Stadens sopor Till sjoxarna

 om kommunalt 
renhållningsmonopol och det citerades i fullmäktigehandlingarna:
Till hushållsavfall bör hänföras i första hand sopor, köksavfall och 
annan dylik orenlighet […] samt latrin. […] vidare [bör] till hus-
hållsavfall räknas sådant skrymmande avfall som t.ex. utrangerade 
möbler, cyklar och barnvagnar liksom överblivna läkemedel, gif-
tiga eller eljest miljöfarliga preparat som använts i hemmen eller 
för trädgårdsbruk. Detsamma bör gälla även oljerester, färgrester, 
metallföremål och plastartiklar m.m. i de små kvantiteter som kan 
uppkomma i hushållssammanhang.
11
Flera av de ovan nämnda komponenterna i hushållens avfall ökade 
förmodligen i mängd under perioden. De orsaker staden såg till 
hushållssopornas ökning i början av 1960-talet var emellertid främst 
den ökade användningen av papper och pappersprodukter i kom-
bination med att många fastigheter gått över till centralvärme och 
att det därför inte eldades lika mycket papper i egna kaminer. Dess-
utom hade priset på avfallspapper gått ned vilket lett till minskad 
pappersinsamling. I en analys av Stockholms hushållssopor år 1963 
kom gatukontoret fram till att soporna bestod av 65 viktprocent pap-
persavfall.
12
 Till det kom hushållens avfall i form av förpackningar.
13
 
Liksom tidigare förklarades pappersandelen som påverkad av den 
privata pappersinsamlingen. I ett remissvar till en utredning i slutet 
av 1960-talet gjorde Stockholms Transportarbetarefackförening, 
sophämtarnas fackförbund, iakttagelsen att mängden tidningar och 
tidskrifter ökat sedan den privata pappersinsamlingen minskat. Den 
menade också att den ökande mängden hushållssopor berodde på fler 
förpackningar.
14
 Enligt en utredning om hushållssopor gjord 1972 
av K-konsult, ett utredningsföretag som arbetade åt kommunerna, 
utgjorde dock papperet en minskande andel av de totala hushålls-
soporna i Stockholm. Tabell 5 bygger på ett antal stickprovsunder-
sökningar av gatukontoret som redovisades av K-konsult. 
Tabellens siffror måste tas mycket ungefärligt, till exempel före-

stadens sopor
148
faller andelen matrester variera orimligt kraftigt från andra hälften 
av 1960-talet. Med tanke på forskning och samtida utredningar om 
den ökande mängden förpackningar under efterkrigstiden är det 
intressant att mängden förpackningsmaterial som papper, glas och 
metall i denna tabell inte ser ut att ha ökat på bekostnad av de andra 
avfallskategorierna. Mängden plast ökade dock mycket kraftigt. I 
absoluta tal ökade förpackningsmaterialen eftersom mängden hus-
hållssopor under perioden steg. Noteras bör också att tabellen visar 
viktprocent och att en ökning av papper och plast i vikt innebar en 
än större ökning i volym.
15
K-konsults utredning innehöll statistik över förbrukningen av 
konsumentförpackningar och transportförpackningar. Där framgick 
att mängden förpackningar mätt i vikt mellan 1960 och 1970 hade 
en årlig tillväxt på 10,2 procent. Tillväxttakten vad gällde plastför-
Tabell 5. Sammansättning av Stockholms hushållssopor 1959–1971  
(viktprocent). 
År
Papper
Plast
Metall
Glas Matrester
Övrigt
Summa
1959
66,2
4,8
9,3
19,7
100
1962
62,0
1,0
4,8
5,7
13,2
13,3
100
1963
54,7
1,9
4,2
9,7
12,3
17,2
100
1964
49,0
1,7
6,3
15,8
16,2
11,0
100
1965
49,3
2,0
4,9
10,6
16,5
16,7
100
1967
63,4
1,5
4,7
8,9
7,9
13,6
100
1971
41,2
4,6
5,2
12,4
23,5
13,1
100
Källa: K-konsult 1972, bilaga 9.
Anm.: Analyserna gjordes i oktober 1959–1964, i maj 1965 och 1967 samt i april 1971. 
Proven togs av gatukontoret och bestod av sopor från tre representativa stadsdelar 
1959 och sex stadsdelar de övriga åren. Denna tabell är en redigerad variant av en mer 
omfattande tabell i källan, där kategorin ”övrigt” är uppdelad på ”textilier”, ”gummi/
läder”, ”sållsopor mindre än tio mm”, ”övrigt brännbart” och ”övrigt obrännbart”. 
1971 fanns inte de båda senare kategorierna. 1959 ingick plast och gummi/läder i 
samma kategori, i denna variant hänförd till ”övrigt”. För glas angavs ingen siffra 1959. 

sopexplosion och kretsloppstänkande
149
packningar var 19,6 procent, papper och papp 8,5 procent, metall 12,8 
procent och glas 9,6 procent.
16
 Transportförpackningarna utgjorde 
en något högre andel av den totala mängden förpackningar jämfört 
med konsumentförpackningarna, men konsumentförpackningarnas 
andel ökade. Andelen papper och papp som förpackningsmaterial 
i konsumentförpackningarna sjönk under 1960-talet men behöll 
sin position som det överlägset vanligaste förpackningsmaterialet i 
transportförpackningarna.
17
 Den ökade mängden förpackningar i 
samhället har förklarats med att rationaliseringen av detaljhandeln 
och varudistributionen krävde både konsumentförpackningar och 
transportförpackningar. Ökningen av förpackningar brukar också 
förklaras med att de användes som reklam för varumärken.
18
 
