Stadens sopor Till sjoxarna

späda ut genom 
höga skorstenar. Men trolla bort dem kan vi inte! Vi bidrar istället 
till den fortgående föroreningen av vår planets atmosfär.
  Här bryter vi alltså brutalt den biologiska kretsgången. Vi tar 
ständigt ut av jorden och naturen, men efter användandet av pro-
dukterna bränner vi den värdefulla humusråvaran.
Strandberg frågade retoriskt om det var möjligt att fortsätta på detta 
sätt. Han svarade själv:
Jag vill inte nu ge ett slutgiltigt svar på denna frågan, men låt mig 
säga så mycket, att personligen skulle jag inte bli särskilt förvånad 
om vi inom ganska få år skulle komma att betrakta Lövsta och 
Högdalens sopförbränningsanläggningar som föråldrade och re-
presenterande en ganska barbarisk, dyrbar och slösaktig teknik.
142
Strandberg hoppades på en sopdestruktion utan luftföroreningar 
och han anslöt problemet till en större miljöfråga och ett krets-
loppstänkande. Det nya borgarrådet Thorsten Sundström stod 
inte för lika radikala lösningar som Strandberg, men däremot för 
en förståelse av miljöproblematiken som geografiskt utbredd. I en 
diskussion i fullmäktige 1968 kom han in på frågan om avfallets 
svårlösta natur, till exempel hur kvicksilver kunde skapa problem 
såväl om man släppte ut det i vattnet som om det spreds som luft-
förorening. Han ansåg att frågan måste utvidgas till att inte bara 
handla om Stockholm:
143
när vi förr diskuterade denna fråga så diskuterade vi som om Stock-
holm stad skulle vara ett slutet rum. Det går inte att klara dessa 
problem inom en så begränsad ram, och vi har numera fört över 
dessa frågor i stor utsträckning på stor-stockholmsregionen. Jag är 

sopexplosion och kretsloppstänkande
175
för min del övertygad om att även det området väsentligen måste 
vidgas för att vi skall komma till rätta med alla de miljöförstörings-
problem, som vi idag har kännedom om och beträffande vilka vi i 
dag så gärna vill komma till en lösning.
144
Därmed fångade Sundström inte bara tidens betoning på regionala 
lösningar utan även utvecklingen från en antropocentrisk miljösyn 
fast förankrad i lokalsamhällets problem till en geocentrisk miljösyn 
och en syn på miljön som en global fråga. 
Kopplingen till en bredare miljökontext såväl geografiskt som 
gällande olika typer av miljöförstörelse blev alltså vanligare under 
slutet av 1960-talet. En del uttalanden uttryckte också avfallsfrågans 
koppling till en bredare miljöfråga.
145
 Detta kan ses som ett uttryck 
för en mer genomgripande ideologisk förändring. Till exempel 
skriver Lilja att uttalanden i miljöfrågan i budgetinledningarna 
under 1960-talets slut ofta var allmänt formulerade – de handlade 
om rent vatten, ren luft och bullerstörningar.
146
 När det gällde 
avfall sattes det, som jag visat, i relation till samhällsutvecklingen, 
och man gjorde det med en kritisk udd. Det gjorde Strandberg i 
citatet ovan och det gjorde representanter för kommunisterna i en 
motion 1967 när de kopplade en förorenad och nedskräpad natur 
till ”den kapitalistiska ekonomins baksida”.
147 
En representant för 
Socialdemokraterna talade i ett yttrande 1970 om ”vårt slit- och 
slängsamhälles avskrädeshögar vilka långt överträffar forna tiders 
bakgårdar och deras soptunnor”.
148
 Gemensamt för dessa kritiska 
tongångar var att de riktades mot strukturer i samhället som var 
mer vittgående än avfallsfrågan. 
Politikerna Takman och Strandberg formulerade de mest radikala 
alternativen till förbränningen. Borgarrådet Sundström framstår som 
sagt inte som lika radikal men väl som prövande och lyssnande och 
mån om att visa ett miljöengagemang. Man kan fråga sig hur repre-
sentativa de var för fullmäktige som helhet. Klart är emellertid att 
de inte stötte på något motstånd i sak och att de var betydelsefulla 
politiker i staden som vinnlade sig om att inge förtroende i frågan. 
I flera debatter tävlade Takman, Strandberg och Sundström om att 
ge intryck av att ha mest kunskaper, ha varit först med komposte-
ringssträvanden, vara mest inlästa på området eller brinna mest för 

stadens sopor
176
ämnet.
149
 Detta illustreras av följande uttalande av Strandberg år 
1968, där han framhöll sitt eget intresse i frågan framför Takmans 
och Sundströms:
Avslutningsvis vill jag än en gång understryka att herr Takmans 
intresse för de här frågorna väl motsvaras av ett liknande intresse 
inom gatunämnden – jag vågar kanske t.o.m. påstå att mitt intresse 
för saken överträffar herr borgarrådets.
150
Under 1960-talets sista år började avfallsfrågan sättas i samband med 
breda miljöproblem som luftföroreningar och vattenföroreningar, 
till skillnad från tidigare då kvittblivning setts som en lokal och 
omgivningshygienisk fråga. Avfallet blev en del av en global utarm-
ning av jorden. Lösningen skulle vara en ny form av kvittblivning 
där avfallet skulle vara en del av det biologiska kretsloppet. Om detta 
synsätt fullt ut fick genomslag i praktiken vore det inkompatibelt 
med förbränning, men hur omfattande komposteringen skulle vara 
uttalades inte i debatterna. Vissa av Sundströms uttalanden kan 
tolkas som att kompostering endast skulle vara ett komplement till 
förbränning. Takman och Strandberg yttrade sig mer övergripande 
och det är tydligt att de kritiserade förbränningen som kvittbliv-
ningsmetod. Frågan om alternativa kvittblivningsmetoder stod i 
deras uttalanden långt från att praktiskt genomföras i Stockholm, 
men att argumenten anfördes med sådan kraft införde ändå ett nytt 
element i förbränningsregimen. 
Politikerna och miljöfrågan
Till skillnad från under det tidiga 1900-talet då tjänstemän debat-
terade kvittblivning var under 1960-talet politiker de mest aktiva i 
avfallsfrågan. Det kan till stor del förklaras med att frågan kopplades 
till den bredare miljöfrågan. Man kan säga att avfallsfrågan politi-
serades genom miljöfrågan. Vad innebar miljöfrågan och politise-
ringen för förbränningsregimen? För att besvara den frågan måste 
man veta hur miljöfrågan diskuterades i samtiden och vilken typ av 
tolkningar av frågan som hade företräde bland Stockholms politiker. 
Den amerikanska biologen Rachel Carsons bok Tyst vår (1962), 

sopexplosion och kretsloppstänkande
177
som handlade om hur kemikalier spreds i och påverkade naturen, 
innebar ett genombrott för en mer aktiv miljödebatt i Västeuropa 
och USA och betydde mycket även för svensk miljödebatt.
151
 En 
uppmärksammad svensk miljödebattör under 1960-talet var livs-
medelsforskaren Georg Borgström som redan på 1950-talet hade 
betonat jordens begränsade resurser och utifrån det synsättet kriti-
serat det rådande samhället.
152
 En annan viktig person var kemisten 
Hans Palmstierna, vars bok Plundring, svält, förgiftning fick stor 
betydelse för hur miljöfrågan diskuterades i Sverige.
153
 Även Palm-
stierna framhöll jordens begränsade resurser och den västerländska 
människans skuld i de globala miljöproblemen.
154
 De argument som 
framfördes av dessa miljödebattörer påverkade Stockholms politiker. 
Ett exempel är att Takman 1968 i en fullmäktigedebatt hänvisade 
till Palmstiernas bok:
i två kursiverade principer komprimerar [Palmstierna] den ratio-
nella lösningen:
”Samhället måste göra sig av med soporna på sådant sätt att föro-
reningen av luft, vatten och landytor inte ökar.
Samhället måste omvandla soporna till produkter som återigen kan 
utnyttjas i produktionen.”
155 
Förutom denna typ av miljödebatt fanns under det sena 1960-talet 
en mängd mindre rörelser som var engagerade i miljöfrågan, till 
exempel den Stockholmsbaserade Provierörelsen som 1966–1967 
protesterade mot konsumtionssamhället och miljöförstöring genom 
happeningar och manifestationer.
156
 Ett annat exempel var den så 
kallade byalagsrörelsen i Stockholm som fokuserade på konsum-
tionskritik och kritik mot en undermålig social miljö i staden.
157
 Den 
här typen av folklig miljörörelse engagerade många människor och 
engagemanget påverkade också politiken.
158
 Strandberg uttryckte 
under 1970-talet att beslutsfattarna under 1960-talet var utsatta för 
ett tryck från olika medborgargrupper som ifrågasatte samhällets 
tillväxt och ville se en radikalare miljöpolitik.
159
Stockholms politiker och administration förhöll sig inte bara till 
väljare och till en tidsanda som i allt högre grad betonade omsorg om 

stadens sopor
178
miljön. De tvingades också rätta sig efter de miljökrav som ställdes 
på kommunens avfallshantering i slutet av 1960-talet. De utfärda-
des av bland andra det nybildade Naturvårdsverket och kopplades 
efter miljöskyddslagens tillkomst 1969 till lagens skrivningar om 
avfallsanläggningar. I nästa kapitel tar jag ett mer samlat grepp om 
lagstiftning och statliga initiativ i avfallsfrågan.
I Lövsta gjordes moderniseringsarbeten för att anpassa driften till 
de skärpta miljökraven. Förändringen innebar en ny skorsten och 
filter för rökgasrening samt teknik för rening av slaggsläcknings-
vattnet.
160
 Även Högdalenanläggningen utrustades med rening av 
rökgaser och avloppsvatten.
161
 Dessa tekniska justeringar av etablerad 
teknik kan ses som uttryck för den teknikoptimism som fanns bland 
miljödebattörer och politiker i slutet av 1960-talet: miljöproblem sågs 
som vetenskapligt och tekniskt möjliga att lösa.
162
 Johan Hedrén skri-
ver till exempel att den miljöadministration som skapades i Sverige 
under 1960-talet såg miljöproblemen som resultat av misstag och 
inte som en del av det moderna, vilket innebar att lösningarna på 
problemen också ansågs finnas inom det ”rationalistiska moderna 
projektet”.
163
 Denna hållning skulle inte innebära en utmaning för 
förbränningsregimen utan eventuellt en vidareutveckling av den. 
Om man ska tro Ulrika Gunnarsson-Östling som skrivit om hur 
miljöfrågan artikulerades i Stockholms fullmäktige var denna typ 
av teknikoptimism dominerande. Hon skriver att det fanns en poli-
tisk konsensus i fullmäktige om att miljöproblem hade en rationell 
lösning om man bara hade tillräckligt med kunskap. Fokus låg inte 
på att förebygga utan på att lösa uppkomna problem.
164
 
Denna hållning saknas i debattinläggen från Strandberg och 
Takman, som uttryckte sig betydligt mer radikalt. Att döma av 
de faktiska besluten, eller avsaknaden av beslut, framstår det dock 
som att detta synsätt dominerade stadens kvittblivning. Trots allt 
var det Högdalens förbränningsanläggning som byggdes ut, medan 
komposteringen i stort sett stannade vid diskussion. I anslutning 
till att staden planerade och byggde ut förbränningen diskuterades 
rökgasrening. Även om det praktiska resultatet i kvittblivningsfrågan 
var format av en återhållsam miljöpolitik så innebar miljöfrågan 
som den kom fram i en allmän debatt och i en folklig rörelse en 

