Stadens sopor Till sjoxarna



Yüklə 5,02 Mb.
Pdf görüntüsü
səhifə6/18
tarix09.02.2017
ölçüsü5,02 Mb.
#8052
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   18

35 000
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954
1957
1960

från resurs till belastning
121
in i brännbart och icke brännbart, gjordes inte någon kategorise-
ring efter avfallets material annat än om det korresponderade med 
skilda hämtningstekniker. De kategorier som redovisades under den 
här tiden byggde på varifrån avfallet kom: hushållssopor, handels- 
och industriavfall, gatusopor, stallströ och latrin. Dessa kategorier 
redovisades i ton och inte i järnvägsvagnar som det samlade avfal-
let. Även om inte dessa kategorier säger så mycket om vad avfallet 
bestod av visar de fördelningen mellan olika avfallsproducenter, 
och tillsammans med andra källor kan de ge en fingervisning om 
avfallets beståndsdelar.
Diagram 6 visar mängden avfall i olika kategorier på 1930-talet 
och fram till 1960. Liksom tidigare är detta det avfall som hantera-
des av kommunen och således inte allt avfall som tillkom i staden, 
framförallt är det troligt att avfall från handel och industri till en 
del hanterades privat. Hushållssoporna var den största enskilda 
kategorin som kommunen hanterade, men avfall från handel och 
industri ökade under 1950-talet och var en bidragande orsak till att 
den totala avfallsmängden ökade kraftigt under detta decennium. 
Kategorierna gatusopor, stallströ och latrin utgjorde en mycket liten 
andel av det samlade avfallet, vilket speglar motorismens och wc:ns 
Diagram 6. Avfall från Stockholm uppdelat på kategorier 1934–1962 (ton).
Källa: GK 1934–1961, tabell ”Avfallets emottagning och vidare behandling”.
300 000
250 000
200 000
150 000
100 000
50 000
0
1934
1936
1938
1940
1942
1944
1946
1948
1950
1952
1954
1956
1958
1960
1962
Summa 
Hushållssopor
Handels- och
industriavfall
Gatsopor
Latrin
Stallströ

stadens sopor
122
utbredning. Minskningen av dessa kategorier ledde i förlängningen 
till att det tillvaratagande och den försäljning som fortfarande pågick 
helt upphörde, vilket stärkte förbränningsregimen.
Mängden avfall från handel och industri kommenterades av gatu-
kontoret.
56
 Ökningen av denna kategori efter kriget kan ha berott 
på en ökad mängd verksamheter i staden, men också på att avfall 
från handel och industri tidigare i högre grad användes på andra 
sätt, till exempel såldes som avfallsråvaror, och inte lämnades till 
den kommunala hanteringen. Som nästa kapitel kommer att visa 
var skrymmande avfall, till vilket förmodligen en del av industri-
avfallet hörde, en svårighet för förbränningsregimen under 1960-
talet eftersom det inte gick in i förbränningsugnarna. Under den 
period som detta kapitel behandlar framställde inte gatukontoret 
den ökade mängden industriavfall som ett problem. 
Hushållssoporna var den största kategorin, och mängden ökade. 
Ökningen berodde till stor del på att stockholmarna blev fler. Ansva-
riga myndigheter ansåg även att mängden avfall per individ ökade. 
I en undersökning inför byggandet av den nya förbränningsanlägg-
ningen 1938 fastslogs att sopvolymen per individ i Stockholm – 1 500 
liter per år – var två till tre gånger så stor som i andra jämförbara 
städer i och utanför Sverige. Vikten sades däremot vara jämförbar 
med andra städers.
57
 Det är vanskligt att jämföra avfallsmängder 
eftersom mätteknikerna och grunderna för mätningen sällan är 
riktigt jämförbara, men Stockholmssopornas volym berodde nog 
på deras något speciella sammansättning, mer om den nedan. I 
diagram 7 har jag räknat ut hushållssoporna i kilo per invånare och 
år. Av trendlinjen framgår att mängden ökade. 
Hushållssoporna bestod förmodligen i början av perioden av 
ungefär detsamma som under föregående period. Förpackningar av 
mestadels papper samt tidningar blev dock allt vanligare, särskilt 
efter kriget. Tom Björklund skriver i sin bok om reklamen 1920–1962 
att de fyra förpackningsmaterialen glas, metall, papper och plast 
ökade markant i mängd under hela 1950-talet och i början av 1960-
talet. Vikten producerade glasförpackningar mer än fördubblades 
mellan 1950 och 1962 och vikten metallförpackningar näst intill 
tredubblades. Plastens ökning var än mer slående. 1950 var plastens 

från resurs till belastning
123
genombrottsår och därefter skedde en enorm och i stort sett expo-
nentiell ökning.
58
 En anledning var att varor förpackades mer som 
en följd av att till exempel snabbköp och självbetjäning slog igenom. 
En annan anledning var att nya produkter, såsom barnmat, slog 
igenom på 1950-talet.
59
 
Den stora andelen papper kommenterades i samtiden som något 
som utmärkte Stockholmssoporna. Provtagningar under det sena 
1930-talet visade att Stockholms avfall till 45 viktprocent bestod av 
papper.
60
 Detta kan kopplas till tidens tidningskonsumtion. Enligt 
en stor undersökning av den privata konsumtionen i Sverige gjord i 
slutet av 1950-talet steg upplagorna på både tidningar och tidskrifter 
mellan 1938 och 1955. Den största ökningen stod tidskrifterna för – 
under de dryga femton åren mer än fördubblades deras upplagor.
61
 
Undersökningen visade också att ökningen var något högre i större 
tätorter: en stor Stockholmstidning som Dagens Nyheter hade en 
brantare upplageökning än tidningar i genomsnitt. Dagens Nyheter 
fördubblade sin upplaga mellan 1933 och 1943 och ökningen fortsatte 
därefter.
62
 Papperets betydelse för avfallsmängden framgår av att 
gatukontoret ansåg att den privata pappersinsamlingens omfatt-
Diagram 7. Hushållssopor per person och år 1929–1965 (kilo).
Källa: GK 1929–1965; USK 2005, s. 55.
Anm.: För diagrammets förutsättningar se appendix s. 250. 
250
200
150
100
50
0
1929
1932
1935
1938
1941
1944
1947
1950
1953
1956
1959
1962
1965
Hushållssopor per 
person
Linjär (hushållssopor 
per person)

stadens sopor
124
ning gav stora utslag på den avfallsmängd som kommunen hade 
att hantera.
63
 
Det vi idag kallar grovsopor var med undantag av flyttmånaden 
oktober förmodligen ett mycket litet problem.
64
 En anledning var 
att det inte fanns någon kommunalt arrangerad hantering av denna 
typ av avfall. Stockholmarna samlade i stället bråte och skräp i sina 
vindskontor, vilket märktes under de vindsröjningar i brandskydds-
syfte som genomfördes 1938 och 1940.
65
 Även om möbelindustrin 
utvecklades under 1930- och 40-talen var konsumtionen begränsad 
och man kan förmoda att det privata tillvaratagandet av det som 
skulle ha kunnat bli grovsopor var relativt stort.
66
 
