Stadens sopor Till sjoxarna

Ett renare Sverige. Det blev en landsomfattande 
antiskräpkampanj med företrädare för såväl den ideella miljö- och 
naturvårdsrörelsen som för Naturvårdsverket, näringslivet, kom-
munerna med flera.
10
 
Aktioner riktades också mot den etablerade miljöadministratio-
nen. Fältbiologerna blev 1972 uppmärksammade för en kampanj 
där de samlade in tonvis med engångsflaskor och dumpade dem 
utanför Naturvårdsverket, och även utanför PLM – ett företag som 
tillverkade förpackningar.
11
 
När avfallsfrågan kom upp på riksnivå i slutet på 1960-talet 
handlade det mycket om nedskräpning i naturen och vid vägar. 
1967 tillsattes en nationell kommitté för att utreda åtgärder mot 
nedskräpningen, Kommittén för ett renare samhälle. Kommittén 
skulle undersöka kvittblivning i form av avfallsdestruktion samt 
utnyttjandet av avfall som värmekälla, men betoningen låg på 
nedskräpningen. Det var främst landsbygdens avfallshantering som 
sågs som problematisk eftersom den i många fall var oreglerad och 
ledde till mer eller mindre spontana soptippar och nedskräpning 

stadens sopor
186
av naturen. Till en del diskuterades också hur man skulle kunna 
minska produktionen av avfall, främst förpackningar, i samhället.
12
 
Det ledde till ett försiktigt förordande av pantsystem för flaskor.
13
Kommitténs arbete resulterade i den nämnda statliga utredningen 
Ett renare samhälle, vilken låg till grund för att riksdagen 1970 beslöt 
att anta en lag om kommunalt renhållningsmonopol som skulle 
införas 1972. Ett antal existerande författningar ändrades samtidigt 
som lagen antogs.
14
 Enligt lagen om kommunalt renhållnings-
monopol hade kommunerna skyldighet att ta hand om allt avfall 
från hushållen, inklusive grovavfall, slam från enskilda avlopp och 
sådant avfall som var jämförbart med hushållssopor oavsett varifrån 
det kom. Kommunerna hade även möjlighet att utvidga renhåll-
ningsmonopolet till annat avfall, till exempel industriavfall.
15
 Ett 
motiv till lagen var den ökande mängden avfall i samhället, särskilt 
från hushållen. Problemen med nedskräpning och en förändrad 
sammansättning med en större andel svårförstörbara föreningar av 
ämnen som innebar ett hot mot miljön, till exempel plast, sades 
också vara en anledning till att lagen kom till.
16
 
Det kommunala renhållningsmonopolet ställde högre krav på 
kommunernas avfallshantering när det gällde både hämtning och 
kvittblivning. För Stockholms del innebar det att kommunen måste 
se till att det fanns en ordnad hantering för allt avfall från hushål-
len, även grovavfall och avfall som kunde klassas som kemiskt eller 
miljöfarligt, exempelvis oljerester och läkemedel.
17
 Miljöberedningen 
i Stockholm konstaterade att staden inte hade infört ett monopol 
förrän det blev lag på det. Många andra kommuner hade gjort det 
i ett tidigare skede och monopolet hade varit en ganska stor tviste-
fråga inom partier och mellan förvaltning och nämnder i Stock-
holm under 1960-talet.
18
 Stockholm fick underkasta sig lagen, men 
av fullmäktigehandlingarna framgår att det inte gillades av alla.
19
När lagen infördes i Stockholm 1972 utvidgades monopolet till 
att gälla avfall från affärer och kontor, däremot inte industriavfall.
20
 
När det gällde avfall från hushållen bestående av bland annat gifter, 
läkemedel, olja och färger fick kommunen dispens från att hämta 
avfallet, som i stället lämnades av hushållen till exempelvis apotek, 
färgaffärer eller gatukontorets mottagningsstationer.
21
 Kommunen 

oljekris och miljökrav
187
skulle dock se till att avfallet fick en acceptabel kvittblivning. Kvitt-
blivningen reglerades bland annat i miljöskyddslagen, som antogs år 
1969 och styrde det man menade var miljöfarlig verksamhet. Enligt 
den skulle upplag och anläggningar för behandling av avfall, och så 
kallat specialavfall, söka tillstånd och prövas av Koncessionsnämnden 
för miljöskydd, Naturvårdsverket eller den berörda länsstyrelsen.
22
 
För Stockholms del innebar miljöskyddslagen att AB Industridestil-
lations placering i Lövsta ifrågasattes på grund av att behandlingen 
och förvaringen av farligt avfall riskerade att leda till föroreningar 
av Mälaren.
23
 Vad gällde lagring av de giftiga och vådliga ämnena 
beviljade koncessionsnämnden för miljöskydd företaget koncession 
enligt miljöskyddslagen fram till utgången av 1974, vad gällde övrig 
hantering fram till utgången av 1980.
24
 
Både miljöskyddslagen och lagen om det kommunala renhåll-
ningsmonopolet antogs kunna bidra till att mängden avfall som 
kommunen hade att hantera ökade.
25
 Under perioden efter monopo-
lets införande var en stor fråga i fullmäktige om staden också skulle 
utvidga monopolet till att gälla industrins avfall.
26
 De nya lagarna 
påverkade Stockholms avfallshantering och kvittblivning, bland 
annat genom att avfall återigen kategoriserades och behandlades för 
sig och att större krav ställdes på en miljöriktig kvittblivning. De 
innebar emellertid ingen svårighet för förbränningen som strategi. 
Statens intresse för avfallsfrågor begränsades inte till dessa lagar. 
Mellan 1968 och 1973 behandlades flera ärenden om avfall och 
avfallshantering i riksdagen. De handlade om återvinning, kompos-
tering, mer miljöriktig sluthantering, inskränkning av engångsför-
packningar eller införande av pantsystem, avgifter för att begränsa 
mängden avfall, en mer enhetlig organisation av avfallshantering, 
institutioner för ett samlat grepp om avfallsfrågan och mer anslag 
till forskning. Förslagen som lades ledde inte till några direkta åtgär-
der men visar att frågan var aktuell samt att fokus låg på att skapa 
nationell enhetlighet i organisation och hantering.
27
 
1974 tillsattes en statlig arbetsgrupp för avfallsfrågor och den kom 
med ett betänkande samma år där den förordade återvinning och 
producentansvar. Betänkandet fick positivt gensvar från de flesta 
remissinstanser. Det låg till grund för den proposition om återvin-

stadens sopor
188
ning som den socialdemokratiska regeringen lade fram i februari 1975 
och som i sin tur ledde till att den kommunala renhållningslagen 
ändrades samma år. Patrik Ekheimer skriver att det regelverk som 
infördes i Sverige var radikalt i det att det ställde krav på återvin-
ning av papper från såväl kommuner som hushåll samt möjliggjorde 
för regeringen att föreskriva hur kommunerna skulle hantera mil-
jöfarligt avfall. Liknande regelverk kom senare att genomföras i de 
övriga nordiska länderna.
28 
Mängden av instanser som bildades och som diskuterade och 
utredde avfall visar frågans vikt nationellt.
29
 Naturvårdsverket bil-
dades 1967 och blev den myndighet som ansvarade för renhållnings-
frågor.
30
 Frågans hänförande till Naturvårdsverket tydliggjorde att 
avfall nu definitivt sågs som en nationell miljöfråga. Det var också 
något som uttalades i en statlig utredning: Utredningen av frågor 
rörande omhändertagande och behandling av kemiskt avfall.
31
 
Avfallsfrågan var under 1970-talet även en internationell fråga. 
Sverige skrev under 1970-talet på internationella lagar som reglerade 
dumpning av avfall och förorening av hav och vatten.
32
 Internatio-
nella organisationer som WHO skapade ett centrum för avfallsfrågor 
1968; OECD, ECA (FN:s ekonomiska Europakommission) och EG 
skapade liknande instanser några år in på 1970-talet. Därtill fanns 
samarbetsorganisationen International solid waste and public clean-
sing association (ISWA) som samlade forskning kring avfall, gav ut 
en tidskrift och arrangerade kongresser.
33
 Denna frågans gång från 
lokal till nationell och internationell under senare delen av 1960-talet 
låg i linje med utvecklingen i andra länder i västvärlden.
34
Hur mycket den internationella hanteringen av avfallsfrågan 
betydde för Stockholms del är svårt att bedöma, men den påver-
kade förmodligen den plats frågan fick nationellt,
35
 vilket i sin tur 
påverkade Stockholm. Svenska åtgärder i miljöfrågan i stort har 
tolkats som en vilja att ligga i framkant internationellt. Sverige var 
det första landet som införde en myndighet för naturvårdsfrågor och 
ett av de mest aktiva länderna i att stödja forskning och utveckling 
av miljövetenskap och teknik. Sveriges initiativ till den första FN-
konferensen om miljö, som hölls i Stockholm 1972, visade också på 
denna vilja att driva miljöfrågan internationellt.
36
 

oljekris och miljökrav
189
Det ökade ljuset på avfallsfrågan som en del av en större miljö-
fråga och den vändning miljöfrågan tog på 1970-talet avspeglade sig 
i Stockholms förbränningsregim. Samhällskritiken och argumenten 
om kretslopp som hörts i slutet av 1960-talet gav vika för en mer 
reformistisk och pragmatisk hållning. Tydligare lagstiftning gjorde 
också att Stockholms avfallshantering kom att bli mindre självständig 
och mer påverkad av lösningar och normer som skapades nationellt. 
Avfallsfrågan gick inte bara från att vara lokal till att bli nationell 
och internationell utan också från att ha varit en kommunalteknisk 
fråga till att bli en del av en större miljöfråga. 
Plast, plåtburkar och kvittblivningens praktik
Melosi har visat att städer i USA började införa återvinning kring 
1970.
37
 Även där diskuterades avfall och kvittblivning som en miljö-
fråga. Återvinningen var dock inte bara ett resultat av miljöhänsyn 
utan hade även sin förklaring i att avfallsmängderna steg och för-
packningsmaterialen ökade. Framförallt plasten utgjorde ett problem 
vid förbränningen.
38
 Kan avfallets mängd och sammansättning ha 
haft en liknande betydelse i Stockholm, och på vad sätt kan det ha 
påverkat valet av kvittblivningsmetod vid den här tiden? 
Det avfall som Stockholm hade att hantera under första hälften av 
1970-talet kategoriserades till största delen som avfall från hushållen 
och avfall från handel och industri.
39
 Rötslam och latrin var mindre 
diskuterade kategorier som under 1970-talet till största del torkades 
och spreds på jordbruksmark.
40
 Oavsett om man bara ser till den del 
av stadens avfall som staden blev kvitt inom egna anläggningar eller 
om man också inkluderar det avfall som tippades utanför kommunen, 
hade avfallsmängden stigit sedan 1920-talet, med undantag för under 
andra världskrigets första år. Även sopmängden per person steg. Om 
man ser till det sammanlagda avfallet från Stockholm, alltså även 
det som lades i tipp utanför kommunen, skedde en kraftig ökning 
framförallt från mitten av 1960-talet och fram till 1970-talets början. 
Gatukontoret uppskattade mängden avfall från Stockholm, således 
också grovavfall och avfall från handel och industri, år 1970 till 
drygt 500 000 ton.
41
 I det inkluderades även det avfall som brändes i 

stadens sopor
190
bostadsbolagens regi och det som lades på hög utanför kommunen. 
Som diskuteras i appendix s. 255 finns det för åren 1971–1975 inga 
siffror i statistiken på hur stor mängd som tippades inom eller utom 
kommunen och det är därför svårt att säga något mer exakt om 
förändringar i mängden avfall. I arkivhandlingar sägs det dock att 
ungefär 200 000 ton tippades utanför Stockholm 1972, till största 
delen grovsopor och industriavfall.
42
 1970 var siffran 250 000 ton.
43
 
