Stadens sopor Till sjoxarna

 1962, s. 91; Dufwa & Pehr-
son 1989, s. 62. 1962 skrev gatukontoret ett avtal med Svenska Bostäder 
om förbränning av hushållssopor i vissa av deras pannanläggningar. U 
211/1963, s. 1669. 1965 angavs att Svenska Bostäder förbränt 9 400 ton i 
sina anläggningar och HSB 2 200 ton. GK 1965, s. 130. 
31  Minskning från sammanlagt 39 600 till 28 100 ton. 86 000 ton grovso-
por från Stockholm fraktades till förortskommunerna. GK 1967, s. 146.
32  M 26/1965; M 49/1967; M 40/1969.
33  B 57/1969, s. 58f.
34  1970 lades ett förslag, som sedan antogs, som innebar att hushållens grov-
avfall skulle klassas som hushållsavfall och därmed bli föremål för kom-
munernas ansvar för obligatorisk hämtning i en kommande lagändring. 
Detta förslag hade sin grund i praktiska överväganden om hur man skulle 
kunna lösa nedskräpningen. U 418/1970, s. 4240f; P 14 dec. 1970, s. 1851.
35  GK 1970, s. 129.
36  GK 1970, s. 129; U 418/1970, s. 4195.
37  U 326/1965, s. 2558; U 420/1970, s. 4253.
38  GK 1974, s. 97.
39  U 1/1974, s. 9.
40  GK 1964, s. 129; Dufwa & Pehrson 1989, s. 170.
41  GK 1964, s. 129; STRUT 1969, s. 13.
42  GK 1965, s. 132.

292
noter till kapitel 5
43  GK 1967, s. 148.
44  U 5/1959, s. 23, 26; P 26 jan. 1959, s. 7; GK 1959, s. 78; GK 1960, s. 70.
45  U 5/1959, s. 23. 
46  GK 1959, s. 78.
47  GK 1961, s. 71.
48  GK 1962, s. 85.
49  U 211/1963, s. 1666.
50  U 211/1963, s. 1667.
51  U 211/1963, s. 1671.
52  U 211/1963, s. 1668, 1672.
53  STRUT 1969, s. 34.
54  U 211/1963, s. 1677. Förhållandena vid Lövsta skildras i Renhållningsut-
redningen 1957, s. 99. Denna syn på föroreningarna, som att man kunde 
lösa dem genom högre skorstenar, fanns även i Stockholm i slutet på 
decenniet. STRUT 1969, s. 7.
55  U 211/1963, s. 1673–1676.
56  P 17 juni 1963, s. 442f.
57  U 211/1963, s. 1677.
58  GK 1963, s. 94. 
59  U 37/1963, s. 462.
60  GK 1963, s. 95.
61  GK 1965, s. 130. 
62  GK 1964, s. 124.
63  GK 1970, s. 129f.
64  U 211/1963, s. 1668.
65  U 37/1963, s. 461.
66  Bränder i sopupplag och sopstationer ökade markant i Stockholm under 
1960-talets andra hälft. Pettersson 2013, s. 79.
67  U 211/1963, s. 6669.
68  GK 1965, s. 131.
69  GK 1960, s. 76.
70  GK 1965, s. 130; GK 1966, s. 153.
71  STRUT 1969, s. 28ff. 
72  STRUT 1969, s. 7.
73  Den höga andelen oljeeldning gjorde att vi inte hade så mycket aska 
under vintern. Den stora mängden papper gjorde också avfallet lämpligt 
att elda. STRUT 1969, s. 34.
74  GK 1962, s. 85.
75  U 211/1963, s. 1680.
76  STRUT 1969, s. 36.
77  GK 1967, s. 146f. 

293
noter till kapitel 5
78  STRUT 1969, s. 35f.
79  GK 1970, s. 131.
80  De betjänade omkring 8 000 lägenheter vardera. U 211/1963, s. 1667, 1671. 
81  Renhållningsutredningen 1957, s. 144. I det senare tillkomna Miljöpoli-
tiska handlingsprogrammet för Stockholms stad framgår att en av de 
största anläggningarna låg i Bredäng och producerade värme till Svenska 
Bostäders lägenheter i området. Stockholms kommun, miljö- och häl-
sovårdsförvaltningen 1976, s. 106. 