Hur hanterades det samlade avfallet? I början av perioden gick 
soporna samma väg som tidigare, de samlades in och fördes till 
någon av soplastningsstationerna i innerstaden och därifrån med 
tåg till Lövsta. En mindre del fördes med tåg till gödselkunder 
utanför Stockholm. Eftersom staden växte behövdes en utbyggd 
renhållningsorganisation. 1947 tillkom ett renhållningsdistrikt och 
en soplastningsstation i Årsta. 1948 införlivades Spånga–Hässelby 
med Stockholm och det västra renhållningsdistriktet delades. En 
ny station anlades 1949 i Bromma, därifrån skulle sopor föras till 
Lövsta med traktortåg.
67
 Vid Lövsta togs också avfall emot direkt 
från enskilda större firmor och entreprenörer och dessutom behand-
lades där fram till år 1961 avfall, inklusive latrin, från omkringlig-
gande kommuner.
68
 
Förutom Lövsta fanns det soptippar runt staden som användes 
av kommunen och av enskilda. I Bromma fanns två tippar, en vid 
Fredrikslund fram till 1936 och en vid Ulvsunda fram till 1938, vid 
Blåsut fanns en som tog emot hushållssopor från södra ytterstaden 
fram till 1939 och industriavfall fram till 1945. En orsak till att dessa 
tippar lades ned sades i en senare daterad beskrivning vara klagomål 
från närboende. När tippen vid Blåsut lades ned skapades en ny i 
Skrubba. Huruvida den användes för hushållssopor är oklart, i slutet 
av 1950-talet användes den enbart för industriavfall och några tippar 
för hushållssopor sade sig staden då inte utnyttja. En del gatuavfall 
användes som utfyllnad och en del skickades till Lövsta.
69
 När riv-
ningarna av nedre Norrmalm började på 1950-talet uppkom stora 

från resurs till belastning
125
behov av tipplatser för rivningsmassor. Det blev anledningen till 
att man planerade för Högdalstopparna och började tippa där. Dit 
fördes även en del annat avfall.
70
Ett första praktiskt steg i riktning mot ökad förbränning var att 
gatukontoret lät bygga om den gamla förbränningsanläggningen 
från 1903 i Lövsta. Anläggningen bestod i början av 1930-talet av 
sex ugnar och 1932 byggdes en av dem om för att kunna ta emot 
mer avfall. Det slog väl ut, varför man året därpå byggde om de 
övriga fem ugnarna.
71 
När mer avfall kunde brännas tippades min-
dre i sjön, 1934 bara 6 120 vagnslaster av de 12 798 vagnar som kom 
till Lövsta.
72
 Det kan jämföras med år 1931 då 9 058 vagnslaster 
lossades vid stranden av totalt 14 298.
73
 Som framgått ansågs inte 
den gamla anläggningen värd att i längden behållas, den kunde 
inte heller ta emot samtligt avfall. 1938 togs den nya avfallsförbrän-
ningsanläggningen i Lövsta i bruk. Det innebar att mängden avfall 
som brändes ökade drastiskt (volymen fyrdubbades) och mängden 
avfall som lades på tipp minskade i samma grad. Detta visas i tabell 
4. År 1954 byggdes förbränningsanläggningen ut med en fjärde ugn 
för att möta den fortsatt ökande mängden avfall.
74
Även efter den nya förbränningsanläggningens färdigställande 
1938 dumpades avfall på tipp i Lövsta och i strandkanten vid Löv-
sta. Det gällde dels den slagg som blev kvar efter förbränningen,
75
 
dels avfall som under vissa perioder inte kunde eller hann brännas. 
Tabell 4. Fördelningen förbrända och tippade sopor i Lövsta 1935–1960 
(järnvägsvagnar).
År
Förbränning
Tipp
1935
7 262
6 581
1940
17 314
832
1945
22 661
8
1950
23 379
122
1955
22 179
139
1960
30 412
24
Källa: GK 1935–1960. 

stadens sopor
126
Tabell 4 visar dock att relativt lite dumpning ägde rum i stadens 
regi under decennierna efter att den nya förbränningsanläggningen 
byggts. I början av 1950-talet, när avfallsmängden steg, dumpades 
avfall i Lövsta i så kallad täckt tipp – ett mer organiserat tippande.
76
 
Tillvaratagande för försäljning praktiserades under hela perio-
den, om än som en tynande verksamhet. Skräpsopor såldes fram 
till att den nya avfallsanläggningen byggdes 1938.
77
 En liten mängd 
svinmat tillvaratogs faktiskt efter källsorteringens upphörande: 1929 
skrev gatukontoret att de tjänat 55 kronor på ”plockning av svinmat 
från soptipp”.
78 
Pudrettillverkningen vid Lövsta upphörde 1956 men 
även efter det såldes mindre mängder latrin till Riddersviks gård. 
Övrig latrin som kom till Lövsta tippades under andra hälften av 
1950-talet i ett av de större avlopp i Bromma som ledde till Åkes-
hovs reningsverk.
79
 Direktförsäljningen av gatuavfall och stallströ 
som gödsel till lantbrukare via järnväg fortsatte till och med 1955. 
En del gödseldugligt avfall såldes via Lövsta på pråm, på båtar 
eller för avhämtning med häst och vagn eller bil. Förutom gatuav-
fall omfattade detta bland annat gödseldugligt finfördelat material 
som trots talet om en enkel hantering utan sortering sållades från 
Diagram 8. Mängden sopor som såldes direkt till verkets kunder 1900–1955 
(järnvägsvagnar).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1955.
3 000
2 500
2 000
1 500
1 000
500
0
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954

från resurs till belastning
127
avfallet innan det brändes.
80
 Denna försäljning pågick åtminstone 
fram till 1943.
81
 
Vid sidan om förbränningen praktiserades alltså under delar av 
perioden tippande och ett visst tillvaratagande av gödseldugligt 
material, men förbränningen blev, sedan den valts, den metod som 
staden byggde ut. Avfallets sammansättning, som framstod som 
central för tillvarataganderegimens gödselhantering, var inte lika 
avgörande för förbränningsregimen. 
Förbränning som nyttiggörande
I föregående kapitel hävdade jag att föreställningen om att avfallets 
bruksvärde kunde få en motsvarighet i ett marknadsvärde genom-
syrade tillvarataganderegimen. Upphörandet av avfallsuppdelningen 
och de kommunala ansträngningarna att sälja avfall följdes av en 
ny syn på avfallet: det var inte längre prioriterat att försöka realisera 
dess bruksvärde. Visst nyttiggörande kunde dock vara önskvärt. 
Den engelske historikern Timothy Cooper har visat att en retorik 
om nyttiggörande användes vid införandet av kontrollerad tippning 
i Storbritannien under 1930-talet. Det är rimligt att tänka sig att 
detsamma gällde förbränningen i Stockholm, särskilt som förbrän-
ningen innebar en möjlighet att tillvarata energi, vilket staden hade 
gjort tidigare. 
När gatukontoret presenterade sitt förslag om utökad förbrän-
ning för gatunämnden i början på 1930-talet var tillvaratagandet 
av energi en viktig komponent som i kombination med minskade 
kostnader för transport gjorde att gatukontoret förordade en stads-
nära placering.
82
 Samma argument hade redan framförts av inspek-
tören Carell i hans reseberättelse från 1910-talet. Han framställde 
där tillvaratagandet av värme som ett krav för förbränning och då 
detta tillvaratagande tekniskt sett enbart var möjligt genom en 
närhet till den energiförbrukande enheten föreslog han en central 
placering.
83
 Tillvaratagandet gavs också en framträdande plats när 
förbränningsutredningen 1936 kom med sitt förslag till fullmäktige 
om en ny förbränningsanläggning, och man utredde därför vilka 
stadsnära placeringar som var möjliga. Det läge som kom i fråga i 

