Stadens sopor Till sjoxarna

Mag-
frågan synen på kött. Hon beskriver att det rådde en ”köttkult” 
från slutet av 1800-talet fram till kriget. Med inspiration från tysk 
medicin ansågs det att fett, men även protein, var den viktigaste 
näringskällan för framförallt arbetare.
73
 Under den här perioden 
blev skillnaden mellan lantmat och Stockholmsmat större: i staden 
åt man mer kött, fläsk, ägg, smör, socker, grädde och kaffe men 
mindre bröd och potatis. Hirdman skriver: ”Stockholm [träder] 
fram som en stad, vars invånare betraktade köttet och fläsket som 
stommen i maten, som mat med stort M.”
74
 Denna omvärdering av 
kött och fläsk skedde samtidigt med en större prisökning på kött än 
på andra varor under 1900-talets två första decennier.
75
 Hirdman 
tar upp hur Stockholms fullmäktige vidtog åtgärder för att få den 
arbetande befolkningen att äta mer fett och protein. Dels försökte 
fullmäktige med hjälp av upplysningsverksamhet bland annat få 
medborgarna att äta även de mindre attraktiva delarna av djur,
76
 
dels inrättades det kommunala slakthuset.
77
Kristiden under första världskriget bidrog naturligtvis till att 
föra upp livsmedelsfrågan på dagordningen. Vid nedläggningen 
av svinmatsinsamlingen 1927 förklarades hela projektet ha varit ett 
utslag av första världskrigets resursbrist.
78
 Även om svinmatsfrågan 
väcktes åtta år före kriget var kristiden förmodligen en viktig orsak 
till att anhängarna slutligen fick igenom sin sak och att det som 
skulle ha varit ett inledande experiment snabbt byggdes ut till att 
gälla hela staden. I Stockholm tillsattes redan 1914 en kommission 
med syfte att trygga livsmedelsförsörjningen och lindra den nöd 
som krisen kunde komma att ge upphov till. Sandeborg ingick i 
denna kommission. Med både kommunala och statliga åtgärder 
försökte man hålla nere priset på fläsk, vilket dock misslyckades. 
Ransoneringarna började 1916, och då försvann vissa varor periodvis 
från marknaden, bland annat fläsk.
79
 

stadens sopor
92
Kriget togs inte upp i svinmatsdiskussionen förrän 1916, då full-
mäktigeledamoten Lagerbjelke skrev en motion om utvidgning av 
försöksområdet. Han hänvisade till foderbristen och framhöll den 
som ett hot mot rikets fläskproduktion och ett skäl att skyndsamt 
utvidga försöket med svinmatsinsamling.
80
 Efter denna motion var 
kristiden ett återkommande argument hos svinmatsförespråkarna. 
Kristiden ledde också till statliga direktiv om sparsamhet som rörde 
renhållningen specifikt. I augusti 1917 utgav fettbyrån, ett av indu-
strikommissionens arbetsutskott, ett cirkulär med en förordning om 
tillvaratagande av avfallsämnen. Bland annat skulle matavfall tas 
tillvara för utfodring av svin.
81 
Under en kort tid var alltså avfalls-
frågan en statlig angelägenhet och inte bara en fråga för staden. 
Svinmatsfrågan kan inte bara förklaras av kristiden och dess 
åtgärder för att trygga medborgarnas livsmedelstillgång. Hirdmans 
belysning av ”köttkulten” ger ett viktigt bidrag till tolkningen av 
hur konflikten kunde få så stor plats. Som jag diskuterade i kapitel 
2 påverkades tillvarataganderegimen också av tidens sparsamhetsi-
deal. Idealet gällde inte minst matvaror, och Hirdman redogör för 
den sparsamhetspropaganda som fanns under denna tid. Bra mat 
skulle tillagas av billigt råmaterial som de mindre värdefulla delarna 
av djurkropparna. Rester skulle sparas och användas; Hirdman 
citerar tidskriften Våra livsmedel 1912 där det hette att ”hela sam-
hället efterhand [skulle] genomsyras och omedvetet ryckas med till 
sparsamhet och omtanke”.
82
 
Tvisten om huruvida köksavfallet skulle användas som svinmat 
eller gödsel visar hur tillvaratagandets avfallsregim uteslöt andra 
dominerande praktiker och diskussioner än de som grundade sig i 
ett tillvaratagande av avfall. Den visar också hur andra intressen än 
renhållningen inverkade på avfallsregimens praktik. Tillvaratagande-
regimen kan därmed ses som en del av en utbredd idé i samhället 
om vikten av att ta tillvara.

avfall som svinmat
93
Avfallets värde – ekonomin som töjbart argument
I diskussionen om svinmaten stod två av stadens intressen mot var-
andra i en strid om rätten att definiera hur köksavfallet bäst skulle 
tas tillvara. Tjänstemännen inom slakt- och saluhallsstyrelsen och 
renhållningsverket agerade i kraft av sin profession också som experter 
inom sina fält. Även avfallsfrågan i stort kan klassas som en fråga 
för tjänstemännen och experterna. De enda gånger då avfallsfrågan 
blev partipolitisk var när den tangerade klass- eller arbetarfrågor.
83 
Partipolitiken i Stockholm var heller inte särskilt framträdande före 
år 1909 då proportionella val infördes.
84
 I detta avsnitt diskuterar 
jag hur aktörerna i denna diskussion använde ekonomi och frågan 
om avfallets värde för sin argumentation. 
I förra kapitlet konstaterades att det att åka på studieresor och ta 
lärdom av andra städers erfarenheter blev vanligt på det kommu-
naltekniska området under 1800-talets andra hälft. När det gällde 
köksavfallets insamlande för svinfoder gjordes både studieresor och 
andra typer av efterforskningar för att undersöka framförallt de 
ekonomiska aspekterna, men också de hygieniska. Förespråkarna för 
svinmatsinsamlingen hänvisade främst till Charlottenburg (numera 
en stadsdel i Berlin), där det hade gjorts flera experiment för att 
visa att svinmatsinsamling var lönsamt.
85
 Även svenska städer som 
infört eller var i begrepp att införa systemet togs upp.
86
 I samtliga 
utlåtanden från kommittén fanns ekonomiska kalkyler, grundade 
på andra städers erfarenheter, vilka visade matavfallets värde som 
svinmat och de inkomster förfarandet skulle ge staden. Tingsten 
eller hans meningsfrände Dahlberg framhöll sedan brister, risker 
och förluster i dessa beräkningar. Backlund och Nystedt formule-
rade i ett utlåtande skillnaden mellan de båda lägren som att svin-
matsförespråkarna såg till den ”nationalekonomiska betydelsen” 
medan Tingsten och Dahlberg enbart såg till stadens ekonomi.
87
 
Förespråkarna för svinmatsinsamlingen tenderade att se ganska 
snävt på kostnaderna för matavfallets insamling och matavfallets 
värde som svinfoder (med argument som att det behövdes 50 hushåll 
för att föda en gris
88
), och motståndarna förde in andra kostnader, 
som att uppdelningen skulle innebära ett större antal hälsopoliser 

stadens sopor
94
samt att man inte räknat med att förfarandet skulle innebära en 
minskad inkomst från gödselförsäljningen.
89
De inhemska och utländska exempel som skulle legitimera och 
befästa argumenten för svinmatsinsamlingen hanterades med ett 
visst mått av godtycke och kreativitet. Som positiva exempel på en 
fungerande ekonomi nämndes svenska städer som ännu inte hade 
någon insamling men som hade gjort positiva kalkyler för hur en 
sådan skulle komma att slå ut.
90
 Förespråkarna för en insamling 
nonchalerade tydliga skrivningar från magistraten i Charlottenburg 
som uttryckte att det fanns problem, bland annat att verksamheten 
drogs med dålig ekonomi.
91
 Att Charlottenburg tvingades lägga 
ned sin svinmatsinsamling 1915 kommenterade förespråkarna inte. 
Motståndarna till systemet använde samma ekonomiska kalkyler 
som förespråkarna för att visa riskerna med företaget och dess för-
modade ekonomiska förluster.
92
 Även vad gäller hygienen kunde 
samma företeelse uppfattas mycket olika: Nystedt beskrev att han 
inte kände någon lukt från insamlingskärlen i Charlottenburg trots 
sommarvärmen,
93
 medan Tingsten efter studiebesök runt om i 
Sverige beskrev svinmaten som ”en vämjelig massa full av larver”.
94
 
Argumenten om ekonomi är förståeliga – det gällde att få med 
sig beredningsutskottet och slutligen stadsfullmäktige. Mindre 
väntat är kanske ett återkommande argument om den ”naturliga” 
sorteringen. Tingsten skrev redan när han introducerade källsor-
tering som en möjlighet att delarna i det samlade avfallet hade sin 
naturliga plats.
95
 Detta återkom han till i sina tjänsteutlåtanden i 
svinmatsdebatten och även i andra forum. Så kom han till exempel 
i artiklar i framförallt Svenska stadsförbundets tidskrift 1915–1920 in 
på den naturliga uppdelningen i skräpsopor och gödselsopor och 
menade att denna uppdelning ledde till ett långt gånget tillvara-
tagande.
96
 Det var inte endast det att materialen hade sin bestämda 
tillhörighet, utan det var också en fråga om hur folk tänkte kring 
sitt avfall – vad som föll sig naturligt för dem i linje med avfallets 
olika karaktär. 
Gödselsoporna uppstå automatiskt, skräpsoporna först efter att, så 
att säga, beslut blivit fattat att göra sig kvitt vissa inom ett hushåll 
förefintliga föremål, vilka då bli skräpsopor.
97

avfall som svinmat
95
Även svinmatsförespråkarna talade om en naturlig sortering. De 
hävdade att det inte föll sig naturligt för folk att slänga matrester 
tillsammans med annat avfall. Ett exempel är ett utlåtande från 
hälsovårdsnämnden 1912 apropå den gällande tvådelningen i göd-
selsopor och skräpsopor: 
Den föreskrifna fördelningen efterföljes icke, till stor del på den 
grund, att för det sunda förnuftet, det praktiska förståndet, som 
härvidlag betyder vida mera än lagar och författningar och därför i 
regel härutinnan blifver afgörande, ställer det sig motbjudande och 
onaturligt, att det värdefulla köksaffallet skall uppblandas med öfriga 
hussopor och en del annat hushållsaffall och så att säga härigenom 
förstöras. En fördelning, hvarigenom köksaffallet tillvaratages för 
sig, för att vidare användas till djurföda, faller sig däremot helt na-
turlig och kan till följd häraf vida lättare genomföras.
98
Av citatet framgår att avfallet har ett värde som alla känner instink-
tivt. Detta var inte Tingsten främmande för. Trots att han under 
1910-talet var en bestämd motståndare till att samla in svinmat 
uttryckte han förståelse för att folk tyckte att det var en motbju-
dande tanke att använda för kreatur ätbara matrester som göd-
sel.
99
 Det finns således även i Tingstens resonemang tecken på att 
det att ta tillvara sågs som något givet. Han antog att det kunde 
kopplas till den höga andelen nyss från landet inflyttade stadsbor 
och att denna lantliga hållning kunde förändras i en större stad 
där ”allmänheten ofta ej känner någon större samhörighet mellan 
egna och kommunens intressen”.
100
 Även om Tingsten skrev att det 
fanns något naturligt i att ta tillvara köksavfall menade han dock 
att den tvådelning i köksavfall och övrigt avfall som diskuterades 
(och inledningsvis infördes i vissa rotar i Stockholm) var onatur-
lig. I ett förslag i Svenska kommunaltekniska föreningen år 1916 
sökte Tingsten stöd för att på en högre nivå ifrågasätta införandet 
av insamlandet av matrester till svinmat. Särskilt ifrågasatte han 
blandningen av gödselsopor och skräpsopor:
Sammanblandning av gödsel- och skräpsopor, förbjuden enligt 
3-delningssystemet, skulle sålunda medgivas enligt detta tvådel-

stadens sopor
96
ningssystem, vid vilket man alltså genom uppsamling i samma 
kärl av så oförenliga saker som skräp- och gödselsopor fullständigt 
bryter med principen om sopornas delning i enlighet med deras 
natur och lämpliga användning.
101
Tankar om avfallets naturliga plats eller om den för allmänheten 
naturliga sorteringen uttrycktes samtidigt som renhållningsverket 
i sina årsberättelser återkommande klagade på bristfällig sortering 
när det gällde tvådelningen i gödselsopor och skräpsopor. Förhopp-
ningen var att politikerna skulle vidta åtgärder i frågan.
102
 Renhåll-
ningsverket uppgav att det fick klagomål från sina gödselkunder 
om att olämpligt material följde med gödslet, att folk måste lära 
sig ”sopfördelningens stora betydelse”.
103
 Att allmänheten sorterade 
dåligt gjorde att man var tvungen att fortsätta harpa soporna vid 
sopstationen, en hantering och kostnad som man hade hoppats slippa 
helt i och med sorteringens införande.
104
 I renhållningsverkets årsbe-
rättelse för 1913 gjordes gällande att allmänhetens slarv gått så långt 
att försäljningen allvarligt hotades.
105
 Andemeningen upprepades i 
senare årsberättelser. Förespråkarna för svinmatsinsamling förutsåg 
att det kunde bli problem också vid genomförandet av svinmats-
sorteringen. Backlund och Nystedt hänvisade till en ”auktoritet” på 
området: Gustav Leufvén, direktör, skånsk kommunpolitiker och 
jordbruksexpert, som skrev:
Någon svårighet att genomföra uppdelningen af gårdsaffallet har 
ingenstädes i de svenska städer, där det hittills blifvit försökt, visat 
sig. Väl har det kunnat hända, att uppdelningen första året icke 
blifvit allestädes fullt genomförd, men efter föreställningar, till en 
början med ord och lämpor men i tredskande fall med böter, har 
dock uppdelningen efter någon tid blifvit tillfredsställande, och 
inom kort har dess fullgörande ingått i allmänna medvetandet 
såsom tillhörande god ordning.
106
Tvärtemot argumentet om en naturlig sortering hävdade både 
renhållningens företrädare och svinmatsförespråkarna att stock-
holmarna kunde behöva uppfostras eller straffas för att sorteringen 
skulle bli riktig. I ett försök att förstå och förena allmänhetens slarv 

avfall som svinmat
97
som visade sig i den faktiska sorteringen med uppfattningen om 
allmänhetens naturliga känsla för avfallets plats skyllde en svinmats-
förespråkare i fullmäktige på att det var tjänstefolket som slarvade 
med sopsorteringen. Tjänstefolk varken kunde eller brydde sig om 
att läsa anslagen för sopsortering och hade inte likt arbetarhustrur 
en naturlig känsla för och vilja att sortera sitt avfall.
107
 Förutom att 
uppdelningen syftande till svinmat skulle falla sig mer naturlig 
skulle den vara lättare att genomföra eftersom svinmatstunnan 
kunde märkas ut tydligt med en bild på en gris, vilket skulle vara 
lättförståeligt även för tjänstefolk.
108
 Kärlen för matavfall blev grön-
målade, och försedda med en bild på en gris och texten ”Svinmat”. 
Allmänheten informerades om insamlingen under parollen ”Låt 
Grisen få sitt” och överträdelse medförde böter.
109
När det gällde det naturliga i sorteringen gav Tingsten under 
denna period uttryck för en något annan inställning jämfört med 
i 1900-talets början. I stället för att tala om att avfallets naturliga 
plats skulle göra att folk mer eller mindre automatiskt sorterade 
rätt hävdade han under 1910-talet att ”hans” tvådelning fungerade 
med på det stora hela goda resultat även om sorteringen i hushål-
len ibland kunde vara slarvig. Svinmat kunde dock förstöras och 
orsaka skada hos svinen om sorteringen var bristfällig.
110
 Med denna 
motivering hävdade han att systemet med svinmatsinsamling skulle 
kräva en större kontroll och därmed ökade kostnader. Han menade 
även att hela frågan kommit att bli mera ”en känslo- och trossak än 
en praktisk angelägenhet” och att det handlade om en missriktad 
sparsamhet.
111
 Tingstens argumentation kan tolkas som en förskjut-
ning från ståndpunkten om det naturliga i tillvaratagandet. Det kan 
också tolkas som att han i högre grad betonade stadens kostnader i 
samband med avfallshanteringen i stället för värdet i att ta tillvara. 
Det är möjligt att Tingsten under frågans gång kom att inta en 
sådan position. Det skulle innebära en antydan om nya tankar om 
kvittblivning hos renhållningens mest betydande företrädare och 
därmed en förändring i tillvarataganderegimens idé. Den moraliska 
tyngd tillvaratagandet gavs, som viktig i sig eftersom avfallet ansågs 
ha ett värde, skulle då ha gett vika för en betoning på kvittblivning 
för kvittblivningens egen skull. 

