Stadens sopor Till sjoxarna

180 000
160 000
140 000
120 000
100 000
80 000
60 000
40 000
20 000
0
1901
1903
1905
1907
1909
1911
1913
1915
1917
1919
1921
1923
1925
1927
Summa avfall från
Stockholm
Skräpsopor
Gödselsopor
Latrin
Köksavfall till
svingården

stadens sopor
78
Diagram 2. Avfall till Lövsta fördelade på olika sopslag, 1910–1925  
(järnvägsvagnar).
Källa: SÅS 1910, 1915, 1920, 1925. 
än gödselavfallet och därför ser förändringen än mer markant ut när 
avfallets kategorier mäts i volym och ställs mot varandra. 
Efter 1912 var det enbart skräpsoporna som ökade. En del av 
dem kom från kontor, handel och industri och en del från hushål-
len.
6
 I slutet av 1910-talet och under de efterföljande decennierna 
steg lönerna i Sverige vilket möjliggjorde en ökning av den privata 
konsumtionen.
7
 Det bör ha lett till en ökad mängd hushållssopor. 
Användningen av papper ökade under perioden i flera samhällssek-
torer: i hushållen i form av tidningar, tidskrifter och förpackningar 
och inom tjänstesektorn i form av kontorsmateriel. Därtill kom mer 
förpackningar och emballage av papper.
8
 Dessa pappersprodukter 
och förpackningar speglade en ny konsumtionskultur som ännu 
var i sin linda – under 1920-talet fanns ett svenskt intresse för att 
rationalisera detaljhandeln enligt amerikanskt mönster vilket skulle 
fordra mer förpackningar.
9
 
Åren efter första världskriget innebar också andra förändringar 
som påverkade avfallets mängd och sammansättning. Bland annat 
byggdes bostadsområden i Stockholm som eldades med större gemen-
samma värmecentraler.
10
 Mängden aska i hushållens avfall borde 
därmed ha minskat vilket i sin tur borde lett till en minskning av 
mängden gödselsopor. Gas- och elspisens utbredning bidrog även 
den till mindre mängd aska från hushållen.
11
 Det fanns fler vatten-
toaletter och färre torrdass, vilket ledde till en fortsatt nedgång av 
mängden latrin. I Stockholm tilläts installerandet av wc först 1909, 
8 000
7 000
6 000
5 000
4 000
3 000
2 000
1 000
0
1910
1915
1920
1925
Latrin
Gödselsopor
Skräpsopor

avfall som svinmat
79
men därefter ökade andelen snabbt.
12 
Den ekonomiska krisen i början 
av 1920-talet påverkade uppenbart inte avfallsmängden nämnvärt 
om man ser till de siffror som visas i diagram 1. En förklaring kan 
vara att krisen inte slog särskilt hårt mot produktionen av icke-
varaktiga konsumtionsvaror som livsmedel.
13
Antalet motorfordon ökade under perioden medan antalet hästar 
minskade. Vid första världskrigets slut var antalet bilar ungefär lika 
stort som antalet hästfordon, men 1925 stod biltrafiken för 66 pro-
cent och hästtrafiken för knappt 5 procent av den totala trafiken.
14
 
Därtill kom att invånarna i allt högre grad åkte spårvagn.
15
 Den 
minskade mängden hästspillning i gödselsoporna kommenterades 
i renhållningsverkets berättelser, och från 1912 redogjorde de för 
kategorierna gatusopor, stallströ och hushållssopor inom den stora 
kategorin gödselsopor.
16
 Hushållssopornas andel av gödselsoporna 
gick från mindre än 50 procent 1913 till 90 procent 1927, vilket visar 
att det minskade antalet hästar fick betydelse för avfallets sam-
mansättning.
17
 