stadens sopor
128
första hand var Årsta, då skulle värmen kunna komma det planerade 
Södersjukhuset till godo. Anledningen till att värmen från förbrän-
ningsanläggningar skulle utnyttjas till just sjukhus var att de hade 
en hög och över dygnet jämn förbrukning av energi. 
Katrineberg vid Liljeholmen var ett annat intressant läge; elek-
tricitetsverkets transformatorstation vid Nybohov låg i närheten. 
Båda dessa alternativ strandade dock på att de presumtiva köparna 
av överskottsvärmen, kommittén som planerade Södersjukhuset 
samt elektricitetsverket, inte visade sig ha något intresse av sam-
arbete. När det gällde Södersjukhuset oroade sig dessutom de som 
planerade sjukhusbygget för att en förbränningsanläggning i när-
heten skulle leda till störande lukt och rök.
84
 Detta kan ses som ett 
exempel på att avfallet tillmättes ett värde som inte motsvarades 
av ett marknadsvärde. 
Även möjligheten av att ta tillvara slagg i form av till exempel 
”slaggplattor, lättbetong eller bjälklagsfyllning” diskuterades, men 
man kom fram till att tillvaratagandet inte var ekonomiskt ratio-
nellt.
85
 Avfallsförbränningens värme hade ändå ett visst ekonomiskt 
värde för gatukontorets verksamhet. Under den tid på 1930-talet som 
värme togs tillvara var inkomsterna från försäljningen av ånga och 
el större än inkomster från övriga avfallsprodukter.
86
 
Förbränningsutredningen undersökte även möjligheten att vid 
en stadsnära placering ta tillvara värmen genom att omvandla den 
till el eller ånga som kunde utnyttjas för att driva förbrännings-
anläggningen, men en beräkning visade att det inte skulle löna sig. 
Det skulle vara billigare för renhållningsverket att köpa värme från 
elektricitetsverket till sina anläggningar än att använda egenpro-
ducerad värme.
87
 På det sättet föll tillvaratagandemotivet när det 
gällde de stadsnära alternativen och vid en jämförelse med Lövsta 
kom man fram till att Lövsta hade fler fördelar. Där fanns en större 
yta med möjlighet att tippa slagg, och eventuellt också avfall om det 
skulle bli stopp i förbränningsanläggningen, tekniken kring ugnens 
rening av lukt och flygaska behövde inte heller vara lika bra om 
anläggningen låg långt från bebyggelse, dessutom skulle man inte 
bli tvungen att flytta latrinhanteringen. Förutom dessa argument 
från renhållningens sida fanns argumentet om att järnvägsförbin-

från resurs till belastning
129
delsen Spånga–Lövsta blev billigare om den också utnyttjades för 
”silverpilen” (som soptåget kallades efter en ommålning i slutet på 
1920-talet).
88
 Placeringen i Lövsta gjorde inte att man helt bortsåg 
från möjligheterna att ta tillvara värme. Detta undersöktes och 
gatukontoret kom fram till att:
Vid Lövsta finnes för närvarande ingen avsättning för ånga, som 
kunde motivera anläggningens utbyggande med full ångpanne-
utrustning. Undersökningar ha gjorts över möjligheten att finna 
avsättning för den elektriska energi, som skulle kunna tillvaratagas, 
men Stockholms elektricitetsverk intar samma ställning beträffande 
energiköp från Lövsta som från stadsalternativet och hänvisar till den 
rikliga tillgången till billig vattenkraft. Även statens vattenfallsverk 
har på förfrågan förklarat sig ej reflektera på kraftköp från Lövsta.
89
Alternativet att ta tillvara kraft från Lövstaanläggningen för eget 
behov jämfördes med alternativet att köpa kraft, och det visade sig 
att det inte var lönande att ta tillvara kraft ens för eget behov. Utre-
darna undersökte också möjligheten att sälja kraft till den dåvarande 
Hässelby köping, men kom fram till att om man kunde få till en 
sådan leverans var den alltför obetydlig för att bli lönsam. Man ansåg 
alltså inte att det fanns något egenvärde i tillvaratagandet, särskilt 
som vattenkraften gjorde priset på elektricitet lågt.
Anläggningen i Lövsta planerades och byggdes för att i framtiden 
kunna användas för att ta tillvara värme.
90
 Kriget och den bränsle-
brist det medförde gjorde att gatunämnden i februari 1940 ansökte 
om anslag för att kunna bygga ett ångkraftverk vid Lövsta. Motivet 
var dels behovet av kraft i väntan på att stadens vattenkraftverk vid 
Järpströmmen blev färdigt, dels ”önskvärdheten av att tillgängliga 
värmekällor under nuvarande förhållanden måtte så långt som 
möjligt utnyttjas”.
91
 Gatukontoret hade genom annonsering i press-
sen undersökt möjligheterna att sälja överskottsvärme till enskilda 
företag, men de visade sig vara otillräckliga och gatukontoret hade 
då återupptagit de förhandlingar som inför byggandet av förbrän-
ningsanläggningen förts med Stockholms stads elektricitetsverk om 
att det skulle köpa och utnyttja överskottsvärme från förbränningen. 
Det beräknades att förbränningsanläggningen i Lövsta skulle kunna 

stadens sopor
130
producera omkring 4 500 kW. Av dessa skulle 500 kW behövas till 
den egna anläggningen och 4 000 skulle inmatas i elektricitetsver-
kets kraftnät. Kostnaderna för anläggningen beräknades kunna 
betalas av på fyra år, beräknat på det då höga kolpriset.
92
 Alla kost-
nader för anläggningen skulle inte falla på gatukontoret, utan de 
kostnader som hade att göra med anslutningen till elnätet skulle 
belasta elektricitetsverket. Tillvaratagandet av värme skulle bespara 
gatukontoret cirka 18 000 kronor per år för el som det tidigare köpt 
in för att driva förbränningsanläggningen.
93
 
I detta förslag 1940 framställdes inte tillvaratagandet av värme som 
något prioriterat utan motiverades med kristiden och de ekonomiska 
fördelar tillvaratagandet skulle innebära. På detta sätt skilde sig 
denna argumentation från tillvarataganderegimens syn på avfallets 
värde, som såg avfallets bruksvärde som skäl nog för att utveckla 
kvittblivning genom tillvaratagande. Andra världskriget och den 
kristid Stockholm upplevde förändrade synen på förbränningens 
potentiella nyttiggörande. Staden motiverade tillvaratagandet av 
värme i förhållande till kostnaderna för andra källor till värme eller 
elektricitet. Det fanns dock förhoppningar om att tillvaratagandet 
av värme, när systemet var utbyggt, skulle kunna fortsätta även efter 
kriget och då vara ekonomiskt fördelaktigt för staden:
Då gatunämnden nu med hemställan om godkännande framläg-
ger det här beskrivna förslaget till stadsfullmäktiges prövning, vill 
nämnden – förutom önskvärdheten av att alla tillgängliga bränsle-
källor såvitt möjligt utnyttjas under den nu rådande bränslebristen 
– framhålla, att förslaget enligt de verkställda kalkylerna och såsom 
planen för anläggningens finansiering upplagts, såvitt nu kan be-
dömas, synes vara fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt även efter 
en återgång till mera normala förhållanden, samt att dess förverk-
ligande torde få anses vara av intresse såväl för gatuförvaltningen 
som elektricitetsverket.
94
Industriverksstyrelsen, den kommunala nämnd som hade hand 
om bland annat elektricitet, undersökte alternativ till elförsörjning 
under kristiden och tillstyrkte gatukontorets ansökan om anslag. 
Trots att senare beräkningar visade att en utbyggnad av förbrän-

från resurs till belastning
131
ningsanläggningen för att ta tillvara el skulle bli dyrare än vad man 
först räknat med, ge mindre överskottsvärme och dessutom vara ett 
riskfyllt projekt i kristid, yttrade sig alla remissinstanser positivt.
95
 
Trots att det ekonomiska utfallet av anläggningen, som naturligt är, 
är ovisst, synes enligt [kammar]kontorets mening tillvaratagandet 
av den föreslagna bränsletillgången i nuvarande tider vara av den 
angelägenhetsgrad, att staden bör åtaga sig de ekonomiska risker, 
som äro förknippade med det onekligen betydande kapitalutlägget.
96
Förfarandet var en parallell till hur avfallets värde under första 
världskriget skrevs upp och hur åtgärderna för svinmatsinsamling 
kom att intensifieras. 
Arbetet med att färdigställa ett ångkraftverk för att tillvarata 
överskottsvärme sattes igång sommaren 1940.
97
 Året därpå produ-
cerade verket energi.
98
 Även efter kriget fanns det ett intresse av att 
tillvarata energi. Energiförbrukningen i Stockholm och i hela landet 
ökade markant i slutet av 1940-talet, vilket i Stockholm bland annat 
var en följd av förbättrad bostadsstandard. Stadens energi kom till 
stor del från importerad olja, som var det vanligaste bränslet för 
uppvärmning medan vattenkraft användes till elektricitet. Fram 
till 1950-talets slut fanns i Sverige en vilja att utveckla alternativa 
energilösningar. Senare kom kärnkraften att ses som den stora lös-
ningen på energiproblematiken. Kärnkraften som lösning fanns 
även lokalt i Stockholm, där en reaktor för fjärrvärmeproduktion, 
Ågesta, började planeras i slutet av 1950-talet och stod klar några år 
in på 1960-talet.
99
 Under 1950-talet byggdes den första kommunala 
fjärrvärmeanläggningen i Stockholm i Hässelby, men konstruerades 
för olje- eller koleldning.
100
 Det tillskott som avfallsförbränningen 
gav var inte betydande för stadens energibehov men nyttiggörandet 
fortsatte under 1950- och 1960-talen. Till en stor del användes ånga 
till inrättningar i närheten av förbränningsanläggningen, antingen 
renhållningsverkets egna eller andra.
101
 Försäljningen gav också gatu-
kontoret en viss inkomst: när inkomsterna från tillvaratagandet av 
energi lades till de sammanlagda inkomsterna från sopförsäljningen 
steg inkomsten från 5 800 kronor 1940 till 185 956 kronor 1941.
102
Diskussionen om och hanteringen av förbränningens potential 

stadens sopor
132
som kraft- eller värmekälla visar att nyttiggörandets tid inte helt var 
förbi. Tanken på tillvaratagande, eller kanske snarare nyttiggörande, 
av avfallet fortlevde och fyllde kanske också en funktion när det 
gällde att bädda för en ny kvittblivningslösning. Denna tolkning 
gör Cooper i sin studie av hur kontrollerad tippning som strategi 
infördes i Storbritannien. Han menar att dumpandet infördes med 
utilitaristiska argument som att det kunde bidra till att förvandla 
obrukbar terräng till ytor för rekreation.
103
 
Stockholms diskussion om tillvaratagande av energi i samband 
med förbränningsutredningen uppvisar en skillnad gentemot tillvara-
taganderegimens betoning på avfallets värde: under tillvaratagande-
regimen användes ekonomi och möjliga intäkter som ett argument 
för tillvaratagande, även om kapitlet om svinmatsdebatten visade att 
det var ett töjbart argument som användes på olika sätt beroende på 
målsättning. I frågan om nyttiggörandet av förbränningen ställdes 
olika alternativ och deras kostnader mot varandra i samma utred-
ning och ekonomin gavs prioritet vid valet av strategi. Målet att ta 
tillvara energi var underordnat, vilket framgår av att geografiskt 
läge och ekonomi prioriterades framför tillvaratagande av energi 
när den nya förbränningsanläggningen planerades. Förbränningens 
nyttiggörande användes inte som ett argument för att förbränning 
var en bättre metod än till exempel tippning, och det tyder på att 
nyttiggörandet av värme inte sågs som särskilt väsentligt. 
Tillvaratagande i marginalen
Förutom ett nyttiggörande av förbränningen fanns efter tillkom-
sten av den nya förbränningsanläggningen ett visst tillvaratagande 
kvar från en tidigare praktik. Den ställning tillvaratagandet hade 
i förbränningsregimen var emellertid väsensskild från den position 
den hade haft i tillvarataganderegimen. 
Under 1940-talet började man diskutera tillvaratagande av finför-
delat avfall som jordförbättringsmedel. 1943 började man sålla bort 
avfall före förbränningen för att sälja det. 1948 önskade man utvidga 
sållandet eftersom den privata pappersinsamlingen gjorde att pap-
persmängden minskade och avfallet då blev svårare att förbränna 

från resurs till belastning
133
än vid en hög andel papper. Sållningen skulle underlätta proces-
sen.
104
 Gatukontoret motiverade också sållningen med att det fanns 
en efterfrågan på denna typ av avfall som jordförbättringsmedel: 
På grund av viss efterfrågan på sållade sopor började man år 1943 
anordna primitiva såll i sopugnarnas transportanordningar och 
med dessa såll avskiljes nu omkring 2 % finsopor, som säljes. Den 
förbättring av brännbarheten, som därmed uppnås, är emellertid 
nu till följd av pappersurplockningen otillräcklig.
105
Sållning förenklade inte bara förbränningen utan minskade också 
mängden avfall vilket togs upp som ett argument 1953. Metoden att 
finfördela avfallet till jordförbättringsmedel kallades danometoden 
och den användes redan i en del svenska städer. Den sades dock 
vara dyr och endast löna sig om man kunde sälja den framställda 
produkten.
106
 Den tänkta köparen var gatukontorets egen park-
avdelning, men gatunämnden trodde att den också kunde räkna 
med efterfrågan från allmänheten.
107
Det fanns en privat arrangerad pappersinsamling, men 1947–1949 
engagerade sig också staden i pappersinsamlingen. Förmodligen 
var anledningen både ett högt papperspris och en vilja att minska 
avfallsmängden vilket man också lyckades med.
108
 Returpapper-
sanvändandet ökade markant i Sverige under 1950-talet, då man 
började framställa kartong av blandat returpapper vid de två största 
mottagarna av pappersavfall, Fiskeby och Westerviks pappersbruk. 
Det hade att göra med framväxten av en förpackningsindustri. 1951 
startades företaget Industrileveranser som en avknoppning av Wes-
terviks pappersbruk. Insamlingen och distributionen av avfallspap-
per som tidigare enbart gått genom skrothandlare togs nu delvis 
över av Industrileveranser. De knöt underleverantörer till sig och 
skrev fleråriga avtal med dem för att möta pappersprisets snabba 
svängningar och konjunkturkänslighet. Industrileveranser skapade 
också egna sorteringsanläggningar under 1950-talet, där pappersavfall 
sorterades och balades innan det skickades till pappersbruken.
109
 