K-konsults redovisning stämmer väl med Tom Björklunds upp-
gifter vad gäller ökningen av de fyra förpackningsmaterialen glas, 
metall, papper och plast under 1950-talet och början av 1960-talet.
19
 
Björklund skriver att plast- och metallförpackningar under början 
av 1960-talet kom att ersätta många pappersförpackningar: andelen 
kaffe som såldes i plåtburk ökade från 37 procent 1960 till 77 pro-
cent 1965.
20
 Förpackningar som tidigare varit returförpackningar, 
företrädesvis i glas, gick under det tidiga 1960-talet över till att 
bli engångsglas, bland annat som en följd av att en större mängd 
livsmedelsprodukter importerades. Tetrapacket ersatte i snabb takt 
returflaskan som mjölkförpackning. Förutom att förpackningarna 
förändrades skriver Björklund att fler varugrupper förpackades 
kring 1960.
21
 Därtill kom förpackningar till i stort sett nya produk-
ter som fick sitt stora genomslag på 1960-talet, till exempel såldes 
6,5 miljoner glasburkar med barnmat 1958 och hela 37,5 miljoner 
1965.
22
 Mängden förpackningar i de västerländska samhällena ökade 
kraftigt under åren kring 1960 och de flesta hamnade i hushållens 
sopor. Därtill kom en ökad mängd engångsartiklar för hushåll och 
hygien i papper, plast och metall, vilket också ofrånkomligt bidrog 
till hushållssopornas mängd.
23
Även den totala avfallsmängden som staden hade att hantera 
ökade. Tabell 6 nedan visar två sätt att framställa avfallsmängden 
från staden och dess behandling. Båda bygger på siffror som gatu-
kontoret redovisade. I den första kolumnen anges det avfall från 

stadens sopor
150
Stockholm som gatukontoret tog emot (inklusive en mindre mängd 
avfall från Järfälla) vid avfallsanläggningen i Lövsta, i den andra 
kolumnen anges summan av det avfall som kom från Stockholm 
och behandlades antingen av gatukontoret eller lades i tipp utanför 
kommunen. En utförligare beskrivning finns i appendix s. 250–255. 
Tabell 6 ovan visar att oavsett hur man räknar på Stockholms sop-
mängd ökade den från 1950-talets slut till 1970. Räknar man även 
med det som tippades utanför kommunen var ökningen drastisk. 
1963 ingick staden ett avtal med grannkommuner om att använda 
deras tippar för Stockholms avfall. Mängden avfall som staden 
dumpade på detta sätt redovisades därefter i gatukontorets verk-
samhetsberättelser.
24
 Uppgifterna i statistiken visar att mängden 
Tabell 6. Diskrepansen mellan mängden avfall som gatukontoret behandlade 
i egna anläggningar och mängden avfall från Stockholm (ton).
År
Avfall som hanterades vid Lövsta  
(1970 även vid Högdalen) 
Avfall från Stockholm
1958
244 000
244 000
1959
248 000
248 000
1960
262 000
262 000
1961
253 000
253 000
1962
238 000
238 000
1963
234 300
259 000
1964
232 100
271 000
1965
242 600
274 000
1966
281 672
281 672
1967
269 200
362 500
1968
252 400
409 700
1969
239 100
434 200
1970
262 300
509 800
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1970. 
Anm.: Som alltid är mängderna mycket osäkra; en annan källa anger att avfalls-
mängden från hushåll 1967 eller 1968 var 236 000 ton år och industriavfallet 126 200 
ton. STRUT 1969, s. 52. 

sopexplosion och kretsloppstänkande
151
avfall som dumpades utanför kommunen ökade från 16 000 ton 
1963 till 247 500 ton 1970.
25
 
