35 000
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954
1957
1960
från resurs till belastning
121
in i brännbart och icke brännbart, gjordes inte någon kategorise-
ring efter avfallets material annat än om det korresponderade med
skilda hämtningstekniker. De kategorier som redovisades under den
här tiden byggde på varifrån avfallet kom: hushållssopor, handels-
och industriavfall, gatusopor, stallströ och latrin. Dessa kategorier
redovisades i ton och inte i järnvägsvagnar som det samlade avfal-
let. Även om inte dessa kategorier säger så mycket om vad avfallet
bestod av visar de fördelningen mellan olika avfallsproducenter,
och tillsammans med andra källor kan de ge en fingervisning om
avfallets beståndsdelar.
Diagram 6 visar mängden avfall i olika kategorier på 1930-talet
och fram till 1960. Liksom tidigare är detta det avfall som hantera-
des av kommunen och således inte allt avfall som tillkom i staden,
framförallt är det troligt att avfall från handel och industri till en
del hanterades privat. Hushållssoporna var den största enskilda
kategorin som kommunen hanterade, men avfall från handel och
industri ökade under 1950-talet och var en bidragande orsak till att
den totala avfallsmängden ökade kraftigt under detta decennium.
Kategorierna gatusopor, stallströ och latrin utgjorde en mycket liten
andel av det samlade avfallet, vilket speglar motorismens och wc:ns
Diagram 6. Avfall från Stockholm uppdelat på kategorier 1934–1962 (ton).
Källa: GK 1934–1961, tabell ”Avfallets emottagning och vidare behandling”.
300 000
250 000
200 000
150 000
100 000
50 000
0
1934
1936
1938
1940
1942
1944
1946
1948
1950
1952
1954
1956
1958
1960
1962
Summa
Hushållssopor
Handels- och
industriavfall
Gatsopor
Latrin
Stallströ
stadens sopor
122
utbredning. Minskningen av dessa kategorier ledde i förlängningen
till att det tillvaratagande och den försäljning som fortfarande pågick
helt upphörde, vilket stärkte förbränningsregimen.
Mängden avfall från handel och industri kommenterades av gatu-
kontoret.
56
Ökningen av denna kategori efter kriget kan ha berott
på en ökad mängd verksamheter i staden, men också på att avfall
från handel och industri tidigare i högre grad användes på andra
sätt, till exempel såldes som avfallsråvaror, och inte lämnades till
den kommunala hanteringen. Som nästa kapitel kommer att visa
var skrymmande avfall, till vilket förmodligen en del av industri-
avfallet hörde, en svårighet för förbränningsregimen under 1960-
talet eftersom det inte gick in i förbränningsugnarna. Under den
period som detta kapitel behandlar framställde inte gatukontoret
den ökade mängden industriavfall som ett problem.
Hushållssoporna var den största kategorin, och mängden ökade.
Ökningen berodde till stor del på att stockholmarna blev fler. Ansva-
riga myndigheter ansåg även att mängden avfall per individ ökade.
I en undersökning inför byggandet av den nya förbränningsanlägg-
ningen 1938 fastslogs att sopvolymen per individ i Stockholm – 1 500
liter per år – var två till tre gånger så stor som i andra jämförbara
städer i och utanför Sverige. Vikten sades däremot vara jämförbar
med andra städers.
57
Det är vanskligt att jämföra avfallsmängder
eftersom mätteknikerna och grunderna för mätningen sällan är
riktigt jämförbara, men Stockholmssopornas volym berodde nog
på deras något speciella sammansättning, mer om den nedan. I
diagram 7 har jag räknat ut hushållssoporna i kilo per invånare och
år. Av trendlinjen framgår att mängden ökade.
Hushållssoporna bestod förmodligen i början av perioden av
ungefär detsamma som under föregående period. Förpackningar av
mestadels papper samt tidningar blev dock allt vanligare, särskilt
efter kriget. Tom Björklund skriver i sin bok om reklamen 1920–1962
att de fyra förpackningsmaterialen glas, metall, papper och plast
ökade markant i mängd under hela 1950-talet och i början av 1960-
talet. Vikten producerade glasförpackningar mer än fördubblades
mellan 1950 och 1962 och vikten metallförpackningar näst intill
tredubblades. Plastens ökning var än mer slående. 1950 var plastens
från resurs till belastning
123
genombrottsår och därefter skedde en enorm och i stort sett expo-
nentiell ökning.
58
En anledning var att varor förpackades mer som
en följd av att till exempel snabbköp och självbetjäning slog igenom.
En annan anledning var att nya produkter, såsom barnmat, slog
igenom på 1950-talet.
59
Den stora andelen papper kommenterades i samtiden som något
som utmärkte Stockholmssoporna. Provtagningar under det sena
1930-talet visade att Stockholms avfall till 45 viktprocent bestod av
papper.
60
Detta kan kopplas till tidens tidningskonsumtion. Enligt
en stor undersökning av den privata konsumtionen i Sverige gjord i
slutet av 1950-talet steg upplagorna på både tidningar och tidskrifter
mellan 1938 och 1955. Den största ökningen stod tidskrifterna för –
under de dryga femton åren mer än fördubblades deras upplagor.
61
Undersökningen visade också att ökningen var något högre i större
tätorter: en stor Stockholmstidning som Dagens Nyheter hade en
brantare upplageökning än tidningar i genomsnitt. Dagens Nyheter
fördubblade sin upplaga mellan 1933 och 1943 och ökningen fortsatte
därefter.
62
Papperets betydelse för avfallsmängden framgår av att
gatukontoret ansåg att den privata pappersinsamlingens omfatt-
Diagram 7. Hushållssopor per person och år 1929–1965 (kilo).
Källa: GK 1929–1965; USK 2005, s. 55.
Anm.: För diagrammets förutsättningar se appendix s. 250.
250
200
150
100
50
0
1929
1932
1935
1938
1941
1944
1947
1950
1953
1956
1959
1962
1965
Hushållssopor per
person
Linjär (hushållssopor
per person)
stadens sopor
124
ning gav stora utslag på den avfallsmängd som kommunen hade
att hantera.
63
Det vi idag kallar grovsopor var med undantag av flyttmånaden
oktober förmodligen ett mycket litet problem.
64
En anledning var
att det inte fanns någon kommunalt arrangerad hantering av denna
typ av avfall. Stockholmarna samlade i stället bråte och skräp i sina
vindskontor, vilket märktes under de vindsröjningar i brandskydds-
syfte som genomfördes 1938 och 1940.
65
Även om möbelindustrin
utvecklades under 1930- och 40-talen var konsumtionen begränsad
och man kan förmoda att det privata tillvaratagandet av det som
skulle ha kunnat bli grovsopor var relativt stort.
66
Hur hanterades det samlade avfallet? I början av perioden gick
soporna samma väg som tidigare, de samlades in och fördes till
någon av soplastningsstationerna i innerstaden och därifrån med
tåg till Lövsta. En mindre del fördes med tåg till gödselkunder
utanför Stockholm. Eftersom staden växte behövdes en utbyggd
renhållningsorganisation. 1947 tillkom ett renhållningsdistrikt och
en soplastningsstation i Årsta. 1948 införlivades Spånga–Hässelby
med Stockholm och det västra renhållningsdistriktet delades. En
ny station anlades 1949 i Bromma, därifrån skulle sopor föras till
Lövsta med traktortåg.
67
Vid Lövsta togs också avfall emot direkt
från enskilda större firmor och entreprenörer och dessutom behand-
lades där fram till år 1961 avfall, inklusive latrin, från omkringlig-
gande kommuner.
68
Förutom Lövsta fanns det soptippar runt staden som användes
av kommunen och av enskilda. I Bromma fanns två tippar, en vid
Fredrikslund fram till 1936 och en vid Ulvsunda fram till 1938, vid
Blåsut fanns en som tog emot hushållssopor från södra ytterstaden
fram till 1939 och industriavfall fram till 1945. En orsak till att dessa
tippar lades ned sades i en senare daterad beskrivning vara klagomål
från närboende. När tippen vid Blåsut lades ned skapades en ny i
Skrubba. Huruvida den användes för hushållssopor är oklart, i slutet
av 1950-talet användes den enbart för industriavfall och några tippar
för hushållssopor sade sig staden då inte utnyttja. En del gatuavfall
användes som utfyllnad och en del skickades till Lövsta.
69
När riv-
ningarna av nedre Norrmalm började på 1950-talet uppkom stora
från resurs till belastning
125
behov av tipplatser för rivningsmassor. Det blev anledningen till
att man planerade för Högdalstopparna och började tippa där. Dit
fördes även en del annat avfall.
70
Ett första praktiskt steg i riktning mot ökad förbränning var att
gatukontoret lät bygga om den gamla förbränningsanläggningen
från 1903 i Lövsta. Anläggningen bestod i början av 1930-talet av
sex ugnar och 1932 byggdes en av dem om för att kunna ta emot
mer avfall. Det slog väl ut, varför man året därpå byggde om de
övriga fem ugnarna.
71
När mer avfall kunde brännas tippades min-
dre i sjön, 1934 bara 6 120 vagnslaster av de 12 798 vagnar som kom
till Lövsta.
72
Det kan jämföras med år 1931 då 9 058 vagnslaster
lossades vid stranden av totalt 14 298.
73
Som framgått ansågs inte
den gamla anläggningen värd att i längden behållas, den kunde
inte heller ta emot samtligt avfall. 1938 togs den nya avfallsförbrän-
ningsanläggningen i Lövsta i bruk. Det innebar att mängden avfall
som brändes ökade drastiskt (volymen fyrdubbades) och mängden
avfall som lades på tipp minskade i samma grad. Detta visas i tabell
4. År 1954 byggdes förbränningsanläggningen ut med en fjärde ugn
för att möta den fortsatt ökande mängden avfall.
74
Även efter den nya förbränningsanläggningens färdigställande
1938 dumpades avfall på tipp i Lövsta och i strandkanten vid Löv-
sta. Det gällde dels den slagg som blev kvar efter förbränningen,
75
dels avfall som under vissa perioder inte kunde eller hann brännas.
Tabell 4. Fördelningen förbrända och tippade sopor i Lövsta 1935–1960
(järnvägsvagnar).
År
Förbränning
Tipp
1935
7 262
6 581
1940
17 314
832
1945
22 661
8
1950
23 379
122
1955
22 179
139
1960
30 412
24
Källa: GK 1935–1960.
stadens sopor
126
Tabell 4 visar dock att relativt lite dumpning ägde rum i stadens
regi under decennierna efter att den nya förbränningsanläggningen
byggts. I början av 1950-talet, när avfallsmängden steg, dumpades
avfall i Lövsta i så kallad täckt tipp – ett mer organiserat tippande.
76
Tillvaratagande för försäljning praktiserades under hela perio-
den, om än som en tynande verksamhet. Skräpsopor såldes fram
till att den nya avfallsanläggningen byggdes 1938.
77
En liten mängd
svinmat tillvaratogs faktiskt efter källsorteringens upphörande: 1929
skrev gatukontoret att de tjänat 55 kronor på ”plockning av svinmat
från soptipp”.
78
Pudrettillverkningen vid Lövsta upphörde 1956 men
även efter det såldes mindre mängder latrin till Riddersviks gård.
Övrig latrin som kom till Lövsta tippades under andra hälften av
1950-talet i ett av de större avlopp i Bromma som ledde till Åkes-
hovs reningsverk.
79
Direktförsäljningen av gatuavfall och stallströ
som gödsel till lantbrukare via järnväg fortsatte till och med 1955.
En del gödseldugligt avfall såldes via Lövsta på pråm, på båtar
eller för avhämtning med häst och vagn eller bil. Förutom gatuav-
fall omfattade detta bland annat gödseldugligt finfördelat material
som trots talet om en enkel hantering utan sortering sållades från
Diagram 8. Mängden sopor som såldes direkt till verkets kunder 1900–1955
(järnvägsvagnar).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1955.
3 000
2 500
2 000
1 500
1 000
500
0
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954
från resurs till belastning
127
avfallet innan det brändes.
80
Denna försäljning pågick åtminstone
fram till 1943.
81
Vid sidan om förbränningen praktiserades alltså under delar av
perioden tippande och ett visst tillvaratagande av gödseldugligt
material, men förbränningen blev, sedan den valts, den metod som
staden byggde ut. Avfallets sammansättning, som framstod som
central för tillvarataganderegimens gödselhantering, var inte lika
avgörande för förbränningsregimen.
Förbränning som nyttiggörande
I föregående kapitel hävdade jag att föreställningen om att avfallets
bruksvärde kunde få en motsvarighet i ett marknadsvärde genom-
syrade tillvarataganderegimen. Upphörandet av avfallsuppdelningen
och de kommunala ansträngningarna att sälja avfall följdes av en
ny syn på avfallet: det var inte längre prioriterat att försöka realisera
dess bruksvärde. Visst nyttiggörande kunde dock vara önskvärt.
Den engelske historikern Timothy Cooper har visat att en retorik
om nyttiggörande användes vid införandet av kontrollerad tippning
i Storbritannien under 1930-talet. Det är rimligt att tänka sig att
detsamma gällde förbränningen i Stockholm, särskilt som förbrän-
ningen innebar en möjlighet att tillvarata energi, vilket staden hade
gjort tidigare.
När gatukontoret presenterade sitt förslag om utökad förbrän-
ning för gatunämnden i början på 1930-talet var tillvaratagandet
av energi en viktig komponent som i kombination med minskade
kostnader för transport gjorde att gatukontoret förordade en stads-
nära placering.
82
Samma argument hade redan framförts av inspek-
tören Carell i hans reseberättelse från 1910-talet. Han framställde
där tillvaratagandet av värme som ett krav för förbränning och då
detta tillvaratagande tekniskt sett enbart var möjligt genom en
närhet till den energiförbrukande enheten föreslog han en central
placering.
83
Tillvaratagandet gavs också en framträdande plats när
förbränningsutredningen 1936 kom med sitt förslag till fullmäktige
om en ny förbränningsanläggning, och man utredde därför vilka
stadsnära placeringar som var möjliga. Det läge som kom i fråga i
stadens sopor
128
första hand var Årsta, då skulle värmen kunna komma det planerade
Södersjukhuset till godo. Anledningen till att värmen från förbrän-
ningsanläggningar skulle utnyttjas till just sjukhus var att de hade
en hög och över dygnet jämn förbrukning av energi.