Kommunalt tillvaratagande av avfallsprodukter som glas, metall 
och lump nämndes inte under perioden 1928–1958 annat än i samband 
med planerandet av den nya avfallsanläggningen. Gatunämnden 

stadens sopor
134
skrev i ett utlåtande 1936 att ett sådant tillvaratagande inte kunde 
komma på fråga eftersom det inte gav någon ekonomisk vinst och 
dessutom skulle göra anläggningen onödigt komplicerad.
110
 I en 
redogörelse för förbränningsanläggningen från 1939 nämns tillva-
ratagandet av avfallsprodukter kort i dessa ordalag: 
Enär möjligheterna att ekonomiskt tillvarataga biprodukter ur 
soporna numera äro mindre än förut, har man vid den nya anlägg-
ningens planläggning ej räknat med urplockning av skrot, lump 
och papper, utan i stället strävat efter att få en möjligast enkel 
anläggning, i vilken avfallet föres till ugnarna på så direkt väg som 
möjligt, och utan att personalen kommer i beröring med avfallet.
111
Ytterligare en anledning till att sortering och tillvaratagande över-
gavs menade Tingsten 1929 var att arbetsförhållandena var dammiga 
och osunda.
112
 Det man eftersträvade var en enkel, kostnadseffektiv 
och maskinell hantering utan beröring av människohänder. I den 
hanteringen fanns det inte plats för sortering och kategorisering 
utifrån materialtyp eftersom det skulle kräva mer närkontakt med 
avfallet och en längre process i avfallshanteringen.
113
 
I fullmäktigehandlingar och gatukontorets årsberättelser nämns 
inte att det fanns ett fortsatt tillvaratagande av  icke brännbart avfall 
i privat regi vid Lövsta.
114
 Även om den kommunala ekonomin inte 
sades tillåta tillvaratagande fanns en sedan länge etablerad och orga-
niserad skrothandel i Sverige.
115
 Under 1930-talet sjönk de tidigare 
höga skrotpriserna men svenska regleringar av skrotbranschen och 
skrothandlarnas internationella samarbeten visar ändå att det var 
en viktig handel.
116
 Under andra världskriget och därefter var skrot 
en eftertraktad vara.
117
 Vid Lövsta fanns en entreprenör som mot 
årlig avgift tillvaratog skrot ur tippat avfall och ur den slaggen.
118
 
Det kommunala tillvaratagandets marginella fortlevnad i form 
av gödselförsäljning var dels en rest av en tidigare praktik, dels, 
när det gällde sållningen, ett sätt att underlätta den huvudsakliga 
kvittblivningen genom förbränning. Förbränningen var den domine-
rande strategin. Till skillnad från under första världskriget förekom 
ingen betydande diskussion om tillvaratagande av avfallsmaterial 
under andra världskriget, även om nyttiggörandet av förbränningen 

från resurs till belastning
135
uppvärderades. Under krigsåren var det i stället ovanligt tyst om 
avfallsfrågan – en tystnad som bör tolkas som att den inte utgjorde 
något problem utan att avfallsmängden höll sig inom ramarna för 
vad staden hade kapacitet att hantera med förbränning. Att gatu-
kontoret efter 1938 enbart nämnde tillvaratagande som ett mindre 
komplement till förbränningen måste ses i ljuset av att staden nyss 
hade investerat i en stor förbränningsanläggning som i huvudsak 
uppfyllde de krav som fanns på kvittblivning. 
Tystnad och konsensus om en oproblematisk hantering
Hur renhållningen diskuterades och vilka handlingsutrymmen 
som aktörerna upplevde sig ha bidrar till förståelsen av förbrän-
ningsregimen. Staffan Högberg, som skrivit om Stockholms his-
toria, beskriver att partipolitiken utvecklades i Stockholm efter att 
proportionella val införts 1909, och särskilt efter 1920 då politikerna 
fick mer makt i stadshuset på bekostnad av tjänstemännen.
119
 Under 
1940- och 1950-talen var de politiska motsättningarna i fullmäktige 
större än tidigare.
120
 Kan det vara så att även kvittblivningsfrågan i 
högre grad blev partipolitiskt intressant efter 1920? 
Vad renhållningen och kvittblivningen beträffar märks inte den 
turbulens som Högberg beskriver. Under perioden fanns i stort 
sett inga meningsskiljaktigheter i frågan om avfallets kvittbliv-
ning utöver en mindre konflikt beträffande en avstjälpningsplats 
för byggnadsavfall i Mälaren.
121
 Någon partipolitisk diskussion om 
vilken kvittblivningsstrategi som skulle väljas eller utvecklas fördes 
inte heller. Frågan restes egentligen bara i förbränningsutredningen 
och då mer som en fråga för tjänstemännen.
122
 Såväl i utlåtandet 
om en planerad anläggning 1936 som i beskrivningen av den fär-
diga anläggningen 1938 framhöll utredningen experternas roll.
123
 
Till skillnad mot tidigare, då Tingsten som expert framstod i egen 
person, var dock denna expertis utan egen röst, den bara nämndes, 
med namn och titlar, för att visa tillförlitligheten i beräkningar och 
föreslagen teknik. De som verkade i kvittblivningsfrågan framstår i 
mitt källmaterial som en tyst och anonym grupp kommunaltekniska 
experter som såg till att frågan blev löst på enklaste sätt. 

stadens sopor
136
Att frågan inte blev föremål för debatt kan tolkas som att förbrän-
ningen som praktik fungerade relativt smärtfritt. Inte ens ekonomin 
kring förbränningen var ett diskuterat område, trots att hanteringen 
var kostsam och att kostnaderna ökade när avfallsmängderna steg. 
Ökade kostnader för löner överlag
 
och för tippläggning togs dock 
upp.
124
 Att kostnaderna för tippläggning togs upp i budgetförslag 
berodde på att de ofta var oväntade. Egentligen var det billigare att 
lägga avfall på tipp än att bränna det: i början av 1950-talet sades 
tippning kosta 5,30 kronor per ton och förbränning 8,93 kronor per 
ton.
125
 Trots denna stora skillnad diskuterades inte förbränningens 
kostnader även om viljan och tvånget att hålla renhållningen inom 
vissa ekonomiska ramar påtalades.
126
Det huvudsakliga problem som politiker, tjänstemän och exper-
ter tog upp var avfallets mängd i relation till stadens kapacitet för 
kvittblivning. I början av perioden var problemet främst att det inte 
fanns någon ordnad kvittblivning utan att kvittblivningen byggde 
på provisoriska åtgärder som skräpade ned, var onödigt dyra och 
saknade långsiktighet. Under senare delen av perioden betraktades 
avfallet som ett problem på grund av att dess mängd växte över den 
kapacitet som staden hade för kvittblivning. Förbränningsregimens 
hantering var i ljuset av detta rationell i flera bemärkelser. Den sågs 
som kostnadseffektiv i förhållande till den provisoriska hanteringen, 
förenklade såväl avfallet som hanteringen och sågs till skillnad från 
tippningen som en långsiktig lösning för framtiden. 
Kvittblivningsfrågan verkar alltså ha varit politiskt ointressant 
och relativt bekymmersfri 1928–1957. Det rådde samförstånd om att 
avfallet skulle destrueras genom förbränning. Kvittblivningsfrågan 
var föremål för handling, det visar den utbyggda förbrännings-
regimen och dess utveckling, men varken politiker eller tjänstemän 
diskuterade frågan nämnvärt. 
Avfall som en estetisk fråga
Tidigare kapitel har visat att företrädare för renhållningen och 
politiker i fullmäktige delade uppfattningen att avfallet hade ett 
bruksvärde som borde motsvaras av ett marknadsvärde. Som detta 

