Stadens sopor Till sjoxarna

 s. 151–153. 
Anm.: Övriga inkomster för verket var hämtningsavgifter, avgifter för gårdsrenhåll-
ning samt diverse körslor och arbeten för stadens övriga verksamheter,
att döma studerades olika modeller.
82
 1901 uppfördes en mycket 
provisorisk förbränningsugn som kunde ta cirka fem vagnslaster 
skräp varje dygn. 1903 byggdes på prov en mer permanent ugnstyp 
och 1905–1907 byggdes den ut till en större förbränningsanläggning 
med fyra ugnar. Redan från början planerades att värmen skulle tas 
tillvara, även om det fanns en stor osäkerhet i hur mycket värme 
förbränningen skulle kunna generera.
83 
År 1906 är det första år mängden förbrända sopor anges, då brän-
des drygt 96 procent av de skräpsopor som kom till Lövsta, 2 pro-
cent tillvaratogs och användes som utfyllnad. Året därpå minskade 
andelen som förbrändes till drygt 92 procent och drygt 5 procent 
tillvaratogs.
84
 Trots mycket ordande om tillvaratagande brändes 
således en stor del av det icke-organiska avfallet. Den största delen 
avfall var dock gödselduglig och tillvaratogs och såldes. Denna 
hantering förefaller ha fungerat relativt väl. Den källsortering som 
Tingsten utmålat som en lösning var dock inte bortglömd. Frågan 
togs upp i fullmäktige år 1903 av två ledamöter, C. H. Lundbergh 
och Herman Lamm.
85
 De föreslog i sin motion att det skulle tillsättas 
en kommitté för att komma fram till hur staden bäst skulle kunna 

gödsel och skräp
59
förvalta de kunskaper som Tingsten fått genom sin studieresa och 
genomföra det ”systemskifte” som Tingsten förespråkat.
86
 Stads-
fullmäktige beslöt att låta frågan gå vidare till beredningsutskottet 
men någon kommitté tillsattes inte.
87
 
Frågan hängde i luften ett par år och aktualiserades när stadens 
förste stadsläkare tog upp källsortering som en möjlig väg till bättre 
hygien.
88
 Frågan hade aktualiserats på grund av en strejk bland ren-
hållningsarbetarna 1905 då köksavfallet genom sin snabba förruttnelse 
varit den del av avfallet som vållat mest besvär. Hälsovårdsnämnden 
menade att källsortering skulle underlätta en prioritering av det 
avfall som var mest akut att föra bort i händelse av strejk och därtill 
kunna ge staden inkomster genom att underlätta försäljningen.
89
 
I ett tjänsteutlåtande fick nu Tingsten möjlighet att framföra sin 
åsikt i fullmäktige. Han förordade införandet av en tvådelad käll-
sortering i hushållen: gödselsopor och skräpsopor. Tingsten hade 
stöd av drätselnämndens andra avdelning, som hemställde till 
stadsfullmäktige att Stockholms renhållningsföreskrifter skulle 
ändras och en tvådelning införas.
90 
Fullmäktige godtog förslaget 
och den nya föreskriften trädde i kraft 1 juli 1907.
91
 Hälsovårds-
nämnden menade att den införda delningen, som till skillnad mot 
vad de föreslagit innebar att köksavfallet skulle blandas med aska 
och golvsopor, innebar lika stora hygieniska nackdelar som tidigare 
eftersom köksavfallet ruttnade snabbare med inblandning av annat 
avfall samt att allmänheten skulle ha svårt att förstå denna uppdel-
ning.
92
 1908 blev delningen obligatorisk och överträdelse straffbar. 
Redan i början av året uttogs ett flertal stämningar och inkrävande 
av böter på fem kronor.
93
 Dufwa och Pehrson skriver om delningen 
att den mottogs övervägande positivt av medierna men mer avvak-
tande av allmänheten.
94
 
När källsorteringen infördes fick Stockholm ett kvittblivnings-
system som inte bara grundade sig på en tanke om tillvaratagande 
utan också på en kategorisering av avfallet för att möjliggöra till-
varatagande. Den redan etablerade avfallsregim som byggde på en 
föreställning och en praktik om att ta tillvara hade därmed tagit 
ett steg längre i praktiskt tillvaratagande. 

stadens sopor
60
Bild 3. Anslag om källsorteringen att sätta upp i köken.
Källa: Tingsten 1911, s. 57.

gödsel och skräp
61
Det potentiellt värdefulla avfallet
Ett genomgående drag i tillvarataganderegimen var den betydelse 
som lades vid avfallets värde. Den framgår bland annat av statistiken. 
I renhållningsverkets årsberättelser gavs till exempel de uppgifter 
som handlar om försäljning och tillvaratagande stort utrymme.
95
 I 
Statistisk årsbok för Stockholms stad redovisades uppgifter om renhåll-
ning från år 1900. Fram till 1910 redovisades inte den sammanlagda 
mängden avfall, däremot uppgifter om mängder av olika kategorier 
som försålts samt om inkomster från försäljningen.
96
 Förutom denna 
vilja att lyfta fram tillvaratagandet märks genomgående en tanke om 
avfallet som potentiellt värdefullt. I denna bedömning ingick inte 
nödvändigtvis en kalkyl av avfallets marknadsvärde utan avfallets 
värde avgjordes av dess bruksvärde. 
Tingsten och det fåtal andra som uttalade sig om Stockholms 
kvittblivning förde i mycket samma argumentation som 1800-talets 
latringödselförespråkare men överförde dessutom tanken om avfal-
lets värde även på det icke gödseldugliga avfallet. De såg det som 
självklart att avfallets bruksvärde med rätt hantering skulle kunna 
bli ett marknadsvärde. Tingsten framhöll att avfallets användnings-
områden var många: köksavfallet kunde bli gödsel eller kokas till 
svinfoder, eller så kunde man utvinna råämnen till såpa, tvål och 
smörjämnen. Aska från trä var även det ett bra gödningsmedel. Om 
hushållssoporna skrev Tingsten i sin reseberättelse:
Äfven tredje slaget sopor har sin marknad, och det är i själfva verket 
ganska litet häraf, som ej kan säljas, blott det levereras på lämpligt 
sätt. Värdelöst för familjerna, representerar detta affall sammanfördt, 
fördelat och rätt behandladt, stora kapitaler. Tills för några få år 
sedan har emellertid denna inkomstkälla endast i form af enskildt 
lumpsamleri tagits i anspråk.
97
De städer som Tingsten imponerades mest av under sin studieresa 
var de som hade kommunalt styrda system för att ta tillvara det 
oorganiska avfallet – München och Budapest. Budapest var inte en 
stad som ingått i Tingstens första reseplan: av allt att döma klämde 
han in den sent efter att ha fått telegram från Sverige som rekom-
menderade att han skulle besöka även denna stad.
98 
Det tyder på att 

stadens sopor
62
det fanns ledamöter inom drätselnämnden som delade hans intresse 
för tillvaratagande. Trots de aspekter som tilltalade Tingsten i dessa 
städers system ansåg han att de inte var fullgoda: de var ohygieniska 
och mindre rationella, i den meningen att avfallet först blandades 
ihop på produktionsplatsen, det vill säga i hushåll och industri, för 
att sedan sorteras i kategorier av renhållningen. USA och inte minst 
New York med sina planer på sortering av skräp var inspirerande 
på grund sin källsortering.
99
Att amerikanska städer frångått den tidigare tillämpade metoden 
att skilja ut matavfallet redan i hushållen för att använda detta till 
svinmat förklarade Tingsten med allmän vanskötsel, vilken kunde 
skyllas på att det var entreprenörer som skötte verksamheten och 
inte städerna själva.
100
 Tingsten ansåg emellertid att det var det mest 
ekonomiska och hygieniska sättet att bli kvitt köksavfall. Denna 
strategi är 
om den rätt tillämpas, särskildt i ett land med sådan rikedom på 
köksaffall som Amerika, sannolikt den bästa i såväl sanitärt som 
ekonomiskt hänseende. Det är nämligen obestridligt, att intet sätt 
för köksaffallets kvittblifvande är så verksamt i sanitärt hänseende 
som dess förtärande av djur. Likaså att ingen annan metod kan 
lemna ett så godt ekonomiskt resultat.
101
Flera av de åsikter Tingsten förde fram i drätselnämndens handlingar 
tog han upp i ett föredrag under rubriken ”Några synpunkter att 
beakta ifråga om det torra stadsaffallets uppsamling och undanröd-
jande” i Hälsovårdsföreningen i Stockholm
 
1900. Här uttryckte han 
att det var ”barbariskt” och ”onaturligt” att blanda avfallet. Blandat 
hade avfallet inget värde, men fördelat kunde dess värde realiseras. 
Denna fördelning kunde ske på olika sätt, men Tingsten skrev att 
den alltid borde göras av sopproducenterna – hushållen – ”ty först 
därigenom kan det onda ryckas upp med rötterna”.
102
 Han såg två 
möjligheter till delning av hushållens avfall: en tvådelning i katego-
rierna gödselsopor och skräpsopor eller en tredelning i kategorierna 
gödselsopor, skräpsopor och matavfall till svin. Gödselsoporna och 
deras nyttiggörande som gödsel ansåg inte Tingsten vara mycket 
att orda om: de kunde lätt säljas till lantbruket. Skräpsopornas för-

gödsel och skräp
63
delning och försäljning krävde däremot mer arbete. Att det skulle 
löna sig tvivlade dock inte Tingsten på. Han betraktade det privata 
lumpsamlandet som ett bevis på att det fanns ett marknadsvärde i 
avfallet. Att även ta tillvara matavfallet till svinmat höll han för att 
vara det mest ekonomiska, avfallet skulle samlas in för sig och sedan 
kokas. Avfallsdelningen behövde inte medföra ökade kostnader för 
hämtning eftersom man kunde hämta skräpet mer sällan. Det var 
enligt Tingsten också bättre eftersom man undvek den enligt honom 
ohygieniska blandningen av matavfall och aska. Att matavfall till-
varatogs som svinmat var inget nytt i Stockholm, till exempel sålde 
restauranger redan sitt matavfall till svinuppfödare. Av Tingstens 
föredrag framstår det som att tillvaratagande av ekonomiska skäl 
var det primära målet, även om hygien och möjligheten att bli av 
med avfall också var argument för sortering och tillvaratagande.
103
 