Fram till början av 1920-talet hade Stockholm ett avfall som till 
största delen bestod av gödsel, även om denna kategori var vikande 
från början av 1910-talet. Praktiken för kvittblivningen var i stort 
sett densamma som tidigare, det vill säga den byggde på försälj-
ning av gödselsopor och latrin samt förbränning och försäljning 
av skräpsopor. En del avfall, framförallt gatuavfall, användes som 
utfyllnad och en del lades i tipp.
18
 Vissa förändringar skedde bland 
annat till följd av stadens inkorporeringar och som en följd av att 
staden tog över befintlig avfallshantering i de nya områdena. Till 
exempel tillkom en sopstation i Årsta 1913. Vid denna station bilda-
des ett sopupplag, som 1927 lades ned och flyttades till Lövsta efter 
klagomål från allmänheten. 1914–1924 användes en tipp i träsket 
Långsjön i Gröndal för delar av det södra distriktets avfall. I stället 
för de tidigare tipparna inrättades 1927 en ny soptipp för den södra 
staden vid Blåsut i Enskede. Även andra former av kvittblivnings-
metoder genomgick förändringar, bland annat lades pudrettillverk-
ningen som funnits i Bromma och Nyboda ned under 1920-talet
 
och avfallsförsäljningen från Bromma avslutades. Kvar i Bromma 
fanns en tipp i renhållningsverkets regi.
19
 

stadens sopor
80
Diagram 3. Mängden försålda gödselsopor 1900–1949 (m³).
20
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1949. 
Försäljning av gödselavfall utgick såväl via pråm som i hästlass 
från Lövsta och gödselavfall fortsatte också att säljas direkt via järn-
väg till kunder fram till 1949. Som kvittblivningsmetod verkar det 
av renhållningsverkets statistik att döma ha gått relativt bra med 
gödselförsäljningen fram till slutet av första världskriget, då det 
skedde en markant nedgång i mängden som såldes.
Man kan sätta minskningen i samband med en minskad mängd 
gödselsopor som renhållningsverket hade att hantera, men föränd-
ringen hade framförallt att göra med en minskad efterfrågan. Ren-
hållningsverket kommenterade under åren efterfrågan på gödsel. År 
1909 hävdade verket att källsorteringen innebar att en ökad mängd 
kunde säljas, och till ett högre pris än tidigare.
21
 Vinsten sades också 
öka tack vare att transport- och arbetskostnaderna blev lägre när 
verket kunde sälja en större mängd gödselsopor direkt från järn-
vägsvagnarna i stället för att gå via Lövsta.
22
 Redan 1910 upplevde 
renhållningsverket emellertid en minskad efterfrågan på gödsel och 
latrin.
23
 Det finns flera möjliga faktorer som kan ha påverkat eller 
påverkats av efterfrågan på gödsel, framförallt tillgången och priset 
på andra former av gödsel. Inte minst finns det mycket som talar för 
att jordbruket vid den här tiden hade god tillgång på egen gödsel på 
160 000
140 000
120 000
100 000
80 000
60 000
40 000
20 000
0
1900 1903 1906 1909 1912 1915 1918 1921 1924 1927 1930 1933 1936 1939 1942 1945 1948

avfall som svinmat
81
grund av en relativt stor inriktning på mjölk- och köttproduktion. 
I början av 1900-talet började jordbrukare i högre grad ta hand om 
och utnyttja sin egen stallgödsel.
24
I Stockholms fullmäktiges handlingar finns ett enda uttryck för 
efterfrågan av sopgödsel. Renhållningsverket fick år 1910 en förfrå-
gan från småbrukare och trädgårdsmästare i Västerhaninge om att 
anlägga en sopstation för att försörja områdets trädgårdsstad med 
gödsel.
25
 I den brevväxling som följde visade Tingsten sig ivrig att 
få ett samarbete till stånd.
26
 Sopstationen blev dock inte av eftersom 
företrädarna för Västerhaninges odlare inte kunde ge några garantier 
för att de skulle köpa så mycket gödsel att det skulle löna sig som 
kvittblivning för staden.
27
 
I källor som rör lantbruk och odling finns mycket lite som pekar 
på att gödselsopor var en attraktiv vara för lantbrukarna. Varken i 
Meddelanden från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruks-
området eller Kungliga skogs- och lantbruksakademiens tidskrift nämns 
sopgödsel eller latrin annat än undantagsvis och i förbifarten, trots 
att dessa publikationer till stor del ägnades åt frågor om gödsel.
28
 
Mårald tar i sin avhandling om den kemiska vetenskapen och lant-
bruket upp det minskade intresset för stadens gödsel från lantbruk 
och agrarkemister i början av 1900-talet.
29
 Mårald förklarar det med 
att lantbruket hade mer egen gödsel men också med att många jord-
bruksforskare trodde att konstgödsel skulle lösa växtnäringsbristen.
30
 
Den minskade försäljningen av gödselavfall var en utmaning mot 
tillvarataganderegimen eftersom den var uppbyggd kring denna 
kvittblivning. De minskade inkomsterna från gödselförsäljningen 
innebar också ett slag mot idén om avfallets värde inom tillvara-
taganderegimen. Renhållningsverkets inkomster från gödselförsälj-
ningen nämndes i stadens budgetförslag.
31
 Från att under 1900-talets 
första decennium ha stått för den största delen av intäkterna från 
tillvarataget avfall blev denna post i slutet av 1920-talet den näst 
minsta delen och understegs under 1920-talet enbart av intäkterna 
från latrinförsäljningen. Inkomsterna från skräpsopor och från ånga 
och el minskade inte i samma grad. 
I stadens budgetförslag för år 1924 hänvisade gatunämnden inte 
bara till den minskade tillgången på gödselsopor och latrin utan 

stadens sopor
82
Diagram 4. Real inkomst från försäljning av avfall, avfallsråvaror, ånga  
och el 1900–1927.
Källa: RV 1909–1927. SÅS 1905. 
Anm.: Det som här kallas ”gödselsopor” kallas i SÅS ”sopor”, att detta är skilt från 
skräpsopor framgår av att lump, ben med mera anges för sig. Deflaterat med KPI. 
även till den vikande efterfrågan, som gjort att priserna hade måst 
sänkas. Inkomsterna av tillvaratagandet av skräpsopor steg däremot 
1923.
32
 Drätselnämnden förklarade den minskade gödselförsäljningen 
med den försämring som gödselsopornas kvalitet genomgått på 
grund av att det införts en utsortering av köksavfall till svinmat 
men också med att lantarbetarnas löner stigit. Det senare ledde till 
att det inte längre var lönsamt att använda gödselsoporna, som i sig 
var billiga men som krävde mycket arbete med transport och utkör-
ning. Pudrettförsäljningens relativt stabila inkomst, jämfört med 
försäljningen av latrin och gödselsopor, som framgår av diagram 4, 
talar också för att de mer arbetskrävande typerna av gödsel ratades 
till förmån för gödsel som var enklare att hantera. När försäljningen 
av gödsel gick ned lades soporna i upplag vid strandkanten vid Löv-
sta. För att göra det krävdes provisoriska lösningar och arbetskraft 
och gatunämnden ville i mitten av 1920-talet ha resurser till mer 
permanenta anordningar för att lägga avfall i upplag.
33
De skräpsopor som inte sorterades ut för försäljning brändes.
34
 
Andelen skräpsopor som gick till förbränning var under 1920-talet 
kring 70 procent, drygt 20 procent av skräpsoporna bedömdes som 
2 500
2 000
1 500
1 000
500
0
1900
1902
1904
1906
1908
1910
1912
1914
1916
1918
1920
1922
1924
1926
Inkomst av latrin
Inkomst av ånga och el
Inkomst av skräpsopor
Inkomst av gödsel
Inkomst av pudrett

avfall som svinmat
83
gödseldugliga och en mycket liten del användes till utfyllnad vid 
byggen och liknande. Den mängd som tillvaratogs för försäljning 
som avfallsmaterial (inte som gödsel) var således en mycket liten 
del av den totala mängden skräpsopor, som mest 7,4 procent (1915). 
Under 1920-talet låg andelen ungefär mellan 1,7 procent och 4,1 
procent.
35
 Den största kategorin av tillvaratagna skräpsopor var 
under hela perioden papper.
Till skillnad från när det gällde gödselsopor finns det uppgifter i 
renhållningsverkets årsberättelser om kostnaden för tillvaratagandet 
av skräpsopor, och de visar att denna verksamhet hela tiden gick med 
överskott.
36 
Det betydde dock inte att inkomsterna från skräpsoporna 
var särskilt stora – de år då de täckte arbetslöner för förbränningen 
och den övriga hanteringen av skräpsopor uppmärksammades med 
en viss förvåning i kommande års budgetförslag.
37
 Papper var den 
del av skräpsoporna som sorterades ut mest och också det som det 
såldes mest av mätt i kilo. Papperet saknade avsättning i de svenska 
pappersbruken, varför en stor mängd papper såldes till Tyskland 
under åren 1909–1914.
38
 
Strasser har beskrivit hur tillvaratagandet och försäljningen av 
avfallsråvaror i USA styrdes av marknadspriset på olika avfallsråvaror.
39
 
Av allt att döma var det så även i Stockholm. Marknaden för avfalls-
råvaror från Lövsta verkar, att döma av de få liggare över köpare som 
finns i Lövstas arkiv, ha varit begränsad. 1909 fanns det nio köpare 
Tabell 3. Tillvarataget skräp 1902–1927 (ton). 
År
Papper
Lump
Plåt och 
järnskrot
Ben
Läder
Glas
Totalt
1902
41,2
14,7
55,9
1905
76,1
32,4
44,9
20,7
4,7
42,0
220,8
1910
760,2
116,0
161,9
24,5
101,3
1 163,9
1915
1 339,9
41,8
292,3
11,4
11,1
107,7
1 804,2
1920
541,3
12,4
49,6
8,8
1,1
121,5
734,7
1925
1 222,7
10,1
86,0
0,1
6,1
1 325,0
1927
1 514,3
8,7
77,0
155
1 600,1
Källa: RV 1909–1927, tabell ”Översikt av skräpsopornas behandling”.

stadens sopor
84
(varje köpare kan ha gjort flera köp) av skräpsopor, 1911 fanns det 
elva.
40
 På grund av det lilla antalet köpare kan det tänkas att enskilda 
aktörer eller enskilda köp satte stora spår i statistiken över de mängder 
som såldes och inkomsterna från försäljningen. Denna slutsats stärks 
av att mängden tillvarataget metallskrot steg år 1907, när ett privat 
företag på Lövstas område gjorde försök med att utvinna det kemiska 
preparatet ferrosulfat av bland annat gamla konservburkar
41
 och att 
tillvaratagandet av papper upphörde i samband med krigsutbrottet 
när man inte längre kunde sälja papper till Tyskland.
42
 Försäljningen 
av de utplockade skräpsoporna anpassades till marknaden och även 
om tillvaratagande av skräpsopor ibland kunde innebära ett tillskott 
i renhållningsverkets budget var metoden inte särskilt effektiv som 
kvittblivningsmetod och uppenbarligen inget pålitligt sätt att hantera 
en ökad mängd icke-organiskt avfall i samhället. 
Förutom försäljning praktiserades förbränning och dumpning. Vid 
förbränningen i Lövsta togs värme och el tillvara. Värmen användes 
till elström och ånga och täckte hela Lövstas behov av kraft och 
belysning. En ångpanneanläggning bidrog med el som från 1909 
såldes till de anläggningar på området som inte var i renhållnings-
verkets regi.
43
 Byggnadskontoret stod för vissa platser inom staden 
där oorganiskt avfall kunde dumpas som fyllningsmaterial mot en 
smärre avgift. Dessutom fanns det ett antal mindre och tillfälliga 
tippningsplatser som uppstod på grund av stadens egna byggnads-
arbeten och som i vissa fall kunde utnyttjas av enskilda.
44
 Den slagg 
som uppstod vid förbränningen dumpades i Mälaren vid Lövsta.
45
Tillvarataganderegimen utmanades under 1920-talet genom att 
mängden skräpsopor ökade såväl i absoluta tal som i andel av det 
sammantagna avfallet. Tillvarataganderegimen innebar en han-
tering av denna avfallskategori i form av försäljning, förbränning 
och till en liten del utfyllnad. Försäljningen var det uttalade målet 
och den gav visserligen staden en viss inkomst men var bristfällig 
som kvittblivningsmetod. En än större utmaning för regimen var 
den otillräckliga efterfrågan på gödsel. Trots att gödselavfallet från 
1920-talet stod för en minskande andel av det totala avfallet var det 
fortfarande en mycket stor del och försäljningen av gödsel sågs som 
kvittblivningens kärna. 

avfall som svinmat
85
En strid om köksavfallet
Försäljningen av gödsel stod i centrum för en av de mest segdragna 
diskussionerna om Stockholms avfall under det tidiga 1900-talet. 
Parallellt med att den nya ordningen med en källsortering i kate-
gorierna gödselsopor och skräpsopor genomfördes 1907 fördes en 
diskussion om kommunal insamling av köksavfall för svinuppföd-
ning. Detta avsnitt behandlar argumenten i denna diskussion och 
avslutas med frågan om vad denna konflikt innebär för tolkningen 
av tillvarataganderegimen. 
Att utfodra svin med hushållssopor var inte något nytt, i Stock-
holm hade företaget Särimner gjort det med ett mindre lyckat 
resultat.
46
 Tingsten var vid sekelskiftet generellt positiv till svin-
matsinsamling även i Stockholm och med honom som rådgivare 
hade ett system med svinmatsinsamling, som inkluderade en kom-
munalt driven svingård, införts i Eskilstuna 1901. Detta hade gjort 
staden berömd utanför Sveriges gränser.
47
 År 1906 lade stadsfull-
mäktigeledamoten och direktören vid slakteribolaget Norrmalm, 
Robert Olin, en motion i Stockholms fullmäktige om insamling 
av matavfall och inrättandet av en svingård. Motionen ledde till att 
det tillsattes en kommitté för att, som Tingsten skrev, undersöka 
denna fråga av ”nationalekonomisk betydelse”.
48
 Kommittén bestod 
av slakteriägaren Olin, sundhetsinspektören A-R Backlund, statsve-
terinären Sven Nystedt, Anton E. Dahlberg, rådman och ledamot i 
Drätselnämndens andra avdelning (från 1911 dess ordförande) samt 
Tingsten. Olin, Backlund och Nystedt var för att införa svinmats-
insamling och fick stöd av bland annat hälsovårdsnämnden och 
beredningsutskottet, medan Dahlberg och Tingsten kritiserade 
förslaget med stöd av bland annat drätselnämndens andra avdelning 
och kammarkontoret.
49 
Förutom Olin, som var politiker, kunde de 
andra agera även som tjänstemän och experter, vilket innebar att 
de uttalade sig i frågan inte bara inom kommittén utan också som 
remissinstanser i tjänsteutlåtanden. Ärendena i frågan skickades 
inte bara på remiss till stadens nämnder och förvaltning utan även 
till exempel till Lantbruksklubben i Stockholm.
50
 
Kommittén kom med sitt första utlåtande 1908, men på grund 
av oenighet inom kommittén, mellan stadens olika nämnder och 