Lägger man till detta att den mängd som gatukontoret hanterade i 
Lövsta och Högdalen, i huvudsak avfall från handel och industri, 
höll sig kring runt 260 000 ton fram till 1973, då den sjönk något, 
så ger det en fingervisning om att avfallsmängden i Stockholm stag-
nerade under början av 1970-talet och att det förmodligen var det 
industriella avfallet som minskade först. 1973 kommenterades också 
en minskande avfallsmängd i gatukontorets verksamhetsberättelser 
och staden tog då emot och brände avfall från Järfälla kommun.
44
 
Energiverket tog över avfallsförbränningen 1975 och redovisade 
samma år att 204 100 ton hushållssopor samt en mindre del indu-
striavfall eldats i de båda anläggningarna i Högdalen och Lövsta. 
I det ingick 10 100 ton från Järfälla.
45
 Den minskande mängden 
bekräftades av stadens miljöpolitiska handlingsprogram 1976, där 
det uppgavs att hushållssoporna hade uppgått till cirka 250 000 ton 
år 1970 och hade minskat till cirka 216 000 ton år 1974.
46
Såväl i gatukontorets verksamhetsberättelse som i det miljöpoli-
tiska handlingsprogrammet sattes minskningen 1973 i samband med 
att invånarantalet sjunkit och att insamlingen av papper ökat. Att 
avfallet innehöll en större andel plastavfall gjorde att det fick lägre 
densitet än avfall med en större andel papper.
47
 
Den genomsnittliga mängden hushållssopor per stockholmare var 
ungefär 350 kg per år 1970–1975, lika mycket som i slutet av 1960-
talet.
48
 I ett betänkande från Jordbruksdepartementet 1974, Avfall 
som energikälla, finns uppgifter om att invånarna i Solna kommun 
1970 producerade drygt 318 kg hushållssopor per person.
49
 Det var 
endast ett fåtal kommuner som under längre tidsperioder vägde sitt 
avfall. I Avfall som energikälla kunde man konstatera att mängden 
hushållssopor och därmed liknande handels- och kontorsavfall varie-
rade kraftigt i landets kommuner. Det uppskattades att den totala 

oljekris och miljökrav
191
mängden avfall i Sverige 1970 var runt 2 miljoner ton.
50
 Det skulle 
motsvara ungefär 250 kg per person, men stockholmarna producerade 
alltså mer än så. Att stockholmarna bidrog mer än genomsnittet till 
landets avfall sågs inte som problematiskt av Stockholms politiker 
eller administration. 
Avfallets mängd stagnerade och Stockholm hade nu två för-
bränningsanläggningar, så kapaciteten kan inte ha utgjort något 
problem för förbränningsregimen. Hur var det då med avfallets 
sammansättning? Det är rimligt att anta att kommunen fick mer 
grovavfall att ta hand om i och med införandet av det kommunala 
renhållningsmonopolet. Statistiken ger emellertid inget svar på om 
det blev så. 1971 samlades 56 000 m³ grovavfall, i snitt 0,07 m³ per 
stockholmare, in i Stockholm i uppställda containrar, men det var 
inte det enda sättet för stockholmare att bli av med grovavfall. Fram 
till 1975 skedde inte någon större ökning av mängden skrymmande 
avfall som samlades in i stadens containrar.
51
 1971 ingick staden ett 
avtal med renhållningsföretagen om att dessa mer systematiskt skulle 
hämta grovavfall från hushåll som önskade den tjänsten. Förmod-
ligen hämtades en större mängd grovavfall på detta sätt och det är 
osynligt i den kommunala statistiken.
52
 1975 började staden med 
egen hämtning av skrymmande avfall i en mindre del av staden, 
sammanlagt hämtades under året 150 ton gamla möbler, kylskåp 
och liknande.
53
 Eventuellt lämnade stockholmarna ifrån sig ungefär 
lika mycket skrymmande avfall som övriga svenskar. I Jordbruks-
departementets betänkande från 1974 uppskattades mängden till 
1–1,5 m³ per hushåll och år, i vikt 30–40 kg.
54
 Mängden skrym-
mande avfall påtalades inte som ett stort problem i kvittblivnings-
hänseende, däremot vållade insamlingen problem och hämtningen 
kostade pengar.
55
 1974 infördes flistuggar som skulle finfördela det 
skrymmande avfallet så att det kunde brännas.
56
 
Papper fortsatte att utgöra en stor del av stockholmsavfallet, i slutet 
av 1960-talet kommenterades Stockholms stora andel pappersavfall i 
den statliga utredningen Ett renare samhälle och i en utredning om 
återvinning en bit in på 1970-talet kommenterades att storstädernas 
avfall var ovanligt rikt på papper eftersom storstadstidningarna var 
betydligt tjockare än landsortstidningarna.
57
 På 1970-talet uppmärk-

stadens sopor
192
sammades dock att pappersmängden i Stockholms avfall började 
gå ned. I den miljöpolitiska handlingsplan som antogs 1976 sågs 
det som en följd av den ökade mängden plast.
58
 En uppskattning 
av Stockholmssopornas sammansättning som byggde på stickprov 
visade denna mindre pappersmängd och en generell förändring mot 
en större mängd av alla andra avfallsmaterial inklusive matavfall från 
1960-talets slut till 1970-talets början. Enligt detta stickprov (som 
också redovisas i kapitel 5, s. 148, tabell 5) bestod hushållssoporna i 
Stockholm 1971 viktmässigt av 41 procent papper, 12,4 procent glas, 
23,5 procent matrester, 4,6 procent plast, 5,2 procent metaller och 
13,1 procent övrigt.
59
 Den mindre pappersmängden stöds däremot 
av en bedömning 1974 av vilka mängder material som var möjliga 
att återvinna. Då uppskattades Stockholms hushållssopor bestå 
av 40–45 procent papper, 10 procent glas, 7 procent metaller och 
10–15 procent plast.
60
 Andra källor angav dock att andelen papper 
var cirka 60 viktprocent.
61
 
Dessa siffror tyder på att mängden plast i Stockholmsavfallet steg 
kraftigt under 1970-talets första år, liksom under 1960-talet. Upp-
skattningarna av Stockholms avfallssammansättning kan jämföras 
med undersökningar av fördelningen inom kategorin hushållssopor 
i landet som helhet 1974: 40–50 procent papper, 8–10 procent glas, 
4–8 procent metaller, 2–6 procent textilier, läder och gummi, 4–8 
procent plast och 8–20 procent matrester.
62
 Spännvidden mellan läg-
sta och högsta andel i denna kartläggning beror förmodligen på att 
avfallssammansättningen såg mycket olika ut i olika delar av landet. 
I hushållens avfall i hela landet var matrester en relativt stor del, 
men det var inte en kategori som ansågs ha vuxit i absolut mängd. 
Anledningen till det var att en stor del av beredningen av mat hade 
flyttat från hemmen till industrin.
63
 Det var också en förklaring till 
att mängden förpackningar fortsatte växa i Sverige. I början av 1960-
talet var mängden plastförpackningar i avfallet 1,5 kg per invånare 
och år. Mot mitten av 1970-talet var den över 11 kg.
64
 En annan typ 
av förpackning som fortsatte öka under 1970-talets början var plåt-
burken. Det berodde bland annat på att kaffepulver och drycker som 
öl började säljas på burk i stället för som tidigare i papper respektive 
returglas.
65
 Denna förändring av avfallets sammansättning borde 

oljekris och miljökrav
193
ha kunnat utgöra en utmaning för förbränningsregimen eftersom 
papper var lätt att bränna medan metallen inte kunde förbrännas 
och PVC-plasten skapade problem i förbränningsugnarna; PVC 
alstrar saltsyra vid förbränningen och syran angrep bland annat 
murfogarna i skorstenen. Det var en anledning till att Högdalen-
anläggningen under sina första år hade långa perioder av driftsstopp 
och ombyggnad.
66
 Som detta kapitel kommer att visa ledde avfal-
lets sammansättning och de luftföroreningar som bildades till att 
förbränningsregimen kritiserades. 
Det avfall som togs om hand i Lövsta och Högdalen var i stort 
sett bara avfall från hushållen, medan det som tippades utanför 
kommunen kom från industrin. Båda kategorierna minskade men 
industrins något tidigare. Det hade förmodligen att göra med en 
minskad industri i staden. Industriproduktionen i Stockholm hade 
minskat sedan slutet av 1940-talet men det fanns viss produktion 
inom elektro-, läkemedels-, maskin-, instrument- samt transport-
industrin kvar under 1970-talet.
67
 Att mängden industriavfall inte 
var större förklaras också av att industrin hanterade sitt avfall på 
egen hand. Om en ökad mängd avfall hanterades av industrin och 
om det skulle kunna förklara minskningen av industriavfall som 
kommunen hanterade är dock svårt att säga utifrån mina källor. 
Förmodligen var det inte så, däremot påtalades under perioden 
att staden hade mycket liten kunskap om mängden industriavfall, 
typen av avfall och dess kvittblivning.
68
 Det fanns beräkningar 
som visade att kommunen inte visste var ungefär 90 procent av 
industrins avfall slutligen hamnade.
69
 Med tanke på de ambitioner 
Sverige och Stockholm hade på miljöområdet och på att en stor del 
industriavfall kunde tänkas vara miljöfarligt var detta ett problem. 
Miljöfarligt avfall som en belastning 
När ett kommunalt renhållningsmonopol infördes för handelns och 
hushållens avfall blev det tydligt att industrins avfall var något av 
en blind fläck. Industrins avfall och hushållens miljöfarliga avfall 
var dessutom en möjlig orsak till miljöförstöring. Båda dessa aspek-
ter ledde till att frågan om miljöfarligt avfall blev omdiskuterad. I 

stadens sopor
194
vilken mån utgjorde det miljöfarliga avfallet eller debatten om det 
en utmaning för förbränningsregimen och vad säger diskussionen 
och åtgärderna i denna fråga om synen på avfallets värde? 
Efter Rachel Carsons Tyst vår utvecklades under 1960-talet en 
föreställning om naturen som ett system där en förorening kunde 
leda till miljöpåverkan över stora avstånd och för lång tid framåt, 
och medvetenheten om kvittblivningens långsiktiga skadeverkningar 
ökade. Alla typer av kvittblivning hade en oönskad miljöpåverkan, 
förklarades det i en kommunalteknisk utredning. Kompostering kunde 
leda till att skadliga metaller kom ut i jorden och sedan togs upp av 
växter, det fanns även risker för att grundvattnet skulle förorenas. 
Förbränningen ledde till förorenande rökutsläpp. Även om röken 
renades fanns miljöförstörande metaller i det stoft som blev kvar 
efter reningen samt i den aska som blev kvar efter förbränningen.
70
 
Det fanns både en ny förståelse av tidigare avfallstyper och kvitt-
blivningsmetoder och nya typer av avfall och sammansättningar. 
När det gällde det kemiska och miljöfarliga avfallet menade till 
exempel Naturvårdsverket att avfallets sammansättning och dess 
kemiska komponenter genomgick snabba förändringar.
71
 
Miljöfarligt avfall började definieras några år in på 1970-talet. 
Att ringa in denna typ av avfall var inte helt lätt, det var inte det 
enda avfall som sågs som problematiskt utan även andra kategorier 
förklarades innebära olägenhet och risk. Gatunämnden gav 1974 
exempel på sådant avfall: 
Slam från gatubrunnar och uppsamlingsbrunnar inom fastigheter, 
bensinstationer, verkstäder m.m. Detta slam är ofta förorenat av bl.a. 
olja, men inte i så hög grad att det kan betraktas som kemiskt avfall.
Kasserade livsmedel från importörer och detaljhandel. Avfallet är 
ofta djupfryst och infekterat.
Restaurangavfall. Avfallet är mestadels mycket fuktigt och blir fort 
illaluktande. […]
Döda djur. […]
Sjukhusavfall, däribland en del s.k. riskavfall. 
Oljeförorenad jord.
72

oljekris och miljökrav
195
Det miljöfarliga avfallet bestod till skillnad från dessa sorters avfall 
av mer giftiga eller kemiskt miljöfarliga substanser. Gatukontoret 
hänvisade 1975 till ett lagförslag i riksdagen och beskrev begrep-
pets innebörd: 
Med miljöfarligt avfall menas kemiska avfallsprodukter som om 
de ej tillvaratas på ett riktigt sätt kan utgöra en fara för hälsan och 
miljön. […] fast eller flytande avfall av följande slag: oljeavfall, 
lösningsmedelsavfall, färg-, lim- eller lackavfall, koncentrerat surt 
eller alkaliskt avfall, ytbehandlingsavfall innehållande föreningar 
av kadmium, koppar, krom, nickel, tenn eller zink, silver eller 
zinkhaltigt avfall, cyanidhaltigt avfall, PCB-haltigt avfall samt be-
kämpningsmedelsavfall.
73
Det miljöfarliga avfallet var delvis samma sak som kemiskt avfall. 
Den senare benämningen användes som liktydig med ”kemiskt 
industriavfall”.
74
 ”Miljöfarligt avfall” var en vidare benämning och 
sades vara sådant avfall som kunde innebära skada på miljö och 
hälsa. Läkemedelsrester fanns emellertid inte i denna kategori.
75
 
Vad var det som var problematiskt med denna typ av avfall och dess 
hantering? Framförallt framhöll flera nämnder och förvaltningar att 
farligt avfall hamnade vid sidan av den reglerade avfallshanteringen 
eftersom det inte ingick i det kommunala renhållningsmonopolet. 
Det ledde till att staden hade föga kontroll över hur det miljöfarliga 
avfallet behandlades.
76
 
Det är ett känt förhållande att endast en del av det avfall som upp-
kommer från verksamhet av industriell karaktär behandlas på ett 
från naturvårdssynpunkt tillfredsställande sätt.
77
Generellt fanns detta avfall utspritt i små kvantiteter, eller i fören-
ingar av olika substanser, på många olika platser. Det gällde i syn-
nerhet det farliga avfall som hushållen producerade och som krävde 
medborgarnas medverkan till insamling.
78
 Mycket tydde på att 
många hushåll slängde dessa typer av avfall i den vanliga soppåsen 
alternativt i toaletten.
79
 Det miljöfarliga avfallet var därtill ofta svår-
behandlat vilket förmodligen var en anledning till att gatukontoret 

stadens sopor
196
menade att det inte var önskvärt i kommunens anläggningar.
80
 Det 
berodde inte bara på bristande förutsättningar i den kommunala 
hanteringen utan mycket tydde på att tekniska förutsättningar för 
omhändertagande och kvittblivning överhuvudtaget inte fanns i 
kommunen.
81
 Naturvårdsverket menade också att den snabba för-
ändring som avfall av denna sort genomgick gjorde att det var svårt 
att planera för framtida behandlingar.
82
 
Det kemiska och miljöfarliga avfallet från framförallt industrin 
blev föremål för flera utredningar, dels sådana som handlade om 
specifikt detta avfall, till exempel den statliga utredningen UKA 
om omhändertagande och behandling av kemiskt avfall, och dels 
sådana som handlade om avfall överlag men som gav denna typ 
av avfall stort utrymme, till exempel STRUT. En rent kommunal 
utredning tillsattes av miljöberedningen 1971 och blev klar 1973.
83
 
Miljöberedningens utredning ledde till ett betänkande med förslag 
om att det kommunala renhållningsmonopolet skulle utvidgas till 
att också omfatta det kemiska avfallet för att kommunen skulle få 
kontroll över avfallet och beredskap att hantera det. Av remissinstan-
sernas uttalanden framgick att det fanns en mycket stor osäkerhet 
kring och en total brist på kontroll över hanteringen av industrins 
farliga avfall. Det fanns också en oro över att denna typ av avfall 
inte hanterades på ett miljöriktigt sätt och att det kunde leda till 
miljöproblem och i vissa fall arbetsmiljöproblem.
84
 En knäckfråga 
var om kommunen hade resurser för att på ett miljöriktigt sätt bli 
kvitt det kemiska och farliga avfallet. Det ansågs bland annat att 
resurser för att hantera och lagra det farliga avfallet krävde regionalt 
samarbete
 
och statligt ansvar.
85
 I Stockholm fanns sedan tidigare ett 
avtal med AB Industridestillation, som brände, återvann och lag-
rade avfall såsom härdsalter, bekämpningsmedel, tungmetallsalter, 
läkemedel och avfallsoljor.
86
 Företaget ansågs dock inte ha tillräcklig 
kapacitet för den mängd avfall som skulle bli följden av ett utvidgat 
monopol och det kunde inte heller behandla alla typer av avfall. 
Industridestillation fick enligt beslut av koncessionsnämnden för 
miljöskydd inte heller ligga kvar i det känsliga Lövstaområdet på 
grund av risken för att förorena Mälaren.
87
 
Industrins miljöfarliga avfall utgjorde ett problem för förbrän-

oljekris och miljökrav
197
ningsregimen eftersom det var en avfallstyp som inte enkelt kunde 
hanteras tillsammans med övrigt avfall genom förbränning. Även 
annan hantering var omgiven av miljökrav. Vilka lösningar föror-
dades för detta avfall? I utredningen om kemiskt avfall i Stockholm 
1974 framhöll bland annat miljö- och hälsoskyddsförvaltningen och 
länsstyrelsen att återvinning måste vara den viktigaste principen för 
kvittblivning av kemiskt avfall även om hanteringen inte var ekono-
miskt motiverad.
88
 Återvinning framhölls också i ett närbesläktat 
ärende: 1973 hade centerpartisten Börje Kant lagt en motion om att 
utvidga det kommunala renhållningsmonopolet till hushållens och 
industrins miljöfarliga avfall.
89
 
I debatten var det dock industrins 
avfall som diskuterades mest.
 I sitt yttrande över motionen beskrev 
hälsovårdsnämnden problemet med det miljöfarliga industriavfallet 
och framhöll återvinning som lösningen:
I begreppet industriavfall ingår förutom avfall som emballage, 
pappersavfall m.m. även i rikt varierande mängd kemisk-tekniska 
produkter, varav många giftiga och skadliga för människomiljö. 
Ämnena är vanligen utvecklade för att motsvara ett specifikt behov. 
Deras egenskaper i övrigt och deras effekt på miljön när de i form 
av kasserade material eller industriavfall skall destrueras är mycket 
ofullständigt utforskade. De erfarenheter man hittills har tyder på 
att destruktion medels förbränning, nedgrävning eller utspädning 
i vattendrag via reningsverk ofta orsakar allvarliga skadeverkningar. 
Den bästa kvittblivningen torde vara att återvinna avfallet till pro-
duktionen.
90
Samtliga remissinstanser i detta ärende menade likt hälsovårdsnämn-
den att återvinning var att föredra på grund av miljökonsekvenser 
vid annan typ av hantering. Det fanns helt enkelt få andra ur miljö-
synpunkt godtagbara kvittblivningsmetoder. Oavsett behandlings-
metod såg man kostnaderna för omhändertagandet som ett problem. 
Miljövårdsberedningen, som också uttalade sig om Kants motion, 
menade att industrin hade ett ansvar för kostnaderna:
I och för sig måste avfallshanteringen anses vara ett led i den industri-
ella processen – en vara är inte färdigproducerad förrän producenten 
även löst avfallsfrågan. Denna principiella uppfattning är viktig och 