sopexplosion och kretsloppstänkande
179
väsentlig påverkan på förbränningsregimens idé. Avfall och kvitt-
blivning kopplades till en fråga som var vidsträckt i både tid och 
rum och fick därmed en annan dignitet. Avfallsfrågan blev viktig 
för Stockholms politiker, från att till stor del ha skötts i tysthet av 
stadens tjänstemän. 
En förändrad förbränningsregim?
Det här kapitlet har handlat om en tid då avfall debatterades mer än 
tidigare under efterkrigstiden. Avfall och kvittblivning sågs som en 
del av en större miljöfråga och man kan tänka sig att medvetandet 
om avfallshanteringens miljöpåverkan kunde innebära förändrade 
strategier för kvittblivning. Det visar Melosi, som skriver att luft-
föroreningar och regleringen av dem gjorde att många städer i USA 
övergav förbränningen som metod.
165
 En kraftigt ökad avfallsmängd 
och en förändrad avfallssammansättning borde också ha kunnat 
leda till förändringar. I detta kapitelslut diskuterar jag förbrän-
ningsregimens förändring 1958–1970.
En kraftigt ökad mängd avfall och en förändrad sammansättning 
ledde inte till en förändrad praktik. Den ökade mängden sopor i 
samhället var i sig ingen utmaning för förbränningsregimen, även 
om det innebar ett problem för staden att kapaciteten för förbränning 
inte räckte till. Tillkomsten av en större mängd skrymmande avfall 
löstes inom avfallsregimen med utbyggnad och utvecklad teknik. 
Det tillvaratagande som förekom under perioden motiverades av att 
det underlättade förbränningsregimens fortlevnad genom att minska 
mängden avfall som kommunen hade att hantera. Staden ordnade 
så att ett visst privat omhändertagande och tillvaratagande av olja 
och kemiskt avfall, samt under en tid även av metall- och järnskrot 
och papper, förekom. Tillvaratagande av värme vid förbränning 
diskuterades men var under hela perioden underordnat andra mål 
för förbränningen. Förbränningen byggdes också ut, dels med en 
femte ugn i Lövsta 1965, dels med en ny anläggning i Högdalen 
som stod färdig 1970. 
Den ökade avfallsmängden och behovet att bli kvitt denna ledde i 
förlängningen till en antropocentrisk miljökritik vars strategi var att 

stadens sopor
180
flytta problemet med förbränning längre bort från stadens bebyg-
gelse. I en stad som växte och där transportkostnaderna riskerade 
att bli stora innebar denna strategi en svårighet, men kritiken mot 
den utmanade egentligen inte förbränningsregimen som sådan. 
På grund av otillräckliga förbränningsresurser tippade staden stora 
mängder avfall, framförallt i periodens början och slut. Tipplägg-
ningen sågs som mindre önskvärd och som en provisorisk lösning 
på ett akut problem. Både tippningen och förbränningen drogs med 
alltmer uppmärksammade miljöproblem. Risken för vattenförore-
ningar var vid början av 1960-talet ett nytt argument mot soptip-
par. Tippandet av slagg från förbränning sågs däremot inte som 
problematiskt vare sig ur miljö- eller ur platshänsyn. Slaggen från 
förbränningen ansågs kunna dumpas i Mälaren vid Lövsta under 
överskådlig framtid.
166
 Under slutet av 1960-talet när bristerna i 
reningen av utsläppen från tältugnarna uppmärksammades uttalade 
sig Sundström också om att tippning kunde vara att föredra framför 
förbränning med bristande rening.
167
 
Mot slutet av perioden diskuterades tillvaratagande för gödsel 
och jordförbättring på ett sätt som tyder på att tillvaratagandet 
åter sågs som önskvärt, denna gång av miljöskäl. Argument om 
kompostering och kretslopp byggde på en geocentrisk miljökritik 
där omsorgen om naturen stod i centrum. De byggde på tillvara-
tagande i stället för förbränning och även om detta synsätt i sig 
kan sägas ha inneburit en utmaning för regimen, i den meningen 
att kretsloppstänkande draget till sin spets inte kan förenas med 
förbränning, stod förbränningsregimen stark i slutet av 1960-talet. 
Kretsloppstänkandet blev visserligen mer etablerat: fler fullmäktige-
ledamöter stod bakom det och det vidgades från att enbart gällt 
avloppsslam till att också gälla övrigt avfall. Det är dock osäkert i 
vad mån till exempel Sundström såg kompostering som en ersätt-
ning, inte bara ett komplement. Det är också osäkert hur man ska 
tolka retoriken kring kretslopp. Dåtidens politiker var påverkade 
av miljöfrågan som den diskuterades i samhället men den faktiskt 
förda politiken var allt annat än radikal.
Diskussionerna om kretslopp och kompostering i slutet av 1960-
talet kan tolkas som ett snabbt övergående tillstånd, men att de 