Den växande staden och den ökande mängden avfall gjorde att 
systemet för hur avfallet fördes från fastigheter till Lövsta utvidga-
des med nya sopstationer.
26
 En utredning tillsattes 1958 för att lösa 
problemet med de otillräckliga kvittblivningsresurserna. Under tiden 
hanterades problemet med en rad mindre och provisoriska åtgärder 
som avslöjar att ökningen av avfall från Stockholm var större än 
gatukontorets statistik gav sken av. 
I början av 1960-talet slutade Stockholm ta emot avfall från 
grannkommunerna.
 27
 I stället skulle delar av Stockholms avfall 
förbrännas i Sundbyberg. Dessutom infördes restriktiva bestäm-
melser för avlämnandet av sopor vid soplastningsstationerna, vilket 
till största delen berörde industriellt avfall. Taxan för mottagning 
av avgiftspliktigt avfall höjdes med 70 procent. Dessa åtgärder bör 
ha lett till att en stor mängd avfall behandlades privat. Dessutom 
kom gatukontoret överens med enskilda större pannanläggningar 
i Svenska Bostäders och HSB:s regi att förbränna hushållssopor 
där.
28
 Förutom att vidta dessa åtgärder för att minska mängden 
avfall som staden måste hantera beställde gatukontoret två provi-
soriska tältugnar att elda industriavfall i.
29
 Därtill kom avtalet om 
att tippa avfall, mestadels industriavfall och skrymmande avfall, i 
grannkommuner, framförallt i Huddinge.
30
1965 byggde staden en femte ugn vid Lövsta. Detta gjorde att mäng-
den sopor som lades på tipp minskade och återigen tog Stockholm 
emot en del avfall från en grannkommun – Järfälla. Samtidigt fort-
satte dock grovsopor fraktas från Stockholm till förortskommunerna 
och HSB och Svenska Bostäder fortsatte bränna hushålls- och affärs-
sopor från sina egna fastigheter.
31
 Den nya ugnen vid Lövsta ledde 
till minskad tippläggning ett par år, sedan steg avfallsmängderna 
återigen snabbt över kapaciteten för förbränning. Trots klagomål 
på bristande kapacitet var förbränningen en kvittblivningsmetod 
som över tid hade hanterat mer och mer avfall.
Diagram 9 jämför förbränningen under 1960-talet med tidigare 
förbränning. Det täcker inte bara avfall som brändes i förbrännings-
anläggningen utan även avfall som brändes i provisoriska ugnar 

stadens sopor
152
eller under bar himmel. Att den ökade kapaciteten för förbränning 
inte kunde motsvara behovet visar att avfallsmängdens stegring 
var större än stadens administration på förhand kunnat tänka sig. 
Förutom att mängden avfall ökade sågs en ny typ av avfall som 
ett problem: skrymmande avfall eller grovavfall. Så länge som det 
kommunalt hanterade grovavfallet härrörde från handel och industri 
föll det oproblematiskt in under hanteringssystemet för handels- och 
industrisopor, men när hushållen alstrade sådant större avfall fanns 
ingen utbyggd hantering och avfall slängdes i parker och skogs-
områden. Avfallstypen var inte helt ny, Tingsten hade pratat om 
grov avfall i 1900-talets början och de stora vindsröjningarna 1938 
och 1940 vittnade om att det fanns mycket bråte som allmänheten 
inte kunde göra annat med än att lagra. Flera motioner under senare 
delen av 1960-talet rörde hur kommunen bäst skulle kunna hantera 
detta avfall. Med lite olika betoning skrev olika motionärer att med-
borgarna på grund av otillräcklig information, för dyr hantering eller 
bristande respekt för gemensamma områden dumpade sitt avfall i 
parker, skogspartier och andra platser inom staden, vilket ledde till 
nedskräpning och krävde dyra åtgärder för städning.
32 
Mot slutet av 1960-talet beskrevs tillståndet som alltmer akut. I 
Diagram 9. Mängden sopor som brändes vid Lövsta 1909–1969 (ton).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1969.
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
1909
1912
1915
1918
1921
1924
1927
1930
1933
1936
1939
1942
1945
1948
1951
1954
1957
1960
1963
1966
1969

sopexplosion och kretsloppstänkande
153
en stor utredning 1969 om Stockholms avfallshantering uttrycktes 
farhågor för att denna typ av avfall skulle komma att öka med ett 
stigande välstånd och om ingenting gjordes skulle detta leda till 
alltmer nedskräpning i naturen.
33 
Lösningen på dessa problem låg 
framförallt i ett annat hämtningsförfarande. Initiativ till sådana 
förekom också.
34
 1970 fanns det möjligheter för allmänheten att få 
grovavfall hämtat mot en viss kostnad, men kännedommen om det 
var uppenbarligen låg eller så avskräckte kostnaden.
35
 År 1970 och 
därefter kunde även hushållen lämna sitt grovavfall direkt på  Lövsta, 
i containrar vid stadens renhållningsstationer samt i Högdalen där 
en ny avfallsförbränningsanläggning stod klar.
36 
Kvittblivningen av grovavfallet var också ett problem. För att 
grovavfall skulle kunna brännas måste det först sönderdelas, och 
den tekniken fanns inte vid Lövsta vid 1960-talets mitt, utan större 
avfall eldades i de två provisoriska tältugnarna. Gatukontoret plane-
rade att införskaffa teknik som kunde sönderdela det skrymmande 
avfallet, men det kunde inte lösas tekniskt förrän man började med 
biltransport, vilket man skulle göra när Högdalen togs i bruk 1970.
37
 
Först 1974 installerades flistuggar på både Lövsta och Högdalen.
38
 
Hanteringen av hushållens grovavfall visar att förbrännings-
regimen relativt lätt kunde anses anpassa sig till en ny situation och 
att lösningar kunde utarbetas inom regimen. I detta fall tog det tid 
innan lösningen i praktiken installerades, men tidsaspekten kom-
menterades inte som ett problem av gatukontoret, vilket förmodligen 
hade att göra med att mycket avfall vid den här tiden ändå tippa-
des. Tippning blev alltså hanteringen för det skrymmande avfallet 
i väntan på en teknisk lösning som underlättade dess förbränning.
39
 
Under 1960-talet började oljeavfall och kemiskt avfall bli vanligare 
komponenter i avfallet, och denna förändring av avfallets samman-
sättning var svårare att lösa inom förbränningsregimen. Oljeavfallet 
kunde på grund av oljans höga värmevärde inte brännas i de van-
liga ugnarna utan brändes i början av 1960-talet i gropar under bar 
himmel utan rening, ett förfarande som senare kritiserades eftersom 
det bildade mycket rök och sot.
40
 En lösning på problemet blev att 
gatukontoret avtalade med AB Industridestillation om att bolaget 
årligen skulle ta emot en del av oljeavfallet. De skulle omvandla 

stadens sopor
154
avfallet till en säljbar produkt.
41
 Avtalet som gällde från 1965 inne-
bar också att bolaget tog hand om kemiskt avfall. Det tog också 
hand om destruktion av ”visst animalt typavfall”, det vill säga döda 
hundar, katter och andra mindre sällskapsdjur.
42
 1967 flyttade AB 
Industridestillation sin verksamhet till Lövstas gamla latrinstation.
43
 
Hanteringen av oljeavfallet visar att förbränningsregimen inte 
kunde hantera allt avfall genom förbränning, i alla fall inte på ett 
sätt som ansågs acceptabelt av miljöskäl. Till skillnad från hur han-
teringen av grovavfallet visade på förbränningsregimens förmåga 
att anpassa och utveckla teknik, visade oljeavfallet på ett behov av 
alternativa kvittblivningsmetoder och att staden inte ville ta på sig 
den hanteringen. 
En annan förändring av avfallets sammansättning var att latrinen 
nu kom tillbaka till renhållningen i form av avloppsslam. Det hade 
sin grund i ökad utbyggnad av reningen av avloppsvatten, som ledde 
till en stor mängd avloppsslam som det inte fanns någon utbyggd 
hantering för. Slammet var ett svårlöst problem för förbränningsre-
gimen och bidrog som framgår nedan till att koppla samman avfall 
med en bredare och framväxande miljöfråga.
Den självklara förbränningen och den oönskade tippen
Att den ökande mängden avfall inte kunde hanteras inom den då 
tillgängliga förbränningen fick inte stadens politiker och tjänstemän 
att ifrågasätta den rådande lösningen på kvittblivning. Det illustreras 
väl av att utredningen som tillsattes 1958 fick namnet Förbrännings-
utredningen. Förutom att öka kapaciteten för förbränning skulle 
utredningen komma fram till hur avloppsslammet skulle hanteras, 
och även när det gällde denna avfallskategori ville man undersöka 
förbränning.
44
 På grund av sopornas hastigt ökande mängd skulle 
utredningen behöva arbeta snabbt och effektivt. Bland de anställda 
fanns både erfarna tekniska experter och tjänstemän och ett biträde 
med goda språkkunskaper skulle rekryteras för internationell kun-
skapsinhämtning.
45 
Vad gällde det fasta avfallet arbetade förbrän-
ningsutredningen enbart med kvittblivningsalternativet förbrän-
ning. Däremot fanns olika alternativ för hur förbränningen skulle 

sopexplosion och kretsloppstänkande
155
utvecklas. Inledningsvis övervägde man att bygga ut Lövsta eller 
bygga ytterligare en anläggning i Söderort.
46
 Lösningen att för-
bränna avfallet i flera mindre anläggningar undersöktes också,
47
 
men tidigt under 1960-talet framstod en ny anläggning i Söderort 
som den enda rimliga. Gatukontoret hävdade dock att den växande 
sopmängden gjorde det nödvändigt att även bygga ut anläggningen 
i Lövsta med en femte ugn.
48
 
Förbränningsutredningen ersattes 1962 av en utredning som tillsat-
tes av stadskollegiet och bestod av representanter från fullmäktiges 
partier. Den fick namnet Vattenvårdskommittén, ej att förväxla med 
en statlig utredning med samma namn. Övergången från en tjänste-
manna- och expertutredning till en politisk utredning var en del i 
att avfallsfrågan under 1960-talet blev alltmer politiskt intressant, 
vilket i sin tur berodde på kopplingen till miljöfrågan och på att 
avfallsproblemen i staden och i landet som helhet var mer synliga 
och omtalade än tidigare. Vattenvårdskommittén hade i uppgift 
att utreda slutbehandlingen av avloppsslam samt placeringen av 
en ny förbränningsanläggning. Alternativa kvittblivningsmetoder 
stod inte på agendan. Efter ett kritiserat förslag om att placera en 
ny förbränningsanläggning i Älvsjö föreslog Vattenvårdskommittén 
1963 en placering i Högdalens industriområde. I samband med detta 
förslag framkom att kommittén helt hade övergivit planerna på att 
förbränna avloppsslam tillsammans med övriga sopor. 
Den planerade anläggningen i Högdalen skulle ”komma att stå 
på höjden av vad modern teknik kan åstadkomma”. Den skulle ha 
en kapacitet att bränna 150 000 ton sopor om året.
49
 Att den stora 
sopmängden skulle hanteras med förbränning ifrågasattes inte och 
några alternativa kvittblivningsmetoder presenterades inte. Metoden 
motiverades helt kort: 
Den behandlingsmetod som snabbast och samtidigt på ett hygieniskt 
sätt åstadkommer minsta möjliga restprodukter, är förbränning, för 
vilket de pappersrika Stockholmssoporna särskilt väl lämpar sig.
50
Kommittén förklarade att ytterligare en stor anläggning var det 
mest driftsäkra och ekonomiskt fördelaktiga alternativet. Om all 
förbränning samlades i en jätteanläggning i Lövsta skulle det ge 

stadens sopor
156
höga transportkostnader och man skulle behöva bygga ut soplast-
ningsstationerna söder om Slussen. Två anläggningar minskade 
sårbarheten vid eventuella driftsstörningar.
51
 En annan lösning, 
att ha flera mindre anläggningar, avfärdades. De större bostads-
bolagen hade redan mindre centralvärmeanläggningar som delvis 
eldades med avfall och de medförde stora kostnader bland annat 
för rökgasrening.
52
 