Synen på avfallet som värdefullt var också motivet till att tillvara-
tagande genom källsortering nämndes i Lundbergh och Lamms 
motion i fullmäktige 1903.
104
 Fullmäktigeledamoten Lundbergh 
förtydligade motionens innebörd i ett muntligt anförande och sade 
att Stockholm inte hade råd att inte göra den förändring som Ting-
sten förespråkat, eftersom den skulle innebära betydande inkomster 
för staden.
105 
När frågan aktualiserades av stadsläkarens skrivelse 
1906 påtalade drätselnämndens andra avdelning att en uppdelning 
av avfallet i gödselsopor och skräpsopor inte bara skulle innebära 
sanitära fördelar utan också ekonomiska. I det till förslaget bilagda 
tjänsteutlåtandet upprepade Tingsten att en uppdelning skulle öka 
det ekonomiska utbytet av skräpsoporna samt göra att det lättare att 
få avsättning för gödselsoporna och att förbränna skräpsoporna.
106
 
I sitt argument för tillvaratagande betonade Tingsten den möjliga 
ekonomiska vinsten för staden och framställde den som en välkom-
men bonus. Det huvudsakliga argumentet för sorteringen var att 
den underlättade kvittblivningen:
Med hussopornas fördelning […] afser man deras uppsamling i 
skilda grupper i enlighet med deras beskaffenhet och användbarhet, 
hvilka sopgrupper hvar för sig äro lätta att undanrödja i jämförelse 
med den sammanblandade affallsmassans kvittblifvande.
107

stadens sopor
64
Att kvittblivningens mål var just kvittblivning utesluter dock inte 
att nyttiggörandet var önskvärt och prioriterat. Den självklarhet 
med vilken Tingsten omfattade tillvaratagandet framgår av att det 
enda alternativet Tingsten uppgav till uppdelningen i ”skräpsopor” 
och ”gödselsopor” var ett annat tillvaratagande, nämligen en tre-
delning som också inkluderade kategorin ”svinmat”. Av Tingstens 
förklaring av hur han såg på skillnaden mellan dessa två typer av 
tillvaratagande framgår att tillvaratagandet kunde ses som en åtgärd 
för två olika mål: 
I fråga om delningssättens särskilda ändamål må framhållas, att 
tvådelning är en åtgärd, som vidtages uteslutande för renhåll-
ningens egen skull, medan tredelningen, utom det omedelbara 
renhållningssyftet, innebär att genom köksaffallets användning till 
svinuppfödning afvinna soporna största möjliga ekonomiska utbyte. 
Ur uteslutande renhållningssynpunkt sedd, är således tredelning ej 
att anse som en utveckling eller en förbättring af tvådelningen utan 
blott som ett längre drifvet tillgodogörande af affallsprodukterna.
108
Tingsten beskrev tvådelningen som en renhållningsåtgärd där det 
primära var att bli kvitt avfallet, medan tredelningen var att ta nyt-
tiggörandet av avfallet ett steg längre för att tillvarata så mycket av 
avfallets värde som möjligt. Eftersom tredelningen skulle innebära 
omfattande kostnader menade han att det inte var motiverat att gå 
längre än vad renhållningen krävde – det vill säga att införa tvådel-
ning. Han tyckte inte heller att tvådelningen behövde genomföras 
konsekvent, utan enbart i sådana hus där någon form av verksam-
het, affär eller liknande, fanns och där rikare människor bodde. I 
övriga hus bedömde han att det inte skulle vara så mycket skräp 
och där kunde allt gå till gödsel.
109
 Att Tingsten inte talade för ett 
tillvaratagande för dess egen skull och att han hade en pragmatisk 
inställning till källsorteringen i praktiken är inte förvånande. I hans 
roll som direktör för renhållningsverket var kvittblivningsmålet 
primärt. Förmodligen kan man också tolka hans ståndpunkt som 
ett utslag av hans ekonomiska sinne. Under de år han var i stadens 
tjänst återkom han ofta till möjligheter att spara på stadens resurser 
och som nästa kapitel ska visa var han inte redo att utsätta staden 

gödsel och skräp
65
för de större ekonomiska risker som han menade att en svinmats-
insamling skulle medföra. 
I argumenten för en förändrad kvittblivning framkom knappt 
andra alternativ än sortering och tillvaratagande. Någon mer organi-
serad form av dumpning eller förbränning i större skala diskuterades 
inte. Ett undantag är ett budgetförslag för år 1902, då drätselnämn-
dens andra avdelning krävde anslag för att kunna vidta åtgärder mot 
de sopor som låg i upplag vid Lövsta: ”I främsta rummet gäller det 
härvid åtgärder beträffande de för närvarande osäljbara soporna, 
eller de s. k. skräpsoporna.”
110
 De åtgärder som föreslogs var sortering 
samt förbränning som kompletterande metod.
111
 I de ståndpunkter 
om kvittblivning som fördes fram i Stockholm under 1900-talets 
början togs det alltså för givet att avfallet hade ett bruksvärde som 
skulle kunna realiseras på en marknad om det hanterades rätt. Löv-
sta blev därmed, som det stod i en publikt hållen artikel i Bonniers 
månadshäfte ”mest att betrakta såsom en etapp-punkt på affallets 
väg från Stockholm och ut i lifvet, till jordbruk och industri.”
112
Tingsten och tillvarataganderegimen
Tingsten framstår som central för tillvarataganderegimens utveck-
ling i Stockholm under 1900-talets första decennium. I materialet 
från Stockholms fullmäktige och renhållning framstår han som den 
som gav frågan en sammanhållen problembild. Det finns därför 
skäl att gå in närmare på Tingsten som person och sätta honom i 
ett sammanhang.
Melosi skriver om kommunalteknikernas ökade status under 
slutet av 1800-talet. Utbyggnaden av kommunala tekniska system 
i städerna, som vatten och avlopp, hade skänkt denna yrkesgrupp 
respekt och auktoritet under senare delen av 1800-talet. När det 
gällde avfallshantering stod kommunalteknikerna i början av 1900-
talet ofta för lösningar som förbränning eller reducering av sopor, 
medan de inte rekommenderade tillvaratagande eller dumpning. 
Melosi visar också att de kommunaltekniska tjänstemännen ofta 
hade stora internationella nätverk i vilka såväl rent tekniska som 
mer organisatoriska aspekter avhandlades i tidskrifter och på kon-

stadens sopor
66
ferenser.
113
 Av Tingstens inlägg i kvittblivningsfrågan märks inte 
några intryck från nätverk med dragning åt mer tekniska lösningar 
som förbränning. 
Tingsten var en inflytelserik person inom en verksamhet som av 
staden sågs som prioriterad.
114
 Han fick tidigt i sin karriär stor makt 
över hela renhållningsområdet, inte bara i Stockholm utan i hela 
Sverige. Han stod bland annat bakom Eskilstunamodellen, som 
byggde på svinmatsinsamling och kommunalt drivna svingårdar 
och som anammades av flera städer i Sverige och Finland.
115 
Den 
respekt och status som Melosi beskriver att kommunaltekniska 
tjänstemän åtnjöt gällde också i Sverige. De tillhörde de kommu-
nala tjänstemän som först fick heltidsanställningar och goda löner 
och arbetsvillkor.
116
 Både städernas tillväxt, den kommunala admi-
nistrationens uppbyggnad och ingenjörernas ställning på grund av 
deras specialkompetens i utvecklandet av ett industrisamhälle där 
tekniskt kunnande var centralt, bidrog alltså till att göra en person 
som Tingsten till en auktoritet med stor makt över sitt fält.
117
Melosi ger New Yorks renhållningschef Waring ett helt kapitel 
i Garbage in the cities. Han hävdar att Waring som person och 
de värderingar han företrädde var mycket betydande för utveck-
lingen av stadens renhållningsväsende.
118 
På liknande sätt tolkar jag 
Tingsten och hans roll för Stockholms renhållning.
 
Den värdering 
som Tingsten främst ger uttryck för är sparsamhet. Det går igen i 
beskrivningar av honom.
 
Yngve Larsson skildrar Tingsten under 
hans tid som gatudirektör som en ”ingenjör med mera sinne för 
ekonomi än för teknik” och ”oberörd av den kritik för snålhet som 
han icke utan fog ofta utsattes för”.
119
 Karls son Herbert Tingsten 
framställde i sina memoarer fadern som ytterligt sparsam. Han 
beskrev familjens torftiga leverne, bland annat hur fadern trots en 
god inkomst gjorde toalettpapper av omslagspapper,
120
 och skrev 
att Karl Tingstens sparsamhet var ett allmänt ämne: 
Om hans sparsamhet gick historier som snarare var ironiska än 
elaka: t.ex. då ett skjul rivits hittade pappa en spik och framhöll 
att sådant måste man ta vara på; svaret blev ”ja, det var skönt att 
direktörn hittade spiken, vi letade efter den i går hela dagen”.
121
 

gödsel och skräp
67
Tingstens sparsamhet och hans intresse för det ekonomiska snarare 
än det tekniska går igen i hans utformning av kvittblivningen under 
1900-talets första decennium. När det gäller sparsamhet finns det 
dock i Tingstens fall anledning att skilja på sparsamhet med material 
och sparsamhet med stadens ekonomiska resurser – när det gäller 
det senare skulle en billig kvittblivning utan tillvaratagande också ha 
varit möjlig. Detta var dock ingenting Tingsten förde fram. I detta 
var han eventuellt ett barn av sin tid. Sparsamhet i form av tillvara-
tagande var inte bara ett utmärkande karaktärsdrag hos Tingsten 
utan en del i en rådande mentalitet. Tillvaratagandet som ideal kan 
spåras i källor från denna tid, till exempel i rådgivningslitteratur och 
i riktlinjer för skolundervisningen.
122
 Till exempel har forskaren i 
pedagogik Ulla Johansson visat att politiker under 1900-talets första 
decennier engagerade sig för att skolan skulle fostra barn till sparsam-
het eftersom man ansåg att medborgarnas sparande var viktigt för 
landets kapitalförsörjning.
123
 Johansson menar också att det i början 
av seklet fanns en utbredd föreställning om svensken som slösaktig, 
något som går igen i Karl Tingstens utsagor om stockholmarnas lyx 
och benägenhet att kasta värdefulla föremål i soporna.
124
 
Tingstens personliga sparsamhetsmoral gick alltså förmodligen 
i linje med den allmänna uppfattningen om sparsamhet och där-
till med fullmäktiges sparsamhet med kommunens medel. Som 
nämnts fanns det inte något motstånd mot Tingstens plan att utöka 
tillvara tagandet genom införandet av källsortering. Det motstånd 
som Tingsten senare mötte, och som behandlas i nästa kapitel, kom 
från dem som önskade ett än större tillvaratagande. Tanken om 
tillvaratagande och avfallets inneboende värde kan alltså sägas ha 
legat i tiden och därmed verkat som stöd för tillvarataganderegimen. 
Tillvarataganderegimen var ett av många uttryck för denna tanke. 
Denna tillvaratagandets och sparsamhetens norm hade en stark 
materiell och ekonomisk grund i ett samhälle med knappa resurser.
125
 
Därtill fanns under 1900-talets början en oro inom Stockholms 
stadsfullmäktige över en expanderande budget och en omfattande 
upplåning.
126
 Det är rimligt att staden i det läget inte bara försökte 
hålla nere utgifter utan också såg positivt på möjliga intäkter. 

stadens sopor
68
Tillvarataganderegimens tröghet 
De lösningar som renhållningens företrädare utvecklade som svar 
på sekelskiftets kvittblivningsproblem låg i linje med avfallsregi-
mens tanke och praktik. Hur kan man förklara att den etablerade 
tillvarataganderegimen befästes? 
En del av svaret är att det fanns mycket lite som talade mot ett 
fortsatt tillvaratagande. Visserligen var tillvaratagandet av gödsel  
problematiskt på grund av den allt större inblandningen av gödsel-
odugligt skräp och praktiken för tillvaratagandet var delvis ur 
balans efter Särimners konkurs. Tingstens företrädare som ren-
hållningsdirektör, Wallander, utmålade förbränning som en lös-
ning på skräpsopornas inblandning.
127 
Studieresor som renhåll-
ningsverket hade gjort 1882 och 1884 hade också resulterat i relativt 
positiva beskrivningar av förbränning (gärna i kombination med 
pudrettillverkning)
128
 och renhållningsverket noterade 1887–1899 
ett antal patent på olika typer av förbränningsugnar för sopor och 
exkrement.
129
 Av drätselnämndens handlingar 1899 framgår också 
att nämnden intresserade sig för förbränningsugnar.
130 
Likaså visar 
Tingstens plan inför studieresan att det var av England och USA, 
länder som i hög grad praktiserade förbränning, som han väntade 
sig lära sig mest.
131
 Det är dock oklart om förbränningen någonsin 
sågs som en lösning för mer än den mindre delen skräpsopor. 
Det något ostadiga läge som renhållningen befann sig i strax före 
sekelskiftet 1900 vägde lätt jämfört med den sedan länge inarbetade 
idén om tillvaratagande och praktiken för tillvaratagande med dess 
utbyggda system av järnväg och organisation som utgjorde det sena 
1800-talets tillvarataganderegim. Tingsten antydde detta när han 
i sin reseskildring skrev att tillvaratagandet och källsorteringen 
var särskilt lämpligt för Stockholm eftersom man skulle kunna 
dra nytta av befintliga anordningar som inlastningsstationer och 
järnväg. Källsortering skulle enligt Tingsten göra att dessa kunde 
utnyttjas än bättre: man skulle kunna sända gödselsoporna direkt 
till köpare utanför staden utan att de först måste gå via Lövsta för 
någon form av sortering, precis som skedde med latrinen. En bil-
ligare hantering skulle bli effekten när avfallet fraktades kortare 
sträckor och man skulle nå en större marknad än den som kunde 

gödsel och skräp
69
nås sjövägen.
132
 Järnvägen kan på så vis ses som en bidragande orsak 
till att källsortering år 1907 inkorporerades i kvittblivningssystemet.
Det fanns institutionella ramar i form av organisation, infrastruk-
tur och teknik som byggde på tillvaratagande. Att byta system till 
dumpande eller till en förbränning med högre kapacitet för blandat 
avfall skulle ha inneburit höga investeringskostnader såväl i form av 
materiella investeringar som i en omställning av kvittblivningens 
mål. Föreställningen om tillvaratagande som en given strategi var 
djupt rotad både i organisationen kring kvittblivningen och hos 
enskilda personer. När en person med Tingstens position väl hade 
tagit ställning och initiativ för ett ökat tillvaratagande bör det ha 
inneburit en kostnad, även om den inte var materiell, för honom 
att byta uppfattning. 
I argumentationen för sortering och tillvaratagande blandades 
ekonomiska argument med argument om avfallets naturliga plats 
och avfallets värde om det inordnades i en naturlig uppdelning. 
Sortering blev lösningen som skulle kunna återbörda avfallet till 
dess rätta plats. Detta grundades på en kretsloppstanke.
133
 Syste-
met med två behållare innebar enligt Tingsten en naturlig lösning. 
Staden kunde på ett
naturenligt sätt och med mindre kostnad än under nuvarande 
förhållanden undanrödja det torra stadsaffallet i sin helhet, hvars 
rätta användning helt visst är dess omsättning, så långt praktiskt 
möjligt är, i samma eller liknande former från hvilka det härstam-
mar, nämligen lantmannaprodukter och industialster.
134
Sorteringen och tillvaratagandet blev ett sätt att behålla stadens 
koppling till det agrara men samtidigt hantera den moderna stadens 
större avfallsmängder och mer heterogena avfallssammansättning. 
Detta sågs inte som en omodern hantering. Viljan till nyttiggö-
rande av avfall och kretslopp mellan stad och land och mellan stad 
och industri under den här tiden har diskuterats av andra forskare. 
Barles skriver att det avfall staden Paris producerade användes av 
såväl industrin som jordbruket.
135 
O’Brien skriver att viljan till nyt-
tiggörande ledde till olika typer av sortering i flera städer i England 
och USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
136
 

stadens sopor
70
Att tillvaratagandet av avfall för försäljning låg i tiden visas också 
av stadens andra verksamhet på området vid Lövsta: hälsovårds-
nämndens och köttbesiktningens destruktionsanstalt som uppfördes 
1906. I denna togs stadens beslagtagna kött och avlivade djur tillvara 
genom sortering och en utdragen process med kokning, avskiljning 
och torkning vilket ledde till produkterna lim, kraftfoder och fett 
(som såldes till tvål- och såpfabriker).
137
 
Dessutom fanns i anslutning till Lövsta små privata företag som 
bildades för förädling av olika typer av avfallsmaterial. Mycket 
tyder dock på att industrins intressen, i alla fall i Sverige, var relativt 
marginella. De mindre företagen i branschen verkar ha gått omkull 
snabbt och köparna av renhållningsverkets tillvaratagna material 
var relativt få, vilket framgår av tabellerna över antalet köpare och 
försålda skräpsopor som redovisas i appendix, s. 255.
138
 Mängden 
material som tillvaratogs av renhållningsverket visar likaså på en 
ganska modest försäljning. Det var föreställningen om avfallets 
bruksvärde kombinerad med behovet av kvittblivning som styrde 
hanteringen, inte en efterfrågan på avfallsprodukter. 
Tillvaratagandet av skräpsoporna kan förklaras som en följd av 
ett tidigare system, men inte som ett uttryck för en vilja att hålla 
fast vid gamla system. Snarare var det en modernisering. Tingsten 
klagade vid sekelskiftet 1900 på att Stockholm låg efter städer i 
Europa och Nordamerika vad gällde kvittblivningen av avfall.
139
 
Även fullmäktigeledamöterna Lundbergh och Lamm skrev att 
Stockholm började halka efter andra städer i Sverige och Europa 
vad gällde tillvaratagande av avfall.
140
 Nygård skriver att svenska 
städer tog upp europeiska renhållningsmodeller och att dessa sedan 
anpassades och kopierades till övriga Skandinavien.
141
 I fallet med 
uppdelningen i skräpsopor och gödselsopor kom dock inspirationen 
inte bara från Europa utan även från USA. Det framstår också som 
att Tingsten genom att kombinera olika typer av tillvaratagande 
drog det kommunala tillvaratagandet ett snäpp längre än de städer 
han inspirerades av. 
Tillvaratagandet kunde ha kombinerats med andra metoder för 
kvittblivning. Barles har redogjort för hur en tanke om vikten av 
att nyttiggöra avfall och försök att omsätta denna tanke i praktiken 

gödsel och skräp
71
var bidragande till den avfallsförbränning som infördes i Paris på 
1890-talet: tillvaratagande av såväl värme som slagg var en viktig 
del av argumenten för förbränning.
142
 I Stockholm infördes förbrän-
ning i början av 1900-talet men kombinationen med källsortering 
gjorde att förbränningen inte kom att omfatta någon särskilt stor 
del av det samlade avfallet. Förbränningen var inte heller en metod 
som lyftes fram. 
Det finns en stor skillnad mellan det sena 1800-talet, då vissa 
städer i Europa byggde förbränningsanläggningar, och det tidiga 
1900-talet, då Stockholm moderniserade sin kvittblivning: upp-
täckten av bakterierna förändrade hur man såg på smittspridning. 
Den medicinska vetenskapen var under senare delen av 1800-talet 
inriktad på att förebygga sjukdom och detta i kombination med 
miasmateorin om att illaluktande vatten och materia spred sjukdom 
innebar att renhållningen i städerna sågs som betydelsefull för att 
motverka sjukdom och dödlighet.
143
 Den miasmatiska föreställningen 
var ett kraftigt argument mot ansamlingar av avfall i städerna.
144
 De 
renhållningsåtgärder som vidtogs förbättrade också hälsotillståndet 
i städerna även om teorin om miasma senare visade sig felaktig.
145
 
Melosi har hävdat att hygieniska argument för renhållning kom i 
skymundan i och med att bakteriologin etablerades. Bakteriologin 
kom att inkluderas i det medicinska ämnet hygien och vad gällde 
smitta innebar bakteriologin att fokus flyttades från smuts till bacil-
ler i till exempel mjölk och vatten.
146
 Den nya vetenskapens land-
vinningar gjorde att man inte lika kraftfullt kunde hävda vikten av 
renhållningsreformer. De hygieniska argument i kolerans spår som 
omgärdat byggandet av de tidiga förbränningsugnarna i Europa 
och som skulle ha kunnat verka mot tillvaratagandet, var vid sekel-
skiftet 1900 inte längre gångbara. Under 1900-talets början var över-
huvudtaget inte hygien ett tungt vägande argument i Stockholms 
renhållningsärenden.
147
 Det berodde förmodligen delvis på att de 
stora problemen med avfall inne i staden hade lösts samt att den 
hygieniska förståelsen av avfall blivit alltmer självklar. Detta ligger 
i linje med Nygårds forskning. Han tar upp att hygienen mer och 
mer blev en del av en självklarhet i renhållningsfrågan och under 
1920-talet enbart betonades för att stärka andra argument.
148

stadens sopor
72
När Stockholm moderniserade sin kvittblivning problematiserades 
således inte föreställningen om tillvaratagandets nytta med hygieniska 
argument. I stället kunde denna föreställning, i kombination med 
att avfallet fortfarande till största delen bestod av gödsel, fortsätta 
att vara en anledning till tillvarataganderegimens stabilitet och 
tröghet. Tillvarataganderegimen stöddes också av att försäljningen 
av gödsel under perioden 1900–1907 sågs som lyckosam och gav ett 
bidrag till renhållningsverkets ekonomi.
149
 Det utbyggda systemet 
med järnvägen, kontakterna för försäljning av gödsel och den många 
gånger uttalade idén inom renhållningsväsendet om avfallets värde 
utgjorde starka incitament för att fortsätta med en redan etablerad 
hantering, med en viss justering för att komma till rätta med det 
icke-organiska avfallet. Tillvarataganderegimen utmanades inte i 
tillräckligt hög grad av den nya sammansättningen utan lösningen 
på det problemet kunde hittas inom regimen. 

gödsel och skräp
73
Figur 2. Avfallets väg till kvittblivning 1907–1916 (till denna kvittblivning 
kom viss tippläggning).
Stockholms avfallsproducenter 
(hushåll, industrier och andra 
verksamheter, institutioner, gator, 
parker)
Privat kvittblivning 
 Gödselsopor  Latrin     Skräpsopor      
Tre sopstationer 
inom tullarna
 Gödselsopor    Gödselsopor   Latrin    Skräpsopor        
Lövsta
Via järnväg 
direkt till 
gödselkunder
Gödselsopor  Latrin   Pudrett       Skräpsopor           Skräpsopor               
Gödselkunder
Försäljning/
material-
återvinning
Förbränning
El och ånga
Försäljning till 
övrig kommunal 
verksamhet
 
El och ånga

75
kapitel 3
Avfall som svinmat
Tillvarataganderegimens höjdpunkt och fall 
1906–1927
Under 1900-talets första decennier fortsatte Stockholms befolkning 
att öka. Samtidigt växte staden i yta och inkorporerade Brännkyrka 
och Bromma. Trångboddheten minskade på 1920-talet och boende-
standarden förbättrades under 1910- och 1920-talen när lägenheter 
började byggas med badrum, wc, varmvatten och centralvärme. I 
början av 1920-talet var stadens elnät i stort sett helt utbyggt. För-
utom att elektrisk belysning slog igenom i hemmen innebar elek-
trifieringen av staden som pågått sedan sekelskiftet att elektriska 
spårvagnar kom att prägla stadsbilden från mitten av 1900-talets 
första decennium.
1
 Även om den period som skildras i detta kapitel 
generellt innebar många nya bekvämligheter och ett ökat välstånd 
förde första världskriget med sig en kristid med brist på livsmedel, 
kol, koks och olja. Under kriget avstannade byggandet i Stockholm 
och hemlösheten var stor. Efter kriget följde massarbetslöshet och 
en orolig ekonomisk situation.
2
 
Stadens förändrade karaktär, höjningen av bostadsstandarden 
och första världskriget satte spår i avfallets sammansättning och 
kvittblivningens praktik. Under den dryga tioårsperiod som följde 
efter införandet av en tvådelad källsortering i kategorierna gödsel-
sopor och skräpsopor år 1907 kom tillvaratagandet att artikuleras i 
en konflikt där två typer av tillvaratagande av köksavfall stod mot 
varandra. Huruvida köksavfallets värde bäst realiserades som svin-
mat eller som gödsel blev under 1910-talet den mest omdiskuterade 

stadens sopor
76
frågan på kvittblivningens område. Den visar med tydlighet idén 
om avfallets värde inom tillvarataganderegimen. 
Vilka svårigheter och utmaningar ställdes tillvarataganderegimen 
inför under perioden, hur bemöttes dessa och hur kan konflikten 
mellan förespråkare och motståndare till insamling av köksavfall till 
svinmat förstås i förhållande till den etablerade avfallsregimen? Det 
avsnitt som följer ägnas åt en redogörelse för avfallets sammansätt-
ning och kvittblivningens praktik samt en kortfattad beskrivning 
av den samhällsutveckling som ledde till att avfallet alltmer kom att 
bestå av icke-organiskt skräp snarare än organiskt gödsel. Därefter 
kommer fyra avsnitt som behandlar svinmatsdebatten och svin-
matsprojektets praktik och fall. Jag försöker bland annat sätta denna 
debatt i den kontext som Yvonne Hirdman kallat en ”köttkult”. En 
fråga jag försöker besvara är hur aktörerna i svinmatsdiskussionen 
använde frågan om avfallets värde för sin argumentation samt hur 
det kan belysa tillvarataganderegimen. Kapitlet avslutas med ett 
sammanfattande avsnitt och ett resonemang om en förändrad syn 
på avfallets värde. 
Mer skräp, mindre gödsel och kvittblivningens praktik
De amerikanska historikerna Strasser och Melosi har visat att mäng-
den icke-organiskt avfall ökade i USA strax efter första världskriget.
3
 
Likaså beskriver Nygård 1920-talet som en brytpunkt av samma slag 
i de finländska städerna.
4
 Det är rimligt att anta att en liknande 
utveckling till följd av ny teknik och förändrad konsumtion skedde 
i Stockholm. Hur kom dessa materiella förändringar att påverka 
Stockholms avfall och kvittblivning och i vad mån var de utma-
ningar för tillvarataganderegimen? 
Den samlade mängden avfall från Stockholm visar en ökande 
trend fram till år 1912 i både vikt (ton) och volym (järnvägsvagnar). 
Därefter skedde en minskning fram till 1922 då avfallsmängden åter 
gick upp något. Till och med år 1927 kom sedan inte avfallsmäng-
den upp till den nivå som gällt år 1900 sett till vare sig volym eller 
vikt. Ökningen under 1900-talets första årtionde kan i huvudsak 
förklaras av en ökad mängd gödselsopor där huvudingrediensen var 

avfall som svinmat
77
Diagram 1. Avfall från Stockholm uppdelat i kategorier 1901–1927 (ton).
Källa: RV 1909–1927; SÅS 1918–1927, ”Hälsovård”, tabell: ”Allmän översikt  
över verksamheten vid Stockholms stads slakthus och saluhallar”. 
Anm.: För diagrammets förutsättningar se appendix s. 247. 
hästspillning. Stigningen visar på en växande stad före motorfordo-
nens genombrott. Den minskade avfallsmängden därefter förklaras 
främst av ett minskande antal hästar under 1910-talet. Det hade i 
sin tur att göra med att andra fordonstyper vann terräng: mäng-
den cyklar i staden ökade kraftigt kring sekelskiftet 1900 och de 
därpå följande decennierna, 1905 var de hästdragna spårvagnarna 
ersatta med elektrisk spårvagn och samma år började stadens bilar 
att registreras.
5
 Diagram 1 ovan åskådliggör avfallets materiella 
förändring under 1900-talets första decennier. 
Kurvan för den totala mängden avfall följer i stort sett kategorin 
gödselsopor, med en förändring under 1920-talets andra hälft då 
kategorin skräpsopor började ge utslag på kurvan för den totala mäng-
den. Mängden skräpsopor steg i stort sett konstant under perioden, 
med undantag för åren kring första världskriget. Diagrammet visar 
också att mängden latrin minskade under 1910- och 1920-talen, samt 
att en begränsad mängd svinmat samlades in 1913–1927. 
Förändringen av avfallets sammansättning mätt i antal järnvägs-
vagnar tydliggörs även i diagram 2 nedan. Skräpsoporna var lättare