Katrineberg vid Liljeholmen var ett annat intressant läge; elek-
tricitetsverkets transformatorstation vid Nybohov låg i närheten.
Båda dessa alternativ strandade dock på att de presumtiva köparna
av överskottsvärmen, kommittén som planerade Södersjukhuset
samt elektricitetsverket, inte visade sig ha något intresse av sam-
arbete. När det gällde Södersjukhuset oroade sig dessutom de som
planerade sjukhusbygget för att en förbränningsanläggning i när-
heten skulle leda till störande lukt och rök.
84
Detta kan ses som ett
exempel på att avfallet tillmättes ett värde som inte motsvarades
av ett marknadsvärde.
Även möjligheten av att ta tillvara slagg i form av till exempel
”slaggplattor, lättbetong eller bjälklagsfyllning” diskuterades, men
man kom fram till att tillvaratagandet inte var ekonomiskt ratio-
nellt.
85
Avfallsförbränningens värme hade ändå ett visst ekonomiskt
värde för gatukontorets verksamhet. Under den tid på 1930-talet som
värme togs tillvara var inkomsterna från försäljningen av ånga och
el större än inkomster från övriga avfallsprodukter.
86
Förbränningsutredningen undersökte även möjligheten att vid
en stadsnära placering ta tillvara värmen genom att omvandla den
till el eller ånga som kunde utnyttjas för att driva förbrännings-
anläggningen, men en beräkning visade att det inte skulle löna sig.
Det skulle vara billigare för renhållningsverket att köpa värme från
elektricitetsverket till sina anläggningar än att använda egenpro-
ducerad värme.
87
På det sättet föll tillvaratagandemotivet när det
gällde de stadsnära alternativen och vid en jämförelse med Lövsta
kom man fram till att Lövsta hade fler fördelar. Där fanns en större
yta med möjlighet att tippa slagg, och eventuellt också avfall om det
skulle bli stopp i förbränningsanläggningen, tekniken kring ugnens
rening av lukt och flygaska behövde inte heller vara lika bra om
anläggningen låg långt från bebyggelse, dessutom skulle man inte
bli tvungen att flytta latrinhanteringen. Förutom dessa argument
från renhållningens sida fanns argumentet om att järnvägsförbin-
från resurs till belastning
129
delsen Spånga–Lövsta blev billigare om den också utnyttjades för
”silverpilen” (som soptåget kallades efter en ommålning i slutet på
1920-talet).
88
Placeringen i Lövsta gjorde inte att man helt bortsåg
från möjligheterna att ta tillvara värme. Detta undersöktes och
gatukontoret kom fram till att:
Vid Lövsta finnes för närvarande ingen avsättning för ånga, som
kunde motivera anläggningens utbyggande med full ångpanne-
utrustning. Undersökningar ha gjorts över möjligheten att finna
avsättning för den elektriska energi, som skulle kunna tillvaratagas,
men Stockholms elektricitetsverk intar samma ställning beträffande
energiköp från Lövsta som från stadsalternativet och hänvisar till den
rikliga tillgången till billig vattenkraft. Även statens vattenfallsverk
har på förfrågan förklarat sig ej reflektera på kraftköp från Lövsta.
89
Alternativet att ta tillvara kraft från Lövstaanläggningen för eget
behov jämfördes med alternativet att köpa kraft, och det visade sig
att det inte var lönande att ta tillvara kraft ens för eget behov. Utre-
darna undersökte också möjligheten att sälja kraft till den dåvarande
Hässelby köping, men kom fram till att om man kunde få till en
sådan leverans var den alltför obetydlig för att bli lönsam. Man ansåg
alltså inte att det fanns något egenvärde i tillvaratagandet, särskilt
som vattenkraften gjorde priset på elektricitet lågt.
Anläggningen i Lövsta planerades och byggdes för att i framtiden
kunna användas för att ta tillvara värme.
90
Kriget och den bränsle-
brist det medförde gjorde att gatunämnden i februari 1940 ansökte
om anslag för att kunna bygga ett ångkraftverk vid Lövsta. Motivet
var dels behovet av kraft i väntan på att stadens vattenkraftverk vid
Järpströmmen blev färdigt, dels ”önskvärdheten av att tillgängliga
värmekällor under nuvarande förhållanden måtte så långt som
möjligt utnyttjas”.
91
Gatukontoret hade genom annonsering i press-
sen undersökt möjligheterna att sälja överskottsvärme till enskilda
företag, men de visade sig vara otillräckliga och gatukontoret hade
då återupptagit de förhandlingar som inför byggandet av förbrän-
ningsanläggningen förts med Stockholms stads elektricitetsverk om
att det skulle köpa och utnyttja överskottsvärme från förbränningen.
Det beräknades att förbränningsanläggningen i Lövsta skulle kunna
stadens sopor
130
producera omkring 4 500 kW. Av dessa skulle 500 kW behövas till
den egna anläggningen och 4 000 skulle inmatas i elektricitetsver-
kets kraftnät. Kostnaderna för anläggningen beräknades kunna
betalas av på fyra år, beräknat på det då höga kolpriset.
92
Alla kost-
nader för anläggningen skulle inte falla på gatukontoret, utan de
kostnader som hade att göra med anslutningen till elnätet skulle
belasta elektricitetsverket. Tillvaratagandet av värme skulle bespara
gatukontoret cirka 18 000 kronor per år för el som det tidigare köpt
in för att driva förbränningsanläggningen.
93
I detta förslag 1940 framställdes inte tillvaratagandet av värme som
något prioriterat utan motiverades med kristiden och de ekonomiska
fördelar tillvaratagandet skulle innebära. På detta sätt skilde sig
denna argumentation från tillvarataganderegimens syn på avfallets
värde, som såg avfallets bruksvärde som skäl nog för att utveckla
kvittblivning genom tillvaratagande. Andra världskriget och den
kristid Stockholm upplevde förändrade synen på förbränningens
potentiella nyttiggörande. Staden motiverade tillvaratagandet av
värme i förhållande till kostnaderna för andra källor till värme eller
elektricitet. Det fanns dock förhoppningar om att tillvaratagandet
av värme, när systemet var utbyggt, skulle kunna fortsätta även efter
kriget och då vara ekonomiskt fördelaktigt för staden:
Då gatunämnden nu med hemställan om godkännande framläg-
ger det här beskrivna förslaget till stadsfullmäktiges prövning, vill
nämnden – förutom önskvärdheten av att alla tillgängliga bränsle-
källor såvitt möjligt utnyttjas under den nu rådande bränslebristen
– framhålla, att förslaget enligt de verkställda kalkylerna och såsom
planen för anläggningens finansiering upplagts, såvitt nu kan be-
dömas, synes vara fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt även efter
en återgång till mera normala förhållanden, samt att dess förverk-
ligande torde få anses vara av intresse såväl för gatuförvaltningen
som elektricitetsverket.
94
Industriverksstyrelsen, den kommunala nämnd som hade hand
om bland annat elektricitet, undersökte alternativ till elförsörjning
under kristiden och tillstyrkte gatukontorets ansökan om anslag.
Trots att senare beräkningar visade att en utbyggnad av förbrän-
från resurs till belastning
131
ningsanläggningen för att ta tillvara el skulle bli dyrare än vad man
först räknat med, ge mindre överskottsvärme och dessutom vara ett
riskfyllt projekt i kristid, yttrade sig alla remissinstanser positivt.
95
Trots att det ekonomiska utfallet av anläggningen, som naturligt är,
är ovisst, synes enligt [kammar]kontorets mening tillvaratagandet
av den föreslagna bränsletillgången i nuvarande tider vara av den
angelägenhetsgrad, att staden bör åtaga sig de ekonomiska risker,
som äro förknippade med det onekligen betydande kapitalutlägget.
96
Förfarandet var en parallell till hur avfallets värde under första
världskriget skrevs upp och hur åtgärderna för svinmatsinsamling
kom att intensifieras.
Arbetet med att färdigställa ett ångkraftverk för att tillvarata
överskottsvärme sattes igång sommaren 1940.
97
Året därpå produ-
cerade verket energi.
98
Även efter kriget fanns det ett intresse av att
tillvarata energi. Energiförbrukningen i Stockholm och i hela landet
ökade markant i slutet av 1940-talet, vilket i Stockholm bland annat
var en följd av förbättrad bostadsstandard. Stadens energi kom till
stor del från importerad olja, som var det vanligaste bränslet för
uppvärmning medan vattenkraft användes till elektricitet. Fram
till 1950-talets slut fanns i Sverige en vilja att utveckla alternativa
energilösningar. Senare kom kärnkraften att ses som den stora lös-
ningen på energiproblematiken. Kärnkraften som lösning fanns
även lokalt i Stockholm, där en reaktor för fjärrvärmeproduktion,
Ågesta, började planeras i slutet av 1950-talet och stod klar några år
in på 1960-talet.
99
Under 1950-talet byggdes den första kommunala
fjärrvärmeanläggningen i Stockholm i Hässelby, men konstruerades
för olje- eller koleldning.
100
Det tillskott som avfallsförbränningen
gav var inte betydande för stadens energibehov men nyttiggörandet
fortsatte under 1950- och 1960-talen. Till en stor del användes ånga
till inrättningar i närheten av förbränningsanläggningen, antingen
renhållningsverkets egna eller andra.
101
Försäljningen gav också gatu-
kontoret en viss inkomst: när inkomsterna från tillvaratagandet av
energi lades till de sammanlagda inkomsterna från sopförsäljningen
steg inkomsten från 5 800 kronor 1940 till 185 956 kronor 1941.
102
Diskussionen om och hanteringen av förbränningens potential
stadens sopor
132
som kraft- eller värmekälla visar att nyttiggörandets tid inte helt var
förbi. Tanken på tillvaratagande, eller kanske snarare nyttiggörande,
av avfallet fortlevde och fyllde kanske också en funktion när det
gällde att bädda för en ny kvittblivningslösning. Denna tolkning
gör Cooper i sin studie av hur kontrollerad tippning som strategi
infördes i Storbritannien. Han menar att dumpandet infördes med
utilitaristiska argument som att det kunde bidra till att förvandla
obrukbar terräng till ytor för rekreation.
103
Stockholms diskussion om tillvaratagande av energi i samband
med förbränningsutredningen uppvisar en skillnad gentemot tillvara-
taganderegimens betoning på avfallets värde: under tillvaratagande-
regimen användes ekonomi och möjliga intäkter som ett argument
för tillvaratagande, även om kapitlet om svinmatsdebatten visade att
det var ett töjbart argument som användes på olika sätt beroende på
målsättning. I frågan om nyttiggörandet av förbränningen ställdes
olika alternativ och deras kostnader mot varandra i samma utred-
ning och ekonomin gavs prioritet vid valet av strategi. Målet att ta
tillvara energi var underordnat, vilket framgår av att geografiskt
läge och ekonomi prioriterades framför tillvaratagande av energi
när den nya förbränningsanläggningen planerades. Förbränningens
nyttiggörande användes inte som ett argument för att förbränning
var en bättre metod än till exempel tippning, och det tyder på att
nyttiggörandet av värme inte sågs som särskilt väsentligt.
Tillvaratagande i marginalen
Förutom ett nyttiggörande av förbränningen fanns efter tillkom-
sten av den nya förbränningsanläggningen ett visst tillvaratagande
kvar från en tidigare praktik. Den ställning tillvaratagandet hade
i förbränningsregimen var emellertid väsensskild från den position
den hade haft i tillvarataganderegimen.
Under 1940-talet började man diskutera tillvaratagande av finför-
delat avfall som jordförbättringsmedel. 1943 började man sålla bort
avfall före förbränningen för att sälja det. 1948 önskade man utvidga
sållandet eftersom den privata pappersinsamlingen gjorde att pap-
persmängden minskade och avfallet då blev svårare att förbränna
från resurs till belastning
133
än vid en hög andel papper. Sållningen skulle underlätta proces-
sen.
104
Gatukontoret motiverade också sållningen med att det fanns
en efterfrågan på denna typ av avfall som jordförbättringsmedel:
På grund av viss efterfrågan på sållade sopor började man år 1943
anordna primitiva såll i sopugnarnas transportanordningar och
med dessa såll avskiljes nu omkring 2 % finsopor, som säljes. Den
förbättring av brännbarheten, som därmed uppnås, är emellertid
nu till följd av pappersurplockningen otillräcklig.
105
Sållning förenklade inte bara förbränningen utan minskade också
mängden avfall vilket togs upp som ett argument 1953. Metoden att
finfördela avfallet till jordförbättringsmedel kallades danometoden
och den användes redan i en del svenska städer. Den sades dock
vara dyr och endast löna sig om man kunde sälja den framställda
produkten.
106
Den tänkta köparen var gatukontorets egen park-
avdelning, men gatunämnden trodde att den också kunde räkna
med efterfrågan från allmänheten.
107
Det fanns en privat arrangerad pappersinsamling, men 1947–1949
engagerade sig också staden i pappersinsamlingen. Förmodligen
var anledningen både ett högt papperspris och en vilja att minska
avfallsmängden vilket man också lyckades med.
108
Returpapper-
sanvändandet ökade markant i Sverige under 1950-talet, då man
började framställa kartong av blandat returpapper vid de två största
mottagarna av pappersavfall, Fiskeby och Westerviks pappersbruk.
Det hade att göra med framväxten av en förpackningsindustri. 1951
startades företaget Industrileveranser som en avknoppning av Wes-
terviks pappersbruk. Insamlingen och distributionen av avfallspap-
per som tidigare enbart gått genom skrothandlare togs nu delvis
över av Industrileveranser. De knöt underleverantörer till sig och
skrev fleråriga avtal med dem för att möta pappersprisets snabba
svängningar och konjunkturkänslighet. Industrileveranser skapade
också egna sorteringsanläggningar under 1950-talet, där pappersavfall
sorterades och balades innan det skickades till pappersbruken.
109
Kommunalt tillvaratagande av avfallsprodukter som glas, metall
och lump nämndes inte under perioden 1928–1958 annat än i samband
med planerandet av den nya avfallsanläggningen. Gatunämnden
stadens sopor
134
skrev i ett utlåtande 1936 att ett sådant tillvaratagande inte kunde
komma på fråga eftersom det inte gav någon ekonomisk vinst och
dessutom skulle göra anläggningen onödigt komplicerad.
110
I en
redogörelse för förbränningsanläggningen från 1939 nämns tillva-
ratagandet av avfallsprodukter kort i dessa ordalag:
Enär möjligheterna att ekonomiskt tillvarataga biprodukter ur
soporna numera äro mindre än förut, har man vid den nya anlägg-
ningens planläggning ej räknat med urplockning av skrot, lump
och papper, utan i stället strävat efter att få en möjligast enkel
anläggning, i vilken avfallet föres till ugnarna på så direkt väg som
möjligt, och utan att personalen kommer i beröring med avfallet.
111
Ytterligare en anledning till att sortering och tillvaratagande över-
gavs menade Tingsten 1929 var att arbetsförhållandena var dammiga
och osunda.
112
Det man eftersträvade var en enkel, kostnadseffektiv
och maskinell hantering utan beröring av människohänder. I den
hanteringen fanns det inte plats för sortering och kategorisering
utifrån materialtyp eftersom det skulle kräva mer närkontakt med
avfallet och en längre process i avfallshanteringen.
113
I fullmäktigehandlingar och gatukontorets årsberättelser nämns
inte att det fanns ett fortsatt tillvaratagande av icke brännbart avfall
i privat regi vid Lövsta.
114
Även om den kommunala ekonomin inte
sades tillåta tillvaratagande fanns en sedan länge etablerad och orga-
niserad skrothandel i Sverige.
115
Under 1930-talet sjönk de tidigare
höga skrotpriserna men svenska regleringar av skrotbranschen och
skrothandlarnas internationella samarbeten visar ändå att det var
en viktig handel.
116
Under andra världskriget och därefter var skrot
en eftertraktad vara.
117
Vid Lövsta fanns en entreprenör som mot
årlig avgift tillvaratog skrot ur tippat avfall och ur den slaggen.
118
Det kommunala tillvaratagandets marginella fortlevnad i form
av gödselförsäljning var dels en rest av en tidigare praktik, dels,
när det gällde sållningen, ett sätt att underlätta den huvudsakliga
kvittblivningen genom förbränning. Förbränningen var den domine-
rande strategin. Till skillnad från under första världskriget förekom
ingen betydande diskussion om tillvaratagande av avfallsmaterial
under andra världskriget, även om nyttiggörandet av förbränningen
från resurs till belastning
135
uppvärderades. Under krigsåren var det i stället ovanligt tyst om
avfallsfrågan – en tystnad som bör tolkas som att den inte utgjorde
något problem utan att avfallsmängden höll sig inom ramarna för
vad staden hade kapacitet att hantera med förbränning. Att gatu-
kontoret efter 1938 enbart nämnde tillvaratagande som ett mindre
komplement till förbränningen måste ses i ljuset av att staden nyss
hade investerat i en stor förbränningsanläggning som i huvudsak
uppfyllde de krav som fanns på kvittblivning.
Tystnad och konsensus om en oproblematisk hantering
Hur renhållningen diskuterades och vilka handlingsutrymmen
som aktörerna upplevde sig ha bidrar till förståelsen av förbrän-
ningsregimen. Staffan Högberg, som skrivit om Stockholms his-
toria, beskriver att partipolitiken utvecklades i Stockholm efter att
proportionella val införts 1909, och särskilt efter 1920 då politikerna
fick mer makt i stadshuset på bekostnad av tjänstemännen.
119
Under
1940- och 1950-talen var de politiska motsättningarna i fullmäktige
större än tidigare.
120
Kan det vara så att även kvittblivningsfrågan i
högre grad blev partipolitiskt intressant efter 1920?
Vad renhållningen och kvittblivningen beträffar märks inte den
turbulens som Högberg beskriver. Under perioden fanns i stort
sett inga meningsskiljaktigheter i frågan om avfallets kvittbliv-
ning utöver en mindre konflikt beträffande en avstjälpningsplats
för byggnadsavfall i Mälaren.
121
Någon partipolitisk diskussion om
vilken kvittblivningsstrategi som skulle väljas eller utvecklas fördes
inte heller. Frågan restes egentligen bara i förbränningsutredningen
och då mer som en fråga för tjänstemännen.
122
Såväl i utlåtandet
om en planerad anläggning 1936 som i beskrivningen av den fär-
diga anläggningen 1938 framhöll utredningen experternas roll.
123
Till skillnad mot tidigare, då Tingsten som expert framstod i egen
person, var dock denna expertis utan egen röst, den bara nämndes,
med namn och titlar, för att visa tillförlitligheten i beräkningar och
föreslagen teknik. De som verkade i kvittblivningsfrågan framstår i
mitt källmaterial som en tyst och anonym grupp kommunaltekniska
experter som såg till att frågan blev löst på enklaste sätt.
stadens sopor
136
Att frågan inte blev föremål för debatt kan tolkas som att förbrän-
ningen som praktik fungerade relativt smärtfritt. Inte ens ekonomin
kring förbränningen var ett diskuterat område, trots att hanteringen
var kostsam och att kostnaderna ökade när avfallsmängderna steg.
Ökade kostnader för löner överlag
och för tippläggning togs dock
upp.
124
Att kostnaderna för tippläggning togs upp i budgetförslag
berodde på att de ofta var oväntade. Egentligen var det billigare att
lägga avfall på tipp än att bränna det: i början av 1950-talet sades
tippning kosta 5,30 kronor per ton och förbränning 8,93 kronor per
ton.
125
Trots denna stora skillnad diskuterades inte förbränningens
kostnader även om viljan och tvånget att hålla renhållningen inom
vissa ekonomiska ramar påtalades.
126
Det huvudsakliga problem som politiker, tjänstemän och exper-
ter tog upp var avfallets mängd i relation till stadens kapacitet för
kvittblivning. I början av perioden var problemet främst att det inte
fanns någon ordnad kvittblivning utan att kvittblivningen byggde
på provisoriska åtgärder som skräpade ned, var onödigt dyra och
saknade långsiktighet. Under senare delen av perioden betraktades
avfallet som ett problem på grund av att dess mängd växte över den
kapacitet som staden hade för kvittblivning. Förbränningsregimens
hantering var i ljuset av detta rationell i flera bemärkelser. Den sågs
som kostnadseffektiv i förhållande till den provisoriska hanteringen,
förenklade såväl avfallet som hanteringen och sågs till skillnad från
tippningen som en långsiktig lösning för framtiden.
Kvittblivningsfrågan verkar alltså ha varit politiskt ointressant
och relativt bekymmersfri 1928–1957. Det rådde samförstånd om att
avfallet skulle destrueras genom förbränning. Kvittblivningsfrågan
var föremål för handling, det visar den utbyggda förbrännings-
regimen och dess utveckling, men varken politiker eller tjänstemän
diskuterade frågan nämnvärt.
Avfall som en estetisk fråga
Tidigare kapitel har visat att företrädare för renhållningen och
politiker i fullmäktige delade uppfattningen att avfallet hade ett
bruksvärde som borde motsvaras av ett marknadsvärde. Som detta
från resurs till belastning
137
kapitel visat var nyttiggörandet av avfall inte helt förbi, varken i
tanke eller i praktik, men avfallet i sig förknippades sällan med
ett värde. Vad var det då som kännetecknade tidens syn på avfall?
Ett genomgående tema var avfallet som en belastning för staden.
Denna belastning uttrycktes inte främst i ekonomiska termer utan
i estetiska. Att avfall kunde ses som en belastning i den mån det
medförde nedskräpning var naturligtvis inte något nytt. Under
1940-talet var emellertid förslagen och åtgärderna för att förebygga
nedskräpning eller snabbt föra bort avfall från hemmet och staden
fler än tidigare. Ärendena i stadsfullmäktige handlade om en vilja att
förbättra stadens synliga renhållning, det vill säga att gator, gårdar
och offentliga platser skulle vara fria från skräp, snö och bråte. Det
föreslogs uppfostran av unga, fler papperskorgar, böter och reklam-
kampanjer.
127
Dessa försök att stävja nedskräpningen av stadens
offentliga rum hade naturligtvis att göra med att det fanns mer avfall
av typen bussbiljetter och kolapapper, men kan också kopplas till
en samhällssyn som betonade hygien, teknik och bekvämlighet.
128
Strasser menar att en ny syn på avfall börjar märkas under slutet
av 1920-talet: tillvaratagande förknippades med fattigdom och ett
föråldrat samhälle medan det nya förhållningssättet betonade hygien
och bekvämlighet och därmed vikten av att snabbt och effektivt bli
av med avfall.
129
De svenska sopnedkasten bidrar till en sådan tolk-
ning. Sopnedkastet uppfanns av HSB-grundaren Sven Wallander
och var från början tänkt att kombineras med sopförbränning för
centralvärme i hyreshus, tidiga försök visade dock att förbränningen
gav för mycket rökutveckling och på grund av det lanserades inte
den delen av uppfinningen.
130
1929 byggdes de första hyreshusen
med sopnedkast, därmed blev avfallet den enskildes ansvar bara
fram till trapphuset. 1934 blev det obligatoriskt med sopnedkast i
nybyggda bostadshus med mer än två våningar.
131
Även om detta
till en början bara påverkade ett begränsat antal människor kan
det sägas ha signalerat en ny inställning, att avfallet skulle bort
så snabbt och obemärkt som möjligt. Den ideala hanteringen av
avfall, såväl individens som stadens, skulle skötas med minimal
mänsklig beröring och stod långt från illaluktande sopkärl på går-
darna, pråmlaster med latrin och den tidigare källsorteringen. Den
stadens sopor
138
ökande avfallsmängden blev på detta sätt inte synlig för gemene
man. Sopnedkastet har också senare använts som metafor för en
syn på avfall som något som man enkelt, effektivt och utan vidare
eftertanke vill bli av med.
132
Förklaringen till sopnedkastens snabba
utbredning kan för Stockholms del också ges en materiell dimen-
sion. I renhållningsverkets jubileumsskrift Ren stad (1959) stod det:
Den rikliga tillgången på papper för paketering av soporna är också
en anledning till att sopnedkastet har blivit en så stor framgång i
Stockholm.
133
Dessa diskussioner om papperspellar, kolapapper och viljan att ha
en ren och snygg stad skiljer sig i mycket från uppfattningen att
avfall är en belastning på grund av att det är hälsovådligt eller miljö-
farligt. Om man ser renhållningen och kvittblivningen under den
här tiden mot bakgrund av funktionalismen finns det emellertid
ett samband mellan ett estetiskt mål och ett socialt och hygieniskt
mål. Det funktionella samhället skulle vara bekvämt, hygieniskt och
estetiskt.
134
I fullmäktiges handlingar finns exempel på att stadens
kvittblivning kunde ses som hälsovådlig: fullmäktigeledamoten
Fredrik Ström, vid tiden socialdemokrat, hävdade i slutet av 1920-
talet att soptippen i Ulvsunda i Bromma var hälsovådlig för dem
som bodde i närheten. I detta hade han dock inte stöd från stadens
förvaltning och tippen fanns kvar tills Lövsta förbränningsanlägg-
ning byggts ut 1938.
135
Större delen av klagomålen som rörde tipparna i staden kan emel-
lertid tolkas som uttryck för en nimby-inställning (not in my back
yard) och en estetisk aspekt. Liknande uttryck för att avfallet var en
belastning ur estetisk synpunkt hade hörts tidigare, men inte hos
företrädare för renhållningen. Som nämnts tidigare i detta kapitel
avfärdade Tingsten klagomålen om att avfallet förorenade vattnet
kring Lövsta med att nedskräpningen bara var en estetisk fråga och
gatukontoret såg inga problem med ett provisoriskt dumpande.
Liksom i Stockholm fanns det i USA missnöje med avfallshan-
teringen som framställdes i estetiska termer. Melosi beskriver att
amerikanska städer slutade dumpa avfall i mer primitiva tippar på
land eller i vatten nära land under 1930-talet. Han förklarar det med
från resurs till belastning
139
att städerna växte och att förfarandet blev ohållbart när avfalls-
mängden ökade. Estetiskt grundade klagomål riktades också mot
förbränningsanläggningar; under 1930-talet var frågan om deras
luftföroreningar tämligen stor i USA. Kritiken hade framförallt
en nimby-karaktär och rörde lokaliseringen av anläggningarna
snarare än kvittblivningsmetoden i sig.
136
Liknande diskussioner
om förbränningsrökens eventuella farlighet eller olägenhet fanns
inte i Stockholm under denna tid trots att den mekaniska rening
som fanns vid Lövsta lämnade mycket övrigt att önska och trots
att området blev alltmer bebyggt.
137
Frågan om avfall i kombination med vattendrag var en ingång till
en syn på avfall som belastning för miljön i en bredare bemärkelse,
men fortfarande i mitten på seklet låg bekymret endast på en lokal
nivå.
138
I slutet av 1940-talet föreslog stadsfullmäktige att det skulle
bli straffbart för fartyg att dumpa skräp och jord i vattenområden
i Stockholms närhet. Att spola ut avloppsvatten från fartygens wc-
anläggningar ansågs dock vara oproblematiskt.
139
Den estetiska synen
på avfall som belastning blir tydlig i denna prioritering.
I mitten på 1950-talet hade frågan om vatten och miljö utvecklats.
Då ifrågasattes ett planerat dumpande av avfall av byggnadsmaterial,
lera, jord, sten, grus och andra fyllnadsämnen i Riddarfjärden vid
Söder Mälarstrand.
140
I frågan uttalade sig skönhetsrådet men också
vattenexperter om vattnets eventuella försämrade kvalitet. Ärendet
blev också relativt uppmärksammat i massmedierna.
141
Synen på avfall
som en estetisk belastning på vattendragen började på 1950-talet
förändras mot en syn på avfall som en belastning för vattenmiljön
på ett sätt som vi kan känna igen från dagens miljöfråga.
Perioden präglades alltså av en syn på avfall som en estetisk
belastning, och i förlängningen en lokal miljöbelastning, i stället för
som tidigare som något som hade ett bruksvärde som rätt hanterat
kunde realiseras på en marknad. Tidigare forskning har resonerat
om en förändrad syn på avfallets värde under mellankrigstiden och
därefter. Sabine Barles skriver att de metoder man tidigare haft för
att nyttiggöra delar av Paris avfall övergavs under 1930-talet och
att man i och med det gick från att se avfall som något värdefullt
till att se det som enbart en belastning.
142
Även O’Brien skriver att
stadens sopor
140
synen på avfallets möjliga marknadsvärde förändrades under 1930-
och 1940-talen och kopplar det till en allmän kritik av konsumtion
och det samhälle som skapade avfallet.
143
Dessa beskrivningar kan
endast delvis jämföras med min eftersom de bygger på andra typer
av material och källor. Synen på avfallet som en belastning behöver
inte nödvändigtvis leda till en praktik som bygger på förbränning,
men jag menar att den karakteriserade förbränningsregimen och
bidrog till en samlande kvittblivningslösning som inte hade sin
grund i någon form av tillvaratagande. Förbränning var en sådan
lösning. Det var också en lösning som passade en estetisk syn på
avfall och förbränningen framstår som samhällets parallell till hus-
hållens sopnedkast.
En modern stad med en modern kvittblivning
När Stockholm övergav tillvarataganderegimen förändrades först
praktiken mot alltmer dumpande och sedan avslutades källsorte-
ringen ganska tvärt. Den provisoriska kvittblivningspraktik som
följde kunde staden inte fortsätta med i längden, särskilt inte som
avfallsmängden ökade. Valet av förbränning som strategi borde
dock inte varit givet. Ett fortsatt, eventuellt mer ordnat, dumpande
skulle utifrån avfallets mängd, stadens ekonomiska förhållanden och
geografiska belägenhet ha varit ett lika möjligt alternativ. Sådana
system infördes till exempel i Storbritannien och USA vid den här
tiden och kom där att ersätta den tidigare förbränningen.
144
I detta
kapitel har jag karakteriserat och förklarat förbränningsregimen och
dess etablering, och i det följande avsnittet ska jag sammanfatta och
ge möjliga förklaringar till varför en avfallsregim som byggde på
förbränning kom att ersätta tillvarataganderegimen i Stockholm.
Tillvarataganderegimens idé om avfallets bruksvärde och möjliga
marknadsvärde gav vika för en syn på avfallet som en estetisk belast-
ning och en lokal miljöbelastning. Synen på avfallet som värdelöst
korresponderade eventuellt med en faktisk bristande efterfrågan eller
i alla fall med att förfarandet med den kommunala försäljningen
var för dyr och för osäker. Den förändrade synen på avfallets värde
innebar att tillvaratagande var ointressant som huvudsaklig strategi,
från resurs till belastning
141
men den ledde inte givet in på förbränning. Inte heller kan enbart
avfallets sammansättning förklara varför förbränningen valdes som
metod, även om den inte utgjorde ett hinder för förbränningen.
Stockholms avfall sades bestå av till en ovanligt stor del papper,
vilket enligt samtida bedömare på gatukontoret gjorde förbrän-
ningen relativt lätt. Det kan jämföras med Storbritannien, och
säkert andra europeiska länder, vars avfall till följd av hushållens
koleldning bestod av mycket aska vilket försvårade förbränningen.
145
Stockholm hade inte den omfattningen av koleldning i hushållen
och askmängden bör därför varit liten.
146
Till skillnad från när ett utökat tillvaratagande infördes i början
av 1900-talet motiverades inte införandet av förbränning som metod
i särskilt hög grad. Det framstod tidigt som att det var den metod
staden skulle satsa på och en ökad tippläggning avfärdades snabbt
och utan andra undersökningar än hur mycket tippning Lövsta-
området skulle tillåta. Det samtida idéklimatet kan bidra till en
förståelse av hur förbränningen kom att framstå som det självklara
alternativet för Stockholm. Förbränningsregimens karakteristik
och dess etablering anknyter till uppfattningar om rationalitet och
framtidstro och som setts som en del av det moderna Sveriges fram-
växt. Modernitet som begrepp har diskuterats och problematiserats
inom humaniora och samhällsvetenskap. De gängse berättelserna
om den svenska moderniteten tar upp välfärdssamhällets framväxt
i början på 1930-talet och ser viljan till rationalisering och upplys-
ning och ett bejakande av det nya som viktiga komponenter. Stock-
holmsutställningen 1930 brukar ses som en introduktion till dessa
strömningar.
147
Vetenskapen framställs som central i moderniteten,
den har betydelse för teknik, politik och samhällsplanering och lig-
ger till grund för vad som ses som rationellt. I det moderna ligger
också en framtidstro som är starkt färgad av föreställningen att det
går att skapa ett välfungerande samhälle med hjälp av teknik och
rationell planering. Därför är det moderna projektet ett kollektivt
projekt och därför blev teknikerna och ingenjörerna viktiga aktörer
i samhällsbyggandet.
148
Den offentliga servicen kan ses som en del
av moderniteten och i denna spelade bland annat kommunerna som
organisatoriska enheter en viktig roll.
149
Stockholm under perioden
stadens sopor
142
1930 till sent 1950-tal har beskrivits som kännetecknad av storslagna
planer vad gällde infrastruktur och annan kommunal verksam-
het. Stadens administration under den här tiden har Yngve Lars-
son beskrivit som präglad av ideal om det rationella, tekniska och
moderna.
150
Funktionalismen, vilken fick starkt fäste i Stockholm i
slutet av 1920-talet, bidrog med planeringsambitioner, framåtblick-
ande och en kritik av det gamla.
151
Förbränningen sågs som en framtidslösning, som en rationell och
tekniskt avancerad metod och som något som tydligt kontrasterade
mot en förlegad praktik. Detta kapitel har visat att företrädare för
renhållningen argumenterade mot tippning med hänvisning till att
förbränningen kunde fungera mer långsiktigt. I byggandet av för-
bränningsanläggningen i Lövsta förbereddes för eventuella framtida
behov och förändringar.
152
Förbränningen var också en rationell
metod i meningen att den förenklade hanteringen.
Avfallsregimer är trögföränderliga, men när det är för mycket som
talar mot en etablerad regim kan en ny regim bildas. En parallell
utveckling till Stockholms regimskifte skedde i Storbritannien, där
flera städer också bytte kvittblivningssystem kring 1930. Där byttes
förbränning mot kontrollerad tippning, det så kallade Bradfordsys-
temet. Cooper menar att argumenten för att förkasta förbränningen
var att tippningen var rationell och kostnadseffektiv.
153
Argumen-
tationen i engelska städer liknade alltså den i Stockholm, men den
gällde en annan metod. Det finns naturligtvis flera materiella och
ekonomiska faktorer som skulle kunna förklara varför förbränning
infördes i Stockholm och förkastades i engelska städer.
154
En möjlig
förklaring utifrån mitt källmaterial och Coopers analys är att i en
tidsanda som präglas av en vilja till modernitet finns en benägen-
het att förändra system som kan ses som föråldrade. Tippningen
var i Stockholm tänkt som en provisorisk lösning och hade därför
blivit dyr. Den kritiserades dessutom av fackmän och allmänhet –
huruvida kritiken hade någon betydelse för att det infördes en ny
metod framgår dock inte av mitt källmaterial. Det fanns ingenting
av modernitet och teknisk flärd i tippningen som metod. Ville sta-
den framstå som modern krävdes en ny lösning.
