Stadens sopor Till sjoxarna

En dag av mitt liv (1942) som kärleksfullt 
beskriver Stockholm och dess tekniska och infrastrukturella system.
25
 
Den rationellt planlagda, tekniskt avancerade och framtidsinrik-
tade staden blev under 1930-, 1940- och 1950-talen ideal. Detta var 
också en tid då hemarbetet och hemtekniken alltmer rationalisera-
des och blev osynliga, klappbryggor byttes mot tvättmaskiner och 
avfallslårar på gårdarna byttes mot sopnedkast.
26
 Denna tidsanda 
påverkade synen på avfall och avfallshantering och bidrog till for-
mandet av en förbränningsregim. Kopplingen till tidens rationella 
hållning tydliggörs i nedanstående idékomplex, som framkommer 
hos förbränningsregimens aktörer: 
•  Avfallets bruksvärde är betydelselöst.
•  Avfallet utgör en estetisk och lokal belastning.
•  Kvittblivningens enda mål är kvittblivning.
•  Rationell hantering är ett mål, vilket innebär bland annat att 
avfallet ses som en enda kategori och att storskalighet eftersträvas. 
•  Nyttiggörande i form av värmeåtervinning är önskvärt men inte 
prioriterat.
I den ”urbana norm” som avspeglades i kvittblivningsfrågan finns 
sådant som kan kopplas till hur begreppet modernitet förklarats, 
bland annat det rationella och det framåtsyftande i form av till 

avfallsregimer och regimskiften
235
exempel storskaliga kommunala lösningar. Detta moderna projekt, 
varav funktionalismen kan ses som en del, växte fram under 1900-
talet och var som mest framträdande 1930–1960. Teknikoptimismen 
och planeringsviljan var stor även under 1960-talet men då började 
en viss kritik mot bland annat exploateringen av naturen skönjas.
27
 
Kritiken blev mer radikal under 1960-talet och riktade sig bland annat 
mot överflödssamhället och föroreningar som varken hade gränser 
i tid eller rum.
28
 1968 skrev journalisten Barbro Soller en uppföljare 
till Lubbe Nordströms Lort-Sverige. I Nya lort-Sverige beskrev hon 
nedskräpningen, luft- och vattenföroreningarna, växande soptippar 
och sopförbränning utan rening.
29
 Johan Hedrén menar att mycket 
av den kritik som formulerades som en del av miljöfrågan var en 
kritik av det moderna samhällets viktigaste idéer om vetenskapens 
och teknikens möjligheter.
30
 I avfallsfrågan, som den diskuterades 
inom den kommunala administrationen, framträder inte denna 
kritik fullt ut. En mer moralisk hållning till miljön, i form av en 
föreställning om att tidens välstånd lett till utnyttjande av naturen 
och miljöförstöring samt att detta välstånd inte är jämnt fördelat, 
var dock tydlig även i avfallsfrågan. Det var ett viktigt skäl till att 
avfallshanteringen framställdes som att den skulle organiseras så 
att resurser tillvaratogs och miljön skyddades.
31
 
Synen på kvittblivningens mål och avfallets värde förändrades 
under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet i så hög grad att 
min analys om avfallsregimer som präglas av en samstämmighet 
i praktik och föreställning lite sätts ur spel. Den kritik som under 
1960-talets slut riktades mot förbränningen byggde på att kretsloppet 
åter var ett ideal. Likaså låg kretsloppstanken bakom den material-
återvinning som utreddes och påbörjades under det tidiga 1970-
talet. Min undersökning slutar egentligen innan en ny avfallsregim 
eventuellt tog vid, inte heller visade den gamla förbränningsregimen 
sig svag i bemärkelsen att dess praktik för förbränning lades ned, 
även om den justerades och i viss mån anpassades till miljökrav. 
Jag anser dock att det finns fog att hävda att den syn på avfall och 
kvittblivning som tog överhanden under 1970-talets första hälft 
skilde sig kvalitativt från förbränningsregimens syn. Ett försök att 

stadens sopor
236
utifrån min studie av 1970-talets första fem år spalta upp delarna i 
ett nytt synsätt skulle kunna ge följande idékomplex:
•  Kvittblivningens miljökonsekvenser och miljöfarligt avfall utgör 
en belastning.
•  Avfallet har ett bruksvärde även om det inte motsvaras av ett 
marknadsvärde.
•  Återvinning är ett mål oavsett avfallets marknadsvärde, det kräver 
att avfallet delas upp i flera kategorier.
•  Förbränning bör nyttiggöras med värmeåtervinning.
•  Återvinning går före kortsiktig kostnadseffektivitet, i alla fall 
till en viss gräns.
Förändringen bestod till stor del i att avfall på olika sätt sattes i rela-
tion till miljön. Både avfall och kvittblivning sågs som en ekonomisk 
och samhällelig belastning, direkt och indirekt. Samtidigt bidrog 
miljöaspekten, och även oljekrisen, till en insikt om att jordens 
resurser var begränsade. Detta ledde till att avfallets bruksvärde 
återigen diskuterades, inte för att tillvaratagande skulle kunna ge 
kortsiktiga vinster utan för att det innebar en bättre hushållning 
med resurser. Miljöfrågan bidrog också till återvinning genom att 
sätta fokus på det miljöfarliga avfallet, för vilket det i många fall inte 
fanns någon mer miljövänlig hantering än återvinning. På grund 
av att avfall och kvittblivning i högre grad började problematiseras 
och att återvinning beskrevs som önskvärt blev det nödvändigt att 
sortera och kategorisera avfallet.
Nyttiggörande av förbränningens värme sågs också som önskvärt 
för att det innebar ett bättre resursutnyttjande. Återvinningen och 
nyttiggörandet med motivet att hushålla med jordens resurser kan 
ses som en långsiktig ekonomisk hantering. Det var dock inte ett 
utslag av mer kortsiktiga ekonomiska överväganden. Tvärtom var 
de flesta som uttalade sig om återvinning i början på 1970-talet på 
det klara med att det var en hantering som skulle medföra stora 
kostnader och ge begränsade intäkter. Även om kvittblivningen i 
Stockholm mellan 1900 och 1975 på sitt sätt beskriver en cirkelrörelse 
från källsortering till källsortering var målet för detta tillvaratagande 

avfallsregimer och regimskiften
237
olika formulerat. Tillvaratagandet under 1900-talets första del byggde 
på att avfallet skulle kunna bidra till en inkomst för staden, under 
1970-talet och därefter var miljöfrågan överordnad.
Kvittblivning?
Avhandlingens syfte har varit att studera Stockholms kvittblivning. 
Jag har använt begreppet ”kvittblivning” i betydelsen ”att göra sig 
av med avfallet på vilket sätt som helst”. Det överensstämmer med 
Svenska Akademiens ordbok, vars förklaring lyder ”förhållandet att 
lyckas göra sig av med ngt”.
32
 Som nämndes i inledningskapitlet 
har begreppets betydelse glidit under den studerade perioden, och 
i viss mån har dess betydelse berott på vilken praktik för slutlig 
avfallshantering som för tillfället varit den mest använda. Det är 
inte bara begreppsglidningen som gör begreppet svårtolkat, utan än 
mer problematiskt är att kvittblivningen av avfall i de flesta fall inte 
lever upp till betydelsen ”att lyckas göra sig av med ngt”. Varken vid 
tippning eller vid förbränning försvinner avfallet, det bara ändrar 
form.
33
 Kvittblivningen ger restprodukter i form av slagg, luft- och 
markföroreningar och sätter spår i landskapet i form av igenfyllda 
sjöar, artificiella strandlinjer och kullar. Inte heller tillvaratagandet 
eller återvinningen har inneburit en fullständig kvittblivning. Ända 
från det tidiga 1900-talets klagomål om att jordbrukarnas åkrar för-
stördes av konservburkar och glasrester från städernas gödselavfall 
har tillvaratagandet och återvinningen bidragit med utsläpp och 
föroreningar. Ett flagrant exempel är hur Westerviks pappersbruk, 
en av Sveriges viktigaste returpappersproducenter, mellan 1915 och 
1980 släppt ut mängder med PCB och kvicksilver i vattnet genom 
reningen av trycksvärta från avfallspapper.
34
Kvittblivningens otillräcklighet är dock ingenting mot samhäl-
lets bristande förmåga att hejda och motverka avfallsproduktionen. 
Som bland andra Melosi har hävdat har koncentrationen legat på 
att hantera avfallsproblemen och inte på att lösa dem.
35
 I början av 
1900-talet menade Tingsten att stockholmarna var ett slösaktigt folk 
och förvånades över hur många fullt brukbara saker som kastades.
36
 
Så många och fina saker slängdes att renhållningsverket lät uppföra 

stadens sopor
238
ett litet sopmuseum vid Östra renhållningsstationen.
37
 Upprördheten 
över sopmängden som alstrades i staden försvann med Tingsten och 
återkom först under 1960-talet. Då riktades udden inte mot slös-
aktiga individer utan mot ett slösaktigt samhällssystem. I den statliga 
utredningen Ett renare samhälle, liksom i flera andra utredningar 
och skrifter kring skiftet mellan 1960- och 1970-tal, togs frågan om 
hur samhället skulle kunna minska sin produktion av avfall upp. 
Förpackningarna sågs som det stora problemet och lösningarna 
handlade bland annat om pantsystem.
38
 Mängden förpackningar 
i samhället minskade dock inte, och under 1970- och 1980-talen 
ökade även mängden kläder och förbrukningsvaror i avfallet. I 
ett samhälle där matsvinnet är utbrett, konsumtionen av kläder, 
heminredning, elektronik och varor med begränsad livslängd är i 
ständig ökning och förpackningsindustrins fantasi aldrig tycks avta 
kan sopsortering och återvinning ses som symboliska handlingar.
39

239
Appendix
I detta appendix ges utförligare information om avhandlingens kvan-
titativa material, dess begränsningar men också dess möjligheter. 
Det kvantitativa materialet kommer främst från Berättelse angående 
Stockholms stads renhållningsväsen jämte statistisk öfversikt rörande 
verksamheten (RV) 1909–1927 samt gatukontorets verksamhetsbe-
rättelser (GK) 1929–1975 (Berättelse över gatukontorets verksamhet 
1929–1960, Gatukontorets Verksamhetsberättelse 1961–1975) och Sta-
tistisk årsbok för Stockholms stad (SÅS) 1900–1955. Till en del finns 
samma statistik i fullmäktigehandlingarna. Därtill kommer visst 
statistiskt otryckt arkivmaterial som ligger på Stockholms stads-
arkiv. Det materialet är dock hårt gallrat och jag har inte använt 
det i någon större utsträckning. I avhandlingens inledning tar jag 
upp svårigheter med att jämföra statistiken över tid och rum. I detta 
appendix redogör jag för några specifika problem samt klargör vissa 
uträkningar som ligger till grund för diagram i avhandlingen. 
Stockholms statistik om avfall
Renhållningsverkets berättelser utkom första gången 1909 och var 
utförliga redogörelser i text- och tabellform över verkets organisa-
tion, ekonomi, personal, hästar, inventarier och hantering av avfall. 
I dem har jag främst koncentrerat mig på avfallets transport från 
staden (av vilket framgår mängden avfall), avfallets behandling vid 
Lövsta och avfallets försäljning. Förbränning finns med under en 
underrubrik: ”Försäljning och förbränning af skräpsopor”. I berät-
telsen för år 1920 var såväl text- som tabelldelen tämligen radikalt 
förkortade och fram till och med den sista utgåvan, 1927 års berät-
telse, skedde ytterligare förkortningar. De rubriker som togs upp 

240
appendix
i textdelen var dock desamma och merparten av de tabeller som 
togs bort behandlade inte avfallets mängd eller sammansättning.
1
 
1928 togs ett fullmäktigebeslut om att renhållningsverket skulle 
sortera under gatukontoret. 1929 började gatukontoret ge ut årliga 
redogörelser för sin verksamhet där renhållningsavdelningen hade en 
egen del. De var kortare än tidigare berättelser, men fortfarande togs 
kvittblivningens praktik upp i text och tabeller fram till 1970, och 
därefter i viss mån i text fram till 1974. De större förändringar som 
skedde i redovisningen inträffade i 1938 års berättelse, då mycket av 
det som tidigare redovisats i enskilda tabeller eller i text sammanfördes 
till en tabell; i 1960 års, då återigen mer förklarande text fördes in 
samt i 1963 års, då flera av de uppgifter som tidigare redovisats togs 
bort och tabeller ersattes med figurer. Under den del av 1970-talet 
som jag studerat togs ytterligare flera uppgifter bort, vissa tillkom, 
och sammanställningen kom att handla mest om återvinning och 
arbetsmiljö och inte så mycket om kvittblivning överlag. 
Mängden avfall, ibland i avfallskategorier, har under åren redo-
visats på olika sätt: den mängd som hämtades från gårdarna, den 
som lämnades på soplastningsstationerna, den som lämnades på 
både soplastningsstationer och tippar eller den mängd som fördes 
från staden till anläggningarna vid Lövsta och senare Högdalen 
samt direkt till verkets kunder, bostadsbolagens värmecentraler eller 
tippar utanför kommungränsen. Generellt har jag försökt använda 
den uppgift som inbegripit så mycket av det samlade avfallet som 
möjligt – alltså det som förts från staden. Eftersom mängden avfall 
som hämtades från gårdarna eller lämnades till soplastningsstatio-
nerna oftare redovisades uppdelat på kategorier har jag använt dessa 
siffror för att kunna säga något om avfallets sammansättning. Det 
är naturligtvis vanskligt med tanke på att det avfall som hämtades 
vid gårdarna kan ha haft en annan sammansättning än den totala 
mängden avfall; den senare innehåller gatusopor och förmodligen 
mer avfall från handel och industri. Det avfall som lämnades vid 
soplastningsstationerna bör dock ha haft ungefär samma samman-
sättning som det avfall som sändes från Stockholm. 
Mängden avfall som fraktades från staden till Lövsta angavs fram 
till och med 1966 i måttet järnvägsvagnar, det är dock oklart hur 

241
appendix
mycket avfall som fraktades på detta sätt under framförallt 1960-
talet då andra fordon delvis ersatt soptåget. Fram till 1927 var detta 
avfall uppdelat i gödselsopor, skräpsopor och latrin. För kategorin 
gödselsopor finns det som tabell 11 nedan visar uppgifter om för-
delningen på hushållssopor (då nämnda hussopor), gatusopor och 
stallströ. För kategorin skräpsopor finns inte samma uppgifter och 
eftersom en stor del av avfallet från handel och industri förmod-
ligen hamnade inom kategorin skräpsopor är det svårt att avgöra 
hur mycket av det samlade avfallet som kom från hushållen fram 
till 1929 då mängden hushållssopor går att utläsa. 1929–1934 skedde 
en uppdelning på basen av avfallets material i brännbara och icke 
brännbara sopor samt latrin, därefter enbart i sopor och latrin. 
Redovisningen av hämtning av avfall från gårdar och lastning 
vid sopstationerna genomgick en del förändringar som gör det svårt 
att få ut jämförbara serier över en längre tid. Mellan 1929 och 1937 
finns det uppgifter om mängden avfall, mätt i ton och lass, som 
lastades vid sopstationerna, uppdelat i hushållssopor, handels- och 
industriavfall, gatusopor, stallströ och latrin. För 1934–1962 (från 
1938 års berättelse) anges mängderna hussopor, handels- och indu-
striavfall, gatusopor, stallströ och latrin, samt var de lastades och 
vart de fördes (i ton) – således inte bara det avfall som lastades och 
togs emot på soplastningsstationerna utan även det som togs emot 
”direkt på uppläggsplatsen”. Åren 1934–1937 överlappade två typer 
av redovisning, och uppgifterna i de olika redovisningarna stämmer 
inte överens när man ser till den totala mängden avfall. Jag har inte 
funnit någon förklaring på detta. 
För 1959–1965 finns uppgifter om den totala mängden avfall i ton 
uppdelat på kategorin hus- och gatusopor och kategorin avgiftsplik-
tigt avfall (industriavfall). För 1963–1965 finns uppgifter om den 
mottagna sopmängden i ton uppdelat på hus- och gatusopor samt 
avgiftspliktigt avfall, varav det senare förmodligen är industriavfall. 
För 1966 finns uppgifter om sopmängden och hur stor del av den 
som förbrändes men ingen uppdelning på sopslag. För 1967–1970 
finns uppgifter om sopmängden uppdelad på kategorierna hushålls- 
och affärssopor, grovsopor och gatusopor. För 1971 finns i löpande 
text uppgifter om hur många ton hushålls- och affärsavfall samt 

242
appendix
grovsopor som lämnades till förbränningsanläggningarna. För 
1972 finns uppgifter om hur många ton avfall som lämnades till 
förbränningsanläggningarna, utan kategorisering, samt hur mycket 
som hämtades genom reguljär hämtning (jämförbart med tidigare 
gårdshämtning) i kubikmeter. För 1973 och 1974 finns uppgifter 
om hur många ton hushållssopor och industriavfall som gick till 
förbränning, samt om hur många ton hushållssopor som samlades 
in. För 1975 finns uppgifter om hur många ton avfall som hämtades 
från gårdarna men ingen uppgift om mängden avfall som brändes 
i Lövsta eller Högdalen eftersom denna verksamhet hade övergått 
till energiverket. 
Verksamhetsberättelserna ger även en del information om kvitt-
blivningsmetoder. 1900–1927 redogörs för avfallets behandling i 
form av vilka mängder som gick till försäljning, utfyllnad och för-
bränning. Inkomster från försäljningen redovisas och vissa utgifter 
för en del av hanteringen. När det gäller mängden avfall och dess 
behandling anges hur många ton skräpsopor som tillvaratogs för 
försäljning, förbrändes och användes som utfyllnad. För latrin 
finns uppgifter om hur mycket som såldes och hur mycket som 
användes för pudrettillverkning samt utgifter och inkomster från 
denna. Mängder anges i hektoliter. 1956 var sista året då latrin- eller 
pudrettförsäljning redovisades.
Hur många ton tillvarataget papper med mera som såldes och 
inkomsten från detta anges fram till 1936. Hur mycket gödsel, 
förmodligen stallströ, som såldes anges i pråmlaster, skutlass, järn-
vägsvagnar och häst- eller billass. Efter 1939 anges enbart antalet 
järnvägsvagnar. 1955 är det sista året som mängden försålda sopor 
av detta slag redovisas.
2
 
Fram till för 1937 anges både mängden försåld ånga och elek-
tricitet och inkomsten från denna försäljning, därefter anges inte 
inkomsten och för 1939 och 1940 anges inte mängden försåld ånga 
och elektricitet eftersom värmen från förbränningen inte tillvara-
togs. 1947 slutade man redovisa försåld ånga och 1963 började man 
avveckla det till förbränningsanläggningen anslutna kraftverket 
så därefter såldes inte heller någon elektricitet under ett antal år. 
Mängden avfall som brändes anges för 1900–1927 i ton, för 

243
appendix
1929–1962 i vagnslaster och ton och därefter i ton. För 1965–1970 
finns uppgifter om hur mycket avfall som brändes i bostadsbolagens 
värmecentraler. För 1900–1927 finns uppgifter om hur mycket av 
skräpsoporna som användes till fyllning, däremot inga uppgifter om 
hur mycket av det sammanlagda avfallet som gick till tippläggning. 
Mängden som lades i upplag eller på tipp redovisas i vagnslaster för 
1934–1959. För 1960–1970 anges tippläggning i ton.
3
 För 1963 inför-
des ett nytt redovisningssystem i figurform som förutom mängden 
avfall till Lövsta som förbrändes och lades på tipp även visar mäng-
den avfall från Stockholm som lades på tipp utanför kommunen 
samt brändes i bostadsbolagens värmecentraler. Måttet är ton. För 
1967–1970 redogörs för tippning och förbränning i löpande text. För 
1971 finns inga uppgifter om mängden avfall som lades på tipp och 
för 1975 finns ingen uppgift alls om vilka mängderna som brändes 
eller lades på tipp. Med början för 1965 redovisar berättelserna viss 
hantering av miljöfarligt avfall, detta och återvinning överhuvud-
taget blir mer systematiskt redovisat efter 1971.
Det finns för hela perioden uppgifter om kostnader för och 
inkomster från avfallets mottagande och behandling. Före 1934 
finns det inga samlade uppgifter om inkomsterna, efter 1938 finns 
det inga uppgifter om fördelningen av olika inkomster. Uppgifter 
om utgifter om kvittblivning finns för 1925–1964.
4
 
De uppgifter som finns i renhållningsverkets årsberättelser återges 
till en del i Statistisk årsbok för Stockholms stad som utgavs för första 
gången 1904. Renhållningen tas upp som ett samlat ämne 1905 med 
statistik några år tillbaka i tiden, från och med 1900. Inkomster och 
utgifter för renhållningsverkets olika delar (gaturenhållning, gårds-
renhållning och så vidare) tas upp, samt mer specifika kostnader av 
engångskaraktär. När det gäller latrinen redovisas antalet hämtade 
kärl, intervall för hämtning samt mängden försåld latrin och pudrett. 
För övrigt avfall redovisas inte mängden insamlat avfall, däremot 
den mängd som såldes eller skänktes bort. Den anges i pråmlas-
ter, järnvägslaster, hästlass samt hur mycket pengar försäljningen 
inbringat. Dessutom anges inkomsten från försäljningen av det som 
senare kom att klassas som skräpsopor, däremot inte dess mängd. 
År 1910 börjar mängden avfall som fraktades från Stockholm i olika 

244
appendix
kategorier anges i järnvägsvagnar. Dessutom anges kvittblivningen 
uppdelad i kategorier och mängderna anges i ton. 1914 börjar man 
redovisa statistik för fem år tillbaka i tiden, i senare utgåvor fyra 
år tillbaka i tiden. Uppställningen följs i stort sett fram till 1929 då 
avfallet i stället för i gödselsopor och skräpsopor delas upp i bränn-
bara och icke brännbara sopor. Denna uppdelning gäller fram till 
1933, då kategorierna slås ihop. Fram till 1936 finns det uppgifter 
om försäljningen av lump, metall, papper med mera. Därefter är 
uppställningen likadan fram till 1955 års utgåva, då all information 
om renhållningsväsendet försvann vid en genomgripande föränd-
ring av hela årsboken. 
Ett mindre men återkommande problem är att det i statistiken 
redovisas olika siffror i olika års upplagor av till exempel renhåll-
ningsverkets årsberättelse – det framstår som att siffror räknats om 
och korrigerats i efterhand. Eftersom alla de tre nämnda huvudkäl-
lorna för de statistiska uppgifterna innehåller uppgifter för fyra eller 
fler år tillbaka i tiden gick jag generellt igenom statistiken med fyra 
eller sex års mellanrum. Om jag upptäckte siffror som inte stämde 
överens utgick jag konsekvent från senare upplagors uppgifter. Efter-
som jag inte gick igenom varje år kan jag ha missat vissa rättelser. 
Avvikelserna är dock små. 
Redovisningen av avfallsmängden  
och dess kategorier 1900–1927
I den tryckta statistiken anges mängden avfall i järnvägsvagnar 
fram till 1965. Vagnarna förändrades under den period järnvägen 
användes för avfallstransport. Lastförmågan var från 1896 10,5 ton för 
sopvagnarna och 9 ton för latrinvagnarna. Sopvagnarna rymde 240 
hektoliter och latrinvagnarna 200 kärl. 1908 genomgick sopvagnarna 
vissa förändringar så att de rymde 310 hektoliter och kunde lasta 
15 ton. När indelning i skräpsopor och gödselsopor praktiserades 
användes olika vagnstyper för de två sopslagen, eftersom den förra 
kategorin var tyngre. När delningen upphörde byggdes gödselvag-
narna om så att de kunde ta större volym. Vägningar i början av 
1900-talet visade att gödselsopornas vikt varierade mellan 35 och 60 

245
appendix
kg per hektoliter och skräpet mellan 16 och 24 kg. Latrinens vikt i 
förhållande till volym var densamma från år till år. 
Mängden avfall var olika under året, under flyttningstider (okto-
ber) var mängden större än andra tider och likaså vid högtider av 
olika slag – då gick även latrinmängden upp. Under sommaren 
sjönk mängden latrin beroende på att många lämnade staden och 
under vintern sjönk mängden sopor. Gatusoporna ökade under 
vårstädningen efter vintern.
5
 Efter sammanslagningen av sopor till 
en kategori förändrades avfallets densitet. Det som tidigare kate-
goriserats som skräpsopor och som utgjorde en allt större del av det 
sammanlagda avfallet var lättare än det som tidigare kategoriserats 
som gödselsopor. Nya material, som plast, vägde mindre än papper. 
Mängden gödselsopor som såldes mättes i hästlass, järnvägsvagnar 
och pråmlaster; för 1912 angavs lassens vikt vara 0,41, 5,10 respek-
tive 45,47 registerton per lass.
6
 Vikten på gödselavfallet som såldes 
överensstämde inte med vikten på gödselavfallet som samlades in 
eftersom gödselavfallet vägde mindre när det brunnit. Överlag gäller 
också att vikt- och volymangivelserna ska ses som ungefärliga – de 
bygger generellt på stickprov. Fram till 1912 gjordes endast spora-
diska vägningar av lastade sopvagnar vid vissa järnvägsspår för att 
kontrollera att de inte var tyngre lastade än vad som var tillåtet, och 
vikten på de lastade vagnarna visade sig variera kraftigt.
7
 Det finns 
således många skäl att ta de statistiska uppgifterna om mängd som 
ungefärliga fingervisningar om avfallsmängdens förändring i vikt 
och volym. Tabell 9 visar hur många järnvägsvagnar avfall i olika 
kategorier som i stadens regi fördes från Stockholm, den minskade 
mängden vagnar åren efter 1904 kan direkt förklaras med att vag-
narna lastades så att de kunde ta mer avfall.
8
 

246
appendix
Tabell 9. Mängden avfall från Stockholm, uppdelat i avfallsslag 1900–1927 (järn-
vägsvagnar).
År
Summa 
avfall från 
Stockholm
Summa 
avfall till 
Lövsta
Gödsel- och 
skräpsopor 
till Lövsta
Gödsel-
sopor till 
Lövsta
Skräpsopor 
till Lövsta
Latrin till 
Lövsta
Gödselsopor 
direkt till ver-
kets kunder
1900
12 050
11 536
8 269
3 267
514
1901
12 343
11 502
8 082
5 804
2 278
3 420
841
1902
13 357
12 738
9 324
7 202
2 122
3 414
619
1903
13 938
13 577
10 212
8 021
2 191
3 365
361
1904
14 516
13 735
10 283
7 913
2 370
3 452
781
1905
13 698
12 558
9 161
6 659
2 502
3 397
1 140
1906
13 661
12 346
8 848
6 314
2 534
3 498
1 315
1907
14 619
13 301
9 734
6 955
2 779
3 567
1 318
1908
14 475
12 563
9 131
5 995
3 136
3 432
1 912
1909
15 186
13 161
9 746
6 633
3 113
3 415
2 025
1910
16 080
14 212
10 868
7 568
3 300
3 344
1 868
1911
15 141
12 697
9 650
5 159
3 491
3 047
2 444
1912
14 720
12 444
9 506
5 724
3 782
2 938
2 276
1913
14 567
12 174
9 299
5 287
4 012
2 875
2 393
1914
14 272
12 027
9 473
5 408
4 065
2 554
2 245
1915
13 811
11 056
8 556
4 551
4 005
2 500
2 755
1916
13 310
10 920
8 619
5 180
3 439
2 301
2 390
1917
12 089
9 312
6 714
3 875
2 839
2 598
2 777
1918
12 346
9 550
6 865
4 209
2 656
2 685
2 796
1919
12 018
9 315
6 939
3 561
3 378
2 376
2 703
1920
11 591
9 613
7 592
3 862
3 730
2 021
1 978
1921
11 261
9 682
7 790
3 715
4 075
1 892
1 579
1922
10 776
9 395
7 650
3 296
4 354
1 745
1 381
1923
11 432
9 861
8 159
3 242
4 917
1 702
1 571
1924
11 903
10 201
8 619
3 088
5 531
1 582
1 702
1925
11 617
10 254
8 906
2 951
5 955
1 348
1 363
1926
12 023
10 905
9 805
3 173
6 632
1 100
1 118
1927
12 251
11 246
10 309
3 447
6 862
937
1 005
Källa: RV 1909–1927.

247
appendix
Tabell 9 ovan bygger på jämförbara siffror i den meningen att de 
utgår från samma typ av redovisning. För år 1900 finns det inte 
skilda uppgifter för skräpsopor och gödselsopor. Under 1901–1927 
redovisas mängden avfall, uppdelat i avfallsslag på samma sätt 
över åren, men det betyder inte att dessa siffror omfattar allt avfall 
som producerades i staden. Från 1916–1918 fram till 1927 pågick en 
insamling av svinmat som inte administrerades av renhållningsverket 
och därmed inte syns i deras statistik.