stadens sopor
98
De uttalanden i denna riktning som Tingsten gjorde behöver dock 
inte betyda att hans syn på tillvaratagande hade förändrats. Erfa-
renheten av den bristfälliga sorteringen sedan 1907 gjorde möjligtvis 
Tingsten mer pragmatisk, men hans betoning av tillvaratagande 
som kvittblivningens kärna kom till uttryck i hans hårdnackade 
motstånd mot svinmatsinsamlingen. Att betona kvittblivningen för 
kvittblivningens skull var ett led i hans argumentation, ett argument 
där han var trovärdig i egenskap av renhållningsdirektör. 
Svinmatsprojektets genomförande och upphörande
Debatten om svinmaten kontra gödselsoporna kan ses som ett bevis 
på att avfallet ansågs ha ett värde och på att tillvaratagandet var 
självklart. Svinmatsprojektet som praktik kan emellertid ses som ett 
destabiliserande moment i tillvarataganderegimen: det värde man 
tillskrivit matavfallet motsvarades uppenbart inte av ett marknads-
värde. Svinmatsinsamlingen kom också att bidra till tillvaratagande-
regimens slut. Inte för att den fördärvade gödselförsäljningen, som 
Tingsten förutspått,
112
 utan för att dess misslyckande innebar att övrig 
sortering övergavs tidigare än vad som annars kunde ha varit fallet. 
I januari 1917 började sorteringen av svinmat tillämpas i de utvalda 
försöksrotlarna och redan följande månad lades en motion om en 
skyndsam utvidgning. Med ledning av ett utlåtande av direktören 
för slakthus- och saluhallsstyrelsen Martin Sandeborg stödde bered-
ningsutskottet motionen,
113
 och fullmäktige beslutade i enlighet 
med utskottets förslag att försöket skulle utvidgas till hela Söder-
malm.
114
 Frågan om en ytterligare utvidgning kom upp redan efter 
ett halvår i och med den statliga förordningen om tillvaratagande 
under kristiden i augusti 1917.
115
 Beredningsutskottet ansåg då att 
systemet skulle införas även på Norrmalm, vilket också skedde.
116
 
När svinmatsinsamlingen var ett faktum koncentrerade sig Ting-
sten på att arbeta för en tredelad källsortering i stället för den 
tvådelning i köksavfall och övrigt avfall som successivt införts i 
och med försökets utvidgning. Tredelningen stöddes slutligen av 
beredningsutskottet och när svinmatsinsamlingen i december 1918 

avfall som svinmat
99
utvidgats till att gälla hela staden gällde en tredelning i gödselsopor, 
skräpsopor och svinmat.
117
Efter att utsorteringen av köksavfallet debatterats i fullmäktige 
i tio år gick utsorteringen av avfallet alltså förhållandevis snabbt 
från att vara ett mindre försök till att gälla hela staden. Lösningen 
var på ett sätt en kompromiss mellan svinmatsförespråkarnas beto-
ning på matavfallets tillvaratagande och Tingstens uppfattning att 
skräpsopor och gödselsopor inte skulle blandas. Kristiden innebar 
Bild 4. Anslag om köksavfall att sätta upp på gårdarnas insamlingskärl.
Källa: SSA, Renhållningsverket, D XIIa: 1, Typsamling av anslag och blanketter 
m.m., 1887–1920. 

stadens sopor
100
visserligen att införandet påskyndades men också att alla former av 
materialanskaffning blev dyrare än de annars skulle varit. De ini-
tiala kostnaderna kom att sätta spår i den kommunala svingårdens 
och matavfallsinsamlingens korta och fiaskobetonade historia.
118
Inledningsvis inrättades en kommunal svingård om 500 svin, men 
slakthus- och saluhallsstyrelsen, som fick hanteringen på sitt ansvar, 
skulle också arbeta för att hitta privata köpare av svinmaten.
119
 När 
försöket utvidgades blev frågan om staden kunde och borde räkna 
med att det fanns en extern efterfrågan på matavfall eller om den 
kommunala svingården skulle utvidgas.
120
 Försäljningen av mat-
avfallet gick av allt att döma inte särskilt bra
121
 och den upphörde 
1924.
122
 Liksom försäljningen till privata gårdar blev de kommunala 
svingårdarna relativt omgående en ekonomisk belastning. Trots det 
utvidgades verksamheten med fler svin, svingårdar och stationer för 
kokning av avfall. Staden visade sig villig att satsa på verksamheten 
och 1920 beviljades ytterligare anslag till en utvidgning av svin-
gårdsrörelsen.
123
 Under det tidiga 1920-talet förutsåg man minskade 
intäkter och betydligt ökade utgifter framförallt på grund av ökade 
lönekostnader.
124
 I ett försök att rädda ekonomin i projektet köptes 
motorfordon in för att minska behovet av arbetskraft och en tre 
år gammal svinmatsstation vid Sveaplan lades ned och såldes med 
förlust.
125
 1925 sades arrendekontraktet upp för en av de gårdar där 
staden drev svinuppfödning.
126
 
I början på 1920-talet ifrågasattes svingårdarna och hanteringen 
av matavfall av det nybildade stadskollegiet, som efter en omstöp-
ning av stadens administration ersatte beredningsutskottet som 
Stockholms ”regering”. Till skillnad från beredningsutskottet bestod 
stadskollegiet av delvis avlönade ledamöter i form av så kallade för-
troendeämbetsmän: sex borgarråd som ansvarade för varsin rotel. 
Detta innebar en tätare koppling mellan stadens olika organ och en 
minskad makt för tjänstemännen.
127
 Stadskollegiet hävdade att de 
inkomster som slakthus- och saluhallsnämnden räknade med var för 
små med tanke på att verksamheten var riskabel och arbetskrävande. 
Stadskollegiet hade också gått igenom tidigare års budgetförslag och 
budgetresultat och funnit att beräkningarna sällan motsvarats av 
verkligheten samt att vissa kostnader, framförallt amorteringar av 

avfall som svinmat
101
anläggningskostnaderna, inte medtagits i beräkningarna förrän de 
senaste åren. Detta gjorde att även de tidigare årens resultat var att 
betrakta som dåliga. Stadskollegiet förklarade att svingårdsrörelsen 
var en kristidsanläggning och ifrågasatte om det var försvarbart att 
fortsätta driva den. På grund av omläggningar och besparingar som 
slakthus- och saluhallsnämnden planerade ville stadskollegiet ändå 
avvakta med nedläggningen.
128
 Det nybildade stadskollegiet hade 
av allt att döma betydligt strängare krav på ekonomisk avkastning 
än de tidigare inflytelserika tjänstemännen. 
Förutom ekonomin kritiserades hygienen på grund av att kär-
len i vilka köksavfallet samlades in inte gjordes rena. Ett annat 
bekymmer var att stockholmarna inte visade tillräckligt intresse för 
insamlingen, hushållen lät en hel del köksavfall gå i behållaren för 
gödselsopor. Detta innebar att köksavfallet inte räckte som föda för 
svinen utan måste kompletteras med annat foder, vilket naturligtvis 
innebar en kostnad.
129
 
Till dessa problem kom sjukdomar i svinbeståndet. 1926 drab-
bades svingårdarna av svinpest i en sådan omfattning att cirka fyra 
femtedelar av svinen dog under loppet av någon månad. Detta blev 
dödsstöten för svinmatsprojektet, och slakthus- och saluhallssty-
relsen ansökte om en avveckling av de kommunala svingårdarna 
och ett upphävande av bestämmelsen om tredelning.
130
 Den enda 
instans som opponerade sig mot avvecklandet var sundhetsinspek-
tören, som ansåg att matavfallet skulle förorena Mälaren om det 
hanterades som övriga hushållssopor. I praktiken var dumpande 
i vattnet vid Lövsta nämligen nu den gängse metoden för att bli 
av med Stockholms avfall.
131
 Beslutet blev dock att verksamheten 
skulle avvecklas.
132
 
Slakthus- och saluhallsstyrelsen hade räknat med att svingården 
skulle gå med förlust även det sista året, men denna förlust blev 
mer än tre gånger så stor som beräknat. Detta förklarades med 
svinpesten och en depression på fläskmarknaden.
133
 När staden 
summerade kostnaderna för svinmatsprojektet konstaterades att 
de översteg intäkterna och att projektet inneburit ett ekonomiskt 
risktagande.
134
 Eventuellt var detta fiasko enbart en del i en större 
fråga om misshushållning med stadens medel. Enligt den mång-

stadens sopor
102
årige Stockholmspolitikern Yngve Larsson uttalade fullmäktige 
kritik mot kommunens hantering av livsmedelskrisen under kriget, 
som de menade hade präglats av vanskötsel och stora ekonomiska 
förluster. Det gjorde att sparsamhet kom att prägla budgetdebat-
terna efter kriget.
135
En månad efter slakthus- och saluhallsstyrelsens ansökan om 
att tredelningsbeslutet skulle upphävas inkom gatunämnden med 
en ansökan om att delningen av gödselsopor och skräpsopor skulle 
upphöra.
136
 Skälet var enligt gatukontoret att det inte fanns avsätt-
ning för gödselsoporna. Trots en minskande mängd gödselsopor 
var efterfrågan så låg att det mesta lades i upplag vid Lövsta. Mat-
avfallet, som tidigare setts som betydande för att få gödselavfallet 
sålt, ansåg man nu inte hade något att tillföra, i praktiken hade 
matavfall dessutom hamnat bland gödselsoporna utan att efter-
frågan på gödselsoporna för den skull ökat. Skräpsoporna som en 
möjlig inkomstkälla om man sålde avfallsråvaror nämndes inte i 
dessa handlingar. I praktiken hade det skett en förskjutning mot 
mer dumpning, och vid Lövsta började man hösten 1923 planera 
och bygga för att kunna hantera framförallt de gödselsopor som inte 
såldes – de skulle nu dumpas vid strandkanten.
137
 Snart visade det 
sig att merparten av gödselsoporna dumpades på detta sätt: under 
år 1925 kom 2 951 järnvägslaster till Lövsta, varav 2 500 dumpades 
vid sjöstranden och endast 451 såldes till lantbruk via pråmar. De 
8 442 ton gödselsopor som rensades ut från skräpsoporna lades 
också i upplag vid sjön.
138
Genomförandet av svinmatsinsamlingen växte snabbt från ett 
mindre försök till en verksamhet som gällde hela staden. Denna 
hastighet kan till stor del förklaras med första världskriget och den 
kristid som Sverige upplevde. Kristiden kan också ses som en del av 
förklaringen till tillvarataganderegimens tröghet, eftersom den för-
modligen innebar en allmän betoning på sparsamhet med material. 
Efter kriget blev den minskade efterfrågan på gödsel alltmer kännbar 
och tillsammans med svinmatsprojektets misslyckande ledde det 
till slutet för tillvaratagandet som dominerande kommunal praktik. 

avfall som svinmat
103
Avfallets förändrade värde 
Under andra hälften av 1920-talet gav Stockholms stad upp större 
delen av det kommunalt organiserade tillvaratagandet, även om 
visst gödselavfall fortfarande såldes och likaså pudrett. Det var en 
förändring som hade skett gradvis genom att praktiken för kvitt-
blivning sedan början av 1920-talet hade inneburit att en allt större 
del av avfallet dumpades. Tillvaratagandets idé var dock trögare än 
dess praktik och oviljan att kännas vid dumpningen kan utläsas av 
den redovisade statistiken, där mängden avfall som gick till tipp 
inte redovisades i tabellform förrän 1929.
139
 För att försöka förklara 
tillvarataganderegimen och dess upphörande diskuterar jag i detta 
kapitelslut synen på avfallets värde och dess förändring samt sum-
merar hur regimen reagerade på de utmaningar den stod inför 
under perioden. 
Förutom att svinmatsdiskussionen visar att avfall under det tidiga 
1900-talet tillmättes ett värde framgår detta av en samtida diskussion 
om äganderätten till avfall. Den skedde bland annat i anslutning till 
svinmatsfrågan, där äganderätten till köksavfallet på diskussions-
stadiet blev ett dilemma eftersom denna fråga vållat svårigheter i 
föregångsstaden Charlottenburg. Där hade en stark opinion drivit 
frågan till domstol. Många menade sig förlora på den kommunala 
insamlingen, främst lumphandlare och fastighetsägare som tidigare 
kunnat handla med avfallet på egen hand. För att undvika denna 
konflikt i Stockholm kom svinmatsförespråkarna med förslaget att 
låta lägenhets- och fastighetsägare välja mellan att ta hand om sitt 
eget avfall och att låta staden hämta matavfallet mot att få hämt-
ningskärl och slippa ansvar och utgifter för hanteringen.
140
 Detta var 
också beredningsutskottets linje i ett utlåtande i svinmatsfrågan 1910.
Beträffande äganderätten till köksaffallet må anmärkas, att denna 
naturligen tillkommer de särskilda hushållen, men då affallet för 
dessa i allmänhet är värdelöst och deras önskan endast är att på bil-
ligaste sätt blifva det kvitt, aflägsnas det med annat affall och staden 
tager det omhand för att föras ur vägen, hvarvid staden naturligen 
äger efter godtfinnande förfoga däröfver. För att dock bereda dem, 
som öfverlämna affallet till staden, en förmån torde staden böra 

stadens sopor
104
kostnadsfritt tillhandahålla dem lämpliga och väl rengjorda behål-
lare för affallets uppsamlande.
141
Slakthus- och saluhallsdirektören Sandeborg ansåg att vars och ens 
rätt till sitt avfall talade för att staden skulle anlägga en kommunal 
svinuppfödning och inte sälja avfallet vidare till privata uppfödare. 
Han hävdade att det fanns en risk för att stockholmarna skulle 
bojkotta sorteringen om de inte fick se resultat av sitt mödosamt 
sorterade köksavfall i form av fläsk som tydligt kom från en kom-
munal verksamhet och inte gett profit till någon privat aktör.
142
 
Det matavfall som stockholmarna gett bort gratis skulle komma 
dem själva till del. 
Det var inte bara avfallets producenter, hushåll och fastighetsägare, 
som kunde tänkas intressera sig för avfallet. Åtgärder mot lump-
samlande och sjoxning, det vill säga att plocka avfall från behållare 
på gårdar, åkdon eller renhållningsverkets stationer, diskuterades 
ett flertal gånger under perioden, delvis därför att det ansågs vara 
hälsovådligt.
143
 Dessutom ansågs staden kunna förlora ekonomiskt 
på sjoxningen, särskilt det sjoxande som utfördes av renhållnings-
verkets egna kuskar. Trots att en utredning om äganderätten till 
soporna kom fram till att avfall var att betrakta som herrelöst gods 
föreslog den en förordning enligt vilken det skulle vara straffbart 
med böter från 5 till 100 kronor att plocka ur soporna. Anledningen 
var att man ansåg att sjoxningen var så utbredd att ”betydliga vär-
den” i form av bland annat lump, glas och gummi som annars kun-
nat komma renhållningsverket till godo på detta sätt försvann.
144
 
Förslaget debatterades i fullmäktige i april 1919. Det var ett av de 
första sammanträdena efter det första fullmäktigevalet med allmän 
och lika rösträtt, och fullmäktige dominerades i knapp majoritet 
av socialister.
145
 Debatten kom att präglas av ett klassperspektiv. 
Socialisten Fredrik Ström tog kuskarnas parti och raljerade över 
att denna fråga av marginell ekonomisk betydelse överhuvudtaget 
diskuterades. Att ta tillvara något som andra kastat bort som vär-
delöst borde inte jämställas med stöld, sade han.
146
 Mot sig hade 
han renhållningsverket, vars direktör Tingsten i en senare skrivelse 
ytterligare påtalade behovet av att åtgärda sjoxningen. Det blev också 

avfall som svinmat
105
beredningsutskottets linje.
147
 Dessa diskussioner tillsammans med 
svinmatsdiskussionen visar att avfallets bruksvärde tillmättes stor 
betydelse och ansågs motsvaras av ett marknadsvärde. 
Svinmatsinsamlingen har förklarats som ett kristidsprojekt. Jag 
har visat att frågan väcktes långt tidigare och måste förstås som ett 
utslag av en norm om det riktiga i att ta tillvara avfall. Företeelsen 
att på olika sätt använda avfall som svinmat, som man hade gjort i 
Stockholm strax före sekelskiftet 1900 (även då med dåligt resultat) 
och som man gjorde på andra håll i Sverige och utomlands,
148
 kan 
knappast ses som enbart en renhållningsfråga utan var en del av ett 
övergripande ideal om tillvaratagande. Detta ideal är också förkla-
ringen till att ett annat intresse än renhållningens kunde inverka på 
renhållningens praktik och det utgjorde en påverkande faktor som 
stödde tillvarataganderegimens stabilitet och tröghet. 
Att svinmatsprojektet bekräftar tillvarataganderegimens idé om 
avfallet som värdefullt framstår än tydligare mot bakgrund av att 
projektet gick utanför det befintliga tekniska och administrativa 
systemet för avfallshantering. Under de första åren som projektet 
pågick investerade staden i att bygga ut systemet. Införandet av 
svinmatsinsamlingen krävde relativt stora resurser i form av mate-
riel, transporter och administration, och detta under kristiden då 
kostnaderna var höga. Projektet borde tett sig riskabelt men grund-
tanken om avfallets värde var starkare än de farhågor som bland 
andra Tingsten hyste. 
Svinmatsinsamlingen var det sista starka uttrycket för önskan att 
realisera avfallets bruksvärde i intäkter till staden. Nygård skriver 
att man i Finland i slutet av 1920-talet diskuterade möjligheterna 
att med förebild i diverse utländska försök förmera avfallets värde 
i någon användbar slutprodukt, framförallt lätthanterlig gödsel.
149
 