stadens sopor
198
innebär att industrin har ansvaret för att omhändertagandet av det 
industriella avfallet sker på ett riktigt sätt.
91
Frågan var dock inte helt enkel. Principiellt borde hela kostnaden 
falla på avfallsproducenterna men samtidigt ville man stimulera 
återvinning i industrin och inte skapa incitament för miljöfarlig 
olaga tippning.
92
 Det moderata borgarrådet Ulf Adelsohn menade 
därför att frågan om i vilken mån producenten hade ansvar för sitt 
avfall och hur denne skulle stå för sina kostnader måste beredas 
och utredas ytterligare.
93
 Att frågan om kostnaden för hanteringen 
fick stort utrymme visar att detta avfall sågs som en ekonomisk och 
miljömässig belastning. 
Ett steg för att komma tillrätta med det farliga avfallet var infö-
randet av ett utvidgat kommunalt renhållningsmonopol från januari 
1976. Om det togs det ett principbeslut 1974.
94
 AB Industridestil-
lation blev kommunens huvudentreprenör och skulle svara för 
hämtning, lagring och behandling av allt miljöfarligt avfall.
95
 1975 
beslutade även riksdagen om en utvidgning av det kommunala ren-
hållningsmonopolet, något som borgarrådet Thorsten Sundström 
menade att Stockholm bidragit till genom att tidigt ha tagit ett 
samlat grepp om det miljöfarliga avfallet.
96
 I propositionen som låg 
till grund för lagen framhölls att behandlingen av det miljöfarliga 
avfallet inte skulle komma att bli lönsam varför samhället borde 
ta över ansvaret för kvittblivningen.
97
 Även här påtalades således 
kostnaderna för hanteringen.
Det farliga avfallet var inget nytt men synen på det hade ändrats. 
Tidigare hade oljeavfall setts som problematiskt för att det inte gick 
att elda i förbränningsanläggningarna och lösningen blev att bränna 
det i öppna gropar, nu krävdes en miljöriktig hantering. Liksom 
med det avfall som AB Industridestillation hade hanterat tidigare 
var hanteringen olönsam. Avfallet sågs enbart som en belastning på 
miljön och återvinningen som en kostnad. Den återvinning som 
diskuterades var inte motiverad av avfallets bruks- eller marknads-
värde, i den meningen förändrade inte denna diskussion synen på 
avfallet som värdelöst inom förbränningsregimen. Diskussionen om 
och praktiken kring det farliga avfallet bidrog däremot till andra 

oljekris och miljökrav
199
förändringar inom förbränningsregimen. Dels tvingade det fram en 
kategorisering och differentierad hantering av avfallet, dels bidrog 
diskussionen till att skjuta fram positionen för återvinning eftersom 
återvinning sågs som den enda möjligheten att bli kvitt denna del 
av avfallet på ett miljöriktigt sätt. 
Luftföroreningarna från Lövsta och Högdalen
Luftföroreningar var en stor fråga i Stockholm under det sena 
1960-talet. Historikern Lars J. Lundgren har hävdat att det skedde 
en förändring i hur denna fråga diskuterades och att den hade sin 
grund i att kunskapen om försurningens mekanismer snabbt spred 
sig bland experter och allmänhet. I oktober 1967 kom ett forskarlarm 
om att den giftiga svaveloxiden som bildades vid uppvärmningen av 
tjock olja kunde färdas långt och finnas kvar länge i naturen. Före 
detta larm behandlade man svaveloxiden som ett lokalt problem 
som kunde avhjälpas med högre skorstenar. Efter larmet krävde 
man lösningar som gick ut på rökgasrening, avsvavling och använd-
ning av svavelfattiga eldningsoljor.
98
 En mer komplex förståelse av 
miljö och föroreningar gjorde alltså att det ställdes högre krav på 
de tekniska lösningarna. Enligt Statens luftvårdsnämnd var avfalls-
förbränningsanläggningar näst lokaluppvärmning den punktkälla 
till luftföroreningar som allmänheten klagade mest på i slutet på 
1960-talet.
99
 Lövsta konstaterades 1969 vara bland de avfallsför-
bränningsanläggningar i landet som släppte ut mest miljöskadliga 
gasformiga emissioner.
100
 Som förra kapitlet visat bemöttes det med 
förslag om högre skorstenar och framtida rening. Mot bakgrund 
av en miljösyn som såg miljöproblem som utsträckta i tid och rum 
borde emellertid sådana lösningar inte accepteras. Frågan om förbrän-
ningsanläggningarnas luftföroreningar berörde förbränningsregimen 
på ett mer direkt sätt än frågan om miljöfarligt avfall. Innebar den 
också en förändring av eller en utmaning för förbränningsregimen? 
Bristerna på rökgasrening vid Lövsta åtgärdades delvis 1970 genom 
att elektrofilter för stoftavskiljning installerades. Gatukontoret 
menade att Naturvårdsverkets krav för stoftrening därmed var upp-
fyllda.
101
 Även Högdalens rökgaser understeg 1970 Naturvårdsverkets 

stadens sopor
200
riktlinjer.
102
 I Lövsta hade dock nya problem uppstått i och med 
anläggningen för behandling av rötslam. Slammet brändes i särskilda 
ugnar som inte hade stoftrening och dessutom spred obehaglig lukt 
vilket ledde till protester från boende.
103
 I fullmäktige diskuterades 
dock mest luftföroreningarna från Högdalenanläggningen. Både 
Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) och Socialdemokraterna tog 
upp frågan.
104
 Socialdemokraten Gösta Schön förklarade problemet 
i en interpellation 1972:
Mängden avfall, som förbränns vid Stockholms sopförbränningsan-
läggning i Högdalen, ökar kraftigt för varje år. Likaså blir avfallets 
sammansättning alltmer komplicerad, icke minst till följd av den 
ökade användningen av kemiska produkter i såväl produktions- som 
konsumtionssammanhang.
Som en följd av detta blir de rökgaser, som vid förbränningen släpps 
ut och bidrar till förgiftningen av luften, av än större omfattning och 
än mer riskfyllda för omgivningen, eftersom rökgaserna innehåller 
allt fler okända beståndsdelar. Riskfylldheten för omgivningen ökar 
naturligtvis genom att ingen rökgasrening existerar.
105
Schön krävde svar på varför inte rökgaserna renades och efterfrå-
gade kontinuerliga mätningar av föroreningarna. I sammanhanget 
undrade han också om någon kommunal myndighet undersökte 
alternativ till förbränning, ”framförallt s.k. selektiv kvittblivning i 
linje med gängse ekologiska cirkulationsprocesser”, det vill säga åter-
vinning materialslagsvis.
106
 I debatten om Schöns inlägg utvecklades 
i fullmäktige frågan om avfallets kemiska innehåll och bristen på 
rening. Schön anklagade det centerpartistiska borgarrådet Grabö 
för att vara passiv i frågan och enbart vara villig att göra något åt 
problemen om Naturvårdsverket kom med nya riktlinjer.
107
 Det 
framgick också att det fanns klagomål från allmänheten som rörde 
luftföroreningar från förbränningsanläggningen. Grabö förklarade 
att reningen var ett tekniskt problem som ännu inte hade någon 
miljömässigt tillfredsställande lösning. Han menade också att de 
lösningar som fanns var mycket kostsamma.
108 
Ett av problemen 
förklarade han vara sammansättningen av rökgaser vid förbrän-
ningen av hushållssopor: 

oljekris och miljökrav
201
Men vid en förbränningsanläggning som Högdalen förekommer det 
i rökgasutsläppet betydligt fler olika substanser som är av negativt 
slag med hänsyn till den omgivande miljön. Det är därför mycket 
svårare att få fram effektiva och ekonomiskt användbara tvättmeto-
der just för en sådan avfallsförbränning som sker vid Högdalen.
109
På grund av avfallets sammansättning blev det allt svårare och 
dyrare att rena röken på ett miljömässigt acceptabelt sätt. När det 
gällde alternativa kvittblivningsmetoder svarade Grabö att gatu-
kontoret följde återvinningsförsök med intresse. Han diskuterade 
det däremot inte närmare och satte inte återvinning i relation till 
förbränningens problem.
110
 När Vpk tre år senare tog upp frågan om 
förbränningen och undrade om inte föroreningarna ökat de senare 
åren
111
 svarade Grabö att trots att det fanns en utbredd kritik mot 
att föroreningarna ökade och var mer besvärande, hade de faktiskt 
minskat sedan 1971. Anledningen var dock inte att man hade infört 
rening eller sorterat ut emissionsalstrande avfallsmaterial, utan helt 
enkelt att en mindre mängd avfall brändes.
112
 
Vad gjorde staden i praktiken för att minska luftföroreningarna? 
Enligt gatukontorets verksamhetsberättelse 1972 undersöktes emis-
sioner, slagg och slaggvatten från Högdalen och Lövsta. Särskilt 
intresse ägnades förekomsten av tungmetaller.
113
 Dessa undersök-
ningar nämndes även i stadens miljöpolitiska handlingsprogram 
från 1976 och man menade där att luftföroreningar från förbrän-
ningsanläggningar hade prioriterats framför andra luftförorenings-
problem i staden. De utsläpp som sågs som allvarligast var saltsyran 
från förbränningen av PVC samt tungmetallerna bly, kadmium 
och kvicksilver som bland annat frigjordes vid förbränning av pap-
per med färgtryck och av olika typer av plaster. Möjligheterna till 
rening av stoft var goda men reningen av gasformiga föroreningar 
var fortfarande komplicerad och de metoder som stod till buds skulle 
leda till föroreningar av det slaggvatten som bildades vid reningen 
och därmed till ytterligare reningsproblem. Rening av gasformiga 
emissioner hade varken Högdalen eller Lövsta infört och staden 
inväntade vid mitten av 1970-talet vidare undersökningar om föro-
reningarnas omfattning.
114
 Anläggningarna byggdes också om för 
att minska rökgasmängderna. Förutom moderniseringen av Löv-

stadens sopor
202
sta 1970 byggdes anläggningen om 1973 för att ytterligare minska 
rökgasmängderna och kunna reglera förbränningen bättre.
115
 1974 
menade gatukontoret att tekniska förändringar även hade förbättrat 
rökgasreningen i Högdalen.
116
 
Diskussionen om luftföroreningarna från förbränningsanlägg-
ningarna hade förskjutits från 1960-talet. Röken hade tidigare disku-
terats i nimby-ordalag och betoningen låg då inte på att rökgaserna 
var farliga för människa och miljö utan på lokala problem, som att 
rökflagor riskerade att smutsa ner tvätt som hängde på tork. Nu 
kunde olägenheterna kopplas till ett etablerat miljöhot. Ska man 
tro borgarrådet Grabö blev klagomålen från allmänheten under 
1970-talet dessutom fler och fler trots att mängden avfall som brän-
des tidvis var mindre och röken renades mer. Det visar att synen 
på avfall som del av miljöfrågan var av stor och växande betydelse. 
Denna förståelse hade naturligtvis att göra med att kunskaperna 
om hur giftiga ämnen kunde sprida sig i naturen hade ökat och 
blivit mer allmänt kända. 
Trots ökade kunskaper om förbränningens miljöpåverkan och 
outvecklad teknik för rening ifrågasattes dock inte förbränningen 
som metod. Den tröghet som fanns i det relativt nyutbyggda sys-
temet måste ses som en del av oviljan att kritisera det trots att 
kvittblivningens skadeverkningar var tydligare än förut. Ett par 
fullmäktigeledamöter tog upp återvinning som ett alternativ till 
förbränning men andra kvittblivningsmetoder kom inte att på allvar 
framhållas som en lösning på rökgasutsläppen.
117
 Rökgasproblemet 
utmanade därför inte förbränningsregimen även om det liksom 
tidigare medförde krav på en förändrad teknik.
Oljekrisen 1973 – ett nytt argument för 
förbränningsregimen?
I avfallsförbränningens kölvatten under 1900-talet hade energiutvin-
nande diskuterats och praktiserats. Utrustning för tillvaratagande 
av förbränningens värme infördes i det nybyggda Högdalen, men 
orsaken var inte primärt nyttiggörande utan att samma teknik kunde 
användas för rening av rökgaser. Diskussionen som fördes och de 

oljekris och miljökrav
203
åtgärder som vidtogs vad gällde nyttiggörande av energi visar vilka 
föreställningar om avfallets värde och kvittblivningens mål som 
fanns i början av 1970-talet. De visar också på vad sätt oljekrisen 
1973 påverkade förbränningsregimen. 
Vid både Lövsta och Högdalen nyttiggjordes förbränningens 
värme. Vid Lövsta togs cirka 20 procent av rökgasvärmen tillvara 
och användes till att torka rötslam från Åkeshovs reningsverk.
118
 
Högdalen hade redan från början byggts för att omvandla värme till 
elkraft, och för att i framtiden kunna anslutas till fjärrvärmenätet.
119
 
1971 började anläggningen producera el till Stockholms energiverk.
120
 
Ungefär 20 procent av avfallets värmeenergi togs tillvara vid Hög-
dalen 1973, vilket innebar att anläggningen bidrog med cirka 1,5 
procent av Stockholms förbrukade energi det året, cirka 50 miljoner 
kWh.
121
 Nyttiggörandet av förbränningen förklarades i början av 
1970-talet som ett sätt att i någon mån kompensera för den mycket 
kostsamma kvittblivningsmetod som förbränningen innebar, inte 
som ett viktigt tillvaratagande.
122
 1973 utbröt oljekrisen och synen 
på energi kom att förändras.
Nyttiggörandet av förbränningens värme och sättet man disku-
terade detta på bör sättas i samband med frågan om energiförsörj-
ningen totalt. Att tillvarata förbränningens värme borde ha setts som 
viktigare under tider av energibrist. Den svenska energiförsörjningen 
hade under delar av 1900-talet diskuterats som ett bekymmer. Vat-
tenkraften, som under det tidiga 1900-talet i hög grad bidragit till 
den svenska energiförsörjningen, kom att kritiseras under 1950-talet 
eftersom dess exploatering innebar att naturvärden oåterkalleligt 
förstördes. I stället sågs kärnkraften som framtidens energilösning.
123
 
Samtidigt var oljeimporten stor och tidvis bekymmersam. Kärnkraft 
för fjärrvärmeproduktion, så kallad kärnvärme, diskuterades som 
ett sätt att få ned denna import. I praktiken ledde det till byggan-
det av två svenska reaktorer för fjärrvärmeproduktion, en i Västerås 
och en i Ågesta söder om Stockholm. Ågestareaktorn skulle vara 
klar 1960 men blev klar först tre år senare. Den blev dessutom fem 
gånger dyrare än beräknat, men gav Stockholms södra delar fjärr-
värme samt en liten mängd el.
124
 I början av 1970-talet stod olja för 
70 procent av Sveriges energiförbrukning. Oljekrisen 1973 innebar 

stadens sopor
204
att Sveriges oljeberoende blev uppenbart och den ledde till en poli-
tisk samsyn om att oljeberoendet måste minska. Samtidigt växte 
det fram ett starkt motstånd mot kärnkraft. Från att ha setts som 
en ren och miljövänlig källa till energi sågs den av vissa grupper 
som ett enormt miljöhot. Från 1974 var kärnkraften den viktigaste 
politiska stridsfrågan i Sverige.
125
 Sammantaget fanns det i samti-
den incitament för att hitta andra energikällor och därmed för att 
uppvärdera nyttiggörandet av förbränningen. Blev det så? 
Svaret på det är ja, men bara delvis. Folkpartisten Strandberg 
förde en tydlig argumentation för ökat nyttiggörande på grund av 
oljekrisen. I anslutning till oljekrisen 1973 lade han en motion om 
att staden borde undersöka kostnaderna för och möjligheterna att 
omvandla Högdalen till ett fjärrvärmeverk med avfall som bränsle 
och eventuellt bygga ut från två till tre eller fyra ugnar och därmed 
kunna ta emot avfall från ett större område. Han skrev:
Den besvärliga situationen på energiområdet med brist och sti-
gande priser på eldningsolja synes nu motivera en översyn av hur 
Högdalen-anläggningen bäst skall kunna utnyttjas. Det är därvid 
åtminstone två möjligheter som bör närmare studeras: 
1. Kan anläggningen utnyttjas som mottrycksverk och även tjäna 
som fjärrvärmecentral för den kringliggande bostadsbebyggelsen?
En större del av den alstrade energin skulle kunna nyttiggöras genom 
ett sådant arrangemang och dyrbar och knapp olja kunna inbesparas. 
2. Kan anläggningen i samband med omvandlingen till mottrycks-
verk byggas ut med en eller två ytterligare ugnar?
 126
Strandberg var tydlig med att motivet till detta inte var att lösa 
avfallsfrågan utan att bidra till ett minskat oljeanvändande. Situa-
tionen kan ses som en parallell till svinmatsfrågan, som även den 
hade uppstått när ett annat intresse kom in och påverkade hur avfall 
och kvittblivning diskuterades. Det är intressant att samme Strand-
berg några år tidigare hade uttalat sig mot avfallsförbränning, men 
som han själv skrev: ”Den uppkomna energikrisen har ställt många 
hävdvunna värderingar på huvudet.”
127
Strandbergs omsvängning i frågan kan ses som ett belägg för att 

oljekris och miljökrav
205
energikrisen bidrog till att stödja förbränningsregimen. Det var inte 
enbart Strandberg som förde upp avfallsförbränning som ett möjligt 
sätt att bidra till energiförsörjningen. Frågan utreddes statligt och 
även privata initiativ togs, till exempel av Ångpanneföreningen.
128
 
1973 påbörjades en utredning att ansluta Högdalenanläggningen till 
Farsta fjärrvärmenät.
129
 Anledningen var emellertid inte Strandbergs 
motion och oljekrisen utan att Ågestaverkets ekonomi till följd av 
det låga oljepriset under 1960-talet var så dålig att en nedläggning 
tycktes vara ofrånkomlig. Nedläggningen av Ågestaverket och möj-
ligheten att ersätta verkets energitillskott med att bygga om Högda-
len till ett avfallseldat fjärrvärmeverk hade varit aktuell sedan 1969 
men togs formellt upp 1972 i och med att den kommunala nämnd 
som hanterade energifrågor, industriverksstyrelsen, lämnade in en 
förfrågan till gatunämnden om möjligheten att ställa om Högdalens 
förbränningsanläggning till produktion för fjärrvärme. Ärendet var 
brådskande eftersom Ågestaverket skulle läggas ned hösten 1974. 
Energiverket skrev i ett tjänsteutlåtande att
södra fjärrvärmenätet måste tillföras ny effekt hösten 1974. Det 
billigaste och miljövänligaste alternativet vore att uppnå detta 
genom en konvertering av sopturbinen i Högdalen och därmed 
ekonomisera dennas drift.
130
Omställningen krävde enligt de regler som fanns för avfallsförbrän-
ning emellertid inte bara omfattande om- och tillbyggnader utan 
även tillstånd från Naturvårdsverket. För att Högdalen skulle kunna 
användas för fjärrvärmeproduktion måste det nämligen eldas konti-
nuerligt och anläggningen skulle därför ställas om från femdygns-
drift till sjudygnsdrift och dess kapacitet skulle öka. Kompletterande 
bränsle av någon typ skulle behövas, det måste också utredas.
Anledningen till att en ombyggnad av Högdalen blev svaret på 
energibristen i stadens södra delar när Ågesta lades ned var fram-
förallt ekonomisk: man kunde utnyttja en befintlig anläggning. 
Det motiverades också med att det inte skulle innebära lika stora 
svaveldioxidutsläpp som kol- och oljeeldning. På sikt tänkte staden 
sig en lösning som byggde på kärnkraft.
131
 1975 tog Energiverket över 
ansvaret för förbränningsanläggningarna och samtidigt började 

stadens sopor
206
Högdalen byggas om för fjärrvärmedrift. Hämtning och transport 
av avfall låg däremot kvar under gatukontoret. Enligt utredningarna 
skulle Högdalen vara anslutet till Farsta fjärrvärmenät 1977 men 
det skedde först 1979.
132
Historien om hur Ågestaverkets dåliga ekonomi påverkade för-
bränningsregimen mot ökat nyttiggörande handlade, liksom beslutet 
om att komplettera Högdalen med en ångturbin 1967, inte i första 
hand om att man såg ett värde i värmen från avfallsförbränningen. 
Det var i stället en extern faktor i kombination med befintlig teknik 
som ledde till en förändring i förbränningsregimens mål och till 
en utökning av förbränningen. Det fanns också ett mått av slump 
i detta. Björn Hallerdt, som skrivit om Stockholms energi, menar 
att Ågestaverket fungerade bra och att det var de låga oljepriserna 
som gjorde verket olönsamt. När oljekrisen kom och oljepriserna 
steg hade beslutet om nedläggningen redan tagits och det upplevdes 
som omöjligt att vända utvecklingen.
133
 Anslutningen av Högdalen 
till fjärrvärmenätet bör på sikt ha lett till en trögare regim i och 
med att avfallsförbränningen byggdes samman med andra stora 
tekniska system i staden.
134
 