82  U 184/1970, s. 1792–1797. När det gällde att kombinera sopsugssystem 
med mindre förbränningsanläggningar var argumenten att det skulle öka 
stadens kvittblivningskapacitet och minska transportkostnader samt att 
en sådan anläggning skulle vara en miljövårdsfaktor. Y 1 juni 1970, s. 925f. 
83  Ett fall som gick till Regeringsrätten berörde en anläggning i HSB:s regi 
på Åsögatan på Södermalm. En fastighetsägare och boende intill krävde 
att risken för de närboendes hälsa skulle utredas innan anläggningen togs 
i bruk. Utslaget blev att HSB skulle sörja för bättre stoftrening samt en 
högre skorsten. Regeringsrättens årsbok 1966, s. 21–23. 
84  U 211/1963, s. 1669. Mängden pappersavfall som togs tillvara var avhän-
gigt priset på pappersavfall. Insamlingen av pappersavfall hade enligt 
utredningen sedan efterkrigstiden organiserats av ideella organisationer 
som lejde entreprenörer för insamlingsarbetet. Avfallet såldes sedan vi-
dare till AB Industrileveranser. De största mängderna avfallspapper kom 
från industrier, kontor och affärer. AB Industrileveranser argumenterade 
för att om pappersinsamlingen sköttes av ett enda företag så kunde pris-
sättningen lättare förutses och pappersavfallet tas tillvara i högre grad. 
B 57/1969, s. 18, 60.
85  STRUT 1969, s. 115–117. 
86  Ekheimer 2006, s. 87–89.
87  K-konsult 1972, bilaga 15; Rosén 1973, s. 159f.
88  O’Brien 2008, s. 71ff.
89  JBF 2008, s. 25.
90  GK 1965, s. 131f. 
91  B 57/1969, s. 60; STRUT 1969, s. 115–117.
92  STRUT 1969, s. 115–117.
93  M 19/1959; Y 26 jan. 1959 s. 37f; M 15/1961; Y 20 feb. 1961; Y 19 juni 1967, 
s. 910ff; Y 10 juni 1968, s. 778.
94  Cronström 1986, 106f; Sjöstrand 2006, s. 15ff.
95  Förenklat kan man säga att mekanisk rening innebär att vattnet silas 
genom sand och att de synliga föroreningarna i denna process avlägsnas, 
biologisk rening innebär däremot att vattnet luftas och genom det kan 
mikroorganismer rena vattnet. Cronström 1986, s. 134.

294
noter till kapitel 5
96  Sidenbladh 1981, s. 505–516; Cronström 1986, s. 108f, 137, 141.
97  Nordström 1983, s. 78; SOU 1964:60, kap. 5 och 6; Lundqvist 1971, s. 
72, 88f.
98  U 5/1959, s. 23; GK 1960, s. 72, 76; GK 1959, s. 78.
99  Y 26 jan. 1959, s. 38.
100  Y 26 jan. 1959, s. 38.
101  M 15/1961; Dufwa & Pehrson 1989, s. 169. De senare skriver att metoden 
blev mycket kritiserad bland annat i pressen.
102  M 15/1961.
103  Y 20 feb. 1961, s. 180.
104  Y 20 feb. 1961, s. 183f.
105  Mårald 2002, s. 31.
106  Cronström 1986, s. 148; U 2010/1967, s. 1901. Under andra världskriget 
hade man dessutom använt metangasen som bildades vid rötningen av 
slammet till att driva stadens bussar. Cronström 1986, s. 146f. 
107  U 223/1968, s. 1982f.
108  Y 19 juni 1967, s. 910. Takman sade i samband med detta att hälsovårds-
nämnden i Upplands-Bro fortsatte en ”antihygienisk gärning” som de 
begått i decennier när de inte bidrog till frågans ”rationella lösning”. 
Under de decennier som kloakvatten spolades rakt ut i Mälaren hade 
hälsovårdsnämnden i Upplands-Bro inte haft några klagomål, nu hindrade 
de att Stockholms rötslam spreds på Upplands-Bros mark.
109  Cronström 1986, s. 147; U 223/1968, s. 1984; U 2010/1967, s. 1905.
110  P 19 juni 1967, s. 832; U 2010/1967, s. 1901–1907. 
111  U 2010/1967, s. 1906f; Y 19 juni 1967, s. 913.
112  U 223/1968, s. 1981f. I en femte punkt konstaterades att framställning av 
vitamin B12 ur slammet hittills inte intresserat den biotekniska industrin.
113  U 223/1968, s. 1982ff.
114  Cronström 1986, s. 148f.
115  Y 18 dec. 1967, s. 2042.
116  Y 18 dec. 1967, s. 2044.
117  P 18 mars 1968, s. 319f. 
118  Y 18 mars 1968, s. 370f. 
119  U 223/1968, s. 1976–1982. (GK i svar på Takman och Euréns motion. 
Svaret är daterat 1962.)
120  Y 18 mars 1968, s. 371; Y 1 juni 1970, s. 927. Y 18 dec. 1967, s. 2044.
121  Y 27 mars 1961, s. 373f. 
122  Kopior på insändare med klagomål finns i Johnsson & Andersson, 2013, 
s. 40.
123  U 37/1963, s. 462; Y 27 mars 1961, s. 372–374.

295
noter till kapitel 5
124  Y 23 jan. 1961, s. 84–91; U 211/1963, s. 1666; Y 17 juni 1963, s. 492–519; U 
125/1964, s. 1267–1283. Det sades också i debatten att pressen tagit upp 
frågan. Y 23 jan. 1961, s. 84. 
125  Y 23 jan. 1961, s. 86, 89.
126  Y 23 jan. 1961, s. 89.
127  Y 23 jan. 1961, s. 86, 90.
128  U 211/1963, s. 1666.
129  Y 17 juni 1963, s. 492–519.
130  Se framförallt den långa och hetsiga debatten i Y 17 juni 1963, s. 492–519, 
samt Y 23 jan. 1961, s. 87.
131  U 211/1963, s. 1687f.
132  U 341/1963 SSF, s. 2691–2693.
133  U 211/1963, s. 1683f.
134  U 211/1963, s. 1669.
135  Se t.ex. GK 1962, s. 85; GK 1963, s. 94; GK 1965, s. 130; U 211/1963, 
 passim; U 37/1963, s. 462.
136  GK 1965, s. 132.
137  Lilja 2011, s. 300–307. Även andra ser åren 1966–1968 som en skiljelinje 
vad gäller hur miljöfrågan diskuterades. Se Jamison 2003, s. 68f; Lund-
gren 1991, s. 185.
138  Y 26 jan. 1959, s. 38.
139  Y 20 feb. 1961, s. 180.
140  Y 20 feb. 1961, s. 180f.
141  U 125/1964, s. 1267–1283. P 20 april 1964, s. 353.
142  Y 18 dec. 1967, s. 2043. 
143  Y 10 juni 1968, s. 782ff.
144  Y 10 juni 1968, s. 784. 
145  P 18 mars 1968, s. 317. Interpellation av Takman.
146  Lilja 2011, s. 305, 311.
147  M 49/1967.
148  Y 14 dec. 1970, s. 1963. Yttrande av Höglund.
149  Y 18 mars 1968, s. 370f.
150  Y 18 mars 1968, s. 372. 
151  Östberg 2002, s. 68; Bennulf 1994, s. 53; Berglund 1979, s. 293.
152  Linnér 1998, s. 103f; Lundqvist 1971, s. 21, 26f.
153  Bennulf 1994, s. 53.
154  Palmstierna 1967, passim.
155  Y 18 mars 1968, s. 368 ; Palmstierna 1967, s. 68.
156  Östberg 2002, s. 91, 97f.
157  Stahre 1999, s. 72f; Jamison 1990, s. 30.
158  Östberg 2002, s. 131ff.

296
noter till kapitel 6
159  Gunnarsson-Östling 2013, s. 122. 
160  GK 1969, s. 142f.
161  GK 1970, s. 131.
162  Jamison 1990, s. 21f, 38.
163  Hedrén 2002, s. 309, 315.
164  Gunnarsson-Östling 2013, s. 119–122.
165  Melosi 2005, s. 187.
166  U 211/1963, s. 1683, 1668; GK 1965, s. 131.
167  Y 18 dec. 1967, s. 2044.
168  Nordiska rådet 1967, s. 14.
169  Y 18 mars 1968, s. 318. 
6. Oljekris och miljökrav
1  Magnusson 1997, s. 473f; Eklund 1970, s. 60–74. 
2  Ekonomhistorikern Camilla Elmhorn skriver i sin bok om Stockholms 
ekonomiska historia efter 1945 att ”Stockholms stad […] måste betrak-
tas som en stad som tidigt gick in i den postindustriella eran”. Elmhorn 
2013, s. 63, 70.
3  Elmhorn 2013, s. 59ff.
4  Sörlin 2004, s. 552.
5  Helldén 2005, passim.
6  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 10f; 
Gunnarsson-Östling 2013, s. 117f.
7  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 37–39, 
105–119.
8  Till de ökande och synliga problemen hör de som hängde ihop med att 
förbrukningen av bränslen och drivmedel ökade, särskilt de tjocka svavel-
haltiga eldningsoljorna som ledde till utsläpp av svaveldioxid. Bilismens 
och motorfordonens luftföroreningar började visa sig, likaså ogynnsamma 
biverkningar av växtskyddsmedel, biocider. En mycket stor miljödebatt 
rörde kvicksilvret i mark och vatten. Miljöfrågan var en fråga som både 
väljare och politiker visade allt större intresse för. Lundqvist 1971, s. 42f, 
96, 104ff; Bennulf 1994, s. 55f, 73, 78ff.
9  Jamison 2003, s. 72; Bennulf 1994, s. 68. 
10  Rosén 1973, s. 194ff.
11  Fältbiologerna engagerade sig även på andra sätt mot engångsartiklar och 
samhällets resursslöseri. Jamison 1990, s. 31; Wadman & Axelsson ”Med 
leriga stövlar och knutna nävar” i Fältbiologen, nr 1, 2007. 
12  SOU 1969:18, s. 12. Till de sakkunniga hörde Stockholms borgarråd 
Thorsten Sundström.

297
noter till kapitel 6
13  Åhrell 1972, s. 204. Åhrell medverkade i SOU 1969:18 och publicerade 
1972 en bok inom företagsekonomi som byggde på det arbete han gjort 
för utredningen.
14  Prop. 1970:157. Kommunal renhållningslag (1970:892) samt ändring i na-
turvårdslagen (1970:891), ändring i lagen om allmänna vägar (1970:893), 
ändring i lagen om kommunala renhållningsavgifter (1970:894), ändring 
i allmänna ordningsstadgan (1970:895), ändring i hälsovårdsstadgan 
(1970:896). 
15  Kommunal renhållningslag från 11 dec. 1970, SFS 892/1970, 949/1971 
återges i Florén 1972, s. 110. Hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden 
skulle enligt lagen bevaka avfallsfrågorna i kommunerna. I Stockholm 
skulle även regionplanekontoret vara kopplat till avfallsfrågan, se Jo 
1974:10, s. 35. 
16  Florén 1972, s. 107.
17  GK 1972, s. 127; U 418/1970, s. 4191, 4196.
18  U 418/1970, s. 4190; U 1/1974, s. 6.
19  U 418/1970, s. 4161–4242.
20  GK 1972, s. 127. 
21  U 1/1974, s. 4.
22  Rosén 1973, s. 90.
23  U 196/1974, s. 1666.
24  U 1/1974, s. 2.
25  Rosén 1973, s. 179. Miljöskyddslagen reglerade även avloppsutsläpp och 
ställde högre krav på rening än innan, vilket ledde till mer slam. Nord-
ström 1983, s. 79.
26  GK 1973, s. 98. 
27  Jo 1974:10, s. 60ff; Ekheimer 2006, s. 94–97.
28  Ekheimer 2006, s. 94–97; Stockholms kommun, miljö- och hälsovårds-
förvaltningen 1976, s. 105, 112; GK 1975, s. 104. Ekheimer menar att 
pappersindustrin hade agerat för ett utvidgat tillvaratagande redan före 
1975, flera av tidningspappersbruken hade till exempel uppfört returpap-
persanläggningar eftersom de räknade med ökad insamling. Ekheimer 
2006, s. 125.
29  Det förekom också riktad statlig forskningsfinansiering i avfallsrelate-
rade ämnen. Det största forskningsprojektet gällde samkompostering av 
fast avfall och slam från reningsverk och bestod i en försöksanläggning 
i Laxå kommun. Till det kom forskning i avfallsrelaterade ämnen som 
finansierades av industrier och branschföreningar. Rosén 1973, s. 183ff. 
Annan forskning och utveckling gjordes av konsultbyråerna K-konsult och 
Vattenbyggnadsbyrån AB, IVA, Svenska teknologföreningen, Ångpanne-
föreningen och Institutet för vatten och luftvårdsforskning. Jo 1974:10.

298
noter till kapitel 6
30  Rosén 1973, s. 191.
31  Ds Jo 1972:2, s. 9–16. 
32  Jo 1974:10, s. 49. Oslokonventionen som gällde Nordostatlanten un-
dertecknades 1972 och Londonkonventionen, till vilken ett 30-tal stater 
anslutit sig, däribland Sverige, gällde globalt och öppnades för under-
tecknande 1972. 1974 undertecknades också överenskommelser om skydd 
av Östersjön och Öresund. 
33  Jo 1974:10, s. 50ff.
34  I USA kom det första federala initiativet till en reglerad avfallshantering 
med Solid Waste Disposal Act 1965, vilken under 1970-talet följdes av 
andra lagar och regleringar som visade statens vilja att kontrollera av-
fallshanteringen framförallt i syfte att öka återvinningen och använda 
avfall till energi samt reglera hanteringen av farligt avfall. Under perioden 
bildades också myndigheter och institutioner som specifikt arbetade med 
avfallsfrågor. Melosi 2005, s. 189, 200ff.
35  Andra länders praktik togs upp, som Västtyskland, Frankrike, Storbri-
tannien, Nederländerna, Japan, USA och Australien. I de flesta av dessa 
länder pågick försök med eller studier om återvinning, vissa länder till-
lämpade också en typ av producentansvar vad gällde industriavfallet. Jo 
1974:10, s. 53–58.
36  Jamison 1990, s. 14. Sörlin 2004, s. 583f.
37  Melosi 2005, s. 201f. Avfallsmaterial i USA började så smått återvinnas 
i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet när några få städer gav 
möjlighet till att återvinna vissa material. Melosi 2005, s. 221.
38  Melosi 2005, s. 208.
39  Latrin hanterades fortfarande vid Lövsta även om den största delen av 
latrinkärlen inte kom från Stockholm utan från grannkommunerna. GK 
1971, s. 116; GK 1972, s. 127. 
40  Rötslam från Åkeshovs reningsverk pumpades till Lövsta och torkades där 
för att sedan säljas som jordförbättringsmedel, slammet från Henriksdal 
genomgick en liknande procedur. Cronström 1986, s. 148; Stockholms 
gatukontor 1972, s. 4; GK 1973, s. 100; Dufwa & Pehrson 1989, s. 30. 
41  GK 1970, s. 132.
42  TK, gatukontoret, 643/70, diarieförda handlingar, skrivelse till gatu-
nämnden 8 aug. 1972.
43  Se appendix, s. 255.
44  GK 1973, s. 100.
45  B 17A/1976, s. 11.
46  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 106.

299
noter till kapitel 6
47  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 106; 
GK 1973, s. 100. Denna analys av avfallet gällde också för landet som 
helhet. Styrelsen för teknisk utveckling 1974, s. 51.
48  Stockholms gatukontor 1972, s. 2. 
49  Jo 1974:5, bilaga 1.
50  Jo 1974:5, s. 1. 
51  1972: 59 000 m
3
 eller 8 000 ton, 1973: 8 000 ton (ingen volym angiven), 
1974: 10 000 ton, 1975: 11 000 ton. GK 1972, s. 126; GK 1973, s. 98; GK 
1974, s. 92; GK 1975 s. 104.
52  Dufwa & Pehrson 1989, s. 154; USK 2005, s. 55. Det avfall som hämtades 
av entreprenörerna lämnades förmodligen på tippar utanför kommunen. 
U 1/1974, s. 9.
53  GK 1975, s. 104. 
54  Jo 1974:5, s. 3.
55  U 418/1970, s. 4191.
56  GK 1974, s. 97.
57  SOU 1969:18, s. 67f; Stiftelsen Svensk återvinning 1975, s. 11, 13. 
58  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 106.
59  K-konsult 1972, bilaga 9. Siffrorna är tyvärr, som så ofta med avfall, inte 
särskilt tillförlitliga, bland annat kan man reagera på tredubblingen av 
matavfall mellan 1967 och 1971 som visas i tabell 5, s. 148.
60  Förmodligen är även detta i viktprocent eftersom andra uppgifter om 
avfallets mängd i denna text anger vikt och inte volym. Stockholms kom-
mun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 106.
61  Stockholms gatukontor 1972, s. 2; Asker 1970, s. 4.
62  Stiftelsen Svensk återvinning 1975, s. 11.
63  Stiftelsen Svensk återvinning 1975, s. 20.
64  Stiftelsen Svensk återvinning 1975, s. 19.
65  Stiftelsen Svensk återvinning 1975, s. 17; Rosén 1973, s. 176.
66  GK 1971, s. 116; GK 1972, s. 129; GK 1973, s. 100. 
67  Elmhorn 2013, s. 63, 73. Av följande utlåtande framgår det också att 
man uppfattade den tekniska och kemiska industrin som betydande. U 
196/1974, s. 1670.
68  En liten mängd industriavfall togs emot vid Högdalen och brändes, det 
mesta lades på tipp och det fanns ett flertal privata tippar som användes 
just för industriavfall och avfall från andra typer av privata verksamheter. 
De tippar som nämndes 1976 var Sofielund, Kovik, Rydbo, Högdala, 
Edstippen och Högbytorp. Stockholms kommun, miljö- och hälsovårds-
förvaltningen 1976, s. 114. 
69  U 1/1974, s. 9f.

300
noter till kapitel 6
70  Styrelsen för teknisk utveckling 1974, s. 78f. Se även Statens Naturvårds-
verk 1969:6, s. 7.
71  U 196/1974, s. 1671.
72  U 1/1974, s. 10.
73  U 341/1975, s. 3522.
74  U 196/1974, passim.
75  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 112.
76  U 1/1974, s. 10.
77  Statens Naturvårdsverk 1969:6, s. 9.
78  För hushållens kemiska eller oljehaltiga avfall fanns regler och ett ut-
arbetat system i form av uppsamlingsplatser och vidare transport till 
AB Industridestillation vid Lövsta. Hushållens medicinska avfall kunde 
lämnas in till apoteken och samlades sedan in vid apotekens lager i År-
sta varefter det transporterades till AB Industridestillation. Från 1974 
tog företaget emot läkemedelsrester från hela landet. På liknande sätt 
hamnade även det avfall som privatpersoner lämnade till färgaffärer hos 
AB Industridestillation. GK 1971, s. 116; GK 1974, s. 92, 97; GK 1972, 
s. 127; U 1/1974, s. 9f.
79  U 196/1974, s. 1649; Rosén 1973, s. 83. Dufwa & Pehrson 1989, s. 154f. 
80  U 1/1974, s. 2.
81  Så menade flertalet remissinstanser i detta ärende. U 196/1974, passim. 
Se även hälsovårdsförvaltningens utlåtande i U 1/1974, s. 5.
82  U 196/1974, s. 1671.
83  Utredningarna refererades i U 1/1974, s. 7f. 
84  U 196/1974, s. 1649, 1650.
85  U 196/1974, s. 1655f. Från 1974 engagerades landstinget för att tillsammans 
med berörda kommuner hitta en lämpligare plats för AB Industridestil-
lations verksamhet. Svensk Avfallskonvertering (Sakab) bildades 1969 
med Svenska kommunförbundet och delar av näringslivet som delägare, 
men staten hade majoritetsinflytande åtminstone till mitten av 1970-talet. 
Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 113f. 
86  U 196/1974, s. 1666; U 1/1974, s. 2. I detta utlåtande sades inget om att 
företaget även återvann avfall, det sägs dock i tidigare källor (se kapitel 
5 not 41 och 90) samt i en något senare beskrivning av företaget där det 
står att de bearbetade avfallsolja till eldningsolja och återvann lösnings-
medel genom destillation. Ds Jo 1979:13, s. 6. 
87  U 1/1974, s. 2. 
88  U 196/1974, s. 1664f.
89  Kant ansåg i sin motion att det var sannolikt att en stor del av hushållens 
farliga avfall hamnade i hushållssoporna. Han tog också upp frågan om 

301
noter till kapitel 6
att endast 10 procent av industrins avfall transporterades till kommunala 
anläggningar. M 21 1973.
90  U 1/1974, s. 4. 
91  U 1/1974, s. 8. Miljöberedningens kanslis utlåtande.
92  U 196/1974, s. 1659, 1662, 1670.
93  M 21 jan. 1974, s. 50. Om producentansvar se även Statens Naturvårdsverk 
1969:6, s. 9. Som det var finansierades en del av kommunens kostnader 
för denna hantering av att hushållens del av dessa kostnader uppskat-
tades och låg till grund för en ökning av sophämtningstaxan. GK 1975, 
s. 104. Dufwa & Pehrson 1989, s. 155.
94  P 17 juni 1974, s. 949 (U 196/1974).
95  Vad gällde hushållens farliga avfall låg en uppskattning av kommunens 
kostnader till grund för en ökning av sophämtningstaxan. GK 1975, s. 
104. Dufwa & Pehrson 1989, s. 155.
96  Y 2 dec. 1975-12-02, s. 1412.
97  Prop. 1975:32, s. 43f.
98  Lundgren 1991, s. 129, 146. 
99  Statens Naturvårdsverk 1969:6, s. 3.
100  Statens Naturvårdsverk 1969:6, s. 48, 93.
101  Stockholms gatukontor 1972, s. 4. Om detta förfarande innebar att det 
jordförbättringsmedel som producerades av rötslammet innehöll miljö-
farligt stoft framgår inte. 
102  Asker 1970, s. 12.
103  Andersson & Öhrström 2002, s. 78. Cronström 1986, s. 148. Denna 
förbränning lades ned i slutet av 1970-talet. 
104  P 5 juni 1972; P 22 jan. 1973; P 25 juni 1973.
105  P 5 juni 1972, s. 727. 
106  P 5 juni 1972, s. 727.
107  P 5 juni 1972, s. 794; P 5 juni 1972, s. 794f. Grabös svar på samma fråga 
följande år var i stort sett oförändrat – han ville se en rökgasrening komma 
till stånd men det fanns ännu inte metoder som var tillfredsställande och 
det skulle också bli mycket dyrt. P 22 jan. 1973, s. 57–59. Se även P 25 
juni 1975, s. 1040.
108  Y 22 jan. 1973, s. 58.
109  Y 22 jan. 1973, s. 59. 
110  P 5 juni 1972, s. 794.
111  P 25 juni 1975, s. 1022, enkel fråga ställd av Arne Söderqvist (VPK).
112  P 25 juni 1975, s. 1039f. 
113  GK 1972, s. 129.

302
noter till kapitel 6
114  Statens Naturvårdsverk 1969:6, s. 51, 57; Stockholms kommun, miljö- 
och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 38. Resultatet av undersökningarna 
presenterades i Miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1978.
115  GK 1973, s. 100.
116  GK 1974, s. 97.
117  P 5 juni 1972, s. 727; Y 5 juni 1972, s. 793ff.
118  GK 1973, s. 100; Stockholms gatukontor 1972, s. 4.
119  Asker 1970, s. 12.
120  Hallerdt 1992, s. 147.
121  Dufwa & Pehrson, s. 174. 
122  K-konsult 1972, bilaga 14; Stockholms gatukontor 1972, s. 4.
123  Glete 1984, s. 229f.
124  Glete 1984, s. 301ff; Sidenbladh 1981, s. 502; Hallerdt 1992, s. 93ff. 
125  Kaijser 2001, s. 82f; Glete 1984, s. 230; Prop. 1975:30, s. 1, 4f. 
126  M 128/1973, s. 263.
127  M 128/1973, s. 264.
128  Jo 1974:10, s. 36ff. Även andra utredningar kom in på frågan, se t.ex. 
Styrelsen för teknisk utveckling 1974. Jo 1974:10, s. 36ff.
129  GK 1973, s. 101.
130  U 229/1975 s. 1976.
131  U 229/1975 s. 1976. Se även Hallerdt 1992, s. 95, 147f.
132  GK 1974, s. 97; U 50:10/1974; Hallerdt 1992, s. 148.
133  Hallerdt 1992, s. 95.
134  Anslutningen av avfallsförbränningen till fjärrvärmenätet kan med sin 
nästan slumpartade tillkomst definitivt ses som ett utslag av spårbunden-
het i enlighet med vad jag diskuterade i inledningskapitlet.
135  Jo 1975:5, s. I och II.
136  Jo 1975:5, s. III.
137  Jo 1975:5, s. IV. 
138  GK 1972, s. 128.
139  GK 1973, s. 100.
140  GK 1974, s. 92f; GK 1975, s. 104.
141  Enligt K. G. Kyhlstedt på företaget HA recycling väger storstadstidningar 
idag 360–380 kg/m
3
, så jag multiplicerade antalet kubikmeter med 370. 
Siffran 1 850 ton är mycket ungefärlig eftersom volymvikten beror på ty-
pen av papper (veckotidningar väger mer än dagstidningar och tidningars 
ytvikt har minskat under åtminstone de senaste tre decennierna) och hur 
det är packat. Serien kompliceras ytterligare av att det är oklart hur det 
insamlade papperet var packat 1973–1975.

303
noter till kapitel 6
142  Hushållens del av returpapperet var liten. Mängden insamlat returpapper 
i hela Sverige beräknades i början på 1970-talet till 350 000 ton, av det 
kom en mycket liten del från hushållen. Rosén 1973, s. 160.
143  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltningen 1976, s. 109. 
144  Rosén 1973, s. 159.
145  GK 1973, s. 98.
146  GK 1974, s. 92.
147  GK 1975, s. 104.
148  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltning 1976, s. 109.
149  U 196/1974, s. 1664; Se även Rosén 1973, s. 155f.
150  U 5/1974, s. 28. 
151  Stockholms kommun, miljö- och hälsovårdsförvaltning 1976, s. 107. 
152  GK 1972, s. 128.
153  GK 1974, s. 92.
154  GK 1973, s. 100. AB Svenska Fläktfabriken drev med kommunens god-
kännande en försöksanläggning vid Högdalen för att sortera ut plast, 
glas, metall och papper. Vid Lövsta drev företaget Recollator AB en 
försöksverksamhet för utsortering av plåtskrot från slaggen. Företaget 
började sedan ta plåtskrot även från slaggen i Högdalen; kommunen 
erhöll en ersättning om 40 kr per ton utplockat plåtskrot och cirka 200 
ton plockades ut per månad. GK 1974, s. 92; Stockholms kommun, 
miljö- och hälsovårdsförvaltningen, 1976, s. 111.
155  P 5 juni 1972, s. 794; Rosén 1973, s. 22.
156  Svenska kommunförbundet gav råd till kommunerna i renhållningsfrågor, 
t.ex. taxor och entreprenadavtal men även återvinning och planering. 
Jo 1974:10, s. 36.
157  Sveriges industriförbund hade under 1970-talet en miljövårdskommitté och 
en särskild