från resurs till belastning
137
kapitel visat var nyttiggörandet av avfall inte helt förbi, varken i 
tanke eller i praktik, men avfallet i sig förknippades sällan med 
ett värde. Vad var det då som kännetecknade tidens syn på avfall? 
Ett genomgående tema var avfallet som en belastning för staden. 
Denna belastning uttrycktes inte främst i ekonomiska termer utan 
i estetiska. Att avfall kunde ses som en belastning i den mån det 
medförde nedskräpning var naturligtvis inte något nytt. Under 
1940-talet var emellertid förslagen och åtgärderna för att förebygga 
nedskräpning eller snabbt föra bort avfall från hemmet och staden 
fler än tidigare. Ärendena i stadsfullmäktige handlade om en vilja att 
förbättra stadens synliga renhållning, det vill säga att gator, gårdar 
och offentliga platser skulle vara fria från skräp, snö och bråte. Det 
föreslogs uppfostran av unga, fler papperskorgar, böter och reklam-
kampanjer.
127
 Dessa försök att stävja nedskräpningen av stadens 
offentliga rum hade naturligtvis att göra med att det fanns mer avfall 
av typen bussbiljetter och kolapapper, men kan också kopplas till 
en samhällssyn som betonade hygien, teknik och bekvämlighet.
128
 
Strasser menar att en ny syn på avfall börjar märkas under slutet 
av 1920-talet: tillvaratagande förknippades med fattigdom och ett 
föråldrat samhälle medan det nya förhållningssättet betonade hygien 
och bekvämlighet och därmed vikten av att snabbt och effektivt bli 
av med avfall.
129
 De svenska sopnedkasten bidrar till en sådan tolk-
ning. Sopnedkastet uppfanns av HSB-grundaren Sven Wallander 
och var från början tänkt att kombineras med sopförbränning för 
centralvärme i hyreshus, tidiga försök visade dock att förbränningen 
gav för mycket rökutveckling och på grund av det lanserades inte 
den delen av uppfinningen.
130
 1929 byggdes de första hyreshusen 
med sopnedkast, därmed blev avfallet den enskildes ansvar bara 
fram till trapphuset. 1934 blev det obligatoriskt med sopnedkast i 
nybyggda bostadshus med mer än två våningar.
131
 Även om detta 
till en början bara påverkade ett begränsat antal människor kan 
det sägas ha signalerat en ny inställning, att avfallet skulle bort 
så snabbt och obemärkt som möjligt. Den ideala hanteringen av 
avfall, såväl individens som stadens, skulle skötas med minimal 
mänsklig beröring och stod långt från illaluktande sopkärl på går-
darna, pråmlaster med latrin och den tidigare källsorteringen. Den 

stadens sopor
138
ökande avfallsmängden blev på detta sätt inte synlig för gemene 
man. Sopnedkastet har också senare använts som metafor för en 
syn på avfall som något som man enkelt, effektivt och utan vidare 
eftertanke vill bli av med.
132 
Förklaringen till sopnedkastens snabba 
utbredning kan för Stockholms del också ges en materiell dimen-
sion. I renhållningsverkets jubileumsskrift Ren stad (1959) stod det: 
Den rikliga tillgången på papper för paketering av soporna är också 
en anledning till att sopnedkastet har blivit en så stor framgång i 
Stockholm.
133
Dessa diskussioner om papperspellar, kolapapper och viljan att ha 
en ren och snygg stad skiljer sig i mycket från uppfattningen att 
avfall är en belastning på grund av att det är hälsovådligt eller miljö-
farligt. Om man ser renhållningen och kvittblivningen under den 
här tiden mot bakgrund av funktionalismen finns det emellertid 
ett samband mellan ett estetiskt mål och ett socialt och hygieniskt 
mål. Det funktionella samhället skulle vara bekvämt, hygieniskt och 
estetiskt.
134
 I fullmäktiges handlingar finns exempel på att stadens 
kvittblivning kunde ses som hälsovådlig: fullmäktigeledamoten 
Fredrik Ström, vid tiden socialdemokrat, hävdade i slutet av 1920-
talet att soptippen i Ulvsunda i Bromma var hälsovådlig för dem 
som bodde i närheten. I detta hade han dock inte stöd från stadens 
förvaltning och tippen fanns kvar tills Lövsta förbränningsanlägg-
ning byggts ut 1938.
135 
Större delen av klagomålen som rörde tipparna i staden kan emel-
lertid tolkas som uttryck för en nimby-inställning (not in my back 
yard) och en estetisk aspekt. Liknande uttryck för att avfallet var en 
belastning ur estetisk synpunkt hade hörts tidigare, men inte hos 
företrädare för renhållningen. Som nämnts tidigare i detta kapitel 
avfärdade Tingsten klagomålen om att avfallet förorenade vattnet 
kring Lövsta med att nedskräpningen bara var en estetisk fråga och 
gatukontoret såg inga problem med ett provisoriskt dumpande. 
Liksom i Stockholm fanns det i USA missnöje med avfallshan-
teringen som framställdes i estetiska termer. Melosi beskriver att 
amerikanska städer slutade dumpa avfall i mer primitiva tippar på 
land eller i vatten nära land under 1930-talet. Han förklarar det med 

från resurs till belastning
139
att städerna växte och att förfarandet blev ohållbart när avfalls-
mängden ökade. Estetiskt grundade klagomål riktades också mot 
förbränningsanläggningar; under 1930-talet var frågan om deras 
luftföroreningar tämligen stor i USA. Kritiken hade framförallt 
en nimby-karaktär och rörde lokaliseringen av anläggningarna 
snarare än kvittblivningsmetoden i sig.
136
 Liknande diskussioner 
om förbränningsrökens eventuella farlighet eller olägenhet fanns 
inte i Stockholm under denna tid trots att den mekaniska rening 
som fanns vid Lövsta lämnade mycket övrigt att önska och trots 
att området blev alltmer bebyggt.
137
 
Frågan om avfall i kombination med vattendrag var en ingång till 
en syn på avfall som belastning för miljön i en bredare bemärkelse, 
men fortfarande i mitten på seklet låg bekymret endast på en lokal 
nivå.
138
 I slutet av 1940-talet föreslog stadsfullmäktige att det skulle 
bli straffbart för fartyg att dumpa skräp och jord i vattenområden 
i Stockholms närhet. Att spola ut avloppsvatten från fartygens wc-
anläggningar ansågs dock vara oproblematiskt.
139
 Den estetiska synen 
på avfall som belastning blir tydlig i denna prioritering. 
I mitten på 1950-talet hade frågan om vatten och miljö utvecklats. 
Då ifrågasattes ett planerat dumpande av avfall av byggnadsmaterial, 
lera, jord, sten, grus och andra fyllnadsämnen i Riddarfjärden vid 
Söder Mälarstrand.
140
 I frågan uttalade sig skönhetsrådet men också 
vattenexperter om vattnets eventuella försämrade kvalitet. Ärendet 
blev också relativt uppmärksammat i massmedierna.
141
 Synen på avfall 
som en estetisk belastning på vattendragen började på 1950-talet 
förändras mot en syn på avfall som en belastning för vattenmiljön 
på ett sätt som vi kan känna igen från dagens miljöfråga. 
Perioden präglades alltså av en syn på avfall som en estetisk 
belastning, och i förlängningen en lokal miljöbelastning, i stället för 
som tidigare som något som hade ett bruksvärde som rätt hanterat 
kunde realiseras på en marknad. Tidigare forskning har resonerat 
om en förändrad syn på avfallets värde under mellankrigstiden och 
därefter. Sabine Barles skriver att de metoder man tidigare haft för 
att nyttiggöra delar av Paris avfall övergavs under 1930-talet och 
att man i och med det gick från att se avfall som något värdefullt 
till att se det som enbart en belastning.
142
 Även O’Brien skriver att 