På grund av att Ågestaverket ansågs så olönsamt att det måste 
läggas ned blev det så att både det låga oljepriset på 1960-talet och 
oljekrisens höga oljepris ledde till en mer positiv syn på nyttiggörande 
av förbränning. Oljekrisen spädde på en diskussion om förbrän-
ningen som en möjlig resurs. Samma anledning ledde till en utökad 
diskussion på riksnivå om återvinning av avfallsmaterial som ett sätt 
att spara energi. I januari 1974 tillsatte jordbruksministern Svante 
Lundkvist en arbetsgrupp för att utreda hur kvittblivning av avfall 
kunde utformas för att spara och utvinna energi. Arbetsgruppen gav 
i uppdrag åt K-konsult att genomföra en studie, vilken resulterade 
i rapporten Avfall som energikälla som lades fram hösten 1974 som 
ett underlag för en större diskussion om energi. I rapporten disku-
terades avfall och energi, både den energi som kunde utvinnas vid 
förbränning och den energi som kunde sparas om man återvann 
avfall i stället för att använda naturråvaror.
135
 Det primära målet för 
avfallshanteringen sades vara att i enlighet med hälsovårdsstadgan 
och miljöskyddslagen 1969 omhänderta och behandla avfall på ett 

oljekris och miljökrav
207
miljömässigt acceptabelt sätt. Återvinning ur avfall var inte priori-
terat men kunde mycket väl vara förenligt med det primära målet. 
Avfallets värde som energikälla jämfördes med medelpriset på eld-
ningsolja.
136
 Att utnyttja avfallet som energikälla genom förbränning 
mer än vad som redan gjordes sågs inte som lönsamt för flertalet 
kommuner, och ytterligare förbränningsanläggningar ansågs inte 
kunna innebära bättre energiutnyttjande.
137
 I Stockholm, som redan 
hade två förbränningsanläggningar, kan man emellertid tänka sig 
att denna typ av tillvaratagande låg närmare tillhands. Energikrisen 
var inte med nödvändighet en anledning att använda förbränning 
som metod, däremot väckte den en önskan att tillvarata avfall och 
att nyttiggöra förbränningen. 
Jordens ändliga resurser och vikten av återvinning 
Det var alltså inte bara förbränningen som knöts till tillvaratagande. 
Återvinning var i ropet och kommunal sådan började införas i 
Stockholm under det tidiga 1970-talet. I det här avsnittet ska jag 
visa hur återvinningen kan kopplas till en förändrad syn på avfal-
lets värde och kvittblivningens mål och undersöka i vilken mån 
återvinningen innebar en förändrad praktik.
Praktiken för återvinning var inte ny men den kommunala åter-
vinningen av avfallsmaterial fick under 1970-talets tidiga år en renäs-
sans när en småskalig kommunalt arrangerad återvinning infördes. 
I Stockholm startade gatukontoret år 1972 en försöksverksamhet 
med insamling och hämtning av papper i samarbete med en retur-
pappersfirma. Hushållen fick möjlighet att lämna returpapper vid 
samma mottagningsplatser där containrarna för grovavfall stod.
138
 
Samtidigt som gatukontoret utvidgade återvinningen av papper 
genom egen hämtning slutade Televerket samla in gamla telefon-
kataloger, vilket gjorde att dessa till största delen hamnade i hushål-
lens vanliga sopor. 1973 startade därför gatukontoret en insamling 
av katalogerna för att återvinna papperet.
139
 Insamlingen fortsatte 
i stadens regi 1974 men kom sedan att skötas av en entreprenör. 
1974 började gatukontoret på försök att samla in pappersavfall från 
hushållen genom hämtning vid fastigheterna i ett mindre område 

stadens sopor
208
i Stockholm. Detta utvidgades året därpå.
140
 Tabell 7 anger hur 
mycket returpapper, inklusive telefonkataloger, som samlades in 
från och med 1972 – det första år man angav denna mängd. 
Siffrorna i tabellen är inte helt jämförbara, men dubbleringen av 
mängden insamlat papper från 1974 till 1975 ger en tydlig bild av en 
ökad mängd på grund av stadens initiativ i insamlingsfrågan. Trots 
det är det en mindre del av den totala avfallsmängd som gatukonto-
ret samlade in i Stockholm, inte ens 1 procent av de cirka 500 000 
ton som var den totala mängden 1970.
142
 Miljöberedningen angav 
med hänvisning till gatukontoret att det samlade in 1,5 kg papper 
per vecka från hushållen i mitten av 1970-talet och att hushållen 
var positiva till insamlingen.
143
 Det insamlade returpapperet togs 
troligen till största delen om hand i den anläggning i Solna som 
byggdes av företaget Industrileveranser under 1960-talet. Den var 
fortfarande i början av 1970-talet Sveriges största anläggning, med 
kapacitet att klara 60 000 ton avfall per år. Runt om i Sverige fanns 
mindre anläggningar som klarade cirka 10 000 ton per år.
144
 
I mars 1973 utökades möjligheterna att lämna avfall till retur 
genom att glascontainrar ställdes ut vid uppsamlingsplatserna. 
Från mars till årets slut togs 75 ton glas emot på detta sätt.
145
 1974 
utvidgades insamlingen av avfallsmaterial till att allmänheten också 
kunde lämna järn och metallskrot vid tre insamlingsplatser.
146
 Mot-
tagningsplatserna var år 1975 fem för returpapper, fyra för oljerester 
och tre för glas och metallskrot. På alla dessa kunde även hushållens 
grovavfall lämnas.
147
 Denna satsning ledde enbart till ett mycket 
begränsat återvinnande. Som tabell 8 visar var den totala mängden 
Tabell 7. Mängden insamlat returpapper 1972–1975 (ton).
År
1972
1973
1974
1975
Insamlat papper
1 850 
2 500 
2 190 
4 350 
Källa: GK 1972–1975. * 
Anm.: För 1972 angavs volymen 5 000 m³.
141
 För 1975 har jag summerat det papper 
samt de telefonkataloger som samlades in från hushållen av gatukontoret eller av dess 
entreprenör, samt det papper som lämnades i containrar vid mottagningsstationerna.

oljekris och miljökrav
209
återvunnet avfall 1975 7,6 kg per person, vilket kan jämföras med 
hushållssopornas totala vikt 1973 som var 330 kg per person.
Förutom den insamling som gatukontoret höll i fanns en privat 
insamling som berörde cirka 70 000 hushåll, hur mycket avfall 
den hanterade är dock oklart.
148
 Vad gällde industriavfallet fanns 
en återvinning som inte kommunerna hade insyn i.
149
 
Även om de kvantiteter avfall som återvanns var försumbara fanns 
en rörelse mot återvinning som var ny och betydande. Inom miljö-
beredningen i Stockholm tillsattes 1973 en särskild expertgrupp som 
arbetade med att utreda ökad återvinning av hushållssopor. Gruppen 
presenterade rapporten Återvinning av hushållsavfall 1974.
150
 Expert-
gruppen förordade ökad återvinning. I framtiden skulle materialet 
sorteras maskinellt vid behandlingsanläggningarna, innan den 
möjligheten fanns skulle återvinningen starta genom att hushållen 
sorterade ut papper.
151
 Även gatukontoret tillsatte en arbetsgrupp för 
att utreda möjligheterna till mer återvinning från hushållen. Den 
bestod av representanter för de kommunala bostadsföretagen, ren-
hållningsentreprenörer, gatukontoret och länskommittén för Håll 
Sverige rent.
152
 1974 lade den fram sin första rapport om förutsätt-
ningarna för återvinning av vissa typer av hushållssopor, och den 
rekommenderade framförallt pappersinsamling.
153
 Förutom insatser 
för återvinning genom hushållens separering pågick försök på de 
båda förbränningsanläggningarna med utplockning av järnskrot ur 
slaggen samt vid Högdalen med utplockning av plast, glas, metall 
och papper ur hushållssoporna.
154
 
I andra delar av landet gjordes försök med återvinning som 
Tabell 8. Återvunnet material år 1975 (ton, kilo).
Återvunnet 
material
Papper 
totalt  
ton
Papper 
per inv.
kilo
Glas  
totalt
ton
Glas per 
inv.
kilo
Metall 
totalt
ton
Metall  
per inv.
kilo
Återvunnet 
totalt
ton
Återvunnet 
per inv.
kilo
Återvunnet 
år 1975
4 350  6,5 
150 
0,2 
580
0,9 
5 080 
7,6 
Källa: GK 1975, s. 104; USK 2005, s. 55.
Anm.: Vad gäller pappersmängden 1975 se tabell 7.

stadens sopor
210
uppmärksammades i Stockholm. Framför allt omtalades försöket i 
Vivalla, en stadsdel i Örebro som i samarbete med länskommittén 
för Håll Sverige rent hade infört källsortering av hushållssopor.
155
 
Det fanns initiativ, utredningar och rådgivning rörande återvinning 
inom Svenska kommunförbundet och Sveriges industriförbund.
156
 
Även andra branschförbund utredde återvinning.
157
 
Innebar dessa försök och initiativ i Stockholm och Sverige i övrigt 
att avfall definitivt återigen sågs som en tillgång? Det är inte givet. 
Att återvinning sågs som en önskvärd hantering behöver inte i sig 
innebära att avfallet betraktades som värdefullt, motivet till åter-
vinning kan finnas utanför kvittblivningens mål. Vilka argument 
hade man då för återvinning? I en del av argumentationen fram-
kom en idé om att landet måste ha beredskap och kunna klara sig 
i tider av råvarubrist. Detta uttrycktes i utredningen Skiss till plan 
för avfallshantering i Stockholmstrakten som utarbetades av region-
planekontoret vid Stockholms läns landsting 1973. Systemet för 
avfallshanteringen borde utformas så att det lätt skulle kunna ställas 
om för industriellt utnyttjande av avfall som råvara. Detta sades vara 
av stor vikt för folkhushållet.
158
 Dessa tankar går att koppla till en 
aktiv beredskapspolitik som fördes i Sverige under 1970-talet.
159
 De 
visar också att avfall ansågs ha ett visst bruksvärde. Återvinnande 
av avfallsmaterial ”kunde kanske bli av nationalekonomisk bety-
delse”, uttryckte socialdemokraten Gösta Schön det i fullmäktige 
1972.
160
 Partikamraten Olof Andersson menade att en kommunal 
pappersinsamling kanske skulle kunna löna sig:
I många bostadsområden i kommunen har det gjorts pappersin-
samlingar som entreprenörer haft hand om och som väl tidigare 
lönade sig men som med nuvarande papperspriser inte gör det. Då 
frågar man sig: Har gatukontoret möjligen funderat på att överta 
denna pappersinsamling – även om den inte direkt skulle löna sig 
ekonomiskt – i syfte att minska den avskrädesmängd som skall 
brännas. Det är otvivelaktigt en riktigare metod när det gäller detta 
avfall än att lämna det till ugnarna.
161
 
