Stadens sopor Till sjoxarna



Yüklə 5,02 Mb.
Pdf görüntüsü
səhifə8/18
tarix09.02.2017
ölçüsü5,02 Mb.
#8052
1   ...   4   5   6   7   8   9   10   11   ...   18
ta vara på avloppslammet. Man ser, så vitt jag 
förstår, i den ansvariga instansen uteslutande storstadsmässigt på 
denna fråga. Man tänker inte på att det är en fråga som berör hela 
landet att återföra organiska ämnen till jorden. Hittills har de an-
svariga för avloppssystemen i vårt land inskränkt sin verksamhet 
till att förstöra sjöar och vattendrag och utarma jorden.
99
 

sopexplosion och kretsloppstänkande
165
Han menade i stället att staden skulle kunna
tillvarata rötslammet i sådana former att det kunde användas som 
lantbruksgödsel och trädgårdsgödsel, även om vi därigenom inte 
skulle vinna någon omedelbar ekonomisk fördel. T.o.m. om det 
skulle kosta något vore detta ändå ett mer sympatiskt sätt än att 
bränna slammet – någonting som ju heller inte kommer att bli så 
särdeles billigt.
100
Takman betonade både avfallets bruksvärde och omsorg om natur-
miljön. 1961 togs ändå beslut i fullmäktige om att dumpa rötslam på 
internationellt vatten.
101
 Här finns en parallell till synen på avfall som 
estetisk belastning för lokalmiljön: problemet var inte att avlopps-
vattnet släpptes ut i vatten generellt utan att det släpptes ut i vatten 
nära staden. Beslutet att dumpa slammet på internationellt vatten 
ledde till ytterligare protester från Takman och hans partikamrat 
Rickard Eurén, som ville att en utredning skulle tillsättas om hur 
slammet bäst kunde tas tillvara.
102
 Takman gjorde ett yttrande i 
fullmäktiges plenum där han återigen tryckte på vikten av att hålla 
vattnen rena och i stället återföra slammet som näring till jorden.
103
 
I denna debatt kallade det ansvariga borgarrådet Berglund Takmans 
förslag om att göra gödsel av slam för ett ”fantasifullt projekt”. Han 
sade att slammet genomgått en så omfattande rening att det inte 
kunde tillfoga Östersjön någon skada samt att dumpandet i havet 
var en väl beprövad metod utomlands. Hans främsta argument mot 
att tillvarata slammet som gödsel var att det skulle vara en kostsam 
hantering.
104
 
Samtidigt som tillvaratagandet av slammet kallades ett ”fantasi-
fullt projekt” togs ändå delar av slammet tillvara som jordförbätt-
ringsmedel. Sedan början av 1950-talet fanns det svensk jordbruks-
forskning om möjligheterna att ta tillvara slam som gödsel
105
 och 
det praktiserades också i Stockholm. Vid Louddens reningsverk 
torkades slammet på vakuumfilter och från Åkeshovs reningsverk 
pumpades slammet till Lövsta där det avvattnades och fram till 
1966 lades att torka på näraliggande gärden. Efter denna torkning 
användes slammet främst av stadens egen parkavdelning. Tillvara-
tagande var alltså redan en del av strategin för kvittblivning av 

stadens sopor
166
avloppsslammet.
106
 En brist i detta förfaringssätt var att behovet av 
torkning krävde stora ytor alternativt dyra investeringar. En annan 
brist var att parkavdelningen inte kunde använda hur mycket slam 
som helst och att det fanns få andra möjliga köpare – lite samma 
situation som med gödselavfallet på 1920-talet. Försöken att utveckla 
tillvaratagandet av avloppsslam som gödsel utökades 1966. Bland 
annat bedrevs en försöksverksamhet under ledning av experter på 
växtnäring och jordbruk.
107
 Under 1966 inledde gatukontoret ett 
försök med att transportera bort slammet för användande på gårdar 
i grannkommunen Upplands-Bro. Detta försök hindrades dock av 
lokala hälsovårdsmyndigheter.
108
 
Dessa försök var förmodligen en direkt följd av en vattendom 
som förbjöd staden att fortsätta dumpa slam i Saltsjön efter år 1965. 
För att lösa den akuta situationen och bli av med slammet tog man 
då ett beslut om att dumpa slam från Henriksdals reningsverk vid 
Azorerna i Atlanten. För transporten skrev staden ett avtal med ett 
rederi som använde returresan till att skeppa olja. Det fanns en viss 
förhoppning om att detta skulle vara en lösning på slamproblemet 
men redan 1967 upphörde denna hantering som varken varit lönande 
för staden eller för rederiet.
109 
En ny lösning som kom att diskuteras 
var en anläggning vid Lövsta för att torka delar av stadens slam. Det 
torkade slammet skulle sedan kunna användas antingen som gödsel 
eller brännas.
110
 Thorsten Sundström, som sedan 1965 var trafik- och 
stadsbyggnadsborgarråd med ansvar för bland annat renhållning, 
betonade 1967 både i ett skriftligt utlåtande och i öppen debatt 
att torkningsanläggningen inte innebar ett avståndstagande från 
tillvaratagandet som gödsel till förmån för förbränning eftersom 
torkningen eventuellt också underlättade tillvaratagandet.
111
 Försö-
ken om att tillvarata slammet motiverades dock inte av slammets 
värde, vilket nedanstående citat från 1968 visar: 
Sammanfattningsvis vill gatukontoret framhålla följande: 
1. att användandet av slammet från stadens reningsverk i jordbruket 
inte är av nämnvärd betydelse sett från folkhushållets synpunkt,
2. att tillhandahållandet av slamgödsel inom jordbruket skulle ställa 
sig förlustbringande för staden,

sopexplosion och kretsloppstänkande
167
3. att den utländska erfarenheten visar att efterfrågan på avlopps-
slam från stora samhällen är obetydlig och att framställningen av 
slamgödsel är förlustbringande,
4. att gatukontoret dock har upptagit överläggningar med represen-
tanter för hushållningssällskap och jordbrukarorganisationer i syfte 
att få veta hur stort intresse det finns bland jordbrukarna för att 
använda stadens rötslam som gödsel- och jordförbättringsmedel.
112
Samtidigt beskrev den kommunala Vattenvårdskommittén att 
allt slam nu omhändertogs av jordbruket, men det var förknippat 
med osäkerhet att enbart förlita sig på dessa kunder och metoder. 
Sundström menade också att man ytterligare behövde utreda vilken 
miljöpåverkan slammet kunde få om det spreds på odlingsmark. För 
detta hade Socialstyrelsen tillsatt en statlig arbetsgrupp.
113
 Olika sätt 
att torka eller minska vattenmängden i slammet samt därefter föra 
ut det på jordbruksmarker blev ändå den metod som användes för 
att bli av med den största delen av Stockholms slam.
114
Under senare delen av 1960-talet togs även frågan om att använda 
övrigt avfall till gödsel upp i fullmäktige. Detta skedde första gången 
1967 i en debatt om den planerade Högdalenanläggningen. Folk-
partisten Samuel Strandberg, som var ledamot i gatunämnden, 
ifrågasatte ”den principiella lösningen av sopdestruktionen som 
Högdalen representerar” och menade att man borde försöka se över 
möjligheterna att kompostera avfall.
115
 Strandberg fick medhåll från 
bland andra det ansvariga borgarrådet Sundström, även om denne 
pekade på att det fanns en del svårigheter med metoden. Både 
Strandberg och Sundström månade om att uttrycka en omsorg om 
”det biologiska kretsloppet” och att det skulle tas i beaktande vad 
gällde Stockholms avfallshantering.
116
 Även Takman lade ett ord 
för tillvaratagande av det fasta avfallet när han i en interpellation 
1968 ifrågasatte att förbränning och täcktippning var en rationell 
kvittblivning av det fasta avfallet. I anslutning till det tog han upp 
metoder för nyttiggörande. Dels den engelska Lawdenmetoden 
som gick ut på att allt avfall pulvriserades till gödningsmedel, dels 
en japansk metod som gick ut på att man gjorde byggnadssten av 
avfallet.
117
 Även i denna debatt menade borgarrådet Sundström sig 
vara öppen för olika lösningar, och han lovade att olika metoder 

stadens sopor
168
skulle utredas för Stockholms del. Han ansåg dock att frågan var 
mer komplicerad än vad Takman gjorde gällande.
118
I diskussionen om och praktiken för att tillvarata slam och använda 
avfall till jordförbättringsmedel framträder en förändrad hållning 
till kvittblivning. De tidiga förslagen om att bränna eller dumpa 
slammet till havs faller väl in i förbränningsregimens ram, det gjorde 
även den tidiga praktiken med tillvaratagande eftersom den inte hade 
som mål att ta tillvara utan att bli kvitt slammet i brist på andra 
lösningar. I den senare retoriken om ett tillvaratagande av slam som 
gödsel framställdes kretslopp och miljöhänsyn som överordnade 
ekonomiska kostnader för kvittblivning. Det utmanade knappast 
den rådande förbränningsregimen eftersom slammet stod lite vid 
sidan av den övriga avfallshanteringen. När tillvaratagande och 
miljöhänsyn fördes fram som mål för övrig kvittblivning innebar 
det en förändring av förbränningsregimens idé.
119
 Denna förändring 
ledde till vissa praktiska initiativ i form av en studieresa, beaktande 
av kompostering i utredningar och förslag om försöksverksamhet för 
att utröna komposteringens möjligheter, men inverkade egentligen 
inte på kvittblivningen.
120
 
En belastning för närmiljön.  
En antropocentrisk miljösyn
Hur kom det sig att diskussionen förändrades och att nya argument 
för kvittblivning kom in i fullmäktige? Jag menar att det bland 
annat hade att göra med att avfall blev en del av miljöfrågan som 
vid den här tiden gjorde sitt intåg i den allmänna och politiska 
debatten. Vad en miljöfråga är och hur den kommer till uttryck 
kan diskuteras. Ett sätt att se på det är att skilja mellan en antro-
pocentrisk och en geocentrisk miljösyn. En antropocentrisk miljö-
syn ställer människan och hennes trivsel och livsvillkor i centrum. 
Till skillnad från en geocentrisk miljösyn så handlar den således 
inte om att ”naturen i sig” utan snarare om miljön som estetiskt 
och praktiskt värde för människan. Detta avsnitt handlar om hur 
en antropocentrisk miljösyn blev mer framträdande i fullmäktige 
under perioden fram till 1967. 

sopexplosion och kretsloppstänkande
169
Den antropocentriska miljösynen framträder mest i frågorna om 
avfallsanläggningens placering och nedskräpningen genom hushål-
lens grovavfall. Denna typ av frågor om avfallet som en belastning 
för närmiljön och omgivningen i estetiskt hänseende var inte ny 
men den förekom mer frekvent under perioden. Den fördes fram 
i fullmäktige av ledamöter och medborgare. I början av 1960-talet 
riktades till exempel klagomål mot tippningen på Lövsta, som 
bland andra Hässelby villastads socialdemokratiska kvinnoklubb 
ansåg förstöra den naturliga terrängen till stor skada för de boendes 
friluftsliv.
121
 Föroreningar i form av flygaska och sot från Lövsta var 
också föremål för klagomål, de utvecklades till ett återkommande 
inslag i lokaltidningen i Västerort.
122
 Lövstas lokala miljöproblem 
berördes också i fullmäktige.
123
 Den fråga som kom att dominera den 
här typen av kritik både i dagstidningar och i fullmäktige var röken 
från den planerade anläggningen i Söderort och att anläggningens 
placering skulle komma att inverka negativt på bostadsområdena.
124
 
I fullmäktige utvecklades kritiken mot Älvsjöalternativet av en 
representant för högern, Ethel Florén-Winther. Hon menade att man 
inte tog nog hänsyn till de boendes trivsel, hälsa och psykologiska 
aspekter utan enbart såg till tekniska och ekonomiska fördelar vid 
placeringen av förbränningsanläggningen. Hon tog framförallt upp 
risken för luftföroreningar i form av rök och stoft.
125
 
Vidare säger borgarrådet att rökgaser medför inte någon större 
förorening av luften. Det är kanske riktigt, om det bara vore fråga 
om vanliga luftföroreningar av de slag som vi dagligdags har kän-
ningar av, var vi än befinner oss här i staden, men dessa rökgaser 
innehåller 170 ton sot och aska, som kommer att spridas ut över 
området utöver de vanliga luftföroreningarna. Jag har räknat ut 
vad detta bl. a. kommer att betyda i merkostnader för de 10 000 
husmödrar i Örby, Hagsätra och Älvsjö som måste putsa fönstren 
betydligt oftare än förut. Låt oss försiktigtvis anta att den ökade 
stoftmängden kräver en extra fönsterputs i månaden även med en 
mycket blygsam timlön för husmödrarnas arbete försvinner i så 
fall hela den besparing utredningen räknat med, och dessa 10 000 
husmödrar får med sin arbetskraft täcka den vinst Stockholms stad 
vinner med Älvsjöförslaget.
126

stadens sopor
170
Hennes oro gällde framförallt de nära boendes trivsel. Borgarrådet 
Helge Berglund replikerade och sade att anläggningar utomlands 
och den i Sundbyberg som liknade den planerade inte hade gett 
upphov till klagomål.
127
 Trots det bidrog kritiken till att gatunämn-
den gjorde en ny bedömning av olika alternativa placeringar. 1963 
föreslogs en placering i Högdalen.
128
 Även om också detta förslag 
kritiserades för att det skulle drabba de boende, och fullmäktige-
ledamöter hänvisade till brev från lokala föreningar som ville ha 
en ny utredning, var fullmäktige i stort sett enigt om förslaget.
129
 
I fullmäktige återkom man till att den växande avfallsmängden 
gjorde att man måste komma till ett beslut, bland annat yttrade 
sig Berglund:
Det finns 108 stadsdelar i den här staden, och alla vill väl ha sina 
sopor brända, men de kanske inte är så glada att få en sådan anlägg-
ning. Den måste emellertid finnas någonstans.
130
Högdalen sågs som en kompromiss mellan ekonomiska aspekter och 
lokal miljö. Politikerna i fullmäktige, inom såväl borgarrådsbered-
ningen som stadskollegiet, månade också om att visa omtanke om 
närmiljön och framhöll inte bara att röken skulle renas från stoft 
utan också vikten av att planerna på ett friluftsområde i Högdalen 
inte stördes.
131
 
Människors trivsel och miljö användes också som ett argument 
för en ny anläggning. Sopstationerna hade kritiserats för att de spred 
obehag i form av lukt och avfall.
132
 Ansvariga politiker påtalade 
att bullret och obehaget av de stationer som låg söder om Slussen 
skulle upphöra eftersom man kunde lägga ned dem i samband 
med byggandet av Högdalen.
133
 Politiker och tjänstemän förutsåg 
att denna typ av hänsyn till de närboende och till miljön skulle bli 
en allt viktigare komponent i kvittblivningsfrågan framöver. När 
tältugnarna byggdes i Lövsta i början på 1960-talet menade man att 
denna typ av ugn inte skulle komma att tolereras i en nära fram-
tid eftersom den släppte ut för mycket flygaska.
134
 Det hade bland 
annat att göra med att utsläpp diskuterades i större utsträckning. I 
utredningar om och planer för ytterligare förbränning talades det 
om vikten av rökgasrening vid byggande av nya ugnar och anlägg-

sopexplosion och kretsloppstänkande
171
ningar.
135
 Gatukontoret betecknade i mitten på 1960-talet den del av 
avfallshanteringen som innebar att man vid Lövsta brände oljeavfall 
i gropar under bar himmel som ”sanitärt oläglig”.
136
Den kritik av avfallshanteringen och kvittblivningen som togs 
upp i fullmäktige i början av 1960-talet måste sättas i samband med 
att staden genom att den växte till yta och befolkning lämnade allt 
mindre utrymme för avfallshantering inom ett ur kostnadshänse-
ende rimligt avstånd från centrum. Avfallet blev också till följd av 
otillräcklig kvittblivning mer synligt i form av mer eller mindre 
spontana tipplatser. Kritiken hade också att göra med en ny syn på 
politikerna som företrädare för medborgarna, och medborgarna 
som några att ta hänsyn till och vars röster politikerna ville vinna. 
Detta yttrade sig i att politikerna generellt var mer intresserade av 
att uttala sig i avfallsfrågan under 1960-talets andra hälft. I den 
meningen blev avfallsfrågan mer intressant för politikerna. 
Den antropocentriska miljökritiken riktade sig inte mot den 
gällande förbränningsregimen. Förbränningen i sig kritiseras inte 
utan enbart platsen eller formen för den, och tippning kritiserades 
på samma sätt. Lösningen på problemet med stadens avfall var för 
många inte en förändrad avfallsregim utan att flytta problemet längre 
bort. De som var mot Högdalenalternativet önskade till exempel att 
staden i stället hade planerat för en anläggning i Ågesta i Huddinge. 
Trots att kritiken som tog sin utgångspunkt i en antropocentrisk 
miljösyn inte utgjorde någon utmaning för förbränningsregimen 
indikerar den att avfallsfrågan gick in i en ny fas där avfall i allt 
högre grad kom att ses som en belastning på miljön.
Kritik av en slösaktig tid. En geocentrisk miljösyn
Stadshistorikern Sven Lilja har undersökt miljöbegreppets förekomst 
och innebörd i Stockholms stadsfullmäktiges budgetinledningar. 
Hans slutsats stöder antagandet att en antropocentrisk miljöuppfatt-
ning var rådande i början av 1960-talet. Han och flera andra forskare 
menar att ordet ”miljö” fick en ny betydelse under andra hälften av 
1960-talet. Lilja skriver att i den mån ordet användes i fullmäktige 
före 1967 var det i betydelsen ”omgivning”, men under och efter 

stadens sopor
172
detta år kopplades det till ”grön ideologi” eller ”gröna frågor” och var 
en del av en ”miljödiskurs”.
137
 Förändringen skulle kunna beskrivas 
som att man gick från en i hög grad antropocentrisk miljösyn till en 
geocentrisk, det vill säga från en uppfattning som sätter människan 
i centrum till en som sätter naturen i sig i centrum. I detta avsnitt 
diskuterar jag hur denna förändrade miljösyn kom till uttryck i 
avfallsfrågan. Innebar en förändrad miljösyn också en förändrad 
förbränningsregim och i så fall på vad sätt? 
En del av förändringen uttrycktes i frågan om avloppsslammet. 
Under 1960-talet skedde en omsvängning mot att alla som yttrade 
sig i frågan ville framhålla sin omsorg om ”kretsloppet” och miljön. 
I början var det emellertid bara Takman och kommunisterna som 
hade denna inställning. Takman menade som framgått att förfa-
randet att släppa ut avloppsvatten i vatten var förkastligt eftersom 
det förstörde sjöar och hav och att tillvaratagandet av slammet som 
gödsel var motiverat även om det inte inbringade någon inkomst 
till staden.
138
 Det var således inte ett (kortsiktigt) nyttotänkande 
som Takman lutade sig mot. I ett yttrande 1961 ifrågasatte han det 
ansvariga borgarrådet Berglund och såg utsläppen av avloppsslam 
mot bakgrund av en genomgående global förstörelse av naturen:
Det är synd att inte herr Berglund har tid och lust att läsa några 
vetenskapliga arbeten i de här frågorna. Han skulle då finna, att det 
jorden runt är ett aktuellt problem att hindra den jordförstörelse
den rovdrift med naturtillgångar, som under många decennier varit 
en skuggsida av industrialiseringen. Varje år förs organiska bestånds-
delar och nödvändiga mineralsalter bort från den odlade jorden. I 
vissa områden, kanske främst i Förenta staterna, har stora områden 
som tidigare varit bördig mark förvandlats till öknar. Också här i 
Sverige finns trakter där en mångårig utsugning av jorden medfört 
skador som blir mycket svåra eller omöjliga att reparera.
139
Takman poängterade att detta var mer än ett lokalt problem. Bland 
annat kritiserade han Berglunds politik som innebar att man flyt-
tade problemet längre bort i stället för att lösa det:

sopexplosion och kretsloppstänkande
173
Borgarrådet Berglunds rotel för sedan några månader en välmoti-
verad kampanj mot stadens nedskräpning. På affischer har vi sett 
mottot ”Bli en känguru – stoppa skräpet i fickan”. Det är en paroll 
för stadens enskilda medborgare. Det skulle varit klädsamt om de 
ansvariga myndigheterna varit lika måna själva om att skydda mark 
och vatten från nedskräpning som de är om de enskilda medbor-
garnas uppträdande.
  Herr Berglunds ficka har blivit för liten. I stället för sundet vid 
Waldemarsudde skall han göra Östersjön till den ficka som rym-
mer allt.
140
Fram till 1967 var det bland Stockholmspolitikerna bara Takman 
och ett par av hans partikamrater som förde fram denna geocentriska 
miljösyn i avfallsfrågan. När samma tanke 1963 artikulerades av en 
medborgare, Bernt Steffenburg, ansågs den knappt vara värd att 
beakta. Steffenburg föreslog i ett antal besvärsskrivelser att slammet 
skulle renas i högre grad samt att man skulle ta tillvara slam som 
gödsel i stället för att förbränna det. Ett svar gavs och skrivelserna 
togs upp i fullmäktige, där enskilda ledamöter kunde kommentera 
frågan.
141
 Att frågan inte diskuterades och gatukontoret inte moti-
verade sitt nekande svar visar att gatukontoret och fullmäktige var 
kvar i den rådande avfallsregimens idé. 
Ett par år senare blev förslag liknande Takmans och Steffenburgs 
möjliga att diskutera. Förbränningen som enda lösning ifrågasattes 
och kritiken kopplades till en allmän kritik av överflödssamhället. År 
1967 förespråkade folkpartisten och gatunämndsledamoten Strand-
berg kompostering av det fasta avfallet. Han talade om vikten av 
att verka i enlighet med det biologiska kretsloppet och att minska 
den globala föroreningen och utarmningen av naturen:
Är verkligen förbränning sista ordet på detta område? Utvecklingen 
har i själva verket gått mycket fort när det gäller dessa frågor om 
vår miljö och kvittblivningen av olika slags avfall. [– – –] Det finns 
en synpunkt som har kommit fram under senare år med växande 
skärpa, och det är att vi inom vår höga tekniska civilisation har ett 
starkt önskemål att på något sätt kunna komma in i ett biologiskt 
kretslopp, d.v.s. återföra till naturen vad vi tar därifrån.

stadens sopor
174
Strandberg betonade resursslöseriet i avfallsförbränningen och 
sopornas lämplighet som kompost:
vi bränner upp våra sopor, som ju till övervägande del består av 
högklassig nedbrytbar cellulosa, en utmärkt råvara för kompostjord, 
som vi lider mycket stor brist på. Som slutprodukt får vi huvudsak-
ligen en massa luftföroreningar. Dessa söker vi dels reducera genom 
mycket dyrbara rökgasreningsanordningar, dels att 
Yüklə 5,02 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   ...   4   5   6   7   8   9   10   11   ...   18




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azkurs.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin