mel-
lan stad och land än vad de gjort under mitten av 1800-talet.
31
 Går 
man till andra källor framstår inte heller stadens gödsel som särskilt 
attraktiv för lantbruket. I en historik över Stockholms läns och stads 
hushållningssällskap 1847–1947 nämns latrinen och sopgödseln från 
Lövsta mycket kort som betydelsefull för lantegendomar i närheten 
av Stockholm på 1890-talet. Många andra företeelser, som skulle 
kunna ses som mer marginella i sammanhanget, ges mer utrymme.
32
 
Tillgången på gödselavfall var dock betydelsefull i ett snävt lokalt 

gödsel och skräp
45
sammanhang – Lövsta lockade tidigt till sig handelsträdgårdar som 
etablerades i det närliggande Hässelby.
33
 Detta var dock inte till-
räckligt för att bli av med stadens sopor och latrin. Tidigare forsk-
ning har också visat att det i realiteten inte var särskilt lätt att sälja 
städernas avfall i några större mängder. Tillgången var större än 
efterfrågan och transporter och hanteringen av till exempel pudrett 
var kostsamma.
34
 Den franska urbanforskaren Sabine Barles skriver 
att detta också gällde tillvaratagandet av andra avfallsråvaror som 
papper och lump och deras försäljning till industrin.
35 
I Stockholm tog stadens renhållning inte tillvara avfallsmaterial 
som lump och papper. Förutom att hushållen inte konsumerade 
några stora mängder produkter som genererade icke-organiskt 
avfall bidrog ett i hushållen praktiserat tillvaratagande och en pri-
vat marknad för avfallsråvaror till avfallets övervägande organiska 
sammansättning.
36
 Under det sena 1800-talet märktes dock en för-
ändring beroende på de nya konsumtionsmönster som industriali-
seringen innebar. Stockholms mer heterogena avfallssammansätt-
ning uppmärksammades och sopgödseln fick dåligt rykte på grund 
av inblandningen av icke-organiskt material. Jordbruksforskaren, 
sedermera professorn och föreståndaren för jordbruksavdelningen 
vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, 
Sigurd Rhodin gick 1898 igenom en vagnslast med sopgödsel från 
Stockholm för att visa att mängden gödselämnen var betydande. 
Han fann sammansättningen vara cirka 90 procent gödseldugligt 
avfall och 10 procent glas, porslin, papper, metall med mera. Rhodin 
förstod svårigheterna som denna inblandning innebar men hävdade 
ändå att sopgödseln var värdefull som gödningsmedel och därför 
borde tas tillvara i nationalekonomiskt syfte:
äfven den ”vämjeliga” sopgödseln är väl värd att tillvaratagas; ”intet 
är i naturen i sig sjelft orent, blott okunnigheten stämplar det såsom 
sådant”, sjelfva gatsmutsen kan i jordbrukarens hand förvandlas till 
värdefulla ämnen med behagliga former.
37
Rhodin menade att om detta avfall bara hanterades på rätt sätt fanns 
det ett värde i att ta tillvara det. Han påpekade också att i större 
städer hade även det icke-organiska avfallet ett värde som kunde 

stadens sopor
46
realiseras genom försäljning till industrin, men ansåg att Stockholm 
var för litet för detta.
38
 
Även om det inte gällde det icke-organiska avfallet förekom det i 
Stockholm försök att nyttiggöra det avfall som inte bestod av latrin 
på andra sätt än genom gödselförsäljning. Under åren 1895–1899 
sköttes mottagandet och behandlingen av detta avfall på Lövsta av 
det privata bolaget Särimner. Grunden för dess kvittblivningsstrategi 
var, som bolagets namn antyder, att använda avfall för att föda upp 
svin. Av senare beskrivningar att döma fick svinen gå runt och leta 
sin föda direkt på Lövstas stora sopansamling. Perioden har i efter-
hand, bland annat på grund av Tingstens beskrivning, setts som ett 
stort misslyckande. Svinen vansköttes och dog i mängd vilket gjorde 
företaget till en förlustaffär. Den övriga försäljningen av avfall sattes 
på undantag vilket senare ansågs ha lett till en förstörd sopmarknad 
i Stockholmsområdet och en ohållbar situation på Lövsta.
39
 Därtill 
kom en ny avfallssammansättning. Tingsten sammanfattade senare 
läget kring sekelskiftet 1900 som problematiskt: 
I fråga om sopornas undanrödjande, för hvilken angelägenhet man 
alltjämt var hänvisad uteslutande till deras försäljning som gödsel, 
uppstodo med åren allt större svårigheter på grund af den massa 
skräp – papper, bleckburkar, sönderslaget glas och porslin, förstörda 
husgeråd, förpackningshalm m.m. i det oändliga – hvarmed den 
egentliga gödseln var bemängd. 
[– – –]
Slutligen såg man sig år 1900 tvungen att vidtaga särskilda anstalter 
för frånskiljande af en mera afsevärd del af skräpet.
40
Den ökade mängden skräp ansåg Tingsten bero på ökade behov och 
en ökad ”lyx” och denna inblandning av icke gödseldugligt material 
i annars gödseldugligt avfall utmålade han som det stora problemet. 
Ett annat problem redogjorde renhållningsdirektören F. G. F. Wal-
lander för 1897: sedan Lövsta och järnvägen börjat användas gick 
renhållningsverket med allt större förlust.
41
 Denna situation ger en 
bakgrund till den studieresa Tingsten företog vid sekelskiftet 1900 
och till de diskussioner om ökat tillvaratagande som fördes under 
1900-talets första årtionde. 

gödsel och skräp
47
Ingenjör Tingsten på studieresa  
och avfallets naturliga plats
Förutom problemet med en växande andel icke-organiskt avfall 
beskrev renhållningsverket en rad problem som till stor del skylldes 
på Särimners tidigare verksamhet i Lövsta. Området vid Lövstas 
soplastningsviadukt, som dessutom var skadad av eldsvåda och i 
behov av reparation, var översvämmat av avfall till den grad att verket 
tvingades skänka bort visst gödseldugligt avfall till kringliggande 
verksamheter. I hopp om att bli av med en del av avfallet tilläts en 
mindre brand ligga och pyra i ett antal månader.
42
 Därtill kom att 
Överståthållarämbetet på grund av rädsla för smittspridning förbjudit 
försäljning av den gödsel som svinen vistats i om den inte först fick 
förmultna i minst tre månader. Situationen vid Lövsta beskrevs som 
kaosartad och renhållningsdirektören Wallander hotade med att 
anläggningen kanske inte skulle kunna ta emot något avfall alls.
43
 
I denna turbulenta tid i Stockholms sopsammanhang år 1899 gav 
sig Tingsten, då föreståndare för Lövsta renhållningsstation, ut på 
en halvårslång studieresa till 34 städer i Nordamerika och Europa.
44
 
Av arkivhandlingar att döma verkar Tingsten själv ha tagit initiativ 
till resan. Av den resplan som han lade fram för drätselnämndens 
andra avdelning i februari 1899 framgår det att det var av England 
och USA han väntade sig lära sig mest.
45
 Han skulle studera både 
gaturenhållning (även från snö) och avfallets kvittblivning. När 
drätselnämnden gav klartecken till resan var det dock gaturenhåll-
ningens organisering och framförallt snörenhållningen som den 
tog fasta på. Nämnden ansåg att tidpunkten var lämplig eftersom 
det planerades en förändring av gaturenhållningen som innebar att 
ansvaret för den skulle läggas på staden.
46
Tingsten sammanfattade sina erfarenheter i två digra artiklar i 
drätselnämndens tryckta handlingar. Den ena artikeln handlade 
uteslutande om sopornas kvittblivande – det ämne inom renhåll-
ningen som Tingsten såg som mest bekymmersamt och dessutom 
styvmoderligt behandlat i stadstekniska frågor. Ordet ”kvittbliv-
ning” definierades av Tingsten som att helt bli av med avfallet och 
inte bara att få bort det från staden.
47
 Tingsten gick i sin artikel 
igenom hur kvittblivningsproblematiken löstes i de besökta stä-

stadens sopor
48
derna. Tydligt är att han imponerades av främst amerikanska städer 
samt Budapest och München. Hans intryck sammanfogades till 
en personlig grundtanke och en idé för framtidens kvittblivning i 
Stockholm. Han skrev att ett och samma system för kvittblivning 
inte kunde gälla för alla städer, hänsyn måste tas till lokala förhål-
landen. Däremot fanns det vissa regler som borde iakttas överallt:
Vissa grundprinciper böra och kunna dock öfver allt tillämpas, bland 
hvilka nu må nämnas sopornas fördelning och behandling i öfver-
ensstämmelse med sin natur och beskaffenhet, d.v.s. på ett sådant 
sätt, att de, så långt möjligt är, blifva till gagn i stället för skada.
48
Det viktiga var att behandla och nyttiggöra soporna i enlighet med 
deras natur, vilken avgjordes dels av vilket material avfallet bestod 
av eller härstammade från, dels av hur avfallet uppkommit. Av sta-
dens olika avfallstyper var framförallt de heterogent sammansatta 
hushållssoporna (då kallade hussopor) ett stort problem:
[Hussoporna] äro däremot till sin natur och sammansättning af en 
mera invecklad beskaffenhet, och deras slutliga kvittblifvande är ofta 
förenadt med stora kostnader och svårigheter. De kunna lämpligen 
i enlighet med sin natur tänkas fördelade i tre grupper, nämligen 
köksaffall eller affall, som har samband med människornas föda, 
således animaliska och vegetabiliska ämnen, aska samt slutligen allt 
öfrigt affall från hushållen. Detta senare består af alla de föremål, 
som en gång utgjort människornas förnödenheter, såsom förbru-
kade eller sönderslagna husgeråd, aflagda kläder och skodon m.m. 
dyl., buteljer, konservburkar, papper, mattor, böcker etc. eller snart 
sagdt allt, som brukar finnas i en familj från speglar och gunghästar 
till lampor och stekpannor.
49
Hushållens avfall skulle kunna delas upp i tre kategorier i enlig-
het med sin ”naturliga plats”.
50
 Om de delades in i dessa kategorier 
fanns det en marknad även för hushållssoporna. Tingstens förslag 
för Stockholm blev ett genomgripande tillvaratagandesystem byggt 
på en uppdelning av avfallet. Gatusopor (mest hästspillning), park- 
och trädgårdssopor, hushållens organiska avfall och aska skulle tas 
tillvara som gödsel, alternativt som gödsel och svinmat. Övriga 

gödsel och skräp
49
hushållssopor samt industriavfall som inte lämpade sig som gödsel 
skulle sorteras i kategorier efter material och säljas. Lumpsamlare 
hade tidigare gjort så att det skedde en del utsortering av skräpso-
por, men Tingsten hade på sin studieresa sett olika former av mer 
organiserat tillvaratagande för denna kategori, vilket han hävdade 
visade att det fanns en marknad och en ekonomi för skräpet liksom 
för det avfall som redan såldes som gödsel. Tillvägagångssättet ansåg 
han borde vara sortering på produktionsstället, det vi idag skulle 
kalla källsortering. 
Alternativa kvittblivningslösningar
Var inte tillvaratagandet av avfall en självklarhet i ett samhälle 
vars avfall till stor del bestod av gödseldugligt material och där 
tillgången på råmaterial kan tänkas ha varit knapp? Om man ska 
Bild 1. Tingstens schematiska figur över stadens avfall och dess behandling.
Källa: Tingsten 1911, s. 55.

stadens sopor
50
tro Tingstens resebeskrivning är svaret nej. Han beskrev att kvitt-
blivningsmodellerna var nästan lika många som antalet städer han 
besökt. De kunde delas upp i två huvudtyper:
A.  Kvittblifvande, som blott afser att mer eller mindre fullstän-
digt undanrödja eller förinta soporna. Till detta system hör 
följande metoder:
1.  Sopornas användning till uppfyllnad af lågt liggande land.
2.  Sopornas uppläggning i onyttiga högar.
3.  Sopornas utbogsering i pråmar och stjälpning i hafvet.
4.  Sopornas förbränning.
B.  Kvittblifvande, som afser sopornas nyttiga användande på 
samma gång som undanrödjande. Till detta system höra:
5.  Sopornas användning till gödsel.
6.  Tillvaratagande samt återanvändning af en del sopföremål 
samt andra föremåls nyttjande som råmaterial för ny fa-
brikation.
7.  Utdragning af fettet ur köksaffallet samt återstodens an-
vändning till gödsel.
8.  Köksaffallets användning till föda åt djur.
51
Tingsten skrev att de flesta städer tillämpade någon kombination 
av flera av dessa metoder. Han hävdade också att städer ofta var 
tvungna att frångå metoder under A till förmån för dem under B 
när städerna växte i storlek. Skälen till detta gick han inte in på, 
men en förklaring skulle kunna vara att han menade att metoderna 
under A inte fullständigt utplånade avfallet. Formuleringen ”blott 
afser” under A och ”afser” under B i citatet visar hur Tingsten vär-
derade de båda typerna av kvittblivning. 
Tingstens redogörelse för de olika typerna av kvittblivningslös-
ningar har bekräftats av senare tiders forskning. Melosi har visat 
att det i olika städer fanns olika praktiker för kvittblivning. Även 
han delar in praktikerna i två huvudgrupper: utilitaristisk återan-
vändning och dumpande.
52
 Tingstens beskrivning av de städer och 
länder han besökte ger en bred översikt över de olika praktiserade 
metoderna i Europa och USA. Han framhöll England som ett land 
där man länge brottats med kvittblivningsproblem och där hygie-