stadens sopor
140
synen på avfallets möjliga marknadsvärde förändrades under 1930- 
och 1940-talen och kopplar det till en allmän kritik av konsumtion 
och det samhälle som skapade avfallet.
143 
Dessa beskrivningar kan 
endast delvis jämföras med min eftersom de bygger på andra typer 
av material och källor. Synen på avfallet som en belastning behöver 
inte nödvändigtvis leda till en praktik som bygger på förbränning, 
men jag menar att den karakteriserade förbränningsregimen och 
bidrog till en samlande kvittblivningslösning som inte hade sin 
grund i någon form av tillvaratagande. Förbränning var en sådan 
lösning. Det var också en lösning som passade en estetisk syn på 
avfall och förbränningen framstår som samhällets parallell till hus-
hållens sopnedkast.
En modern stad med en modern kvittblivning
När Stockholm övergav tillvarataganderegimen förändrades först 
praktiken mot alltmer dumpande och sedan avslutades källsorte-
ringen ganska tvärt. Den provisoriska kvittblivningspraktik som 
följde kunde staden inte fortsätta med i längden, särskilt inte som 
avfallsmängden ökade. Valet av förbränning som strategi borde 
dock inte varit givet. Ett fortsatt, eventuellt mer ordnat, dumpande 
skulle utifrån avfallets mängd, stadens ekonomiska förhållanden och 
geografiska belägenhet ha varit ett lika möjligt alternativ. Sådana 
system infördes till exempel i Storbritannien och USA vid den här 
tiden och kom där att ersätta den tidigare förbränningen.
144
 I detta 
kapitel har jag karakteriserat och förklarat förbränningsregimen och 
dess etablering, och i det följande avsnittet ska jag sammanfatta och 
ge möjliga förklaringar till varför en avfallsregim som byggde på 
förbränning kom att ersätta tillvarataganderegimen i Stockholm.
Tillvarataganderegimens idé om avfallets bruksvärde och möjliga 
marknadsvärde gav vika för en syn på avfallet som en estetisk belast-
ning och en lokal miljöbelastning. Synen på avfallet som värdelöst 
korresponderade eventuellt med en faktisk bristande efterfrågan eller 
i alla fall med att förfarandet med den kommunala försäljningen 
var för dyr och för osäker. Den förändrade synen på avfallets värde 
innebar att tillvaratagande var ointressant som huvudsaklig strategi, 

från resurs till belastning
141
men den ledde inte givet in på förbränning. Inte heller kan enbart 
avfallets sammansättning förklara varför förbränningen valdes som 
metod, även om den inte utgjorde ett hinder för förbränningen. 
Stockholms avfall sades bestå av till en ovanligt stor del papper, 
vilket enligt samtida bedömare på gatukontoret gjorde förbrän-
ningen relativt lätt. Det kan jämföras med Storbritannien, och 
säkert andra europeiska länder, vars avfall till följd av hushållens 
koleldning bestod av mycket aska vilket försvårade förbränningen.
145
 
Stockholm hade inte den omfattningen av koleldning i hushållen 
och askmängden bör därför varit liten.
146
 
Till skillnad från när ett utökat tillvaratagande infördes i början 
av 1900-talet motiverades inte införandet av förbränning som metod 
i särskilt hög grad. Det framstod tidigt som att det var den metod 
staden skulle satsa på och en ökad tippläggning avfärdades snabbt 
och utan andra undersökningar än hur mycket tippning Lövsta-
området skulle tillåta. Det samtida idéklimatet kan bidra till en 
förståelse av hur förbränningen kom att framstå som det självklara 
alternativet för Stockholm. Förbränningsregimens karakteristik 
och dess etablering anknyter till uppfattningar om rationalitet och 
framtidstro och som setts som en del av det moderna Sveriges fram-
växt. Modernitet som begrepp har diskuterats och problematiserats 
inom humaniora och samhällsvetenskap. De gängse berättelserna 
om den svenska moderniteten tar upp välfärdssamhällets framväxt 
i början på 1930-talet och ser viljan till rationalisering och upplys-
ning och ett bejakande av det nya som viktiga komponenter. Stock-
holmsutställningen 1930 brukar ses som en introduktion till dessa 
strömningar.
147
 Vetenskapen framställs som central i moderniteten, 
den har betydelse för teknik, politik och samhällsplanering och lig-
ger till grund för vad som ses som rationellt. I det moderna ligger 
också en framtidstro som är starkt färgad av föreställningen att det 
går att skapa ett välfungerande samhälle med hjälp av teknik och 
rationell planering. Därför är det moderna projektet ett kollektivt 
projekt och därför blev teknikerna och ingenjörerna viktiga aktörer 
i samhällsbyggandet.
148 
Den offentliga servicen kan ses som en del 
av moderniteten och i denna spelade bland annat kommunerna som 
organisatoriska enheter en viktig roll.
149
 Stockholm under perioden 

stadens sopor
142
1930 till sent 1950-tal har beskrivits som kännetecknad av storslagna 
planer vad gällde infrastruktur och annan kommunal verksam-
het. Stadens administration under den här tiden har Yngve Lars-
son beskrivit som präglad av ideal om det rationella, tekniska och 
moderna.
150
 Funktionalismen, vilken fick starkt fäste i Stockholm i 
slutet av 1920-talet, bidrog med planeringsambitioner, framåtblick-
ande och en kritik av det gamla.
151
 
Förbränningen sågs som en framtidslösning, som en rationell och 
tekniskt avancerad metod och som något som tydligt kontrasterade 
mot en förlegad praktik. Detta kapitel har visat att företrädare för 
renhållningen argumenterade mot tippning med hänvisning till att 
förbränningen kunde fungera mer långsiktigt. I byggandet av för-
bränningsanläggningen i Lövsta förbereddes för eventuella framtida 
behov och förändringar.
152
 Förbränningen var också en rationell 
metod i meningen att den förenklade hanteringen. 
Avfallsregimer är trögföränderliga, men när det är för mycket som 
talar mot en etablerad regim kan en ny regim bildas. En parallell 
utveckling till Stockholms regimskifte skedde i Storbritannien, där 
flera städer också bytte kvittblivningssystem kring 1930. Där byttes 
förbränning mot kontrollerad tippning, det så kallade Bradfordsys-
temet. Cooper menar att argumenten för att förkasta förbränningen 
var att tippningen var rationell och kostnadseffektiv.
153
 Argumen-
tationen i engelska städer liknade alltså den i Stockholm, men den 
gällde en annan metod. Det finns naturligtvis flera materiella och 
ekonomiska faktorer som skulle kunna förklara varför förbränning 
infördes i Stockholm och förkastades i engelska städer.
154
 En möjlig 
förklaring utifrån mitt källmaterial och Coopers analys är att i en 
tidsanda som präglas av en vilja till modernitet finns en benägen-
het att förändra system som kan ses som föråldrade. Tippningen 
var i Stockholm tänkt som en provisorisk lösning och hade därför 
blivit dyr. Den kritiserades dessutom av fackmän och allmänhet – 
huruvida kritiken hade någon betydelse för att det infördes en ny 
metod framgår dock inte av mitt källmaterial. Det fanns ingenting 
av modernitet och teknisk flärd i tippningen som metod. Ville sta-
den framstå som modern krävdes en ny lösning. 
Avståndet till en äldre tids lösningar markerades också i den his-

