Stadens sopor Till sjoxarna

600 000
500 000
400 000
300 000
200 000
100 000
0
1901
1904
1907
1910
1913
1916
1919
1922
1925
1928
1931
1934
1937
1940
1943
1946
1949
1958
1967
1970
1973
1952
1955
1961
1964

avfallsregimer och regimskiften
223
samlat avfall. Likaså redovisades inte återvunnet material eller 
skrymmande avfall och industriavfall som tippades utanför kom-
munen som en del av en samlad mängd avfall under 1970-talet. 
Förutom att det fram till renhållningsmonopolets införande 1972 
fanns en kvittblivning av framförallt industriavfall som inte sköttes 
av kommunen och därmed inte syns i statistiken fanns det alltså 
kategorier av avfall som kommunen hanterade men som inte kom 
med i statistiken. 
Avfallsregimer som periodisering  
och tröghet som förklaring
Avfallsregimer liknar Kuhns paradigmer i det att ett synsätt och en 
praktik kan vara begränsande och innebära självklarheter som i stort 
sett omöjliggör alternativa föreställningar eller handlingsmöjligheter. 
Därtill kommer att investeringar i utbyggda tekniska och organisa-
toriska system kraftigt begränsar framtida handlingsalternativ. Dessa 
begränsningar leder till att en avfallsregim har en inneboende trög-
het. Denna tröghet kan på vissa sätt likna de inlåsningar i befintliga 
system som är centrala inom teorin om spårbundenhet men innebär 
Diagram 11. Stockholms avfall utslaget per invånare 1901–1975 (kilo).
Källa: RV 1909–1927; GK 1929–1974; B17A/1976, s. 11; USK 2005, s. 55.
800
700
600
500
200
400
300
100
0
1901
1904
1907
1910
1913
1916
1919
1922
1925
1928
1931
1934
1937
1940
1943
1946
1949
1958
1967
1970
1973
1952
1955
1961
1964

stadens sopor
224
också att ett system är stabilt, och därmed trögföränderligt, om det 
upplevs uppfylla de mål som satts för systemet. 
Att begreppet ”avfallsregimer” i sig implicerar stabilitet och tröghet 
bidrar till att det är ett fruktbart redskap för att analysera föränd-
ring, det tydliggör förändring som pågår under en längre tid och 
markerar att denna förändring är beroende av flera faktorer. Det 
markerar också hur kraftig förändringen är. En avfallsregim kan 
bestå trots förändringar, teknik kan utvecklas och idéer modifieras. 
När förändringen är så stor att både praktik och föreställningar 
domineras av en ny kvittblivningsmetod och en ny föreställning om 
avfallets värde kan den beskrivas som kvalitativ och en ny avfalls-
regim har inträtt. Både när förändringar sker inom en avfallsregim 
och när en avfallsregim avlöser en annan är förändringen successiv, 
eftersom avfallsregimernas tröghet gör att den som upphör kommer 
att påverka hur den nya gestaltar sig. 
De perioder i Stockholms kvittblivning som jag urskiljer med 
avfallsregimer som analysram stämmer väl överens med vad tidi-
gare forskning kommit fram till. Strasser och Melosi pekar på att 
1920-talet präglades av en ny typ av konsumtion och avfall samt 
att miljöfrågan fick stor betydelse i slutet av 1960-talet. Nygård 
framhåller att kopplingen mellan stad och landsbygd bröts kring 
1920 och att värderingen av avfall förändrades från användbart till 
oanvändbart.
5
 Mest intressant är kanske urbanforskaren Sabine Bar-
les studie om Paris metabolism eftersom hon kommer fram till en 
liknande periodisering som jag trots att hon har ett annat angrepps-
sätt. Barles följer materialflöden i och genom staden och studerar 
hur vissa material tillkom och vart de tog vägen. Hon beskriver hur 
avfallshanteringen under 1800-talet och början av 1900-talet kän-
netecknades av ett kretslopp mellan stad, land och industri. En ny 
period tog vid 1930 och då bröts kretsloppet mellan stad, land och 
industri. Den tredje perioden tog sin början vid slutet av 1900-talet 
och innebar ett försök att åter fånga in avfallet i kretsloppet, men dess 
praktik lutade sig mot en kritik av och en diskussion om avfall och 
avfallshantering med ursprung i 1960-talet.
6
 Barles utgångspunkt i 
materialflöden och stadens metabolism tydliggör, liksom min studie, 
att stadens avfall och kvittblivning under 1900-talet gick från att 

avfallsregimer och regimskiften
225
ingå i ett kretslopp till att utgöra den sista länken i ett enkelriktat 
materialflöde, och att samhället därefter återigen försökte fånga in 
avfallet i ett kretslopp. 
Tillvarataganderegimen
Diskussionerna rörande avfall och kvittblivning i Stockholm under 
1900-talets första decennier handlade i huvudsak om olika former av 
tillvaratagande och utökat tillvaratagande. Annan hantering, som 
förbränning och tippning, praktiserades men betonades inte. Stadens 
tillvarataganderegim kan till stor del förklaras av dess avfallssam-
mansättning. Som bland annat Karl Tingstens reseberättelse visar 
hade andra städer andra sätt att bli kvitt stora avfallsmängder med 
liknande avfallssammansättning. Bland annat var förbränning en 
möjlig lösning. Den tidigare renhållningsdirektören Wallander var i 
slutet av 1800-talet inne på att öka förbränningen, likaså visar rese-
berättelser som renhållningsverket gjorde under det sena 1800-talet 
att förbränning sågs som det mest intressanta alternativet. Detta 
visar att Tingstens långtgående tillvaratagandepraktik inte var ett 
helt givet val.
7
 Den materiella förklaringen, att avfallets gödselduglig-
het avgjorde vilken strategi som valdes, måste således kompletteras 
med andra förklaringar, särskilt som avfallet kring 1900 sågs som 
problematiskt just på grund av att det inte längre var lika lämpligt 
som gödsel. 
Problemet med den heterogena avfallssammansättningen löstes 
inom regimen med först harpning och senare också källsortering som 
ett sätt att rena de gödseldugliga soporna från de icke-gödseldugliga. 
Samma praktik, nyttiggörande genom försäljning, infördes när det 
gällde skräpsoporna. Det var inget givet val. Jag menar att valet till 
stor del förklaras av den tidigare utvecklingen och att tillvaratagandet 
redan var etablerat medan en ny strategi hade krävt stora kostnader. 
Stockholm hade vid 1900-talets början relativt nyligen investerat i 
material, teknik och system för en kvittblivning som byggde på att 
avfallet med järnvägens hjälp fördes till Lövsta och till omgivande 
landsbygd. Den kritik som fanns vad gällde kvittblivningen riktades 
enbart mot företaget Särimner, som på grund av svinuppfödning 

stadens sopor
226
och vanskötsel ansågs vara anledningen till att försäljningen för-
sämrades. Jag menar således att den utbyggda praktiken var en mer 
avgörande förklaring till det fortsatta tillvaratagandet än avfallets 
lämplighet som gödsel. Detta är ett exempel på hur tröghet tenderar 
att forma större kommunala lösningar.
En analys av Stockholms relativt sena anammande av ett wc-
system kompletterar bilden av det starka fäste som gödselhante-
ringen, och i förlängningen kretsloppstänkandet, hade i Stockholm. 
Forskning har visat att diskussionen om latrinens värde som gödsel 
var en anledning till protester mot införandet av wc.
8
 Likaså skriver 
den amerikanska historikern Susan B. Hanley att användandet av 
latrin till gödning i japanska städer var en viktig orsak till att wc 
infördes först under andra hälften av 1900-talet.
9
 Idén om latrinens 
värde kan ha bidragit till senare anslutning till wc i Stockholm,
10
 
men motståndet kom också från industrin, som månade om att det 
vatten som de använde för sin produktion skulle vara rent.
11
 Däre-
mot kan man se hanteringen av latrin som en bidragande orsak 
till en stark tillvarataganderegim. I Stockholm, till skillnad från i 
en stad som London som tidigt infört wc,
12
 sammanföll i stort sett 
kvittblivningen av latrin och av gödselavfall: avfallet såldes via vat-
tenväg eller järnväg. Att två stora avfallskategorier kunde hanteras 
på samma sätt borde ytterligare ha ökat trögheten i regimen. 
Införandet av källsorteringen innebar inte en lika stor materiell 
investering i ett nytt system som byggandet av Lövsta och järnvägen 
gjort. Det var dock, framförallt för Tingsten, en investering i en idé 
om kvittblivning genom tillvaratagande och att avfallet hade ett 
värde som kunde realiseras. Denna föreställning var Tingsten inte 
ensam om. Hur stark idén om tillvaratagande och föreställningen 
att avfallets bruksvärde motsvarades av ett marknadsvärde var, 
visas av att den också fanns hos ett annat intresse med ett annat 
mål: slakthus- och saluhallsstyrelsen, som ville använda köksavfall 
för att föda upp kommunala grisar och producera billigt fläsk till 
stockholmarna. 
Även statistiken visar tidens betoning på tillvaratagande: trots att 
en större del av skräpsoporna brändes än tillvaratogs har förbrän-
ningen en undanskymd roll i den redovisade statistiken. Tillvara-

avfallsregimer och regimskiften
227
tagandet redovisas utförligt och får stort utrymme, medan förbrän-
ningen noteras på ett ställe. Ekonomin för förbränningen, eller att 
det byggts en ugn för förbränning, redovisas överhuvudtaget inte 
trots att många andra specifika utgifter nämns och kommenteras.
13
 I 
statistiken rubricerades avfallshanteringen under 1900-talets början 
med formuleringar som ”användningen af”, från 1921 lydde formu-
leringen i stället ”behandling av”.
14
 
Försöket med svinmatsförsäljning, och även övrig försäljning 
av avfallsprodukter, visar att det under tillvarataganderegimen 
i realiteten fanns en diskrepans mellan avfallets bruksvärde och 
dess marknadsvärde: Stockholms administration kämpade för att 
realisera ett bruksvärde för varor som var av föga intresse på en 
marknad. Denna tolkning gör även Nygård vad gäller de finländska 
städerna.
15
 Försöken att sälja avfall kan ses som ett belägg för den 
starka betoningen av avfallets värde under tillvarataganderegimen. 
Min slutsats är att avfallets mängd och sammansättning inte helt 
förklarar hur man diskuterar och praktiserar kvittblivning, däremot 
sätter det gränser för vilken typ av kvittblivning som kan väljas. 
Avfallets sammansättning kan leda till en förändring av avfalls-
regimen men bestämmer inte ensamt förändringens riktning. När 
det gäller tillvarataganderegimen och dess gödselförsäljning måste 
man dock se avfallets sammansättning som betydelsefull för vilken 
praktik som valdes och senare för regimens fall. I slutet av tillvara-
taganderegimen förefaller dess idé ha varit starkare än dess praktik. 
Försäljningen av gödsel började gå sämre redan på 1910-talet och 
under 1920-talet började alltmer avfall tippas. Det var inte längre 
en fungerande praktik för kvittblivning. 
Förbränningsregimen
Från det att Lövsta förbränningsanläggning stod färdig 1938 fanns 
en avfallsregim som både i praktiken och i föreställningar om 
kvittblivningens mål baserades på förbränning. Om tillvaratagan-
deregimen hade en stark koppling till avfallets sammansättning kan 
inte detsamma sägas om förbränningsregimen. Den nya avfallssam-
mansättningen under 1920-talet gjorde att avfallet lämpade sig sämre 

stadens sopor
228
som gödsel. Det innebar dock inte att förbränning var det självklara 
alternativet. Olika former av tippning skulle, såsom i Storbritan-
nien (där pappersinslaget dock var mindre), ha kunnat praktiseras 
i högre grad och ett kommunalt organiserat tillvaratagande av vissa 
delar av avfallets icke-organiska beståndsdelar var möjligt. För det 
senare fanns redan ett etablerat system. 
Med argument om en rationell, enkel och för framtiden hållbar 
lösning blev förbränning den metod som valdes. Vid sidan om den 
och i mindre skala praktiserades dumpning och, i huvudsak som 
en rest från en tidigare praktik, visst tillvaratagande. Även om nyt-
tiggörande av förbränningens överskottsvärme inte praktiserades 
under hela förbränningsregimens period var tanken aktuell under 
i stort sett hela tiden. Att tillvarata värmen var önskvärt men inte 
ett prioriterat mål för kvittblivningen. Inte heller när den planerade 
nedläggningen av Ågestaverket gjorde förbränningsanläggningen i 
Högdalen intressant som fjärrvärmeproducent handlade det om att 
nyttiggörandet tillskrevs ett betydande värde, utan om att staden 
kunde utnyttja en befintlig anläggning.
Det var inte bara nyttiggörandet av förbränningen som var låg-
prioriterat, avfallets bruksvärde framställdes under den här tiden 
som ointressant trots att man till exempel noterade att den privata 
pappersinsamlingen tidvis var mycket stor. Avfallet sågs som en 
belastning. I början av förbränningsregimen var de estetiska och 
lokala aspekterna på avfallets belastning centrala. Det kan i ljuset av 
funktionalismens ideal ha fungerat som ett avståndstagande från en 
förgången tid. Såväl sopnedkasten som förbränningen kan ses som 
sätt att snabbt, osynligt och rationellt bli av med smuts och skräp. 
Jag menar att valet att bygga en förbränningsanläggning i hög 
grad var påverkat av samhällsideal som betonade tekniska, storskaliga 
och framåtsyftande lösningar, lösningar som sågs som inkompatibla 
med sortering i kategorier och en hantering av avfall som krävde 
kontakt med människohänder. Det tekniska system som infördes 
i och med att förbränningsanläggningen i Lövsta byggdes 1938 är 
av stor vikt för att förklara att förbränningen årtiondena därefter 
inte ifrågasattes. Anläggningen var kostsam och hade redan från 
start utformats med tanke på vidare utbyggnad. Under hela den 

avfallsregimer och regimskiften
229
följande perioden gjorde den växande avfallsmängden att staden 
tvingades att utöka förbränningen vid Lövsta. Senare tog staden 
hjälp av bostadsbolagens värmeanläggningar och slutligen byggdes 
Högdalens förbränningsanläggning. Staden löste alltså de växande 
behoven av avfallshantering med att komplettera befintliga logistiska 
och tekniska system. Därtill var tippningen i den egna kommunen 
eller i andra kommuner en provisorisk men välutnyttjad möjlighet. 
Fram till slutet av 1960-talet uppfyllde förbränningen relativt väl 
de mål om effektiv och oproblematisk hantering som fanns. Beslu-
tet att bygga anläggningen i Högdalen måste ses i det perspektivet. 
Gatukontorets och stadens problem var under större delen av perioden 
inte kvittblivningsmetoden utan avfallets snabbt stigande mängd. 
Systemet framstod som pålitligt men otillräckligt, varför lösningar 
för att bygga ut förbränningen anfördes och genomfördes. Förutom 
tippningen, som användes när förbränningskapaciteten var otillräck-
lig, förklarades parallellt utnyttjade kvittblivningsmetoder i form 
av tillvaratagande vara viktiga för att förbränningen skulle fungera. 
De materiella svårigheterna att hantera olja, kemiska komponenter 
och vissa plaster i avfallet tilltog dock under 1960-talets slut och 
1970-talets början och kan ha bidragit till att regimen förändrades 
i början på 1970-talet. 
Den största utmaningen för förbränningsregimen utgjordes emel-
lertid av en ny syn på, och en ny kunskap om, jordens ändliga 
resurser och människans påverkan på miljön. I slutet av 1960-talet 
innebar detta synsätt att det i fullmäktige framfördes önskemål om 
nya kvittblivningsmetoder, som skulle bygga på kretsloppstänkande. 
Under 1960- och 1970-talen bidrog miljöfrågan till att avfall sågs 
som en belastning i ett längre tids- och rumsperspektiv. 
Koncentrationen låg under 1970-talet på att komplettera och för-
bättra den rådande praktiken, inte att helt byta praktik. Till detta 
skifte mot mer pragmatiska lösningar finns det flera förklaringar, 
en viktig sådan är att staden relativt nyss investerat i förbränning i 
och med byggandet av Högdalen. De förändringar som infördes, 
återvinning av avfallsmaterial och reglering av farligt avfall, innebar 
att det befintliga systemet för förbränning kunde behållas i stort 

stadens sopor
230
sett som det var. Förbränningsregimens tröghet befästes än mer när 
beslut togs om att ansluta Högdalen till Stockholms fjärrvärmenät. 
En skillnad mellan de båda avfallsregimernas förändring är att 
det under tillvarataganderegimens slutfas framstår som att avfallets 
sammansättning var en central förklaring till regimen och till dess 
förändring och upphörande, medan det under förbränningsregimens 
uppbyggnad, utmaningar och förändring kring 1970 var föreställ-
ningar om rationalitet, modernitet, miljö och resursanvändning som 
hade störst betydelse. Tekniska möjligheter och teknisk förändring 
betydde också att en mer storskalig förbränning av större delen av 
avfallsmängden var möjlig. 
Bild 8. Flygbild över Lövsta som visar hur strandlinjen förändrats efter 
år tionden av dumpning. 1959.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer Fa 51091.
Fotograf: Oscar Blad. 

avfallsregimer och regimskiften
231
Agrart och urbant som idé och praktik för kvittblivning
Den periodisering av Stockholms kvittblivning som jag gjort har 
kopplingar till bredare idéhistoriska strömningar. De begränsar vilka 
alternativ som ses som möjliga och de sätter ramarna för diskus-
sionerna, förslagen och de politiska åtgärderna. Det är därför lika 
viktigt att förstå det idéhistoriska sammanhanget som att förstå de 
begränsningar i handlingsalternativ som avfallets mängd och sam-
mansättning medför. 
Nils Edling hävdar i sin avhandling Det fosterländska hemmet att 
det svenska samhället kring 1900 brukar beskrivas som format av 
urbaniseringen och industrialiseringen, men att det samtidigt fanns 
en tanke om att utvecklingen och civilisationen även i framtiden 
skulle vara ett agrart projekt. Samhället var statt i snabb förändring 
men fast förankrat i ett äldre agrarsamhälle.
16
 Andra forskare har 
visat hur förhoppningar om teknisk och social utveckling i sam-
hället knöts till livet på landet och inte till städerna.
17
 En komplet-
terande, och i tidigare forskning ofta framhållen, tolkning av det 
agraras position under denna tid är att industrialiseringen skapade 
en motreaktion som innebar att det agrara uppgraderades och sågs 
som en garant för såväl social stabilitet som landets försörjning.
18
 
Oavsett orsaken till att det agrara eller lantliga var ett ideal vid 
den här tiden är dessa idéströmningar relevanta för min studie. 
Tillvarataganderegimen i Stockholm kan förstås som en del av hur 
ett agrart kulturellt präglat Sverige förhöll sig till det nya, i detta 
fall en avfallssammansättning som bar spår av industrisamhällets 
konsumtion. Jag tolkar Stockholms kvittblivning under det tidiga 
1900-talet som innehållande en spänning mellan den agrart präg-
lade staden, som ingår i ett kretslopp med omgivande landsbygd, 
och en framväxande modern storstad. Tingsten återkom under sin 
verksamhet till avfallets ”naturliga” plats och ”naturliga” använd-
ning som ett skäl till källsorteringen – en uppfattning som byggde 
på ett kretsloppstänkande men som sattes på prov av den samtida 
avfallssammansättningen: 
Huru skall man […] utan utomordentliga omkostnader blifva kvitt 
denna naturvidriga blandning, som i sitt sammanrörda tillstånd 
endast har liten eller ingen användning. Eller kan väl anse natur-

stadens sopor
232
enligt och förnuftigt att sammanblanda potatisskal och kokshinkar, 
mattor och hästspillning, köttrester och skodon, vegetabilier och 
aflagda kläder, papper och löfruskor, skämda sydfrukter och bort-
kastade böcker. Nej förvisso! En sådan blandning måste betecknas 
som barbarisk, och dess förekomst kan endast förklaras därmed, att 
man ej beaktat, ej tänkt på, att de stora förändringar, som affallet 
under de sista 25 à 50 åren undergått, med nödvändighet måste 
fordra förändrade metoder för dess uppsamling och behandling.
19
Sorteringen och tillvaratagandet blev ett sätt att behålla stadens 
koppling till det agrara men samtidigt foga sig i den moderna stadens 
villkor: större mängder avfall och en mer heterogen avfallssamman-
sättning. Försöken att finna lösningar på stadens avfallsproblem hade 
ett kretsloppsbaserat jordbruk som förebild men var för den sakens 
skull inte omoderna i sin samtid. Den agrara förebilden präglade 
såväl diskussion som praktik. Till det kan läggas att stadens avfall 
trots den påbörjade förändringen mot en mer heterogen sammansätt-
ning till större del fortfarande var lämpligt som gödsel. Problemet 
vid sekelskiftet 1900 var den del av avfallet som inte passade in i 
det agrara kretsloppet. 
De aktörer som jag i denna avhandling ger plats och röst åt har 
gett uttryck för föreställningar med vissa bärande element. Till-
varataganderegimen kan ses som styrd av ett idékomplex grundat i 
ett samhälle som kännetecknades av fattigdom och knappa resurser 
och där det agrara fortfarande var norm. Med stöd av min empiriska 
undersökning menar jag att tillvarataganderegimen som idékomplex 
består av följande element (som delvis överlappar varandra): 
•  Avfallet har ett bruksvärde som motsvaras av ett marknadsvärde.
•  Avfall utgörs av skilda kategorier, som har en naturlig plats och 
hantering på grundval av hur det uppstått eller av vilket material 
det består av.
•  Sparsamhet med material bör eftersträvas i alla led från individ 
till samhälle.
•  Tillvaratagande är prioriterat.

avfallsregimer och regimskiften
233
Det sågs som självklart att avfallet hade ett bruksvärde som om 
avfallet hanterades riktigt skulle motsvaras av ett marknadsvärde 
och ge en inkomst till staden. En riktig hantering innebar en upp-
delning av avfallet i kategorier som var för sig kunde tillvaratas och 
försäljas. Både avfallets bruksvärde och dess kategorisering anknyter 
till kretsloppsförfarandet och den agrara normen att allt avfall kan 
få ett användningsområde. Förutom kretsloppstanken utgår detta 
idékomplex från en materiell verklighet med mycket fattigdom och 
begränsade materiella resurser. Sparsamheten med material var för 
många nödvändig men också kollektivt eftersträvansvärd. Idealen 
om kretsloppshantering och sparsamhet gjorde att kvittblivning 
genom tillvaratagande prioriterades.
Kopplingen mellan tillvaratagande av material och sparsamhet 
var till stor del materiellt grundad. Strasser har med den ingången 
förklarat tillvaratagande av avfall som en del av 1800-talets sam-
hälle, där idealen hade en fast förankring i hushållens ekonomi. 
Att lägga ned tid på att lappa och laga lönade sig, och lump, metall 
och gummi var också eftertraktade andrahandsvaror som kunde ge 
hushållen en extra inkomst.
20
 Sparsamhet kan emellertid vara ett 
ideal även utan en faktisk knapphet. Så har till exempel idéhistori-
kern Peder Aléx hävdat att argument om sparsamhet historiskt sett 
sällan varit ekonomiska.
21
 Han har också visat att Sverige hade ett 
hushållningsideal som till en del sträckte sig in på 1980-talet. Det 
var grundat i knappa resurser fram till 1950-talet, men fortsatte att 
vara ett ideal i konsumentupplysning, skolundervisning med mera 
även när det fanns betydligt större möjligheter för gemene man att 
konsumera.
22
 
Upphörandet av tillvarataganderegimens praktik innebar att 
kvittblivningen blev det sista steget i ett enkelriktat materialflöde i 
stället för att vara en del av ett kretslopp. Till detta kom ett idémäs-
sigt skifte från det agrara som norm. Det kan ses som en del av den 
sista sucken för den ekonomiska och demografiska förändring som 
brukar kallas ”den andra industriella revolutionen” mellan 1890 och 
1930. Lennart Schön skriver att den andra industriella revolutionen 
på flera sätt innebar en åtskillnad mellan stad och land. Från att 
jordbrukarna hade varit en betydande ekonomisk och politisk kraft 

stadens sopor
234
i Sverige försköts tonvikten mot städerna, industrialisterna och 
arbetarna. Människor flyttade i hög utsträckning till städerna och 
samtidigt sjönk tillväxttakten inom jordbruket. Under 1920-talet 
lades betydligt mer resurser på städerna än på landsbygden och 
skillnaden mellan stad och landsbygd blev allt större.
23
 
Staden kom att för många innebära det moderna och därmed goda 
sättet att leva. Där fanns framtiden och där skapades de rationella 
lösningarna. Författaren Lubbe Nordström var en av de tydligaste 
bärarna av detta synsätt under 1930- och 1940-talen.
24
 Han var både 
ett barn av sin tid och en aktiv skapare av uppfattningen om den 
efterblivna landsbygden och den moderna staden. I sin bok och sina 
radioreportage om ”Lort-Sverige” (1938) beskrev han en landsbygd 
i materiellt, hygieniskt och moraliskt förfall. I kontrast till denna 
skildring står hans bok