gödsel och skräp
51
nen varit en viktig fråga. En del i den hygieniska praktiken kring 
avfallshanteringen i England var att man tidigt och långtgående 
satsade på förbränning vilket enligt idén om att det som luktade 
illa också innebar en hälsofara var ett sätt att oskadliggöra avfallet. 
Det var dock inte en metod som omfattade allt avfall utan främst 
hushållssopor och handelsavfall. Övrigt avfall (förmodligen gatu-
avfall) lades ofta på mark som städerna ägde för att förvandla den 
till odlingsmark. De engelska städerna hade olika sorters förbrän-
ningsugnar och deras kapacitet varierade. Tingsten skrev att överlag 
fick de ned volym och vikt, även om avfallet inte helt förintades.
53
Enligt Tingsten var det på det europeiska fastlandet, liksom i 
Sverige, framförallt hushållssoporna som var problemet. Flera städer 
hade inspirerats av England och försökt sig på förbränningsanlägg-
ningar, den mest lyckade var en stor anläggning i Hamburg. Även 
där användes förbränningen som metod främst av hygieniska skäl: 
den hade införts efter en svår koleraepidemi.
54 
Andra vanliga meto-
der som Tingsten räknade upp var att man förde bort stora delar av 
avfallet till omgivande landsbygd för att sälja eller ge bort det som 
gödsel, att man fyllde lågt liggande land och att man lade avfallet i 
högar. På flera ställen kombinerades dessa metoder med ett relativt 
organiserat lumpsamlande utfört av privata aktörer.
55
Av Tingstens beskrivning att döma hade München och Budapest 
det längst gångna tillvaratagandet av alla former av sopor. Han 
ger intrycket av att minsta brödkant, snörstump och kolbit där 
togs tillvara, samt givetvis värmen från den förbränning som ändå 
skedde.
56
 Ingen av städerna hade dock källsortering utan avfallet 
hämtades blandat för att sedan sorteras genom stadens eller kom-
munens försorg. 
Källsortering, vilket Tingsten kallade sortering på produktions-
platsen, förekom däremot i flera städer i USA. Där tillvaratog man 
inte en lika stor del av avfallet som gödsel som på många håll i 
Europa, vilket Tingsten antog berodde på att marken var bördigare 
så att behovet av gödsel var mindre. Tingsten noterade att städerna 
i USA hade mycket mer köksavfall än i Europa. I flera amerikanska 
städer hade man tidigare skilt ut matavfallet redan i hushållen och 
använt det som svinmat. Det var dock inte något som praktiserades 

stadens sopor
52
vid tiden för Tingstens resa.
57
 En del städer utförde en ”reduktions-
process” som syftade till att utvinna gödsel och fett ur matavfallet 
genom att pressa ihop det och frånskilja vattnet. I städer som sam-
lade in matavfallet för sig dumpades övrigt avfall i havet alternativt 
användes som utfyllnad vid byggen och vägarbeten.
58
Staden New York ges en särställning i Tingstens beskrivning. 
Det beror mycket på dess inflytelserika renhållningschef George 
E. Waring, som 1896 drev igenom införandet av källsortering av 
hushållens avfall i tre kategorier (aska, organiskt avfall och icke-
organiskt avfall).
59
 Det organiska köksavfallet genomgick nämnda 
reduktionsprocess, skräpet var tänkt att sorteras (men anläggningen 
var vid Tingstens besök inte färdig) och askan dumpades tillsam-
mans med gatusopor i havet eller på bestämda avstjälpningsplatser.
60
Att det fanns ett varierat tillvägagångssätt vad gällde kvittbliv-
ning framkommer också av det föredrag som jordbruksforskaren 
Sigurd Rhodin höll vid lantbruksakademins sammankomst 1898. 
Han tog upp tyska städer som Berlin och Hamburg, där man till 
största delen brände eller dumpade avfall, samt engelska städer som 
brände en stor del av avfallet.
61
 Han skrev även att tillvaratagande 
av stadsavfall på många håll fanns sedan länge, till exempel i Hol-
land och i Belgien, samt att flera städer som tidigare dumpat avfall 
nu hade börjat med tillvaratagande, ofta i samarbete med privata 
lumphandlare.
62
 Av de städer Rhodin tog upp tillämpade ingen den 
typ av källsortering och långtgående tillvaratagande i stadens regi 
som Tingsten skisserade för Stockholm.
Även senare tids forskning visar att det fanns alternativa metoder 
till tillvaratagande. Melosi skriver att även om det många gånger 
sågs som en övergångslösning var det vanligt att avfall dumpades 
i vatten och på land i amerikanska städer under 1880-talet, bland 
annat i New York.
63 
Senare blev, efter engelsk förebild, förbränning 
en vanlig metod även om den i början var behäftad med stora pro-
blem: man kom inte upp i tillräcklig värme.
64
 I de amerikanska städer 
som hade förbränning hade man oftast inte någon källsortering.
65
Att döma av Tingsten, Rhodin och den senare Melosi fanns det 
således många olika metoder för kvittblivning kring sekelskiftet 
1900. Det framstår inte som självklart att Stockholm skulle välja 

gödsel och skräp
53
att gå längre i tillvaratagande än vad staden redan gjorde, bland 
annat menade Rhodin att Stockholm var för litet för att tillvarata 
annat än gödsel.
66
 
Gödselsopor, skräpsopor och kvittblivningens praktik 
Hur möttes i praktiken den utmaning som en större andel skräp i 
det annars gödseldugliga avfallet utgjorde? Som framgått betrak-
tades verksamheten för kvittblivning vid Lövsta vid seklets början 
som bristfällig. Drätselnämndens andra avdelning skrev år 1901 att 
ungefär 75 procent av alla soporna såldes som gödsel. Resterande 
25 procent lades på hög vid Lövsta, en provisorisk nödlösning som 
motiverades av gynnsamma terrängförhållanden. Av dessa 25 procent 
var en del skräpsopor.
67
 Statistikens kategorier avslöjar således inte 
med nödvändighet hanteringen för varje avfallsslag; alla gödselsopor 
såldes inte som gödsel och det är oklart hur stor del av skräpsoporna 
som lades på hög tillsammans med kvarvarande gödselsopor. Efter-
som källsorteringen ännu bara var ett förslag var ett första steg för 
att lösa problemet med inblandningen av skräpsopor harpning av 
hushållssoporna. Det infördes år 1900 och innebar att avfallet sål-
lades med hjälp av stora galler. Mindre avfallskomponenter lades 
till kategorin gödselsopor (gatusopor, stallströ) medan större avfall 
kom att bilda kategorin skräpsopor tillsammans med en del avfall 
från handel och industri. Samma år började man ta tillvara delar 
av skräpsoporna för försäljning. Enligt Tingstens senare memoarer 
började renhållningsverket med papper och lump efter att först ha 
undersökt om det fanns någon marknad för dessa material hos de 
svenska pappersbruken. Försöket utvidgades sedan med ben och 
metall, och efter en försöksperiod på ett knappt år införde renhåll-
ningsnämnden ett mer systematiskt tillvaratagande av föremål ur 
skräpsoporna.
68
 Att en sådan sondering av efterfrågan på avfallsma-
terial skedde och hur den gick till finns inte beskrivet i de källor jag 
undersökt, där framstår det i stället som självklart att tillvaratagan-
det skulle löna sig. Andra former av tillvaratagande av skräpsopor 
fanns i anslutning till renhållningsverkets verksamhet vid Lövsta. 
Det mest lyckade var ett litet företag, Ossator, som under en period 

stadens sopor
54
framställde härdningspulver av gamla skor. Misslyckade försök 
att tillvarata skor och konservburkar för framställning av kemiska 
preparat gjordes 1902 respektive 1907.
69
Förutom harpningen och den påbörjade sorteringen ändrades 
ordningsstadgan för Stockholm 1904 med avseende på renhållningen 
så att avfall från hantverk eller annan yrkesutövning som inte kunde 
användas till gödsel skulle läggas i en särskild behållare på gårdarna 
och skiljas ut från hushållssopor och gödseldugligt avfall.
70 
Detta 
var en del av den ”sortering på produktionsplatsen” som Tingsten 
förordade, även om den inte inkluderade hushållen som Tingsten 
hade önskat efter studieresan.
71
 