Avståndet till en äldre tids lösningar markerades också i den his-
från resurs till belastning
143
torik över Stockholms kvittblivning som presenterades i samband
med den nya anläggningen i Lövsta 1938. Den tidigare sopsorteringen
beskrevs som en åtgärd som enbart införts för gödselförsäljningens
skull. Att man också tog tillvara skräpsoporna, sorterade dem och
sålde dem, och att det hade varit ett av målen med källsorteringen
i hushållen, nämndes inte.
155
Men i förbränningsregimen fanns
också arv från tillvarataganderegimen som fick praktisk betydelse.
Det mest tydliga är Lövsta som plats och de logistiska systemen för
avfallets transport. Genom att bygga en stor anläggning i Lövsta
kunde man behålla hela den tidigare infrastrukturen, med järn-
vägen och soplastningsstationerna. Detta var dock inte ett motiv
för förbränningen i sig, vilket framgår av att andra lokaliseringar
utreddes. När det gällde nyttiggörandet av förbränningens värme
och den fortsatta praktiken kring visst gödseldugligt avfall fanns en
kontinuitet från tillvarataganderegimen. Tillvaratagandet var dock
en marginell företeelse efter 1927 och nyttiggörandet av avfallsför-
bränningens värme prioriterades inte.
Detta kapitel har handlat om utvecklingen av en förbrännings-
regim under 1930-talet och fram till 1950-talets slut. Den nya regi-
men karakteriserades av att förbränning var den primära metoden
för kvittblivning: förbränning var den lösning som diskuterades,
framhölls och utvecklades i staden. Detta kombinerades med en syn
på avfall som belastning i stället för som tidigare en tillgång samt
en syn på kvittblivningens mål som ensidigt inriktat på kvittbliv-
ning. Till skillnad från tillvarataganderegimens fall finns inte någon
materiellt grundad förklaring till att förbränning valdes som metod.
stadens sopor
144
Stockholms avfallsproducenter
(hushåll, industrier och andra
verksamheter, institutioner, gator,
parker)
Privat kvittblivning
Sopor Latrin
Fem sopstationer: tre inom
tullarna, en i Årsta (från 1947)
och en i Bromma (från 1949)
Gatusopor Sopor Latrin
Lövsta
Via järnväg
direkt till
gödselkunder
(fram till 1955)
Sopor Latrin Sopor
I tipp på Lövsta
Åkeshovs
reningsverk
Förbränning
El och ånga
Försäljning till
övrig kommunal
verksamhet
El och ånga
Figur 3. Avfallets väg till kvittblivning 1940–1955 (till denna kvittblivning
kom viss tippläggning utanför Lövsta och viss utplockning av avfallsmaterial
från Lövsta).
145
kapitel 5
Sopexplosion och kretsloppstänkande
Förbränningsregimen byggs ut och utmanas
1958–1970
Stockholm under 1950- och 60-talen har beskrivits som känneteck-
nat av en snabb och storskalig teknisk och ekonomisk utveckling.
1
Det gällde även i landet i stort och ett ökat välstånd kombinerades
med teknikoptimism och modernitetssträvanden. Under slutet av
1960-talet planade den ekonomiska tillväxten ut i Sverige och början
till en strukturkris infann sig. I Stockholms stad sjönk invånaran-
talet för första gången under 1900-talet.
Under decenniet uppstod
en stark vänsterradikal ungdomsrörelse som lyfte frågor om sociala
motsättningar, kärnvapenhot och jordens ojämna fördelning av
resurser. Överhuvudtaget kan 1960-talet karakteriseras som en tid
då de rådande normerna ifrågasattes. I Stockholm började den pla-
neringsiver och politiska vilja att reglera som kännetecknat stadens
administration och politik kritiseras.
2
Konsumtionen fortsatte att öka och den förändrades till sin
karaktär.
3
Förpackningar blev än viktigare eftersom självbetjänings-
butikerna ökade i antal och varudistributionen blev storskalig.
4
Nya
varor gjorde insteg på marknaden, till exempel engångsartiklar som
blöjor och bindor.
5
Många stora svenska företag med storskalig
produktion och billiga varor expanderade snabbt. Ett exempel på
det sistnämnda är IKEA, som under 1950-talet började med egen-
designade möbler i platta paket. 1958 öppnades det första varuhuset
i Älmhult och 1965 öppnades det stora varuhuset i Kungens kurva
i Stockholm. Även klädföretag som inriktade sig på billiga varor
stadens sopor
146
expanderade.
6
Samtidigt började ett förändrat förhållande till det
materiella göra sig märkbart. I början av 1960-talet startade form-
givaren Lena Larsson debatt genom att försvara ett ”köp-slit-släng”-
beteende.
7
Begreppet illustrerade ett nytt sätt att förbruka och göra
sig av med ting, vilket märktes både på mängden avfall och på vad
som slängdes. Helt nya typer av avfall började bli problematiska, ett
av de mer markanta var bilvrak som lämnades vid vägkanter och
i naturen.
8
Ett annat var den ökande mängden slam från stadens
reningsverk. Mängden avfall i Stockholm överskred kapaciteten för
förbränning under andra hälften av 1950-talet och 1958 tillsattes en
utredning för framtida kvittblivning.
Detta kapitel behandlar de svårigheter och utmaningar som för-
bränningsregimen mötte under perioden 1958–1970. Vad bestod dessa
av, hur starka var de och i vad mån påverkade de förbränningsregi-
mens praktik och idé? Hur visade sig avfallsregimens tröghet och
hur kan regimen definieras vid ingången till 1970-talet? Kapitlet
börjar med en genomgång av avfallets mängd och sammansättning
samt kvittblivningens praktik. Därefter kommer tre avsnitt om hur
praktiken diskuterades och hur den förändrades, vilka följs av två
avsnitt om hur avfallet diskuterades som en belastning ur miljöhän-
syn, från ett antropocentriskt samt från ett geocentriskt perspektiv.
Förpackningar, grovavfall och kvittblivningens praktik
I boken Ren stad utgiven av gatunämnden 1959 sammanfattades
Stockholms renhållningssituation inför det nya decenniet:
Problemet med att slutgiltigt bli av med den årligen ökande sop-
mängden blir allt större. Redan nu räcker förbränningsanläggningen
inte till för att oskadliggöra allt avfall från staden. Samtidigt har
andra aktuella problem uppstått som t.ex. hur man ska bli av med
slammet från reningsverken.
9
Vad var det för avfall, förutom slam, som årligen ökade och hur
hanterades det? I samtiden framhölls, liksom under föregående
period, hushållssoporna.
10
I början av 1960-talet uppskattades hus-
hållssoporna stå för 75 procent av den totala mängden avfall, reste-
sopexplosion och kretsloppstänkande
147
rande var 20 procent industrisopor och 5 procent gatusopor. I slutet
av 1960-talet sågs också hushållssopornas sammansättning som
problematisk: den var mer komplex än tidigare. Beståndsdelarna
i hushållens avfall räknades upp i ett lagförslag Dostları ilə paylaş: |