Dessa politiker gav alltså avfall ett bruksvärde som de menade 
eventuellt kunde motsvaras av ett marknadsvärde. Som det sista 

oljekris och miljökrav
211
citatet visar var lönsamheten dock inte på något sätt given för dessa 
politiker. Även andra ställde sig tveksamma till att återvinningen 
kunde vara ekonomiskt berättigad. Vid tiden för lagändringen som 
stadgade kommunal pappersinsamling betvivlade Stockholms stads 
miljöberedning att staden skulle kunna teckna så förmånliga avtal 
med köparna av avfallspapperet att det skulle kunna kompensera 
för insamlingens kostnader. Miljöberedningen jämförde med för-
bränningen, där avfallet kunde ses som en tillgång för att kunde 
minska stadens kostnader för bränsleinköp.
162
 Samma skepsis mot 
lönsamheten i återvinning fanns hos företrädare för återvinnings-
branschen. Enligt en undersökning som gjordes 1975 av stiftelsen 
Svensk återvinning fanns det inte mycket att vinna ekonomiskt på 
att återvinna jämfört med att förbränna eller lägga på tipp.
163
Denna försiktiga och vad gäller ekonomisk vinning föga optimis-
tiska syn på återvinning måste sättas i samband med möjligheterna 
och kostnaderna för återvinning. Vad gällde de flesta typer av avfalls-
material såg man på ett nationellt plan i början av 1970-talet teore-
tiska möjligheter till utökad återvinning. Det fanns dock praktiska 
och kostsamma problem. Glas var relativt lätt att återvinna, men 
glasskrotet hade lågt andrahandsvärde och kunde därför inte belas-
tas med höga hanterings- eller transportkostnader.
164
 Plåtburkarna, 
vars andel av hushållssoporna ökade under 1970-talet, var svåra och 
dyra att återvinna eftersom de bestod av flera typer av metall. För 
att skilja metallerna åt måste burkplåten avtennas, men det kunde 
inte göras i Sverige utan man var tvungen att skicka burkarna till 
Västtyskland, vilket i sin tur krävde dispens från det exportförbud 
som rådde på järnskrot.
165
 Återvinning av plasten försvårades av att 
den, trots att andelen steg, utgjorde en så pass liten del av avfallet 
att det var svårt att få till en lönsam återvinning.
166
 Papper sågs 
som relativt lätt att återvinna, men det fordrades att papperet hölls 
rent och separerat från annat avfall och den svårigheten gjorde att 
endast en mindre del av det återvunna papperet kom från hushåll 
eller kontor och det mesta från industrin.
167
 
Även om avfallets bruksvärde i vissa fall betonades drogs alltså 
återvinningen med svårigheter och kostnader. Avfallet ansågs egentli-
gen inte ha något marknadsvärde. I stället betonades återvinningens 

stadens sopor
212
betydelse i miljöhänseende. Förutom de ökade avfallsmängderna 
framlade gatukontoret behandlingsproblem och sinande råvarutill-
gångar som skäl för återvinning, vilket dock kan ses som en form av 
betoning på avfallets bruksvärde.
168
 Strandberg lade 1973 en motion 
om ökad återvinning av papper inom stadens administration. I den 
debatt som följde på motionen knöt Strandberg an till oljekrisen: 
De sista månadernas utveckling har ju i många avseenden ändrat 
den allmänna attityden. Vi är nu mer inställda på sparsamhet och 
försiktighet när det gäller resursanvändningen av olika slag än vi 
var bara för något år sedan. […] Det förekommer ett betydande 
slöseri på många sätt, inte bara därigenom att vi slänger bort till 
bränning en mängd papper som i och för sig kunde vara råvara 
för återvinning, utan också genom att vi ofta i det dagliga arbetet 
använder onödigt höga papperskvaliteter.
169
 
De som svarade honom i debatten framhöll alla vikten av återvin-
ning som en miljöåtgärd.
170
 
I sin allra sista budgetdebatt 1975 gav miljöborgarrådet Sund-
ström uttryck för att avfallet hade ett bruksvärde. Han pekade likt 
Strandberg på skillnaden mot hur avfallet betraktats tidigare: 
En del av avfallsområdet som vi har haft anledning att särskilt intres-
sera oss för och som jag därför här vill beröra är återvinningssidan. 
Avfallet från hushåll och industrier betraktades till för några år sedan 
bara som något som det gällde att på enklaste och billigaste sätt göra 
sig av med. […] Men med medvetenheten om att råvaruresurserna 
inte är oändliga och att det gäller att spara både råvaror och energi 
har tanken väckts på avfallet som en outnyttjad resurs som måste 
komma till bättre användning.
171
Genomgången ovan visar att man hade föga förväntningar på att 
avfallet också skulle ha ett marknadsvärde. Det var i stället en miljö-
syn som handlade om begränsade resurser som användes som motiv 
till genomförandet. Till en mycket liten del ställdes återvinningen 
mot förbränningen och de miljöfarliga utsläpp som förbränningen 
av till exempel PVC och tryckta tidskrifter gav upphov till. 

oljekris och miljökrav
213
Återvinningens omfattning kom under 1970-talets första hälft inte 
i närheten av förbränningens. Sett till praktiken var således förbrän-
ningsregimen stabil, men det pågick återvinning och det fanns ett 
mål om ökad återvinning och en betoning av avfallets bruksvärde 
som visar att förbränningsregimen hade förändrats. 
Avfall som resurs eller belastning
Förbränningsregimen uppvisade vid 1970-talets första hälft både 
förändring och tröghet. Avfallsmängden hade stagnerat och sågs inte 
som något problem, särskilt inte som stadens förbränningskapacitet 
hade ökat jämfört med årtiondet innan. Avfallets sammansättning 
var något mer problematisk. En ökad mängd plast ledde till skador 
på ugnarna och vissa plasters miljöpåverkan i form av rökgasutsläpp 
diskuterades. Det miljöfarliga och kemiska avfallet uppmärksam-
mades på ett nytt sätt, och det stora problemet ansågs vara bristen 
på kunskap och kontrollerad hantering. Det farliga avfallet kunde 
inte på ett miljöriktigt sätt hanteras ihop med övrigt avfall för för-
bränning eller deponi utan måste skiljas ut och behandlas för sig. 
Dessa problem gjorde dock inte att förbränningen som dominerande 
praktik utmanades. Däremot bidrog de till en förändring både av 
förbränningsregimens praktik och av dess idé i den meningen att 
krav kom att ställas på ökad rökgasrening och att avfall återigen 
kom att ses i kategorier med ett mål om återvinning. 
Avfallet som fysisk företeelse avgjorde inte i sig självt denna 
utveckling utan kunskaperna och föreställningarna om hur ämnen 
påverkade och spred sig i naturen var mer betydelsefulla. I slutet av 
1960-talet var miljödebatten till stor del kopplad till miljörörelsens 
breda samhällskritik och kvittblivningsfrågan diskuterades då på 
ett radikalt sätt med en öppenhet för nya metoder, till exempel att 
kompostera avfall. Under 1970-talet förändrades miljödebatten, den 
blev mindre radikal och en stor del av den fördes av en etablerad 
miljöadministration. Att uttrycka omsorg om miljön blev under 1970-
talet en självklarhet för myndigheter och företrädare för politiska 
partier. Detta stämmer överens med hur kvittblivning diskuterades 
i fullmäktige: miljökopplingen var självklar. Kvittblivningens miljö-

stadens sopor
214
påverkan reglerades av formella institutioner som lagstiftning och 
samtidigt försvann de mer radikala lösningarna. Liksom den större 
miljöfrågan differentierades kvittblivningsfrågan och olika typer av 
avfall och kvittblivning framställdes som olikartade problem och gavs 
olika lösningar. I detta finns en motsatt rörelse jämfört med förbrän-
ningsregimens etablering i början på 1930-talet då avfallskategorier 
sammanfördes. I särskiljandet av olika problemområden gällande 
avfall och kvittblivning fanns också en mer pragmatisk hållning 
som kom närmare en praktisk hantering än det sena 1960-talets 
visioner om en kretsloppsanpassad kvittblivning. 
När det gäller utsläppen från förbränningsanläggningarna och det 
farliga avfallet är det tydligt att avfall och kvittblivning sågs som en 
belastning för samhället. Utsläpp utan rening var en belastning för 
miljön och tekniken för rening var bristfällig och därtill en ekono-
misk belastning. Under denna period sades dock all kvittblivning, 
undantaget återvinning, utgöra en belastning på miljön. Hanteringen 
av det miljöfarliga avfallet var också outvecklad och dyr. 
Synen på avfallet som belastning är inte lika självklar när det 
gäller hur återvinning och förbränning diskuterades. Återvinnings-
strävandena både nationellt och lokalt i Stockholm var många. 
Eventuella negativa miljökonsekvenser av återvinning diskuterades 
inte utan överlag fanns en tro på att återvinning var en metod för 
framtiden. Det uttrycktes bland annat av Strandberg i motionen 
om att omvandla Högdalen till fjärrvärmeverk. Han skrev att till-
gången på avfallsbränsle kunde väntas stagnera på grund av att en 
större del av avfallet i framtiden skulle återbrukas.
172
 
Återvinning kom också att bli den väg riksdagen satte upp som 
mål för avfallshanteringen av riksdagen 1975. Enligt den antagna 
propositionen skulle statsbidrag utgå till initiativ för ökad återvin-
ning, hushållen skulle ha separeringsskyldighet vad gällde tidningar 
och tidskrifter och kommunerna skulle ha möjlighet att föreskriva 
även annan separering. Det kommunala renhållningsmonopolet 
skulle utvidgas till industriavfall och särskild insamling av pap-
persavfall. Dessutom införde riksdagen bilskrotningspremier. Den 
antagna propositionen innebar ett ställningstagande för en syn 
på avfall som en resurs.
173
 Samtidigt skrev vissa remissinstanser, 

oljekris och miljökrav
215
bland annat Örebro län, som hade erfarenhet av Vivallaförsöket, 
att kostnaderna för källsortering och separering var så stora att det 
inte var lönsamt att källsortera annat än papper.
174
 De argument 
för återvinning som framfördes i samband med propositionen var 
att jordens naturtillgångar inte var obegränsade, att utnyttjandet av 
naturtillgångar medförde miljöförstöring och att kraven på nationell 
och internationell rättvis fördelning gjorde att man måste hushålla: 
I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda 
slöseri med råvaror och på nytt ta tillvara det som en gång använts 
[…] Avfall är en resurs som i största möjliga utsträckning ska an-
vändas på nytt. Återanvändning måste vara en ledande princip vid 
omhändertagande och behandling av avfall.
175
 
Resonemanget om återvinning som en följdriktig hantering av änd-
liga resurser kan kopplas till en huvudfåra inom miljörörelsen som 
byggde på bland annat Georg Borgströms nymalthusianska teori 
om jordens begränsade tillgångar. Frågan om tillväxtens gräns var 
också ett viktigt inslag i det sena 1960-talets vänstervåg, miljörörelse 
och samhällskritik, och den togs upp av det etablerade samhället i 
och med att den så kallade Romklubben bildades i slutet av 1960-
talet. 1972 kom dess första och mycket uppmärksammade rapport 
The limits to growth och 1974 dess andra rapport Mankind at the 
turning point. Båda dessa pekade på tillväxtens gränser och jordens 
ändliga resurser.
176
 The limits to growth blev mycket betydelsefull 
och diskuterades på hög politisk nivå.
177
 
I detta argument för återvinning finns en bakomliggande syn som 
tar fasta på avfallets bruksvärde. Bruksvärdet var centralt också i 
den argumentation som handlade om återvinning för beredskapen. 
Argumentet om avfallets bruksvärde överskuggades dock, i alla 
fall på lokal nivå, av miljöfrågan som en faktor som staden måste 
förhålla sig till genom att följa både formella krav som lagstiftning 
och informella normer som prioriterandet av miljöhänsyn. När det 
gäller nyttiggörandet av förbränningen som energikälla förhöll det 
sig annorlunda. I den frågan menade man nationellt att förbränning 
inte var det mest effektiva energiutnyttjandet utan att återvinning 
var ett bättre sätt att ta tillvara resurser. Lokalt i Stockholm diskute-

stadens sopor
216
rade man och agerade för ett ökat nyttiggörande av förbränningen. 
Praktiskt kan det förklaras med att Högdalen kunde byggas om 
till fjärrvärmeverk och att Ågestareaktorn lades ned, den utbyggda 
tekniken bidrog till att förbränningen i Stockholm avsågs vara 
värd att nyttiggöras. Att det fanns ett utbyggt system understödde 
förbränningsregimens tröghet.
De förändringar som förbränningsregimen genomgick efter 1967 
närmar sig en kvalitativ förändring av dess idé. Avfallet sågs som 
en belastning för miljön i stället för som tidigare en estetisk och 
ekonomisk belastning. Målet om återvinning var visserligen inte i 
första hand motiverat av avfallets bruksvärde, men föreställningen 
om att ett sådant fanns och att det borde nyttiggöras var ny. Den 
dominerande praktiken för Stockholms kvittblivning var dock 
fortfarande förbränning, även om den förutsattes vara nyttiggjord 
i det att den alstrade energi och i framtiden skulle alstra fjärrvärme. 
Förbränningens fortsatta dominans som praktik kan dock inte ses 
som ett resultat av ett aktivt val av kvittblivningsmetod grundat på 
en tanke om energiutnyttjande. Detta val hade skett långt tidigare, 
när Lövsta förbränningsanläggning byggdes 1938 och när Hög-
dalens förbränningsanläggning byggdes 1970. Nedläggningen av 
Ågestaverket och oljekrisen bidrog dock till förbränningsregimens 
stabilitet och tröghet. När man beslöt att knyta förbränningen till 
stadens fjärrvärmenät och avfallsförbränningen i Stockholm 1975 
gick över från att administrativt ligga under gatukontorets ren-
hållningsavdelning till att ligga under energiverket förstärkte detta 
förbränningsregimen än mer, inte bara som kvittblivningslösning 
utan också som energilösning. Detta skedde samma år som riks-
dagen beslöt att återvinning skulle vara ett huvudsakligt mål inom 
svensk avfallshantering.

oljekris och miljökrav
217
Stockholms avfallsproducenter (hushåll, 
industrier och andra verksamheter, 
institutioner, gator, parker)
Privat kvittblivning
 (av industriavfall)
Elproduktion
Tipp utanför 
kommunen
Förbränning 
vid Högdalen
 
Förbränning 
vid Lövsta
Återvinning av papper, 
metall och glas
Figur 4. Avfallets väg till kvittblivning 1970–1975.

219
kapitel 7
Avfallsregimer och regimskiften
1900–1975
Jag har beskrivit Stockholms kvittblivning under perioden 1900–1975 
som att en förbränningsregim avlöste en tillvarataganderegim. Med 
en avfallsregim menar jag ett samhälleligt tillstånd där den domi-
nerande synen på kvittblivning och den dominerande praktiken för 
kvittblivning överensstämmer. Detta utesluter inte andra praktiker 
eller ett delvis annorlunda synsätt i marginalen av avfallshante-
ringen. Avhandlingen handlar om etableringen, vidmakthållandet 
och upphörandet av en tillvarataganderegim samt etableringen, vid-
makthållandet och utmaningarna för en förbränningsregim. Trots 
att jag hävdar att en kvalitativ förändring skedde i skiftet mellan 
dessa två regimer under 1920- och 1930-talet menar jag också att det 
fanns inslag av kontinuitet som mer eller mindre löpte genom hela 
tidsperioden. Sett till kvittblivningspraktiken fanns en kontinuitet i 
det att hanteringarna förbränning, tippläggning samt tillvaratagande 
och nyttiggörande praktiserades samtidigt under hela perioden, 
om än i mycket olika omfattning. Sett till föreställningarna om 
avfall och kvittblivning har frågan om avfallets värde ständigt varit 
närvarande även om det värde som tillskrivits avfallet har växlat. 
De kvittblivningspraktiker som har diskuterats och tillämpats har 
till stor del varit ett resultat av förhandlingar om avfallets positiva 
bruks- eller marknadsvärde eller dess negativa värde såsom en este-
tisk, ekonomisk eller miljömässig belastning. 

stadens sopor
220
Stockholms avfall 1900–1975
Tidigare forskning har, beroende på vilken tid och vilken plats 
som studerats, gett skilda svar på vad som orsakat förändringar i 
kvittblivningssystem. Nygårds begrepp ”gödselhanteringsstrategi” 
och ”skräphanteringsstrategi” kan tyckas tala för att han ger avfal-
lets sammansättning en avgörande roll, han betonar dock andra 
mekanismer mer så som ekonomiska förhållanden och att många 
finländska städer importerade en problembild från Sverige och 
kopierade svenska system.
1
 Även Timothy Coopers studie av hur 
kontrollerad tippning blev det mest utbredda systemet för kvittbliv-
ning i Storbritannien efter första världskriget mynnar ut i en slutsats 
om att avfallets sammansättning och mängd inte var avgörande för 
vilken praktik som valdes, utan att ekonomi och idéer spelade större 
roll.
2
 Min utgångspunkt var att det inte finns enkla och entydiga 
deterministiska samband mellan avfallets sammansättning och 
vilken praktik som väljs, men att avfall ändå bör studeras som en 
materiell angelägenhet.
3
 Avfallets mängd och sammansättning 
måste man beakta om inte annat så för att förstå synen på avfallet, 
som värde eller belastning. 
Ett objekts väg till kommunal kvittblivning i Stockholm gick 
under 1900-talet för det mesta i två steg. Först kategoriserades det 
som avfall av avfallsproducenten, därefter kategoriserades det för 
kvittblivning av kommunen. I båda dessa steg bedömdes objektets 
eller avfallets värde, inte bara i ekonomiska termer utan också som 
estetisk och miljömässig belastning. Utbyggda organisatoriska och 
tekniska system för avfallshanteringen spelade roll för hur kvitt-
blivningen utformades men också för hur avfallet definierades och 
värderades. Formerna för den centralt organiserade kvittblivningen 
av avfall är också ett uttryck för en konstruktion av avfallets värde. 
Avfallets mängd och sammansättning samt den historiska kontex-
ten var avgörande för denna konstruktion, men oavsett det utgjorde 
avfallets mängd och sammansättning en begränsning i valet av 
kvittblivningsalternativ. Stallströ lämpar sig bättre som gödsel än 
aluminiumburkar, och plastinsamling kan inte bli aktuellt om det 
inte finns plast i omlopp och teknik för att omsätta materialet i en 
återvinningsprocess. Samtidigt finns det sådant som mycket tydligt 

avfallsregimer och regimskiften
221
visar att konstruktionen av avfall var bestämmande för praktiken. 
Ett exempel är ”miljöfarligt avfall”, som blev en stor fråga på 1970-
talet. Kemiskt avfall och avfall som var farligt för människor och 
natur hade funnits länge utan att formuleras som en egen proble-
matisk kategori.
I statistiken blir kategoriseringen tydlig. Jag har tolkat statistikens 
kategoriseringar och använt dessa kategorier som belägg för föränd-
ringar i synen på avfall och kvittblivning. Men jag har också använt 
det statistiska materialet som en källa till uppgifter om det faktiska 
avfallets mängd och sammansättning, trots svagheter som att sta-
tistiken inte tar upp allt avfall som tillkom i staden och därtill inte 
är fullt ut jämförbar från år till år under den undersökta perioden. 
För detta redogör jag närmare i appendix. Trots bristerna menar 
jag att statistiken i kombination med andra källor kan ge en bild 
av avfallets materiella förändring i Stockholm 1900–1975. Avfallets 
sammansättning redovisas till stor del i statistiken fram till 1927, 
därefter finns vissa sporadiska undersökningar samt möjligheten att 
med ledning av produktionen av till exempel förpackningar samt 
praktiken kring kvittblivning ytterligare belysa sopornas innehåll. 
Diagram 10 nedan över mängden avfall i ton från Stockholm visar 
att avfallsmängden ökade fram till 1912 och sedan minskade i stort 
sett kontinuerligt fram till 1922. Först 1935 blev avfallsmängden, mätt 
i vikt, lika stor som den varit 1912. Denna förändring kan hänföras 
till antalet människor, hästar och wc i staden. 
Den ojämna men över en längre tid stora och accelererande 
ökningen av avfallet efter 1920-talet kan till stor del förklaras av 
stadens folkmängd, mängden förpackningar samt en levnadsstan-
dard och en konsumtion som skapade en större mängd avfall av 
större och mindre bruksföremål, till exempel skrymmande avfall. 
1963 ändrades redovisningen i statistiken men som synes skedde 
den riktigt stora ökningen av avfall efter det vilket talar för att 
ökningen verkligen var dramatisk under andra hälften av 1960-
talet. 1971 minskade avfallsmängden betydligt enligt diagrammet. 
Det är möjligt att en del av denna synbarliga minskning beror på 
ett nytt sätt att redovisa efter 1970. En utförligare diskussion om 
detta finns i appendix sidan 255. Det står däremot klart enligt flera 

stadens sopor
222
källor att avfallsmängden minskade, framförallt på grund av att 
befolkningen minskade, som nästa diagram visar kan det dock 
inte vara hela förklaringen. Diagram 11 visar stadens samlade avfall 
utslaget per invånare. 
Både sett till stadens totala avfallsmängd och till mängden avfall 
per person inträffade en betydande nedgång under 1910- och 1920-
talen, och därefter blev tendensen stigande. Den ökade mängden 
efter 1920-talet har berörts i tidigare forskning. Melosi beskriver att 
mängden avfall per person ökade från 1920-talet och framåt och 
att ökningen accelererade efter 1955.
4
 I Stockholm kom den verkliga 
uppgången i avfallsmängd per person och för staden som helhet 
mot slutet av 1960-talet. 
Vad gäller avfallets sammansättning och mängd så som de redo-
visas i statistiken kan man notera att det finns en betydande skill-
nad mellan vilka kategorier som redovisades i början på seklet och 
vilka som redovisades under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. I 
1900-talets början fanns en kategori för samtligt avfall som inklu-
derade latrin och de skräpsopor som sedan såldes. När avloppsslam-
met från de stora renhållningsverken blev en kategori för renhåll-
ningen under 1960-talet lades inte slammet in i statistiken över 
Diagram 10. Den totala mängden avfall från Stockholm 1901–1975 (ton).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1974; B 17A/1976, s. 11.