År 1900 började Stockholm och renhållningsverket ge ut sta-
tistik över det avfall som hanterades av staden och efter det kan 
Bild 2. Harpning av sopor vid Östra renhållningsstationen 1909.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer E 9679. 
Fotograf: Axel Malmström.

gödsel och skräp
55
man i någon mån uttala sig om förändringar i avfallets mängd och 
sammansättning. Fastighetsägare hade möjlighet att själva hantera 
avfallet men eftersom det var gratis att lämna hushållssopor på sop-
stationerna är det rimligt att större delen av denna typ av avfall också 
lämnades där. Det kostade däremot att lämna industriavfall.
72
 Den 
totala mängden avfall steg under 1900-talets första decennium sett 
till både volym och vikt. Detta hade kunnat ses som en svårighet 
men diskuterades inte som en sådan i lika hög grad som avfallets 
sammansättning. Någon större förändring av sammansättningen 
skedde dock inte i början av 1900-talet. I statistiken delades avfallet 
upp i kategorierna latrin, gödselsopor och skräpsopor. Gödselso-
porna delades i sin tur upp i de som fördes till Lövsta och de som 
såldes direkt via järnväg till landsbygden runt Stockholm (något 
som återinfördes 1900). Fördelningen av de olika sopslagen mätt i 
volym (järnvägsvagnar) förändrades marginellt mellan 1901 och 1907. 
Andelen gödselsopor gick upp något på bekostnad av latrinmäng-
den, men 1906 var ändå det år i Stockholms historia då mängden 
hämtad latrin var som störst.
73
 
Mängden avfall ökade i och med att Stockholms invånarantal 
steg och även antalet hästar. Hästarna gav upphov både till stallströ 
och till den största delen av kategorin gatuavfall och de var därmed 
den största orsaken till gödselsopornas övervägande andel av det 
totala avfallet.
74
 Skräpsopornas andel ökade knappt i förhållande 
till övrigt avfall. 
Gödselsopornas hantering under början av 1900-talet var i stort 
Tabell 1. Sopslag 1901 och 1907 (järnvägsvagnar).
Sopslag
1901
1907
Vagnar
Andel (%)
Vagnar
Andel (%)
Latrin
  3 420
 28
  3 567
 24
Gödselsopor
  6 645
 54
  8 273
 57
Skräpsopor
  2 278
 18
  2 779
 19
Totalt
12 343
100
14 619
100
Källa: SÅS, 1901, 1907.

stadens sopor
56
sett densamma som under slutet av 1800-talet. Gödseln såldes 
antingen brunnen eller färsk. De färska gödselsoporna såldes direkt 
via järnväg från de tre inlastningsstationerna i Stockholm till lant-
bruk och trädgårdar runt staden. Fram till 1907 ökade mängden 
gödselsopor som såldes direkt från järnvägen näst intill varje år 
medan mängden gödselsopor som forslades till Lövsta för att säljas 
där eller via pråmar säljas annorstädes var något mindre 1907 än 
åren 1902–1904. Detta var ett utslag av en medveten strategi för 
att minska mängden avfall till och vid Lövsta och var en del av 
lösningen på problemen med den stora avfallsmängden och den 
kaosartade situation som Lövsta befann sig i vid början av seklet.
75
 
En större mängd gödselsopor forslades dock till Lövsta och såldes 
sedan som brunnen gödsel från pråmar eller så fick kunder hämta 
hästlaster vid Lövsta. Gödselvärdet på den brunna gödseln ökades 
ofta genom inblandning av latrin. 
Det kunde skilja sig ganska mycket från år till år hur länge 
gödselsoporna låg i upplag vid Lövsta, beroende på möjligheterna 
att komma ut med pråmar under vinterhalvåret. På grund av lat-
rininblandningen, och eftersom brunnen gödsel sjunker ihop, är 
det trots statistiska uppgifter om insamling och försäljning svårt 
att säga något om mängden försålda gödselsopor i förhållande till 
mängden gödselsopor som hamnade i den kommunala hanteringen. 
Latrinen hanterades ungefär som gödselsoporna och därtill 
användes den till framställningen av torvpudrett. Eftersom pud-
rettillverkningen var förenad med kostnader i form av arbete och 
införskaffande av torv tillverkades pudrett endast om verket inte 
kunde finna avsättning för latrinen direkt. Det var alltså ett sätt att 
ta tillvara och lagra latrinen.
76
 I stort sett all pudrett som tillverkades 
såldes och eftersom latrin som inte såldes direkt eller blandades i 
gödselsoporna lämnades till pudrettberedning bör all latrin på ett 
eller annat vis ha blivit såld.
 77
 
Trots att uppenbart inte allt gödseldugligt avfall såldes framhöll 
renhållningsverket att efterfrågan på dess gödselprodukter var 
god. Verket gjorde också en del för att informera presumtiva kun-
der om renhållningsverkets produkter. Om sopgödseln sades i en 
reklambroschyr år 1903 att den blivit bättre de senaste åren till följd 

gödsel och skräp
57
av bättre utplockning av skadliga material.
78 
Alla gödselprodukter 
som renhållningsverket sålde sades framförallt ha den fördelen i 
förhållande till konstgödsel att de tillförde mull och var billiga.
79
 
Renhållningsverkets statistik från 1900-talets första decennium kan 
tolkas som att försäljningen gick relativt bra: gödselsopor, latrin och 
pudrett bidrog till renhållningsverkets inkomster och inkomsten 
från det tillvaratagna avfallet ökade något. Intäkterna från denna 
försäljning var dock mindre än intäkterna från hämtningsavgifter 
för latrin och gårdssopor. Det renhållningsverket fick in från försälj-
ning, avgifter och körslor åt andra verksamheter i staden täckte inte 
verkets kostnader utan staden fick skjuta till medel. Denna tendens 
blev starkare under loppet av 1900-talets första decennium. Tabell 2 
nedan visar förhållandet mellan renhållningsväsendets utgifter och 
inkomster samt mellan inkomster från avgifter och inkomster från 
försäljning av avfallsråvaror. I utgifterna ingår, förutom insamling och 
kvittblivning av avfall, snöröjning. Kostnaderna för kvittblivningen 
specificerades inte annat än när det gällde pudretten. Tillverknings-
kostnaden för pudrett låg under åren 1900–1902 något högre än 
inkomsterna för försäljningen av pudrett. Under de följande åren, 
fram till och med 1907, översteg däremot intäkterna utgifterna för 
pudrettillverkningen med i genomsnitt 5 700 kr per år.
80
 
Som tabell 2 visar var inkomsterna från renhållningsverkets olika 
gödselprodukter relativt stabila under 1900-talets första sju år och 
det var eventuellt en bidragande orsak till att försäljningen beskrevs 
som lyckosam. Den praktiska avfallshanteringen handlade emel-
lertid inte bara om försäljning, och som nämnts dumpades en del 
avfall både i Lövsta och i vattnet utanför Lövsta. En liten del avfall 
användes som utfyllnad av gropar och ojämnheter inne i staden och 
avstjälpningsplatser fanns där industrier och verkstäder kunde lämna 
så kallat fyllnadsgods.
81
 Större delen av skräpsoporna lades åren 
kring 1900 i en form av upplag längs järnvägsspåret som ledde till 
sopavlastningsviadukten i Lövsta. I dessa upplag förekom ständiga 
bränder vilka delvis underhölls som en typ av kvittblivningsmetod. 
Även om denna eldning av avfallet var medveten var den inte kon-
trollerad, den var inte särskilt effektiv och elden riskerade att spridas. 
Behovet av en ugn hade tidigare påtalats och av arkivhandlingar 

stadens sopor
58
Tabell 2. Utgift och inkomster för renhållningsväsendet 1901, 1904 och 1907 
(kronor).
Kostnader och intäkter
1901
1904
1907
Utgift hela renhållningsväsendet
932 677
1 826 803
2 210 312
Inkomst hela renhållningsväsendet
497 419
1 106 703
1 373 518
Inkomst försäljning av samtliga avfallskategorier
115 690
118 920
176 367
därav latrin
27 948
31 267
35 553
därav pudrett
46 991
40 588
49 269
därav gödselsopor
40 894
42 323
64 858
därav skräpsopor
157
4 742
26 681
Källa: SÅS 1908