Rökgasrening hade inte diskuterats nämnvärt tidigare men blev 
en alltmer uppmärksammad fråga under 1960-talet. Rening för stoft 
kunde göras på i huvudsak tre sätt, och alla medförde kringkost-
nader som var svåra för en liten anläggning att bära. Ännu i slutet 
på 1960-talet fanns ingen metod för att rena röken från kemiska 
föroreningar.
53
 Kommittén tog upp att det fanns klagomål från 
allmänheten på att anläggningen i Lövsta spred rök och flygaska. 
Förhållandena i Högdalen skulle bli helt annorlunda: den nya för-
bränningsanläggningen planerades ha en rökgasrening som gjorde 
att minst 95 procent av stoftet togs bort, till skillnad från i Lövsta 
där enbart begränsad rening för flygaska fanns. Skorstenarna skulle 
vara 100 meter höga vilket kunde jämföras med skorstenen i Lövsta 
som var 58 meter hög. Högre skorstenar innebar att röken skulle 
spridas över ett så stort område att den inte drabbade de närmast 
boende och med det tyckte man att problemet med luftföroreningar 
till stor del var löst.
54
 
Högdalen var det enda område i Söderort som samtliga tillfrågade 
myndigheter – hälsovårdsnämnden, stadsbyggnadskontoret och 
fastighetskontoret – talade för. Skälen var bland annat att tillfarten 
till anläggningen kunde förläggas så att den inte störde bebyggelsen, 
att Högdalstopparna (varav den första vid denna tid invigdes som 
friluftsanläggning) skärmade av mot övrig terräng, att avståndet till 
befintlig bebyggelse var relativt stort och att det fanns möjligheter 
och plats att bygga ut anläggningen. Transportkostnaderna från 
staden var också rimliga.
55
 Trots att det förekom en hel del diskus-
sioner angående placeringen av den södra anläggningen röstade 
fullmäktige 1963 för en lokalisering till Högdalen.
56
 Till den nya 
anläggningen skulle enbart brännbart avfall föras och slaggupplägg-
ning skulle inte ske på platsen. Slaggen tänkte sig kommittén i första 

sopexplosion och kretsloppstänkande
157
hand skulle användas som utfyllnad och i andra hand dumpas i en 
sumpig skogsmark norr om atomreaktorn för fjärrvärme i Ågesta i 
Huddinge kommun.
57
 
Samma år som Högdalen föreslogs, 1963, beslutade stadsfullmäk-
tige att anläggningen i Lövsta skulle byggas ut med en femte ugn 
som skulle vara betydligt modernare i reningshänseende än Lövstas 
tidigare ugnar.
58
 Eftersom man räknade med en fortsatt växande 
avfallsmängd hade den föreslagna ugnstypen högre kapacitet än 
de befintliga.
59
 Med två stora moderna förbränningsanläggningar 
kunde staden vara trygg vad gällde kvittblivning under flera år 
framåt, skrev gatukontoret.
60
 I juli 1965 stod den femte ugnen i 
Lövsta klar.
61 
Arbetet med Högdalen tog sin början på senhösten 
1964.
62
 Högdalens anläggning stod klar 1970, den började användas 
i september.
63
När besluten om en ökad förbränning togs hade flera år gått sedan 
Lövstas kapacitet för förbränning överskridits. Alltmer avfall lades på 
tipp. Det var inte bara ugnarnas bristande kapacitet utan även svårig-
heten att förbränna vissa material som gjorde tippandet nödvändigt. 
Tippningen betraktades i början av 1960-talet som oönskad främst 
av utrymmesskäl. Så skrev till exempel Vattenvårdskommittén att 
utrymmet för tippning på Lövsta inte skulle räcka länge och att det 
inte fanns några alternativa platser för tippning i Söderort. Däremot 
såg den inte något platsproblem vad gällde slaggen från förbrän-
ningen; den kunde dumpas i Mälaren vid Lövsta under överskådlig 
framtid.
64
 Nya provisoriska tippar planerades i Västerort fram till 
att de nya förbränningsugnarna i Lövsta och Högdalen stod klara. 
Gatukontoret menade att tippandet inte bara var negativt av 
utrymmesskäl utan också en sanitär olägenhet som blivit mer känn-
bar i takt med att bebyggelsen krupit närmare tipplatserna.
65
 Därtill 
såg de en fara i att det lätt kunde börja brinna i tipparna
66
 och att 
de kunde medföra risk för vattenföroreningar.
Kommittén anser emellertid, att man i fortsättningen såvida ej 
katastrofskador inträffar bör helt undvika uppläggning av sopor i 
tipp. Fastän kostnaden härför är lägre än för förbränning och även 
om erforderlig mark kan göras disponibel för ändamålet, synes 
olägenheterna av sopuppläggningen i det fria vara alltför uppen-

stadens sopor
158
bara för att i längden kunna tolereras. Förutom obehag för den 
närmaste omgivningen föreligger vid uppläggning i täcktipp stor 
risk för vattenföroreningar och brand.
67
Trots detta hade gatukontoret ansökt om utvidgning av tippom-
rådet vid stranden vid Lövsta och fick 1965 genom en vattendom 
ytterligare 1 500 000 m³ tippvolym.
68
 Tippande i vatten och på land 
praktiserades under hela perioden. 1960 hanterades drygt 30 procent 
av den totala mängden sopor som kom till Lövsta på detta sätt.
69
 
Åren efter byggandet av den femte ugnen minskade mängden som 
lades i tipp vid Lövsta: 1965 från 39 600 till 28 100 ton och året därpå 
till 9 600 ton.
70
 Även om mängden tippat avfall inom Stockholm 
inte steg avsevärt tippades en stor och ökande del av Stockholms 
avfall utanför kommunen under andra hälften av 1960-talet. Det 
visar att förbränningsregimens praktik inte höll jämna steg med 
avfallsökningen. Den syn på avfall och kvittblivning som framgår 
av retoriken kring tippandet stödde emellertid förbränningen som 
metod och idé. I början av 1960-talet påtalades att lokala olägen-
heter talade mot tippande och för förbränning. 1969 framhölls i 
en rapport från Storstockholms renhållningsutredning (STRUT) 
en annan typ av miljöargument mot tippandet: att riskerna för att 
grund- och ytvatten skulle förorenas var stora, särskilt som många 
tippar var dåligt planerade.
71
 Förbränningens luftföroreningsrisker 
betonades däremot inte och det framhölls att höga skorstenar var 
en lösning eftersom de ”spädde ut” röken.
72
 Förbränningen sades 
också vara särskilt lämplig i Sverige på grund av att avfallets sam-
mansättning inte varierade så mycket under året och att avfallet 
hade högt värmevärde.
73
 De utredningar som staden gjorde för att 
komma tillrätta med den otillräckliga kvittblivningen pekade såle-
des alla mot ökad förbränning. Förbränningsregimen kan därför 
ses som stark fram till 1960-talet slut – den ökade tippningen var i 
Stockholm en provisorisk lösning. 

sopexplosion och kretsloppstänkande
159
Tillvaratagande som stöd för förbränning
Det förekom ett visst tillvaratagande av avfall och ett nyttiggörande 
av förbränningens värme även sedan förbränningen införts som 
dominerande praktik. Detta avsnitt behandlar tillvaratagandet och 
nyttiggörandet under 1960-talet. Vilket omfång och vilken karaktär 
hade det kvarvarande tillvaratagandet och vad säger det om synen 
på avfallets värde?
Nyttiggörandet av förbränningens värme var i början av perioden 
en fortsättning av en etablerad praktik som byggde på det ångkraft-
verk som installerats i Lövsta under kriget. 1963 lades kraftverket 
ned eftersom gatunämnden konstaterade att de moderniseringar 
som anläggningen krävde gjorde det mindre lönsamt att fortsätta 
driften.
74
 Vattenvårdskommittén framförde tidigt i utredningen om 
en ny anläggning att försök att ta tillvara värmen på grund av tek-
niska förutsättningar skulle begränsa placeringen av anläggningen 
till områden i anslutning till bebyggelse, något som inte ansågs 
önskvärt av hänsyn till de boende. Ett annat skäl till att inte ta 
tillvara värmen var att det var dyrt, men kommittén menade ändå 
att den nya anläggningen borde byggas så att den i framtiden kunde 
kompletteras för tillvaratagande av värme.
75
 Här framkommer den 
marknadsanpassade syn på avfallets värde som värme som jag i 
förra kapitlet hävdade karakteriserade förbränningsregimen. Det 
är också möjligt att den tilltro till kärnkraften som fanns i Sverige 
under den här perioden gjorde det mindre intressant att tänka på 
värmeåtervinning vid avfallsförbränning. Denna tanke framkom-
mer inte i det kommunala materialet men togs upp i den regionala 
renhållningsutredningen STRUT.
76
 
Trots det beslutades det 1967 att anläggningen i Högdalen skulle 
kompletteras med en ångturbinutrustning för att göra elkraft av 
överskottsvärmen.
77
 Denna typ av kraftproduktion var intressant 
inte enbart på grund av en vilja till att tillvarata värmen utan även 
som ett led i reningen av förbränningens rökgaser. Den rening av 
rökgaserna från stoft som alltmer diskuterades under 1960-talet 
kunde nämligen kombineras med elproduktion, eftersom reningen 
krävde att röken kyldes ned, och en nedkylningsprocess med vatten 
också kunde användas för att skapa ånga. Metoden hade fördelar 

stadens sopor
160
även energiproduktionen förutan eftersom andra metoder för att 
rena röken skulle innebära att vissa delar av anläggningen behövde 
göras mycket större: icke-vattenburna nedkylningssystem krävde 
större utrymmen.
78
 Metoden med nedkylning med vatten och pro-
duktion av ånga blev också den som planerades och kom att byggas 
i Högdalen.
79
 Införandet av ångturbinen för elkraft kan således inte 
ses som motiverat främst av en vilja att nyttiggöra kvittblivningen 
utan i lika hög grad av kraven på rökgasrening. 
I början av 1960-talet fanns ett 30-tal mindre anläggningar 
för sopförbränning för lokala centralvärmenät som hanterades av 
bostadsbolag som Svenska Bostäder och HSB.
80
 Dessa anläggningar 
eldades både med olja och avfall.
81
 Tillvaratagande av värme från 
sopförbränning för fjärrvärmenätet kom också på tal i fråga om 
nybyggda bostadsområden där det planerades sopsugssystem, det 
Bild 6. Utsortering av metallskrot vid Lövsta 1967.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 85992.
Fotograf: Karliks Elksnis. 

sopexplosion och kretsloppstänkande
161
vill säga rörledningar som suger hushållssopor från flera hus till en 
central samlingsplats, som skulle kunna kopplas till en lokal fjärr-
värmeanläggning. Något sådant system infördes inte under den här 
tiden, även om det ibland fanns en samordning vad gällde ledningar 
och centraler för såväl sopsugar som fjärrvärme.
82
 Gatukontoret såg 
positivt på bostadsbolagens förbränning i egna anläggningar efter-
som den minskade den avfallsmängd som staden hade att hantera. 
Förfarandet var dock inte helt okomplicerat: dessa anläggningar 
låg i bostadsområden och allmänheten klagade på rök och befarat 
giftiga gaser.
83
 
Hur var det med tillvaratagandet av avfallsmaterial? Som nämnts 
fanns ett fortsatt privat tillvaratagande av papper, som gatukontoret 
såg som viktigt eftersom det gjorde att avfallsmängden minskade 
under perioder när pappersavfall betingade höga priser.
84
 Förutom 
en ideellt organiserad pappersinsamling från hushållen tillvaratogs 
papper från det industriavfall som lämnades för destruktion vid 
Lövstas tältugnar fram till att de togs ur bruk 1968. Tillvaratagan-
det organiserades av en skrotfirma som Lövsta anlitade. Det talar 
för att förfarandet motiverades av att man ville minska mängden 
avfall. Förutom papper togs också järn- och metallskrot tillvara av 
en privat firma och sammantaget utsorterades på detta sätt 2 procent 
av det avfall som hanterades vid tältugnarna.
85
 
Hur mycket papper som togs tillvara i Stockholm totalt fram-
går inte av mitt källmaterial men annan litteratur visar att detta 
tillvaratagande utvecklades under perioden. Liksom under 1940- 
och 1950-talen sköttes pappersåtervinningen i början av 1960-talet 
av Fiskeby och Westerviks pappersbruk. Fiskeby gick 1963 in som 
delägare i företaget Industrileveranser, som året därpå byggde vad 
som betraktades som Europas modernaste returpappersanläggning 
i Solna. Industrileveranser hade anläggningar i flera städer och 
många underleverantörer. Returpapperstillverkningen i Sverige var 
inte särskilt stor jämfört med hela pappersproduktionen, däremot 
exporterades en relativt stor mängd avfallspapper till andra euro-
peiska länder.
86
 Samtidigt som mängden tillvarataget papper ökade 
steg förbrukningen av papper än mer. En mycket stor del av allt 
papper som samlades in för tillverkning av returpapper kom inte 

stadens sopor
162
från hushåll, kontor eller liknande mindre sopproducenter: olästa 
tidningar, spill från tryckerier samt transportförpackningar blev 
returpapper utan att ta omvägen via att vara kommunalt avfall.
87
 
O’Brien hävdar att det under 1960-talet fanns en efterfrågan på 
avfall från industrin och att det pågick ett betydande industriellt 
tillvaratagande i England.
88
 I Sverige fanns en stor efterfrågan på 
skrot eftersom stålindustrin utvecklades under efterkrigstiden.
89
 I 
de kommunala handlingarna från Stockholm finns dock inga upp-
gifter som tyder på att gatukontoret upplevde, eller reagerade på, en 
efterfrågan på avfallsprodukter. Däremot ingick kommunen 1965 ett 
avtal med AB Industridestillation om att bolaget skulle ta om hand 
spillolja, lösningsmedel, färgrester, avfall från kemiska industrier 
och liknande produkter. Enligt gatukontorets verksamhetsberättelse 
tillverkade bolaget nyttoprodukter av avfallet och destruerade ”i en 
tekniskt väl utbyggd anläggning de obrukbara resterna”.
90
 Denna 
överenskommelse speglar mer stadens behov av destruktion än en 
efterfrågan på avfall. 
En tolkning av dessa former av tillvaratagande och deras betydelse 
för den kommunala hanteringen är att de på olika sätt underlättade 
förbränningsregimen, minskade den stora avfallsmängden och löste 
det problem som oljeavfallet utgjorde. Tillvaratagandet av värme 
byggde på en kvittblivning som grundade sig på förbränning och 
diskuterades liksom tidigare som sekundärt i förhållande till andra 
motiv för förbränning. Det privata tillvaratagandet av papper var 
önskvärt för att minska sopmängden i en tid av överbelastning, 
och tillvaratagandet av oljeavfall och kemiskt avfall var nödvändigt 
eftersom de kvittblivningsmöjligheter som fanns visade sig vara 
otillräckliga eller farliga på grund av den höga temperaturen vid 
förbränning och risken för brand eller läckage vid tippning. Dessa 
tillvarataganden handlade inte om att man såg avfallet som något 
värdefullt i sig eller tillvaratagandet i sig som önskvärt utan om ett 
behov av att lotsa avfall från den kommunala hanteringen. 
Ett utökat tillvaratagande av avfallsprodukter med kommunal 
inblandning diskuterades 1969 i samband med två utredningar, den 
regionala utredningen STRUT och en utredning om en kommu-
nalisering av Stockholms avfallshantering. Vad gällde papper stod 

sopexplosion och kretsloppstänkande
163
i utredningarna att det kunde tas tillvara mer och effektivare, de 
föreslog bland annat att AB Industrileveranser ensamt skulle kontrol-
lera hämtning och insamling av papper på ett mer organiserat sätt 
än vad som skedde. Ett led i att underlätta tillvaratagandet skulle 
vara att skilja pappersavfall från övrigt avfall i fastigheterna, det vill 
säga källsortering. Motivet till det var att man skulle kunna dra ned 
på den ordinarie sophämtningen och att hämtningen därigenom 
skulle bli billigare för fastighetsägarna.
91
 Således handlade även detta 
tillvaratagande om att underlätta befintlig hantering och inte om 
att man såg ett värde i avfallet. 
Uppenbarligen hade dock visst avfall, som papper och skrot, 
ett marknadsvärde, även om det inte var fråga om att kommu-
nen skulle tillgodogöra sig detta. STRUT uppgraderade avfallets 
värde och motiverade pappersinsamling och utsortering av järn och 
metall med nyttiggörande, och det faktum att det tillvaratagande 
av dessa kategorier som pågick eller tidigare hade pågått visade att 
det fanns en viss efterfrågan. Även STRUT hänvisade dock till att 
utsorteringen av papper skulle underlätta och sänka kostnaderna 
för hämtningen av avfall.
92
 
Kretslopp och gödselvärde
Som nämnts kom latrinen tillbaka som ansvarsområde för stadens 
renhållning på grund av att reningen av avloppsvatten skapade 
stora mängder slam. Den stora diskussionen om tillvaratagande av 
avfallsrelaterat material under senare delen av 1960-talet handlade 
varken om värme eller elektricitet eller om materialåtervinning utan 
om slam som gödsel och jordförbättringsmedel. Hur kom det sig 
att latrinen i form av slam återigen började diskuteras som gödsel 
och vad säger det om synen på avfallets värde? 
När frågan om kvittblivning av slam första gången togs upp i 
Stockholms stadsfullmäktige var det i en vattenvårdskontext och 
inte i en allmän renhållningskontext. Det var John Takman, och 
andra företrädare för kommunisterna, som i en motion 1956 förde 
fram åsikten att den enda rationella hanteringen av avloppsslam-
met var att använda det som gödsel. Takman och andra inom hans 

stadens sopor
164
parti återkom sedan till frågan flera gånger under 1960-talet.
93
 Sedan 
vattentoaletternas etablering år 1909 hade avloppsslam i Stockholm 
under ett tiotal år spolats ut i närmaste icke-stillastående vatten 
med på sin höjd minimal rening. Med det tillvägagångssättet var 
vattentoaletternas utbredning något som underlättade för stadens 
renhållning eftersom den fick mindre latrin att ta hand om. Förfa-
randet var emellertid inte oproblematiskt. Föroreningar från avlopp 
och industrier hade diskuterats sedan 1800-talets sista decennier, för 
att de sågs som ett hot mot viss industriell verksamhet men också 
som en hälsofara och en estetisk-praktisk olägenhet.
94
 1934 bygg-
des Åkeshovs reningsverk och därmed infördes mekanisk rening 
av avloppsvattnet från de västra delarna av Stockholm. 1941 blev 
Henriksdals reningsverk färdigt och 1950 Louddens – båda hade 
mekanisk rening.
95
 Dessa reningsverk tog dock bara bort cirka en 
tredjedel av föroreningarna från vattnet och dessutom var det fort-
farande en stor del av kloakvattnet som inte renades alls. Därtill 
släpptes slammet från Henriksdal ut i Saltsjön. Hela förfarandet 
kritiserades under tidigt 1950-tal, vilket ledde till att staden 1953 
tog beslut om att allt vatten skulle renas även med biologisk rening. 
Detta system var färdigutbyggt 1962.
96
 Vattenfrågan utreddes också 
på nationell nivå under 1950- och 60-talen och var en tidigt upp-
kommen miljöfråga.
97
 Stockholms kvittblivning av avloppsslam kom 
därmed relativt tidigt att ha en prägel av miljöfråga och Takmans 
inledande inlägg i debatten ska ses i denna kontext. 
När förbränningsutredningen tillsattes 1958 utgick den från att 
det skulle vara möjligt att bränna slammet från reningsverken, även 
om det krävdes särskild torkning och särskild förbränning. Att 
dumpa det i Östersjön utanför territorialgränsen sågs också som 
en möjlighet.
98
 Dessa planer kritiserades av Takman:
vi yrkade i vår motion att det skulle göras en utredning om hur 
man skulle kunna