stadens sopor
86
förvaltningar samt inom fullmäktige tog det tio år innan det fattades 
något beslut i frågan. Under dessa tio år var frågan hela tiden aktu-
ell. Kommittémedlemmar gjorde studieresor till andra städer inom 
och utom landet och frågan bollades mellan stadens olika instanser. 
I kommitténs första utlåtande föreslogs förutom inrättandet av 
en kommunal svingård antingen en tredelad källsortering i kate-
gorierna skräpsopor, gödselsopor och svinmat eller en tvådelad i 
kategorierna svinmat och övrigt avfall.
51
 Redan inledningsvis kom 
således en konflikt i dagen som inte bara handlade om vilket värde 
man tillskrev matavfallet utan också vilken betydelse som tillskrevs 
den nyss införda tvådelningen, som förutom att den sågs som en 
förutsättning för att realisera skräpsopornas värde sågs som betydelse-
full för att man skulle kunna sälja den stora mängden gödselavfall 
som bestod av gatusopor och stallströ. 
Ett av de viktiga argumenten för en svinmatsinsamling var att 
det var en ”naturlig” sortering
52
 och att det skulle leda till förbätt-
rade hygieniska förhållanden med tätare tömningar och rengjorda 
kärl.
53 
Det främsta argumentet var dock ekonomiskt. Förespråkarna 
hävdade att erfarenheter från svenska och utländska städer visade att 
systemet innebar en ekonomisk vinst.
54
 Även om det fanns försök 
att beräkna intäkter och utgifter baserades en stor del av argumen-
tationen om det ekonomiskt fördelaktiga i projektet på en tanke 
om att matavfallet bättre togs tillvara som svinmat än som del av 
gödselsoporna.
55
 
Det måste nämligen, inte minst i nu rådande tider, för var och en 
kännas föga tilltalande att allt fortfarande låta gå till gödsel en vara, 
som med fördel kan direkt användas till kreatursfoder, och med 
den kända regeln för ögonen, att all omsättning försiggår under 
energiförlust, torde icke av någon kunna förnekas, att köksavfal-
lets värde genom cirkelgången till gödsel, växtnäring, spannmål, 
brödföda med naturnödvändighet bliver väsentligt mindre än om 
det direkt utnyttjas till svinfoder – köttföda.
56
Citatet ger uttryck för såväl en tanke om effektivaste resursutnytt-
jande och minskad energiförlust som en prioritering av kött framför 
spannmål, det senare återkommer jag till längre fram. 

avfall som svinmat
87
Ekonomin i svinmatsinsamlingen och tanken om hur matavfal-
lets värde bäst togs tillvara var konfliktens kärna. Motståndarna till 
svinmatsinsamlingen, inte minst Tingsten, kritiserade de ekonomiska 
beräkningarna som visade en vinst och ansåg att företaget var riskabelt 
för staden.
57
 Framförallt menade Tingsten att svinmatsinsamlingen 
utgjorde ett hot mot kvittblivningen av gödselsoporna eftersom den 
baserades på försäljning. När denna fråga först togs upp i kommitténs 
utlåtande 1908 ansåg även svinmatsförespråkarna att det var viktigt 
att skilja på gödselsopor och skräpsopor och att staden borde införa 
en tredelad källsortering för att göra det möjligt att tillgodogöra sig 
värdet av allt avfall.
58
 Dahlberg och Tingsten reserverade sig bland 
annat med argumentet att matavfallets gödselvärde var viktigt för 
att gödselsoporna skulle gå att sälja:
Genom att köksaffallet, som nu ingår i gödselsoporna, uppsam-
lades för sig, blefve nämligen dessa beröfvade sin mest värdefulla 
beståndsdel och möjligheten af deras försäljning till gödsel minskad 
i en grad, som påtagligen skulle kunna medföra betänkliga följder 
i afseende på gödselsopornas kvittblifvande.
59
Köksavfallets gödselvärde framhölls som så viktigt för gödselför-
säljningen att kvittblivningen av denna del av avfallet riskerades 
med en ny typ av sortering. Äventyrandet av gödselförsäljningen 
var ett tillräckligt argument mot svinmatsinsamlingen, menade 
Tingsten 1911: 
Med fullt fog kan sägas, att sopförsäljningens äfventyrande genom 
tredelningen ensamt är skäl nog att anse dylik delning rent af ödes-
diger för Stockholms vidkommande, ty nämnda försäljning bildar 
en af hörnstenarna, på hvilka hufvudstadens renhållningsväsende 
är uppbyggt.
60
Att gödselförsäljningen framställdes som central för kvittblivningen 
var dock av mindre betydelse för svinmatsförespråkarna, vilka var 
i majoritet i kommittén. Under frågans gång kom de att förorda 
en tvådelad källsortering: matavfall och övrigt avfall. Gödselsopor 
och skräpsopor skulle slås ihop till en massa.
61
 Detta hotade gödsel-

stadens sopor
88
försäljningen än mer än den föreslagna tredelningen och Tingsten 
gick 1915 så långt som till att hävda att sopförsäljningen, med dess 
viktigaste komponent gödselförsäljningen, var den enda möjligheten 
att bli av med Stockholms avfall. 
Den föreslagna tvådelningen av hussoporna […] står i uppenbar 
strid med förutsättningarna för sopförsäljningen – den enda utväg 
att bliva kvitt soporna, som står till buds för Stockholm.
62
Tingsten framstår som fast förankrad i tillvarataganderegimens idé 
under de år debatten pågick. Han hävdade att tvådelningen skulle 
innebära ökade kostnader för renhållningen eftersom man skulle bli 
tvungen att införa harpning på nytt för att i någon mån kunna sälja 
skräpsoporna. Andra möjligheter än försäljning lyfte han inte fram.
63
 
Svinmatsförespråkarna var lika fast förankrade i en idé om tillvara-
tagande, även om de företrädde ett annat intresse och förespråkade 
en annan lösning. De framhöll att köksavfallets värde som svinföda 
var av allra största betydelse för landets livsmedelsproduktion och 
därför inte fick stå tillbaka för renhållningens krav.
64
 De skrev att 
renhållningens intressen inte var oviktiga men att kvittblivningen 
borde kunna lösas genom att man blandade gödselsoporna med 
latrin för att öka deras gödselvärde.
65
 Sundhetsinspektören Backlund 
och stadsveterinären Nystedt skrev 1910:
Köksaffallet, såsom bestående af rester af födoämnen, synes dock, 
i öfverensstämmelse med hvad som sker på många ställen på land 
och i stad, i form af svinfoder kunna tjäna ett bättre ändamål och 
ekonomiskt fördelaktigare tillgodogöras, än när det endast användes 
såsom medel att göra soporna värdefullare såsom gödningsmedel.
  Helt visst är det för staden en synnerligen viktig synpunkt vid 
förevarande frågas bedömande, att staden kan göra soporna efter-
frågade för att därigenom blifva befriad från den öfversvämmande 
mängden af dem, men synes det utskottet, att, hvad särskildt angår 
sopornas förvandling till ett godt gödningsmedel, detta ändamål 
kan vinnas äfven genom sopornas uppblandning, såsom redan nu 
dessutom sker, med latrin.
66

avfall som svinmat
89
Köksavfallets värde skulle tas bättre tillvara som svinmat, och sta-
dens kvittblivning genom gödselförsäljning kunde ordnas på annat 
sätt. Tillvaratagandet av avfall som svinmat och avfallshanteringens 
mål om kvittblivning framstår i detta citat inte som oförenliga. När 
striden om köksavfallet pågått i nästan tio år blev emellertid tonen 
hårdare och de i kommittén som förespråkade svinmatsinsamling 
skrev i kommitténs andra betänkande, som kom 1915, att gödsel-
sopornas kvittblivande kunde lösas utan försäljning, att 
alla svårigheter att kvittbliva dem helt säkert mycket lätt kunna över-
vinnas genom att helt enkelt ställa dylika gödselsopor, fritt lastade å 
järnvägsvagn i Stockholm, gratis till lantbrukarnas disposition, ty den 
härigenom uppstående obetydliga minskningen i inkomsten eller, 
annorlunda uttryckt, den obetydliga ökningen i utgifterna, spelar 
långt mindre roll i renhållningsverkets och huvudstadens budget, 
än om denna mångomskrivna värdeminskning hos gödselsoporna 
skulle allt fortfarande få stå hindrande i vägen för att köksavfallet 
upphämtas för sig för att kunna utnyttjas till svinfoder.
67
Med denna formulering betonade kommittén att efterfrågan på göd-
sel var så låg att inkomsterna inte täckte utgifterna för hanteringen. 
Eftersom den praktiserade gödselförsäljningen varken innebar en 
betydande inkomst för staden eller var lyckad som kvittblivnings-
metod sågs den inte som något som borde prioriteras och hindra 
en tvådelning syftande till svinmat. 
I 1915 års betänkande förordade kommittén återigen att köksav-
fall skulle samlas in och kommunala svingårdar inrättas. Ett nytt 
förslag var att systemet till en början skulle införas som ett experi-
ment i en del av staden.
68
 Året därpå kom ett utlåtande i frågan av 
beredningsutskottet, vilket stödde förslaget. Utskottet konstaterade 
att denna fråga var av största ekonomiska vikt och ansåg att det 
var svårt att utifrån de utredningar och erfarenheter i andra städer 
som åberopats få någon klarhet i hur detta skulle kunna fungera i 
Stockholm – ett experiment var enda sättet. Eftersom en tredelning 
skulle ställa alltför stora krav på hushållen förordades en tvådelning 
i kategorierna matavfall och övrigt avfall. Efter en relativt hetsig 
öppen debatt som kom att handla lika mycket om klassfrågan som 

stadens sopor
90
tillvaratagande av avfall röstade fullmäktige för förslaget.
69
 Försö-
ket inleddes i två rotar (distrikt) på Södermalm i januari 1917 och 
utökades sedan snabbt för att i slutet av 1918 gälla hela staden.
Vad innebär denna konflikt om köksavfallet för tolkningen av 
tillvarataganderegimen? Jag menar att de argument som kom fram 
i svinmatsfrågan tydligt visar tillvarataganderegimens fasta för-
ankring. Svinmatsfrågan var den längsta och tydligaste konflikten 
om kvittblivning i Stockholm under den undersökta perioden. Två 
intressen stod mot varandra och båda talade för tillvaratagande och 
stred om möjligheten att ta tillvara avfall. Tillvarataganderegimens 
idémässiga grund visar sig ha en mycket stark koppling till en från 
myndighetshåll officiellt uttryckt norm om att avfall hade ett värde 
och skulle tillvaratas i så hög grad som möjligt. Striden gällde vilket 
tillvaratagande som var mest betydelsefullt. 
”Köttkulten” och tillvaratagande i kristid
Konflikten om köksavfallet visar att en avfallsregim kan rymma 
olika intressen och att dessa intressen inte nödvändigtvis härrör 
från renhållningens område. I denna fråga ställdes renhållningens 
krav på kvittblivning genom tillvaratagande mot svinmatsföresprå-
karnas prioritering av stadens fläskproduktion.
70
 För att förstå hur 
andra intressenter än renhållningen kunde påverka
 
avfallsregimen 
måste svinmatsfrågan ses mot bakgrund av denna tids betoning på 
kött och fläsk. Insamlingen av köksavfall till en kommunal svin-
gård tangerade en fråga om köttillgång och köttpriser som också 
diskuterades separat i fullmäktige. 1906 lades en motion om att 
kommunen skulle vidta åtgärder mot de stegrade livsmedelspri-
serna, och året därpå tillsattes en kommitté för att utreda frågan.
71 
1913 lades en motion i fullmäktige med ett förslag om att staden 
borde bevaka stockholmarnas konsumentintressen bättre genom 
att verka för att reglera exporten så att det skånska köttet inte sål-
des utomlands utan i stället till stockholmarna för en billig peng. 
I anslutning till motionen gjorde slakthus- och saluhallsstyrelsen 
på beredningsutskottets inrådan ett utlåtande där den styrde bort 
från den ursprungliga frågan för att hamna i frågan om staden inte 

avfall som svinmat
91
borde producera kött i egna svingårdar. De kunde läggas i anslut-
ning till slakthuset, och de stora mängder blod som särskilt under 
sommarmånaderna inte hann säljas som mat till människor kunde 
användas för att föda upp svin.
72 
Det var inte bara priset och tillgången på livsmedel som disku-
terades. Historikern Yvonne Hirdman behandlar i boken