från resurs till belastning
143
torik över Stockholms kvittblivning som presenterades i samband 
med den nya anläggningen i Lövsta 1938. Den tidigare sopsorteringen 
beskrevs som en åtgärd som enbart införts för gödselförsäljningens 
skull. Att man också tog tillvara skräpsoporna, sorterade dem och 
sålde dem, och att det hade varit ett av målen med källsorteringen 
i hushållen, nämndes inte.
155
 Men i förbränningsregimen fanns 
också arv från tillvarataganderegimen som fick praktisk betydelse. 
Det mest tydliga är Lövsta som plats och de logistiska systemen för 
avfallets transport. Genom att bygga en stor anläggning i Lövsta 
kunde man behålla hela den tidigare infrastrukturen, med järn-
vägen och soplastningsstationerna. Detta var dock inte ett motiv 
för förbränningen i sig, vilket framgår av att andra lokaliseringar 
utreddes. När det gällde nyttiggörandet av förbränningens värme 
och den fortsatta praktiken kring visst gödseldugligt avfall fanns en 
kontinuitet från tillvarataganderegimen. Tillvaratagandet var dock 
en marginell företeelse efter 1927 och nyttiggörandet av avfallsför-
bränningens värme prioriterades inte. 
Detta kapitel har handlat om utvecklingen av en förbrännings-
regim under 1930-talet och fram till 1950-talets slut. Den nya regi-
men karakteriserades av att förbränning var den primära metoden 
för kvittblivning: förbränning var den lösning som diskuterades, 
framhölls och utvecklades i staden. Detta kombinerades med en syn 
på avfall som belastning i stället för som tidigare en tillgång samt 
en syn på kvittblivningens mål som ensidigt inriktat på kvittbliv-
ning. Till skillnad från tillvarataganderegimens fall finns inte någon 
materiellt grundad förklaring till att förbränning valdes som metod. 

stadens sopor
144
Stockholms avfallsproducenter 
(hushåll, industrier och andra 
verksamheter, institutioner, gator, 
parker)
Privat kvittblivning 
Sopor       Latrin       
Fem sopstationer: tre inom 
tullarna, en i Årsta (från 1947) 
och en i Bromma (från 1949) 
Gatusopor       Sopor           Latrin         
Lövsta
Via järnväg 
direkt till 
gödselkunder
(fram till 1955)
Sopor             Latrin                    Sopor     
I tipp på Lövsta
Åkeshovs 
reningsverk
Förbränning
El och ånga
Försäljning till 
övrig kommunal 
verksamhet
 
El och ånga
Figur 3. Avfallets väg till kvittblivning 1940–1955 (till denna kvittblivning 
kom viss tippläggning utanför Lövsta och viss utplockning av avfallsmaterial 
från Lövsta).

145
kapitel 5
Sopexplosion och kretsloppstänkande
Förbränningsregimen byggs ut och utmanas 
1958–1970
Stockholm under 1950- och 60-talen har beskrivits som känneteck-
nat av en snabb och storskalig teknisk och ekonomisk utveckling.
1
 
Det gällde även i landet i stort och ett ökat välstånd kombinerades 
med teknikoptimism och modernitetssträvanden. Under slutet av 
1960-talet planade den ekonomiska tillväxten ut i Sverige och början 
till en strukturkris infann sig. I Stockholms stad sjönk invånaran-
talet för första gången under 1900-talet.
 
Under decenniet uppstod 
en stark vänsterradikal ungdomsrörelse som lyfte frågor om sociala 
motsättningar, kärnvapenhot och jordens ojämna fördelning av 
resurser. Överhuvudtaget kan 1960-talet karakteriseras som en tid 
då de rådande normerna ifrågasattes. I Stockholm började den pla-
neringsiver och politiska vilja att reglera som kännetecknat stadens 
administration och politik kritiseras.
2
 
Konsumtionen fortsatte att öka och den förändrades till sin 
karaktär.
3
 Förpackningar blev än viktigare eftersom självbetjänings-
butikerna ökade i antal och varudistributionen blev storskalig.
4
 Nya 
varor gjorde insteg på marknaden, till exempel engångsartiklar som 
blöjor och bindor.
5
 Många stora svenska företag med storskalig 
produktion och billiga varor expanderade snabbt. Ett exempel på 
det sistnämnda är IKEA, som under 1950-talet började med egen-
designade möbler i platta paket. 1958 öppnades det första varuhuset 
i Älmhult och 1965 öppnades det stora varuhuset i Kungens kurva 
i Stockholm. Även klädföretag som inriktade sig på billiga varor 

stadens sopor
146
expanderade.
6
 Samtidigt började ett förändrat förhållande till det 
materiella göra sig märkbart. I början av 1960-talet startade form-
givaren Lena Larsson debatt genom att försvara ett ”köp-slit-släng”-
beteende.
7
 Begreppet illustrerade ett nytt sätt att förbruka och göra 
sig av med ting, vilket märktes både på mängden avfall och på vad 
som slängdes. Helt nya typer av avfall började bli problematiska, ett 
av de mer markanta var bilvrak som lämnades vid vägkanter och 
i naturen.
8
 Ett annat var den ökande mängden slam från stadens 
reningsverk. Mängden avfall i Stockholm överskred kapaciteten för 
förbränning under andra hälften av 1950-talet och 1958 tillsattes en 
utredning för framtida kvittblivning. 
Detta kapitel behandlar de svårigheter och utmaningar som för-
bränningsregimen mötte under perioden 1958–1970. Vad bestod dessa 
av, hur starka var de och i vad mån påverkade de förbränningsregi-
mens praktik och idé? Hur visade sig avfallsregimens tröghet och 
hur kan regimen definieras vid ingången till 1970-talet? Kapitlet 
börjar med en genomgång av avfallets mängd och sammansättning 
samt kvittblivningens praktik. Därefter kommer tre avsnitt om hur 
praktiken diskuterades och hur den förändrades, vilka följs av två 
avsnitt om hur avfallet diskuterades som en belastning ur miljöhän-
syn, från ett antropocentriskt samt från ett geocentriskt perspektiv. 
Förpackningar, grovavfall och kvittblivningens praktik
I boken Ren stad utgiven av gatunämnden 1959 sammanfattades 
Stockholms renhållningssituation inför det nya decenniet: 
Problemet med att slutgiltigt bli av med den årligen ökande sop-
mängden blir allt större. Redan nu räcker förbränningsanläggningen 
inte till för att oskadliggöra allt avfall från staden. Samtidigt har 
andra aktuella problem uppstått som t.ex. hur man ska bli av med 
slammet från reningsverken.
9
 
Vad var det för avfall, förutom slam, som årligen ökade och hur 
hanterades det? I samtiden framhölls, liksom under föregående 
period, hushållssoporna.
10
 I början av 1960-talet uppskattades hus-
hållssoporna stå för 75 procent av den totala mängden avfall, reste-

sopexplosion och kretsloppstänkande
147
rande var 20 procent industrisopor och 5 procent gatusopor. I slutet 
av 1960-talet sågs också hushållssopornas sammansättning som 
problematisk: den var mer komplex än tidigare. Beståndsdelarna 
i hushållens avfall räknades upp i ett lagförslag
Yüklə 5,02 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   18




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azkurs.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin