ta vara på avloppslammet. Man ser, så vitt jag
förstår, i den ansvariga instansen uteslutande storstadsmässigt på
denna fråga. Man tänker inte på att det är en fråga som berör hela
landet att återföra organiska ämnen till jorden. Hittills har de an-
svariga för avloppssystemen i vårt land inskränkt sin verksamhet
till att förstöra sjöar och vattendrag och utarma jorden.
99
sopexplosion och kretsloppstänkande
165
Han menade i stället att staden skulle kunna
tillvarata rötslammet i sådana former att det kunde användas som
lantbruksgödsel och trädgårdsgödsel, även om vi därigenom inte
skulle vinna någon omedelbar ekonomisk fördel. T.o.m. om det
skulle kosta något vore detta ändå ett mer sympatiskt sätt än att
bränna slammet – någonting som ju heller inte kommer att bli så
särdeles billigt.
100
Takman betonade både avfallets bruksvärde och omsorg om natur-
miljön. 1961 togs ändå beslut i fullmäktige om att dumpa rötslam på
internationellt vatten.
101
Här finns en parallell till synen på avfall som
estetisk belastning för lokalmiljön: problemet var inte att avlopps-
vattnet släpptes ut i vatten generellt utan att det släpptes ut i vatten
nära staden. Beslutet att dumpa slammet på internationellt vatten
ledde till ytterligare protester från Takman och hans partikamrat
Rickard Eurén, som ville att en utredning skulle tillsättas om hur
slammet bäst kunde tas tillvara.
102
Takman gjorde ett yttrande i
fullmäktiges plenum där han återigen tryckte på vikten av att hålla
vattnen rena och i stället återföra slammet som näring till jorden.
103
I denna debatt kallade det ansvariga borgarrådet Berglund Takmans
förslag om att göra gödsel av slam för ett ”fantasifullt projekt”. Han
sade att slammet genomgått en så omfattande rening att det inte
kunde tillfoga Östersjön någon skada samt att dumpandet i havet
var en väl beprövad metod utomlands. Hans främsta argument mot
att tillvarata slammet som gödsel var att det skulle vara en kostsam
hantering.
104
Samtidigt som tillvaratagandet av slammet kallades ett ”fantasi-
fullt projekt” togs ändå delar av slammet tillvara som jordförbätt-
ringsmedel. Sedan början av 1950-talet fanns det svensk jordbruks-
forskning om möjligheterna att ta tillvara slam som gödsel
105
och
det praktiserades också i Stockholm. Vid Louddens reningsverk
torkades slammet på vakuumfilter och från Åkeshovs reningsverk
pumpades slammet till Lövsta där det avvattnades och fram till
1966 lades att torka på näraliggande gärden. Efter denna torkning
användes slammet främst av stadens egen parkavdelning. Tillvara-
tagande var alltså redan en del av strategin för kvittblivning av
stadens sopor
166
avloppsslammet.
106
En brist i detta förfaringssätt var att behovet av
torkning krävde stora ytor alternativt dyra investeringar. En annan
brist var att parkavdelningen inte kunde använda hur mycket slam
som helst och att det fanns få andra möjliga köpare – lite samma
situation som med gödselavfallet på 1920-talet. Försöken att utveckla
tillvaratagandet av avloppsslam som gödsel utökades 1966. Bland
annat bedrevs en försöksverksamhet under ledning av experter på
växtnäring och jordbruk.
107
Under 1966 inledde gatukontoret ett
försök med att transportera bort slammet för användande på gårdar
i grannkommunen Upplands-Bro. Detta försök hindrades dock av
lokala hälsovårdsmyndigheter.
108
Dessa försök var förmodligen en direkt följd av en vattendom
som förbjöd staden att fortsätta dumpa slam i Saltsjön efter år 1965.
För att lösa den akuta situationen och bli av med slammet tog man
då ett beslut om att dumpa slam från Henriksdals reningsverk vid
Azorerna i Atlanten. För transporten skrev staden ett avtal med ett
rederi som använde returresan till att skeppa olja. Det fanns en viss
förhoppning om att detta skulle vara en lösning på slamproblemet
men redan 1967 upphörde denna hantering som varken varit lönande
för staden eller för rederiet.
109
En ny lösning som kom att diskuteras
var en anläggning vid Lövsta för att torka delar av stadens slam. Det
torkade slammet skulle sedan kunna användas antingen som gödsel
eller brännas.
110
Thorsten Sundström, som sedan 1965 var trafik- och
stadsbyggnadsborgarråd med ansvar för bland annat renhållning,
betonade 1967 både i ett skriftligt utlåtande och i öppen debatt
att torkningsanläggningen inte innebar ett avståndstagande från
tillvaratagandet som gödsel till förmån för förbränning eftersom
torkningen eventuellt också underlättade tillvaratagandet.
111
Försö-
ken om att tillvarata slammet motiverades dock inte av slammets
värde, vilket nedanstående citat från 1968 visar:
Sammanfattningsvis vill gatukontoret framhålla följande:
1. att användandet av slammet från stadens reningsverk i jordbruket
inte är av nämnvärd betydelse sett från folkhushållets synpunkt,
2. att tillhandahållandet av slamgödsel inom jordbruket skulle ställa
sig förlustbringande för staden,
sopexplosion och kretsloppstänkande
167
3. att den utländska erfarenheten visar att efterfrågan på avlopps-
slam från stora samhällen är obetydlig och att framställningen av
slamgödsel är förlustbringande,
4. att gatukontoret dock har upptagit överläggningar med represen-
tanter för hushållningssällskap och jordbrukarorganisationer i syfte
att få veta hur stort intresse det finns bland jordbrukarna för att
använda stadens rötslam som gödsel- och jordförbättringsmedel.
112
Samtidigt beskrev den kommunala Vattenvårdskommittén att
allt slam nu omhändertogs av jordbruket, men det var förknippat
med osäkerhet att enbart förlita sig på dessa kunder och metoder.
Sundström menade också att man ytterligare behövde utreda vilken
miljöpåverkan slammet kunde få om det spreds på odlingsmark. För
detta hade Socialstyrelsen tillsatt en statlig arbetsgrupp.
113
Olika sätt
att torka eller minska vattenmängden i slammet samt därefter föra
ut det på jordbruksmarker blev ändå den metod som användes för
att bli av med den största delen av Stockholms slam.
114
Under senare delen av 1960-talet togs även frågan om att använda
övrigt avfall till gödsel upp i fullmäktige. Detta skedde första gången
1967 i en debatt om den planerade Högdalenanläggningen. Folk-
partisten Samuel Strandberg, som var ledamot i gatunämnden,
ifrågasatte ”den principiella lösningen av sopdestruktionen som
Högdalen representerar” och menade att man borde försöka se över
möjligheterna att kompostera avfall.
115
Strandberg fick medhåll från
bland andra det ansvariga borgarrådet Sundström, även om denne
pekade på att det fanns en del svårigheter med metoden. Både
Strandberg och Sundström månade om att uttrycka en omsorg om
”det biologiska kretsloppet” och att det skulle tas i beaktande vad
gällde Stockholms avfallshantering.
116
Även Takman lade ett ord
för tillvaratagande av det fasta avfallet när han i en interpellation
1968 ifrågasatte att förbränning och täcktippning var en rationell
kvittblivning av det fasta avfallet. I anslutning till det tog han upp
metoder för nyttiggörande. Dels den engelska Lawdenmetoden
som gick ut på att allt avfall pulvriserades till gödningsmedel, dels
en japansk metod som gick ut på att man gjorde byggnadssten av
avfallet.
117
Även i denna debatt menade borgarrådet Sundström sig
vara öppen för olika lösningar, och han lovade att olika metoder
stadens sopor
168
skulle utredas för Stockholms del. Han ansåg dock att frågan var
mer komplicerad än vad Takman gjorde gällande.
118
I diskussionen om och praktiken för att tillvarata slam och använda
avfall till jordförbättringsmedel framträder en förändrad hållning
till kvittblivning. De tidiga förslagen om att bränna eller dumpa
slammet till havs faller väl in i förbränningsregimens ram, det gjorde
även den tidiga praktiken med tillvaratagande eftersom den inte hade
som mål att ta tillvara utan att bli kvitt slammet i brist på andra
lösningar. I den senare retoriken om ett tillvaratagande av slam som
gödsel framställdes kretslopp och miljöhänsyn som överordnade
ekonomiska kostnader för kvittblivning. Det utmanade knappast
den rådande förbränningsregimen eftersom slammet stod lite vid
sidan av den övriga avfallshanteringen. När tillvaratagande och
miljöhänsyn fördes fram som mål för övrig kvittblivning innebar
det en förändring av förbränningsregimens idé.
119
Denna förändring
ledde till vissa praktiska initiativ i form av en studieresa, beaktande
av kompostering i utredningar och förslag om försöksverksamhet för
att utröna komposteringens möjligheter, men inverkade egentligen
inte på kvittblivningen.
120
En belastning för närmiljön.
En antropocentrisk miljösyn
Hur kom det sig att diskussionen förändrades och att nya argument
för kvittblivning kom in i fullmäktige? Jag menar att det bland
annat hade att göra med att avfall blev en del av miljöfrågan som
vid den här tiden gjorde sitt intåg i den allmänna och politiska
debatten. Vad en miljöfråga är och hur den kommer till uttryck
kan diskuteras. Ett sätt att se på det är att skilja mellan en antro-
pocentrisk och en geocentrisk miljösyn. En antropocentrisk miljö-
syn ställer människan och hennes trivsel och livsvillkor i centrum.
Till skillnad från en geocentrisk miljösyn så handlar den således
inte om att ”naturen i sig” utan snarare om miljön som estetiskt
och praktiskt värde för människan. Detta avsnitt handlar om hur
en antropocentrisk miljösyn blev mer framträdande i fullmäktige
under perioden fram till 1967.
sopexplosion och kretsloppstänkande
169
Den antropocentriska miljösynen framträder mest i frågorna om
avfallsanläggningens placering och nedskräpningen genom hushål-
lens grovavfall. Denna typ av frågor om avfallet som en belastning
för närmiljön och omgivningen i estetiskt hänseende var inte ny
men den förekom mer frekvent under perioden. Den fördes fram
i fullmäktige av ledamöter och medborgare. I början av 1960-talet
riktades till exempel klagomål mot tippningen på Lövsta, som
bland andra Hässelby villastads socialdemokratiska kvinnoklubb
ansåg förstöra den naturliga terrängen till stor skada för de boendes
friluftsliv.
121
Föroreningar i form av flygaska och sot från Lövsta var
också föremål för klagomål, de utvecklades till ett återkommande
inslag i lokaltidningen i Västerort.
122
Lövstas lokala miljöproblem
berördes också i fullmäktige.
123
Den fråga som kom att dominera den
här typen av kritik både i dagstidningar och i fullmäktige var röken
från den planerade anläggningen i Söderort och att anläggningens
placering skulle komma att inverka negativt på bostadsområdena.
124
I fullmäktige utvecklades kritiken mot Älvsjöalternativet av en
representant för högern, Ethel Florén-Winther. Hon menade att man
inte tog nog hänsyn till de boendes trivsel, hälsa och psykologiska
aspekter utan enbart såg till tekniska och ekonomiska fördelar vid
placeringen av förbränningsanläggningen. Hon tog framförallt upp
risken för luftföroreningar i form av rök och stoft.
125
Vidare säger borgarrådet att rökgaser medför inte någon större
förorening av luften. Det är kanske riktigt, om det bara vore fråga
om vanliga luftföroreningar av de slag som vi dagligdags har kän-
ningar av, var vi än befinner oss här i staden, men dessa rökgaser
innehåller 170 ton sot och aska, som kommer att spridas ut över
området utöver de vanliga luftföroreningarna. Jag har räknat ut
vad detta bl. a. kommer att betyda i merkostnader för de 10 000
husmödrar i Örby, Hagsätra och Älvsjö som måste putsa fönstren
betydligt oftare än förut. Låt oss försiktigtvis anta att den ökade
stoftmängden kräver en extra fönsterputs i månaden även med en
mycket blygsam timlön för husmödrarnas arbete försvinner i så
fall hela den besparing utredningen räknat med, och dessa 10 000
husmödrar får med sin arbetskraft täcka den vinst Stockholms stad
vinner med Älvsjöförslaget.
126
stadens sopor
170
Hennes oro gällde framförallt de nära boendes trivsel. Borgarrådet
Helge Berglund replikerade och sade att anläggningar utomlands
och den i Sundbyberg som liknade den planerade inte hade gett
upphov till klagomål.
127
Trots det bidrog kritiken till att gatunämn-
den gjorde en ny bedömning av olika alternativa placeringar. 1963
föreslogs en placering i Högdalen.
128
Även om också detta förslag
kritiserades för att det skulle drabba de boende, och fullmäktige-
ledamöter hänvisade till brev från lokala föreningar som ville ha
en ny utredning, var fullmäktige i stort sett enigt om förslaget.
129
I fullmäktige återkom man till att den växande avfallsmängden
gjorde att man måste komma till ett beslut, bland annat yttrade
sig Berglund:
Det finns 108 stadsdelar i den här staden, och alla vill väl ha sina
sopor brända, men de kanske inte är så glada att få en sådan anlägg-
ning. Den måste emellertid finnas någonstans.
130
Högdalen sågs som en kompromiss mellan ekonomiska aspekter och
lokal miljö. Politikerna i fullmäktige, inom såväl borgarrådsbered-
ningen som stadskollegiet, månade också om att visa omtanke om
närmiljön och framhöll inte bara att röken skulle renas från stoft
utan också vikten av att planerna på ett friluftsområde i Högdalen
inte stördes.
131
Människors trivsel och miljö användes också som ett argument
för en ny anläggning. Sopstationerna hade kritiserats för att de spred
obehag i form av lukt och avfall.
132
Ansvariga politiker påtalade
att bullret och obehaget av de stationer som låg söder om Slussen
skulle upphöra eftersom man kunde lägga ned dem i samband
med byggandet av Högdalen.
133
Politiker och tjänstemän förutsåg
att denna typ av hänsyn till de närboende och till miljön skulle bli
en allt viktigare komponent i kvittblivningsfrågan framöver. När
tältugnarna byggdes i Lövsta i början på 1960-talet menade man att
denna typ av ugn inte skulle komma att tolereras i en nära fram-
tid eftersom den släppte ut för mycket flygaska.
134
Det hade bland
annat att göra med att utsläpp diskuterades i större utsträckning. I
utredningar om och planer för ytterligare förbränning talades det
om vikten av rökgasrening vid byggande av nya ugnar och anlägg-
sopexplosion och kretsloppstänkande
171
ningar.
135
Gatukontoret betecknade i mitten på 1960-talet den del av
avfallshanteringen som innebar att man vid Lövsta brände oljeavfall
i gropar under bar himmel som ”sanitärt oläglig”.
136
Den kritik av avfallshanteringen och kvittblivningen som togs
upp i fullmäktige i början av 1960-talet måste sättas i samband med
att staden genom att den växte till yta och befolkning lämnade allt
mindre utrymme för avfallshantering inom ett ur kostnadshänse-
ende rimligt avstånd från centrum. Avfallet blev också till följd av
otillräcklig kvittblivning mer synligt i form av mer eller mindre
spontana tipplatser. Kritiken hade också att göra med en ny syn på
politikerna som företrädare för medborgarna, och medborgarna
som några att ta hänsyn till och vars röster politikerna ville vinna.
Detta yttrade sig i att politikerna generellt var mer intresserade av
att uttala sig i avfallsfrågan under 1960-talets andra hälft. I den
meningen blev avfallsfrågan mer intressant för politikerna.
Den antropocentriska miljökritiken riktade sig inte mot den
gällande förbränningsregimen. Förbränningen i sig kritiseras inte
utan enbart platsen eller formen för den, och tippning kritiserades
på samma sätt. Lösningen på problemet med stadens avfall var för
många inte en förändrad avfallsregim utan att flytta problemet längre
bort. De som var mot Högdalenalternativet önskade till exempel att
staden i stället hade planerat för en anläggning i Ågesta i Huddinge.
Trots att kritiken som tog sin utgångspunkt i en antropocentrisk
miljösyn inte utgjorde någon utmaning för förbränningsregimen
indikerar den att avfallsfrågan gick in i en ny fas där avfall i allt
högre grad kom att ses som en belastning på miljön.
Kritik av en slösaktig tid. En geocentrisk miljösyn
Stadshistorikern Sven Lilja har undersökt miljöbegreppets förekomst
och innebörd i Stockholms stadsfullmäktiges budgetinledningar.
Hans slutsats stöder antagandet att en antropocentrisk miljöuppfatt-
ning var rådande i början av 1960-talet. Han och flera andra forskare
menar att ordet ”miljö” fick en ny betydelse under andra hälften av
1960-talet. Lilja skriver att i den mån ordet användes i fullmäktige
före 1967 var det i betydelsen ”omgivning”, men under och efter
stadens sopor
172
detta år kopplades det till ”grön ideologi” eller ”gröna frågor” och var
en del av en ”miljödiskurs”.
137
Förändringen skulle kunna beskrivas
som att man gick från en i hög grad antropocentrisk miljösyn till en
geocentrisk, det vill säga från en uppfattning som sätter människan
i centrum till en som sätter naturen i sig i centrum. I detta avsnitt
diskuterar jag hur denna förändrade miljösyn kom till uttryck i
avfallsfrågan. Innebar en förändrad miljösyn också en förändrad
förbränningsregim och i så fall på vad sätt?
En del av förändringen uttrycktes i frågan om avloppsslammet.
Under 1960-talet skedde en omsvängning mot att alla som yttrade
sig i frågan ville framhålla sin omsorg om ”kretsloppet” och miljön.
I början var det emellertid bara Takman och kommunisterna som
hade denna inställning. Takman menade som framgått att förfa-
randet att släppa ut avloppsvatten i vatten var förkastligt eftersom
det förstörde sjöar och hav och att tillvaratagandet av slammet som
gödsel var motiverat även om det inte inbringade någon inkomst
till staden.
138
Det var således inte ett (kortsiktigt) nyttotänkande
som Takman lutade sig mot. I ett yttrande 1961 ifrågasatte han det
ansvariga borgarrådet Berglund och såg utsläppen av avloppsslam
mot bakgrund av en genomgående global förstörelse av naturen:
Det är synd att inte herr Berglund har tid och lust att läsa några
vetenskapliga arbeten i de här frågorna. Han skulle då finna, att det
jorden runt är ett aktuellt problem att hindra den jordförstörelse,
den rovdrift med naturtillgångar, som under många decennier varit
en skuggsida av industrialiseringen. Varje år förs organiska bestånds-
delar och nödvändiga mineralsalter bort från den odlade jorden. I
vissa områden, kanske främst i Förenta staterna, har stora områden
som tidigare varit bördig mark förvandlats till öknar. Också här i
Sverige finns trakter där en mångårig utsugning av jorden medfört
skador som blir mycket svåra eller omöjliga att reparera.
139
Takman poängterade att detta var mer än ett lokalt problem. Bland
annat kritiserade han Berglunds politik som innebar att man flyt-
tade problemet längre bort i stället för att lösa det:
sopexplosion och kretsloppstänkande
173
Borgarrådet Berglunds rotel för sedan några månader en välmoti-
verad kampanj mot stadens nedskräpning. På affischer har vi sett
mottot ”Bli en känguru – stoppa skräpet i fickan”. Det är en paroll
för stadens enskilda medborgare. Det skulle varit klädsamt om de
ansvariga myndigheterna varit lika måna själva om att skydda mark
och vatten från nedskräpning som de är om de enskilda medbor-
garnas uppträdande.
Herr Berglunds ficka har blivit för liten. I stället för sundet vid
Waldemarsudde skall han göra Östersjön till den ficka som rym-
mer allt.
140
Fram till 1967 var det bland Stockholmspolitikerna bara Takman
och ett par av hans partikamrater som förde fram denna geocentriska
miljösyn i avfallsfrågan. När samma tanke 1963 artikulerades av en
medborgare, Bernt Steffenburg, ansågs den knappt vara värd att
beakta. Steffenburg föreslog i ett antal besvärsskrivelser att slammet
skulle renas i högre grad samt att man skulle ta tillvara slam som
gödsel i stället för att förbränna det. Ett svar gavs och skrivelserna
togs upp i fullmäktige, där enskilda ledamöter kunde kommentera
frågan.
141
Att frågan inte diskuterades och gatukontoret inte moti-
verade sitt nekande svar visar att gatukontoret och fullmäktige var
kvar i den rådande avfallsregimens idé.
Ett par år senare blev förslag liknande Takmans och Steffenburgs
möjliga att diskutera. Förbränningen som enda lösning ifrågasattes
och kritiken kopplades till en allmän kritik av överflödssamhället. År
1967 förespråkade folkpartisten och gatunämndsledamoten Strand-
berg kompostering av det fasta avfallet. Han talade om vikten av
att verka i enlighet med det biologiska kretsloppet och att minska
den globala föroreningen och utarmningen av naturen:
Är verkligen förbränning sista ordet på detta område? Utvecklingen
har i själva verket gått mycket fort när det gäller dessa frågor om
vår miljö och kvittblivningen av olika slags avfall. [– – –] Det finns
en synpunkt som har kommit fram under senare år med växande
skärpa, och det är att vi inom vår höga tekniska civilisation har ett
starkt önskemål att på något sätt kunna komma in i ett biologiskt
kretslopp, d.v.s. återföra till naturen vad vi tar därifrån.
stadens sopor
174
Strandberg betonade resursslöseriet i avfallsförbränningen och
sopornas lämplighet som kompost:
vi bränner upp våra sopor, som ju till övervägande del består av
högklassig nedbrytbar cellulosa, en utmärkt råvara för kompostjord,
som vi lider mycket stor brist på. Som slutprodukt får vi huvudsak-
ligen en massa luftföroreningar. Dessa söker vi dels reducera genom
mycket dyrbara rökgasreningsanordningar, dels att Dostları ilə paylaş: |