Någon sådan diskussion fördes inte i Stockholm, där man i stället 
ganska tvärt övergav tanken på tillvaratagande genom försäljning 
i samband med att svinmatsinsamlingen lades ned. Att all upp-
delning av avfall upphörde föranledde inte ens någon diskussion i 
fullmäktige. En skribent i Nya Dagligt Allehanda tyckte dock att 
det var ”ett synnerligen märkligt beslut” att det projekt som hade 
diskuterats så länge plötsligt övergavs utan att det hördes några 

stadens sopor
106
invändningar.
150
 En annan tidning uppgav att borgarrådet Yngve 
Larsson sagt att alla myndigheter i staden var ense om att svingår-
darna skulle avvecklas.
151
 Svenska Dagbladet tillhörde de få som 
beklagade svingårdarnas nedläggande, som tidningen ansåg var 
illa ur ”nationalekonomisk synpunkt” och en följd av att kommu-
nalarbetarna hade fått för höga löner.
152
 
Trots sin tröghet och trots investeringar i teknik övergavs tillvara-
taganderegimen. De utmaningar som regimen ställdes inför kunde 
inte hanteras inom regimen. En av de mest tydliga utmaningarna 
var avfallets sammansättning. Den tekniska utvecklingen ledde med 
början på 1910-talet till en stadigt minskad mängd gödseldugligt 
avfall. Samtidigt ökade mängden skräpsopor; den stora ökningen 
kom kring 1920. I förlängningen skulle denna utveckling leda till 
att en kvittblivning som i första hand baserades på gödselförsäljning 
upphörde. Men det stora problemet med kvittblivningen av gödsel 
var inte dess minskande mängd utan den bristande efterfrågan. 
Problemen med efterfrågan började framförallt efter krigets slut 
och ledde till minskade inkomster och till att staden sänkte priset 
på gödselsopor. 1921 framställdes i efterhand som det år då försälj-
ningen som tillvaratagandestrategi inte längre räckte till.
Under sommaren 1921 visade det sig omöjligt att finna köpare 
för alla de till Lövsta utkommande gödselsoporna, och man måste 
därför på slaggtippen vid stranden lägga upp 402 vagnslaster so-
por, som icke kunde säljas. Åren 1923 och 1924 fann man sig 
föranlåten att, till underlättande av denna sopuppläggning, för en 
kostnad av 32,990 kronor anordna en kabelbana för att ombesörja 
transporten av soporna från viadukten till sjöstranden. Lossning 
i pråm – för försäljning till lantbrukare – som år 1910 omfattat 
6,000 järnvägslaster, hade år 1920 nedgått till 3,200 och utgjorde 
1924 endast 497 vagnslaster. År 1926, då utskeppningen endast 
uppgick till 296 vagnslaster, fann man sig böra sälja en av verkets 
tvenne bogserbåtar och avskriva 23 av dess 42 pråmar.
153
Mellan 1910 och 1925 sades mängden sopor som gick till förbrän-
ningsanläggningen eller brändes på bara marken stadigt öka. 1926 
var man dock tvungen att lägga även skräpsoporna vid strand-

avfall som svinmat
107
kanten.
154
 Som kvittblivningsmetod visade sig gödselförsäljningen 
alltså bristfällig. 
Med skräpsoporna förhöll det sig annorlunda. Amerikansk forsk-
ning har visat att marknaden för skrot och lump var god under 
1910- och 20-talet och att det under denna tid bildades interna-
tionella organisationer för skrothandlare som bland annat Sverige 
hade representanter i.
155
 Under första världskriget bildade svenska 
skrotförbrukare bolaget Järnbruksförnödenheter och försökte däri-
genom få inflytande på skrotmarknaden.
156
 1918 reglerades skrot- och 
lumpmarknaden med en ny lag.
157
 Mycket tyder alltså på att det fanns 
en livaktig handel med avfallsråvaror. Renhållningsverkets inkom-
ster från skräpsoporna tyder också på att det fanns en efterfrågan: 
den var i alla fall större än vad staden hade förväntat sig. Mäng-
den som såldes var dock inte tillräcklig för att försäljningen skulle 
kunna betraktas som lyckad ur kvittblivningssynpunkt. Dessutom 
var hanteringen av skräpsopor kostsam, inte minst för att den var 
arbetsintensiv. Under perioden 1910–1925 ökade lönerna för de kom-
munalanställda arbetarna. Stockholms renhållningsarbetare hade 
1903 genom strejk bidragit till ett av de första kollektivavtalen, och 
under 1900- och 1910-talet hade Tingsten som renhållningsdirektör 
och kommunal tjänsteman i ett par viktiga konflikter medverkat  
till kollektivavtal och bättre arbetsförhållanden för kommun anställda 
arbetare. 1918 infördes kollektivavtal för kommunalanställda arbetare 
i Stockholm, något som renhållningens tjänstemän inom Stock-
holms stad senare hänvisade till för att förklara verksamhetens 
ökade kostnader.
158
 Den ökande mängden skräpsopor bidrog också 
till att göra denna hantering dyrare.
159
 Till de ekonomiska bekym-
ren hörde också de allt dyrare avtalen med järnvägen för att forsla 
gödselsopor till kunderna.
160
 Kostnaderna för järnvägen drabbade 
dock hela hanteringen oavsett kvittblivningsmetod.
Jag menar att den ekonomiska verklighet som renhållningens 
företrädare och stadens administration ställdes inför påverkade 
föreställningen om avfallets värde. När avfallet under den här tiden 
diskuterades som värdefullt var gränsen mellan bruksvärde och 
marknadsvärde ibland oklar. Det förefaller som att en föreställ-
ning om att avfallet hade ett bruksvärde ledde till en tro på att det 

stadens sopor
108
också hade ett marknadsvärde. Svinmatsprojektet visade med all 
tydlighet att så inte var fallet. Men även den minskade efterfrågan 
på gödselsopor och latrin talade för att avfallets marknadsvärde 
var lågt. I kombination med renhållningens kostnader och stadens 
sparsamhet kunde renhållningens företrädare inte längre blunda för 
att avfallsförsäljningen inte var så lönande som de hade hoppats. 
Det som under 1800-talet hade kallats smutsguld var nu bara smuts.
I slutet av 1920-talet hade tillvarataganderegimen definitivt över-
givits. Det innebar, som nästa kapitel ska visa, inte att allt tillvara-
tagande var över, men tillvaratagandet dominerade hädanefter varken 
praktiken eller diskussionen om kvittblivning. Att tillvaratagande-
regimen upphörde innebar också att det kretslopp som innebar att 
staden försåg den omgivande landsbygden med gödsel och i utbyte 
fick livsmedel och förnödenheter nu till stor del bröts och ersattes 
av ett enkelriktat flöde.

109
kapitel 4
Från resurs till belastning
Förbränningsregimen etableras 
1928–1957
Med undantag för decenniets början innebar 1930-talet en eko-
nomiskt god tid för Stockholm. Arbetsmarknaden inom service, 
handel och förvaltning var god och det skedde en stor inflyttning 
till staden samtidigt som stadens födelsetal ökade.
1
 Den ekonomiska 
tillväxten avbröts av andra världskriget. I Stockholms fullmäktige 
manade man under kriget till sparsamhet och genomförde medvetna 
standardsänkningar samt vidtog beredskapsåtgärder gällande gas 
och elektrisk energi.
2
 Sparsamhet med kommunala medel hade varit 
ett genomgående tema i Stockholm under det tidiga 1900-talet och 
var så även under och efter andra världskriget.
3
 
1928 presenterades den generalplan för Stockholm som sedan kom 
att ligga till grund för såväl infrastruktursatsningar som ombyggna-
den av Norrmalm.
4
 Från 1930-talet byggdes infrastruktur ut, bland 
annat byggdes Slussen och Västerbron, staden byggdes också ut med 
bostäder i utkanterna av innerstaden. Stockholm kännetecknades 
överhuvudtaget av samhällsplanering och funktionalismen som idé 
och praktik fick stort genomslag i stadsbilden.
5
 Dessa strömningar 
höll i sig under den period som detta kapitel beskriver. Under 1950-
talet förändrades den kommunala politiken mot fler skattefinan-
sierade investeringar.
6
Under 1930-talet rådde en kraftig ekonomisk tillväxt i hela lan-
det, och konsumtionen i Sverige ökade mer än någonsin tidigare.
7
 
Konsumentförpackade varor fick ett genombrott på 1930-talet, ett 
sådant exempel var mjöl i papperspåsar.
8
 Mellan 1930 och 1950 steg 

stadens sopor
110
detaljhandelns försäljningsvolymer med 70 procent och livsmed-
elsförsäljningen fördubblades. I den senare kategorin stod föräd-
lade varor för den största ökningen.
9 
Lågprisföretaget EPA som 
grundades i början på 1930-talet kan ses som en symbol för en 
ny typ av konsumtion som grundade sig på masstillverkning och 
standardisering.
10
 I slutet av 1940-talet introducerades snabbköpen 
och självbetjäningen i Stockholm för att därifrån spridas snabbt i 
Sverige. Dessa förändringar i handeln förutsatte förpackningar av 
material som papper och metall.
11
 Samtidigt med denna utveckling 
fortsatte hästarnas och torrdassens antal att minska. De förändringar 
i samhället som under 1920-talet lett till en ny sammansättning 
av avfallet, mot mer skräpsopor och mindre gödselsopor, fortsatte 
således under 1930-talet.
12
 
Föregående kapitel handlade om hur tillvarataganderegimen 
gick mot sitt slut under 1920-talet. I detta kapitel ska jag redogöra 
för framväxten av en ny avfallsregim – förbränningsregimen. Jag 
kommer att diskutera förbränningsregimen och de kvittblivnings-
metoder staden använde i ljuset av avfallets förändrade mängd och 
sammansättning. I vad mån spelade dessa faktorer en roll för valet 
av kvittblivningslösning? Jag kommer också att redogöra för förbrän-
ningsregimens praktik och idé. Vad innebar den nya avfallsregimen 
och hur utvecklades den under perioden? I vilken mån hade man 
lämnat föreställningen om att ta tillvara och hur såg man på avfal-
lets värde? Slutligen kommer jag att sätta förbränningsregimen i 
samband med en tid och ett Stockholm där funktionalismens ideal 
om planläggning, rationalitet och modernitet formade samhällsut-
vecklingen. 
Mot en förbränningsregim
Hur såg situationen vad gällde kvittblivningen i Stockholm ut strax 
efter det att källsorteringen upphört? Vad kom att ersätta den tidi-
gare praktiken och hur diskuterade man framtida kvittblivning? 
Vid mitten av 1920-talet hade gatukontoret näst intill slutat sälja 
gödsel sjöledes. Förbränning praktiserades redan i mindre skala och 
trots att förbränningsugnen i Lövsta byggdes om ett antal gånger 

från resurs till belastning
111
för att kunna ta mer avfall översteg mängden brännbara sopor 
kapaciteten för förbränningen. I brist på andra lösningar tippades 
avfall bland annat i Mälaren vid Lövsta.
13
 Det blev dyrt på grund 
av att mer personal behövdes för den planlösa dumpningen. Drät-
selnämnden skrev i sitt budgetförslag för år 1925 att den
på grund av alltjämt ökad mängd skräpsopor sedan länge haft för 
avsikt att föreslå anordnande av en ny skräpförbränningsanläggning. 
Då behovet av ökade förbränningsmöjligheter synes bliva alltmera 
kännbart, bör en dylik anläggning snarast komma till stånd. Utred-
ning härom pågår också, därvid särskilt frågan om lämplig plats för 
anläggningen visat sig svår att lösa.
14
Senare års budgetredovisningar gör klart att denna utredning till-
sattes 1924 och från början var inriktad på att öka förbrännings-
kapaciteten. I ett första skede planerades för och beslutades om en 
utbyggnad av den befintliga anläggningen i Lövsta.
15
 I samband med 
att avfallsuppdelningen upphörde 1927 hänvisade gatunämnden till 
den utredning som gatukontoret tillsatt och till att denna utgick från 
förbränning som lösning på det aktuella kvittblivningsproblemet 
och som den mest realistiska kvittblivningslösningen för framtiden.
16
 
Under andra hälften av 1920-talet fördes således en diskussion 
om utökad förbränning och tillämpades en praktik som till stor del 
grundade sig på tippning av avfall. I väntan på en utbyggd förbrän-
ning hade bättre anordningar för att underlätta tippningen införts 
och gatukontoret skrev att det inte var något problem att tillsvidare 
dumpa avfallet: 
Därest, såsom från vissa håll gjorts gällande, hygieniska betänklig-
heter skulle möta ett fortsatt uppläggande av soporna i vattnet vid 
stranden – något som gatunämnden för sin del knappast kan finna 
befogat – kunna upplagsplatser å land för avsevärd tid framåt beredas.
17
Denna möjlighet till dumpning, som tidigare knappt påtalats av 
företrädare för stadens renhållning, var nu i stort sett obegränsad och 
oproblematisk. Alla höll dock inte med. Tippningen vid strandkanten 
kritiserades av boende vid Mälaren som fick ilandflutna sopor på 

stadens sopor
112
sina tomter.
18
 Även experter anmärkte på hanteringen. Teknikern 
och dåtidens främsta expert på Stockholms vatten, professor Klas 
Sondén, uttalade sig i en tidning om att tippningen av icke brända 
sopor förorenade Stockholms dricksvatten. De mindre sophögar i 
Stockholms ytterområden där mycket avfall dumpades började också 
bli mer problematiska när Stockholm växte och kommuninvånare 
blev grannar med stinkande och eldhärjade soptippar.
19
 
Den provisoriska dumpningen kritiserades av allmänhet och exper-
ter, främst i dagspressen.
 20
 Denna kritik sågs inte som betydelse full 
av företrädare för renhållningen under det tidiga 1930-talet. Den 
nyss pensionerade Tingsten svarade på kritiken i en tidningsarti-
kel där han menade att oron för sopornas förorenande bara var en 
känslosak eller en estetisk fråga. Dumpningen i vatten hade inga 
negativa hygieniska konsekvenser.
21
 
Efter avfallsuppdelningens upphörande fortsatte förbränning 
att utredas, och tidningarna skrev hoppfullt om de nya planerna 
på ugnar. Tanken var bland annat att lägga ugnar mer centralt, att 
man kunde slippa både sopstationerna inne i staden och de långa 
transporterna ut till Lövsta. I alla förslag ingick tanken på att vär-
men från förbränningen skulle tas tillvara.
22
 Malmö utredde liksom 
Stockholm möjligheterna till förbränning. När Malmös utredning 
refererades i en teknisk tidskrift 1928 sades att man där kommit 
fram till att det blev för dyrt för staden och att avfallet hellre kunde 
användas till utfyllnad. Värme- och sanitetsteknisk tidskrift refererade 
Malmös sopförbränningskommittéutlåtande: 
Bland fackmän vore också den åsikten så gott som uteslutande 
gällande, att om en stad icke är därtill nödsakad på den grund att 
soporna ej kunna blivas kvitt på annat sätt, borde sopförbränning 
ej införas.
23
I Göteborg hade chefen för renhållningsverket, Anton Anderberg, 
skickats ut på studieresa i Storbritannien och Nederländerna för att 
studera kvittblivning. Han kunde konstatera att en mängd olika 
metoder användes (förbränning, kompostering, tippning i havet, 
sortering och försäljning). Den metod Anderberg såg som mest 
fördelaktig var tippning på land till utfyllnad och för att bygga 

från resurs till belastning
113
upp till exempel kricketbanor och trädgårdar. Denna metods stora 
fördel var att den var billig.
24
Stockholms renhållningstjänstemän åkte också på studieresor. 
Utökad förbränning hade framhållits redan i en reseberättelse av 
inspektören vid renhållningsverket A. H. Carell från 1910-talet. Han 
konstaterade att Stockholm var relativt ensamt om ett kommunalt 
system med sortering och försäljning av avfall. Eftersom systemet 
inte fungerade särskilt bra, allmänheten sorterade inte fullgott och 
det var dyrt och gav ringa inkomster, menade han att förbränning 
var en metod som Stockholm borde undersöka närmare.
25
 1924 
åkte chefen för renhållningsverkets avdelning i Lövsta, Hjalmar 
Forssman, till 14 städer i Tyskland, Schweiz, Nederländerna och 
Storbritannien. Hans rekommendation för Stockholm var också 
förbränning men med en fortsatt källsortering i brännbara och icke-
brännbara sopor – detta för att möjliggöra en mindre komplicerad 
ugnstyp och underlätta förbränningen. Förbränningen motiverade 
han knappt men mellan raderna skymtade synen på avfallet som 
osäljbart. Fördelningen i brännbart och icke brännbart menade han 
skulle vara lättare att förstå för husmödrar och tjänare.
26
 Tingstens 
efterträdare som gatudirektör, Nils Knut Sundblad, och Forssman 
gjorde 1929 en studieresa till ett antal städer i Tyskland, Schweiz, 
Belgien, Nederländerna och England. När det gällde kvittblivning 
var det uttryckligen förbränning de studerade och inte andra meto-
der. De menade att förbränningsanläggningarnas teknik förbättrats 
avsevärt de senaste fem åren så att anläggningar nu kunde bränna 
allt avfall, till skillnad från ugnen i Lövsta som enbart kunde bränna 
skräpsopor. Tekniken gjorde det också möjligt att ha förbrännings-
anläggningar centralt i staden.
27
 I en artikel i Stockholms-Tidningen 
som tog upp deras resa uttalade sig Sundblad om att Stockholm 
behövde en ordentlig modernisering vad gällde avfallets hela väg från 
hushållen till kvittblivning, och en sådan modernisering innebar 
förbränning av allt slags avfall: 
Stockholms renhållningsverk står för närvarande inför en […] länge 
behövlig modernisering. Det behövs här moderna förbränningsan-
stalter för avlägsnande av gårds- och gatusoporna.
28

stadens sopor
114
Sundblad karakteriserades i efterhand av borgarrådet Yngve Larsson 
som en man med ”hög […] uppskattning av teknologiska synpunkter 
och teknisk sakkunskap”.
29
 Sundblad blev på grund av samarbets-
svårigheter med Yngve Larsson inte särskilt långvarig på sin post 
som gatudirektör utan ersattes redan 1935 av Larsson. 
Till skillnad från sina efterträdare menade Tingsten fortfarande 
att tillvaratagande var att föredra framför andra kvittblivnings-
metoder. I en intervju 1929 sade han att kvittblivning nu var ett 
större problem än tidigare eftersom avfallsmängden ökade samtidigt 
som bristen på gödseldugliga ämnen förvärrades. Tingsten återkom 
också till sitt tidigare mantra: inget system kunde fungera överallt 
och i alla lägen, det bästa var att ha en kvittblivning som vilade på 
flera strategier. 
Helst bör instrumentet för sopornas undanröjande vara försett med 
många strängar, att allt efter omständigheterna, spela på, såsom 
exempelvis i Stockholm är fallet. Där kan samtidigt pågå: upp-
läggning av en del av avfallet, en annan dels försäljning till gödsel, 
förbränning såväl å fältet som i ugnar jämte i senare fallet därmed 
förenad ordnad lumpsamling. Att vara hänvisade till ett enda, 
kanske ömtåligt förfarande, då sopfloden väller fram eller något 
missöde inträffar, kan försätta vederbörande stadsmyndigheter i 
den största förlägenhet.
30
Tingsten hävdade att Stockholms sopor visade på mycket slösaktig-
het hos befolkningen. Han ansåg dock att inte alla samhällen fick 
problem med kvittblivning: i länder ”vars befolkning ha naturlig 
läggning för sparsamhet” alternativt tvingats till sparsamhet av 
världskriget fanns inte samma problem med kvittblivning som i 
Stockholm. Avfallets sammansättning kunde ses som en spegelbild 
av samhällets allmänna ekonomiska sinnelag.
31
 Stockholmare hade 
det med ”föga återhållsamhet tillämpade kasta-bort-och-köpa-nytt-
förfarandet” och att administrera Stockholms kvittblivning var en 
knepig uppgift.
32
 Den tidigare källsorteringen försvarade Tingsten 
med att den i någon mån gottgjorde samhällets slösaktighet.
33
Ett visst tillvaratagande fanns kvar. Vid Lövsta togs papperssopor 
tillvara och såldes till pappersbruk, plåt såldes till skrothandlare 

från resurs till belastning
115
och lump till vissa industrier. Avfall som lämpade sig till gödsel 
såldes vidare till lantbrukare som efterfrågade det.
34
 Statistik från 
renhållningsavdelningen visar att försäljningen av såväl gödsel som 
material inom kategorin skräpsopor fortsatte efter avfallsuppdel-
ningens upphörande. Någon vidare förklaring till detta ges inte i 
källorna, men det är rimligt att en viss sortering skedde när avfallet 
hämtades. Så var det till exempel med gatusoporna, som fortfa-
rande till allra största delen bestod av hästspillning: de blandades 
inte med hushållssopor utan lastades i vagnar och såldes direkt till 
omgivande landsbygd.
35
 Den kommunalt arrangerade utsorteringen 
och försäljningen av vissa avfallsråvaror såsom papper och lump 
avslutades 1937.
36
 
Att tillvaratagandet fortfarande praktiserades efter avfallsupp-
delningens upphörande innebar att man inte helt hade lämnat 
tillvaratagandet vare sig som praktik eller som idé. Under det sena 
1920-talet var det dock tillvaratagandet av energi från förbränningen 
som för stadens experter och politiker framstod som det huvudsak-
liga sättet att nyttiggöra avfallet. 
Förbränning som en rationell metod för Stockholm
Förbränningen blev den metod som Stockholm kom att satsa på. 
Hur motiverades förbränningen och de kostsamma investeringar 
som införandet krävde? I ett utlåtande 1936 hävdade stadskollegiet 
att staden inte längre kunde hantera den stora och växande avfalls-
mängden. Den provisoriska dumpning som praktiserades sedan 
tio år tillbaka var dyr och ledde till klagomål på grund av att den 
ansågs förorena vattnet. Stadskollegiet menade därför att staden 
skulle utvidga förbränningen, som enligt det var en mer permanent 
metod. Det menade också att en stor anläggning som kunde ta allt 
avfall, utan föregående sortering, vore att föredra: 
Någon egentlig skillnad mellan gödselsopor och skräpsopor eller mel-
lan brännbara och obrännbara sopor såsom tvenne huvudgrupper, 
som på grund av avfallets beskaffenhet böra behandlas på olika sätt, 
föreligger därefter [uppdelningens upphörande 1927] icke. Avfallet 
sorteras visserligen i någon mån vid inlastningen, så att man kan 

stadens sopor
116
angiva vilka järnvägsvagnar, som innehålla för förbränning i ugnarna 
lämpligt avfall, och dessa gå i första hand till förbränningsanstal-
ten, under det att övriga avfallet lossas på stranden. I stort sett är 
emellertid sopmängden av ensartad beskaffenhet, och frågan om 
en förbränningsanläggning, tillräckligt stor att mottaga allt avfall, 
har därigenom uppkommit som en naturlig följd av utvecklingen.
37 
Sedan 1928 hade avfallet vid inlastningen grovt sorterats i brännbart 
och icke brännbart. 1933 var sista året som avfallets mängd redovisa-
des i dessa kategorier.
38
 Att öka förbränningen sågs som ”en naturlig 
följd” av den förändring som upphörandet med källsorteringen 
innebar. ”Naturlighet” i detta sammanhang var något annat än 
den ”naturlighet” som användes som argument för tillvaratagande 
under tillvaratagandets avfallsregim. Här betecknar det en följd-
enlig och rationell utveckling. Att slå ihop kategorier och införa en 
och samma kvittblivning för större delen av avfallsmassan var en 
rationalisering av hanteringen som krävde stordrift. Förfarandet 
skulle också kunna tolkas som att ny teknik för att bränna blötare 
sopor möjliggjorde ett förenklat förfarande. Förmodligen var det 
så, men tekniska aspekter av förbränningen fördes inte fram som 
ett argument i detta sammanhang. 
Under 1930-talet diskuterades inte sortering av avfall. De metoder 
för kvittblivning som stod till buds för att hantera hela avfallsmas-
san samlat var förbränning och dumpning. Dumpning i sjön av 
avfall, annat än av byggavfall och avloppsslam, var inte väl sedd på 
grund av de synliga föroreningarna. Gatukontoret hade hävdat att 
det var oproblematiskt som en provisorisk lösning men i början av 
1930-talet blev klagomålen allt större på att avfall flöt upp på Mäla-
rens stränder och gatunämnden krävde åtgärder av gatukontoret.
39
 