sopexplosion och kretsloppstänkande
181
sattes i samband med ett vidare miljöperspektiv som sågs som bety-
delsefullt innebar definitivt en viktig förändring av förbrännings-
regimens idé. Det påverkade dock inte praktiken för förbränning. 
Avfallsregimens idé var i detta skede lättrörligare än dess praktik. 
Det fanns en beprövad teknik och organisation och staden hade 
satsat stora resurser på förbränning. Lövsta stod sedan länge fär-
digt och vidareutbyggt och anläggningen i Högdalen hade redan 
börjat byggas när kompostering diskuterades i fullmäktige. Oavsett 
styrkan i en utmanande idé fanns en betydande tröghet inbyggd i 
systemet med förbränning.
Förbränningsregimen var dock stadd i förändring på idéplanet. 
Det tillvaratagande som diskuterades var nytt jämfört med det 
tidiga 1900-talets. Den nya betoningen på att avfallet borde ingå i 
ett biologiskt kretslopp handlade inte primärt om att tillgodogöra 
Bild 7. Tältugn vid Lövsta 1967.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 85982.
Fotograf: Karliks Elksnis. 

stadens sopor
182
sig avfallets värde. Att avfallet hade, eller rätt utnyttjat kunde ha, ett 
värde påtalades visserligen men framförallt motiverades kretslopps-
tänkandet av miljöhänsyn. Den officiellt artikulerade prioriteringen 
av miljön framför ett kortsiktigare ekonomiskt förhållningssätt kan 
illustreras med ett citat av statsrådet Eric Holmqvist. Vid en konfe-
rens anordnad av Nordiska rådet 1967 tog han upp avfallsproblemet 
som ett miljöproblem som Sverige hade att brottas med och som 
kunde innebära kostnader:
En människovänlig miljö består till väsentlig del av ting, som man 
inte kan sätta pris på i kronor och ören. Att förstöra miljön är en 
kostnad, som man alltför sällan tar hänsyn till. [– – –] Jag tror att ett 
radikalt omtänkande i dessa frågor kommer att visa sig nödvändigt.
168
 
Denna prioritering av miljön kunde också innebära att avfallet sågs 
som värdefullt, något som Takman argumenterade för i fullmäk-
tige 1968:
Enda framkomliga vägen bör vara att finna former för en nyttig 
användning av avfallet, kort sagt börja betrakta och använda det som 
en tillgång, inte som en ständigt mer bekymmersam belastning.
169
 
Avfallets värde var inte avgörande. Det viktiga var att inte bidra till 
föroreningar av vatten, mark eller luft. Den geocentriska kritiken 
innebar också en mer moraliserande hållning gentemot det rådande 
samhället. Det fanns en ny kritik mot den ökande sopmängden: 
den var inte bara ett problem som tekniskt skulle lösas utan sattes i 
samband med ett konsumtionssamhälle som på sikt utarmade jorden. 

183
kapitel 6
Oljekris och miljökrav
En renässans för tillvaratagandet 
1971–1975
I 1970-talets början bröts den tidigare stadiga tillväxten i svensk 
ekonomi.
1
 Den avindustrialisering och arbetslöshet som drabbade 
många städer under den här tiden drabbade inte i lika hög grad 
Stockholm, som redan tidigare genomgått en strukturomvandling 
mot minskad industri och ökad tjänstesektor.
2
 Stockholms demo-
grafi förändrades däremot. I Stockholms stad hade befolkningen 
minskat redan under 1960-talet, men då hade å andra sidan befolk-
ningen i Storstockholm och förorterna ökat. Efter 1971 minskade 
befolkningen i hela länet.
3
 
Liksom under det sena 1960-talet fanns ett allmänt miljöenga-
gemang. Kunskaperna om hur olika föroreningar spreds i naturen 
ökade och med oljekrisen 1973 förstärktes ett medvetande om att 
jordens resurser var ändliga.
4
 I Stockholm tog miljöengagemanget 
sig uttryck i bland annat stadsmiljöfrågor. Almstriden 1971 var en 
sådan fråga, som förutom själva sakfrågan innehöll kritik mot hur 
staden styrdes av politiker och tjänstemän.
5
 Miljöfrågan tog under 
början av 1970-talet tydligare formellt plats i stadens administra-
tion. 1970 tillsattes den första kommunala instansen i Stockholms 
fullmäktige med uttalat miljöfokus – miljöberedningen. Den slogs 
1974 samman med hälsovårdsnämnden till miljö- och hälsovårds-
nämnden. Miljöfrågan hade varit aktuell för stadens politiker tidi-
gare, men instiftandet av miljöberedningen markerade ändå något 
nytt i stadens inställning till miljöfrågor. 1976 kom det första miljö-
politiska handlingsprogrammet, sprunget ur miljöberedningens 

stadens sopor
184
arbete. Det var ett försök att kartlägga olika miljöfrågor i, och av 
vikt för, staden.
6
 I det togs avfallshanteringen upp både som en källa 
till luftföroreningar och som ett eget problemområde.
7
 
I slutet av 1960-talet hade förbränningen kritiserats utifrån en 
tanke om kretslopp. Samtidigt hade planerna och byggandet av en 
ny förbränningsanläggning kommit långt och 1970 var Högdalen 
klart att tas i bruk. Stockholm hade nu kapacitet att bränna mer 
avfall än tidigare. 
I förra kapitlet konstaterade jag att miljöfrågan inverkade på hur 
man inom fullmäktige diskuterade avfall. I vad mån fick miljöfrågan 
betydelse för förbränningsregimens utveckling under 1970-talets för-
sta hälft? Hur förändrades regimens idé och praktik under perioden 
och hur kan en eventuell förändring eller tröghet förklaras? I följande 
avsnitt kommer jag att sätta Stockholms kvittblivning i relation till 
en nationell diskussion och lagstiftning. Därefter redogör jag för 
avfallets mängd och sammansättning och de eventuella svårigheter 
de innebar för förbränningsregimen. I två avsnitt tar jag upp hur 
två miljörelaterade problem med avfall och kvittblivning – farligt 
avfall och luftföroreningar – påverkade synen på avfall och kvittbliv-
ning i Stockholms fullmäktige och hur dessa problem hanterades. 
Därpå följer två avsnitt som behandlar den underliggande synen på 
avfallets värde och kvittblivningens mål i diskussionerna kring, och 
den praktiska hanteringen av, förbränning och återvinning. I det 
avslutande avsnittet försöker jag förklara regimens förändringar och 
sätta dem i relation till påverkande faktorer och till regimens tröghet. 
Från det lokala till det nationella till det internationella
I detta avsnitt går jag tillbaka några år, till 1960-talets slut, för att 
förtydliga hur miljöfrågan bidrog till att strama upp regelverket 
kring avfallshanteringen. I vad mån bidrog den internationella och 
nationella politiska diskussionen kring avfall och de regleringar med 
miljöfokus som infördes under slutet av 1960-talet och första hälften 
av 1970-talet till en förändrad avfallsregim i Stockholm? 
Under 1960-talet hade miljöproblem uppmärksammats mer än 
tidigare, beroende både på att föroreningar och gifter blivit allvarli-

oljekris och miljökrav
185
gare och mer kännbara och på en ny syn på människans förhållande 
till sin miljö. Förorenande ämnen och praktiker som tidigare inte 
ifrågasatts kom nu att uppmärksammas.
8
 Miljörörelsen hade spelat 
en stor roll för att föra upp miljöfrågan på dagordningen, och under 
1970-talets början fick den en mer etablerad roll i samhället och 
mer legitimitet i debatten. Samtidigt sögs många av miljö rörelsens 
ledande aktivister upp av en alltmer omfattande politik och admini-
stration inom miljöområdet.
9
 
Under 1970-talet togs mer riktade initiativ som kopplade samman 
miljörörelsen, miljöadministrationen och avfallsfrågan. Åtgärder för 
att minska mängden skräp i naturen hade under 1920- och 1930-talet 
utförts i liten skala av bland annat Svenska naturskyddsföreningen 
och Skid- och friluftsfrämjandet. Under 1960-talet blev det vanli-
gare med lokala aktionsgrupper mot nedskräpning. Ingen av dem 
gällde Stockholm men 1970 startade kampanjen Håll skärgården 
ren i Stockholms län. Den var ett inslag i det europeiska natur-
vårdsåret och knöts efter 1970 till den mer omfattande satsningen 
Håll Sverige rent. Håll Sverige rent bildades efter förslag av den 
statliga utredningen