Att tippa avfall på land var ett alternativ. Enligt det utlåtande som 
utredningen om ökad förbränning avgav 1936 hade tippandet utretts 
som en möjlighet redan under 1920-talet, men då hade man kommit 
fram till att kostnaden för mark, transportfrågan och självantänd-
ningsrisken gjorde tippning till ett dåligt alternativ.
40
 Den alterna-
tiva dumpningslösning som man undersökt som ett alternativ till 
förbränning var det så kallade Bradfordsystemet, som var vanligt i 
Storbritannien. Det innebar att man lade soporna två meter högt 

från resurs till belastning
117
och väl packade och täckte dem med jord för att förhindra rått-
invasion, eldsvåda och dålig lukt. Stockholmssoporna ansågs dock 
inte vara helt lämpade för detta system:
Det måste emellertid framhållas, att de sopor som i England så 
framgångsrikt behandlats enligt Bradford-systemet, äro av en helt 
annan beskaffenhet än de i Stockholm förekommande. Engelska 
sopor innehålla sålunda en mycket stor mängd aska, stybb och 
jordartade beståndsdelar men relativt litet papper, under det att 
Stockholms-soporna till mycket stor del bestå av papper och andra 
brännbara saker.
41
Det var inte bara Stockholmssopornas sammansättning som gjorde 
Bradfordsystemet olämpligt: man skulle behöva köpa mark för 
att systemet skulle klara Stockholms sopmängd. De beräkningar 
man gjorde på möjlig yta att köpa och antal möjliga lager av avfall 
som skulle kunna läggas där visade att det skulle fungera i unge-
fär sexton år. Driftskostnaden skulle bli densamma som vid en 
förbränningsanläggning eftersom det krävdes noggrann packning 
av avfallet. Markkostnaden var svår att beräkna eftersom markens 
värde troligen skulle sjunka i och med uppläggningen. Detta gjorde 
att gatudirektören Sundblad i en skrivelse till gatunämnden 1931 
förordade förbränning.
42
 Gatukontoret menade också att förbrän-
ningen skulle bli billigare än den befintliga hanteringen i synnerhet 
om slagg och ånga kunde säljas och bidra med en inkomst.
43
 Med 
detta utmynnade utredningen i att allt talade för förbränning.
44
 I 
en redogörelse för tillkomsten av Lövsta förbränningsanläggning 
efter dess byggande kommenterade gatukontoret utvecklingen, de 
förklarade att utrymmesskäl och självantändningsrisk hade gjort att 
”förbränning av avfallet framstod [redan i början på 1920-talet] som 
den enda lösningen”.
45
 1938 stod anläggningen i Lövsta färdig. Det var 
landets första större sopförbränningsanläggning för blandat avfall.
46
Under de årtionden som följde motiverades den fortsatta sats-
ningen på förbränning med att den minskade kostnaderna för att 
lägga avfall på tipp, i synnerhet kostnaderna för markanskaffning. 
När 1938 års förbränningsanläggning i Lövsta skulle byggas ut med 
en fjärde ugn på 1950-talet skrev gatunämnden att förbränning var 

stadens sopor
118
den bästa metoden, i synnerhet som Stockholmssoporna innehöll 
mycket papper. Men gatunämnden skrev också att staden borde 
undersöka den så kallade danometoden, en teknik för att ta tillvara 
avfall som jordförbättringsmedel. Detta skulle dock enbart vara ett 
mindre komplement till förbränningen.
47
När man bestämt sig för att inte sortera avfallet sågs alltså för-
Bild 5. Den nya förbränningsanläggningen i Lövsta 1938.
Källa: Trafikkontorets arkiv, Stockholms stad. Foto tillhörande Stockholms gatukontor. 
Upphovsrätt: Stockholms stads trafikkontor.
Fotograf: C.G. Rosenberg. 

från resurs till belastning
119
bränning eller tippning på land som de huvudsakliga metoderna 
att hantera en växande avfallsmängd. Att planera för framtiden och 
välja ett system som skulle fungera även på lång sikt var en ny och 
viktig aspekt. Förbränning sågs som en rationell metod som hade 
framtiden för sig och var en följdriktig utveckling av avfallshante-
ringen. Denna motivering kan kopplas till en tidsanda som hade 
rationalitet, teknikoptimism och framstegstro som ideal.
48
 I mitt 
material från fullmäktige används ordet ”rationell” i betydelsen 
”förnuftsenlig” åtminstone från 1901,
49
 men betydelsen ”effektivi-
sering som bygger på vetenskap eller på systematiserad erfarenhet” 
blev mer uttalad under 1930-talet. Att sammanföra kategorier till 
en helhet som kan hanteras enkelt, snabbt och effektivt låg i linje 
med detta ideal. Denna betoning av rationalitet kan kopplas till 
funktionalismen och det vi brukar kalla modernisering. Jag åter-
kommer till det i slutet av kapitlet. 
Avfallet och praktiken för kvittblivning 
I detta avsnitt redogör jag för de kvittblivningslösningar, inklusive 
förbränning, som praktiserades i den till yta och befolkning väx-
ande stad som Stockholm var under 1930-talet och de två följande 
decennierna. Under 1900-talets första decennier var praktiken för 
kvittblivningen till stor del beroende av avfallets sammansättning. I 
vad mån förändrades avfallets mängd och sammansättning under den 
här tiden, och vad innebar det för förbränningsregimens etablering? 
Stockholms statistik över hur många järnvägsvagnar
50
 med avfall 
som fördes från staden visar att det från mitten av 1920-talet till 
slutet av 1950-talet skedde en stor ökning av den samlade mängden 
avfall. Från början av 1930-talet var det dock inte någon kontinu-
erlig och jämn ökning. 
Diagram 5 visar, liksom tabell 12 i appendix s. 251–253, att avfalls-
mängden från Stockholm var som lägst 1922 och fördubblades på 
mindre än tjugo år. Tre markanta perioder av nedgång i avfalls-
mängden framgår av diagrammet. Den första, 1931 till 1934, kan 
härledas till den ekonomiska krisen under perioden.
51
 Först efter 
denna nedgång var avfallsmängden större än någonsin tidigare under 

stadens sopor
120
1900-talet. Den andra nedgången, 1940 till 1942, kan förklaras av 
andra världskrigets utbrott och de restriktioner i handeln som detta 
innebar. Denna nedgång var mer dramatisk än den under 1930-talets 
kris men sopmängden ökade sedan snabbt, var vid krigets slut lika 
stor som vid krigets början och fortsatte sedan stiga i ett par år. 1947 
till 1948 minskade avfallsmängden åter och därefter ökade den i 
stort sett varje år med undantag av en mindre nedgång i början av 
1950-talet. Gatukontoret förklarade nedgången i slutet av 1940-talet 
med en omfattande pappersinsamling utanför den kommunala ren-
hållningens organisation.
52
 Det var till stor del ideella organisationer 
som hämtade pappersavfall och sålde det vidare.
53
 Insamlingen var 
enligt gatukontoret en följd av ett mycket högt papperspris.
54
 Tek-
nikhistorikern Patrik Ekheimer har visat att avfallspapper blev en 
mer attraktiv vara under den här tiden eftersom tekniken för att 
rena papperet från trycksvärta utvecklades och förbättrades.
55
 Det 
är möjligt att pappersinsamlingen låg bakom även minskningen av 
avfallsmängden kring 1950. 
Andelarna organiskt och icke-organiskt avfall under den här 
perioden går inte utläsa av statistiken. Med undantag för åren 
strax efter delningens upphörande, då avfallet i statistiken delades 
Diagram 5. Avfall från Stockholm 1900–1960 (järnvägsvagnar).
Källa: SÅS 1900–1960.